Author Archives

Analyserande / journalistik — Mikael Zackrisson — 35 Comments
13
Apr 10

En svindlande tanke

“Jag tror inte han har fattat”, viskar min kollega under lunchen.
Vi pratar om den prominenta kulturjournalisten, en aktiv bloggare, twittrare och nästan en del av vår lilla internetbubbla, men bara nästan.
“Jag tror inte han har fattat…”
Han säger det aldrig rakt ut, men det är tydligt att han menar internet och den revolution som vi båda brottas dagligen med. Dialogen, samtalet, massmediernas död och konversationsmediernas födelse.

Jag tänker på detta när jag läser Publicistklubbens årsbok och debatten som följt på den. Jag funderar på hur det gick till när denna prominenta förening gör sin årsbok, och inte lyckas få in en enda röst som ser nätet som en möjlighet, inte ett hot.

En kollega mejlar en länk till Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen från i söndags. Weyler tycker vi borde läsa Stig Dagermans “Tysk Höst” och återuppliva det klassiska reportaget. “Se bakåt inte framåt”.
Lösningen är hela tiden densamma: Tillbaka till print. Tillbaka till det klassiska reportaget. Lägg ned gratiswebben. Lägg ned det ytliga snacket, de korta meningslösa nyheterna.

Stefan Melesko, docent i medieekonomi, skriver att webben ”publicistiskt sett aldrig kan bli annat än en snabb kanal för nyheter”.

Samtidigt pågår en diskussion om hur boken som publiceringsform förändras av den digitala tekniken. Paul Carr skriver ett intressant inlägg om hur Ipaden kommer döda Kindle och hela den avkopplade, ostörda läsupplevelsen.

Jag tänker och tänker och tänker och hur jag än tänker så blir jag inte klok på det.

Jag är rätt dålig på att läsa böcker. Jag älskar att kasta mig över en spännande bok, oftast facklitteratur, men jag orkar sällan mer än ett eller ett par kapitel. Hemmet är fullt av halvlästa titlar.

Men det betyder inte att jag inte läser. Men jag gör ju tvärtom mot Publicistklubbens skribenter: Jag läser på skärm.
Jag börjar när jag vaknar och slutar när jag somnar, i sängen med Iphonen bredvid mig, laddad med inlägg via Twitter, Facebook eller Instapaper.
Jag läser nyheter, korta tweets och facebooksuppdateringar. Sport, kultur, nöje, till och med lite skvaller. Jag läser bloggar, personliga betraktelser och snärtiga sammanfattningar.
Men framför allt läser jag en massa långa, rätt nördiga, komplicerade blogginlägg. Jag läser inläggen, jag läser kommentarerna på inläggen, ibland är de tio, ibland 20, 50 eller över hundra, om det är ett välskrivet och provokativt inlägg. Jag läser bloggare som svarar på inläggen, jag följer debatten vidare.
Hela ämnet lever, rör sig och jag följer med. Kommenterar, diskuterar, ibland på bloggarna, ibland bara med korta tweets. Och jag lär mig enormt mycket.

Den enorma boom i läsande - och skrivande – som skett i vårt land sedan bloggarna slog igenom för fem år sedan saknar motstycke i modern tid. Genombrottet för bloggar och sociala medier har inneburit en enorm flora av nya nischade ställen där folk diskuterar allt från utrikespolitik till trädgårdsodling. Varje dag kan vi läsa och delta i djupa debatter där nya vinklar och nya spår ständigt för diskussionen vidare. Debatter där man ofta ägnar sig åt att diskutera sakfrågan i mycket större utsträckning än vad som oftast är fallet på de fina tidningarnas kultursidor.

Jag får helt enkelt inte ihop denna bild av vad man läser på webben med GP-reportern i Publicistklubbens domedagsskrift om hur ytlig och tramsig webben är.

För mig är webben allt annat än ytlig och tramsig. Visst toppar Aftonbladet sajten med kändisar, sex och korta händelsenyheter. Men det är ju bara en liten liten del av webben. Aftonbladet går man ju bara in på när man verkligen inte har något annat för sig, när tråknaden är för stor, tristessen för seg.
Jag tänker på det min vän sade på lunchen: Jag tror inte han har fattat.

Och då slås jag av Tanken: Tänk om det är så att Svante Weyler, Stefan Melesko & co i Publicistklubben och alla mina papperskramande kollegor inte vet om att DET FINNS NÅGONTING ANNAT?

Tänk om de aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
Tänk om de aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
Tänk om de bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
Tänk om de aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Och det blir med ens så mycket klarare: Om den gängse bilden av vad en tidnings sajt ska vara är att den ska vara ett ställe för korta, snabba nyheter – ja, så klart att det blir så då.

Vill man inte vara redaktör för det där lite djupare samtalet, den viktiga debatten, då blir man inte det.
———

Fotnot: Några fler röster i debatten om Publicistklubbens årsbok.

Analyserande / Dåligt / journalistik — Mikael Zackrisson — 13 Comments
29
Mar 10

Vägen framåt heter samarbete – inte skyttegravskrig

Public service verksamhet ska begränsas på nätet. Det är innebörden i en ny utredning som det berättades om i P1:s Medierna i lördags. SR, SVT och Utbildningsradion ska framöver vara tvungna att anmäla nya planer på tjänster till regeringen, som sedan ska låta en särskild myndighet avgöra hur väl de passar in i public service-uppdraget och om de påverkar konkurrensen på marknaden.

“Sveriges Radio kan bli en stark konkurrens till tidningarnas nyhetssajter”, säger Carl-Johan Bonnier, och hänvisar till SR:s planer på att stärka nyhetswebben.

På ett seminarium i veckan uttalade han sig också kraftfullt mot public service-webbarna, och de pengar de får från staten, som han menar är statliga subventioner som snedvrider konkurrensen, och han fick stöd av TU-chefen Anna Serner.

Public service är naturligtvis, med rätta, upprörda. Ett liknande system i England har lett till att det tar ett och ett halvt år för BBC att få ut nya idéer, hävdar SVT-chefen Eva Hamilton.

Men, med tanke på de diskussioner det har varit kring SR:s nya sajt i veckan (och då tänker jag inte på valet av webbadress), så känns lösningen klockren: Låt de kommersiella medierna utnyttja och återpublicera public service material gratis. Det har flera fördelar:

  • Public service blir ingen konkurrent till kommersiella aktörer, utan ett komplement. De kommersiella medierna kan tvärtom tjäna pengar på visning av bra public service-innehåll.
  • Friheten att utnyttja SR- och SVT-material som bas gör att kostnaderna för att skapa journalistik för de kommersiella medierna sjunker. Vi får bättre journalistik för skattepengarna.
  • Public service får en mycket större spridning för sitt material.
  • Vi slipper en ny myndighet som försenar den nödvändiga förnyelsen av public service i dagens digitala medievärld.
  • Det naturliga urvalet när hundratals nyhetsredaktioner lyfter fram och jobbar vidare på viktiga reportage och inslag från SR, SVT och UR, gör att det bästa materialet sprids längre och får längre livslängd. En process där läsare, tittare, lyssnare och andra redaktörer gör urvalet ger i slutändan bättre journalistik än om vi låter en särskild myndighet göra årslånga utredningar för att avgöra om en viss specifik public service-satsning är bra eller ej.
  • Länkkraften när kommersiella och public service-medier länkar till varandra kommer göra det enklare att hitta det bästa materialet. Precis som SR haft som ett av målen för sin nya sajt.
  • Kostnaderna för distribution sjunker. Public service kan koncentrera sig på att skapa bra innehåll.
  • Ett samarbete mellan public service och kommersiella medier borde också påverka själva innehållet i public service, på sikt. I stället för att låta en myndighet i detalj specificera exakt vad public service får och inte får göra så kommer det mejslas ut av sig själv. Det som de kommersiella medierna redan gör kommer falla bort, och det som de inte gör kan SR/SVT/UR fokusera mer på.
Det finns naturligtvis problem också. Det största är, enligt public service själva, det kommersiella problemet. Trovärdigheten för SVT:s material sjunker när det paketeras med annonser i en kommersiell miljö, hävdade SVT-chefen Eva Hamilton på public service-seminariet i veckan (36 minuter in i klippet). Jag tror inte det behöver vara ett problem. Med tydliga regler för hur materialet får återpubliceras – vilka loggor, texter och miljöer omkring det man tillåter och kräver – går det att garantera. För sajter som embeddar Youtube-klipp har det aldrig varit någon tvekan om att klippen kommer från just Youtube, varför skulle det vara ett problem om de kom från en SVT-spelare?
Dessutom tycker jag, personligen, att det argumentet faller rätt platt till marken så länge SVT tillåter sponsring av vissa program.
Men den riktigt stora vinsten i det här ligger i samarbetet. Samarbete ger alltid bättre resultat än om vi gräver ned oss i skyttegravarna och envist försvarar våra befintliga fort.
Genom att tillåta fri spridning av material som redan en gång betalats med licenspengar får vi bättre spridning av den bästa public service-journalistiken. Och en djupare, mer nyanserad och kvalificerad samhällsdebatt.
Det borde ligga i både public service och de kommersiella nyhetsmediernas intresse.
Analyserande / Dåligt / journalistik — Mikael Zackrisson — 1 Comment
22
Jan 10

Ska vi jobba med eller mot läsarna?

New York Times har ännu en gång aviserat att man komma ta betalt av läsarna på webben. Skillnaden är att nu har tidningen berättat lite om hur och när. Det blir först 2011, och det blir Financial Times modell, några artiklar blir gratis, men efter ett visst antal måste man hiva upp kreditkortet.

Det här har naturligtvis dragit igång betaldebatten igen.

Jag har tidigare lovordat Financial Times “första trippen gratis”-strategi. Och visst är den bättre än att som vissa svenska medier bara plumpt låsa in vissa artiklar.

Men att ta betalt för nyheter har också toksågats rejält av de flesta, jag skulle definitivt säga majoriteten. Nyheter är primärt information, och information flödar som sagt rätt snabbt i de digitala fibersladdarna.

Men låt oss stanna upp och fundera på vad ett betalvägg betyder. Egentligen.

Jeff Jarvis skriver att begränsningen i antalet lästa sidor/artiklar kommer få mig som läsare att tänka lite extra varje gång jag vill läsa en artikel. Varje artikel blir ett köpbeslut, eller i alla fall ett steg mot ett. Det blir en begränsning av relationen, skriver Jarvis.

“What I’m saying is that by metering, The Times will have me make a new economic decision every time I want to read a story: Is this unique content I will get only here (there is a good deal of that) or is this commodity information I can get elsewhere (BBC, Reuters, Washington Post, Politico, TechCrunch…). The Times then restricts our relationship and it is in that relationship that it has to find value.”

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Läsarna köper.

Men man kan också se läsarrelationen som något annat. Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben. Vilket borde vara uppenbart för en tidning med 17 miljoner unika besökare varje månad, bara i USA och ett av världens starkaste publicistiska varumärken. Relationen med denna NYTimes-nation (det är ju faktiskt fler än alla svenskar och norrmän tillsammans) borde vara värd mycket.
Och är det något internetutvecklingen det senaste decenniet visat är det att går att bygga enorma värden med relationen mellan läsare och tidning, och även läsare emellan.
Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Om man nu ändå ska mäta besökarnas aktivitet så noga på sajten, såsom tidningen planerat, borde det tvärtom gå att erbjuda reklam riktad utifrån intressen på ett mycket bättre sätt. Jag är rätt övertygad om att tröskeln för att registrera sig som medlem och gå med på att acceptera rätt mycket – men relevant – reklam är mycket lägre än att tröskeln för att börja betala.

Ty den stora risken tidningen tar är ju att de trogna läsarna blir så oändligt många färre. Säg att man fortfarande kan behålla rätt många unika, tillfälliga besökare. De som trillar in via Google News, externa länkar, sök. Men man måste fortfarande få in en väldigt stor del av läsarna i betaltjänsten för att dels få betalt för dem, dels få en annonsmarknad att tala om. Och naturligtvis också för att bygga en läsarcommunity.

Dessutom tappar ju tidningen möjligheten att vara det den alltid har varit: en mötesplats för samtalet i samhället. Stället där man diskuterar det viktiga, oavsett om det är senaste sportresultaten, eller konflikterna i mellanöstern. När man slutar vara den mötesplatsen, eller börjar kräva betalt för tillgång till den, då tappar man också på något vis sin själ.

Man kan räkna på det också:

Idag har Nytimes.com 17 miljoner unika besökare varje månad i USA. När tidningen senaste försökte ta betalt, med pluspaketet Times Select, lockade man 210 000 läsare att betala 49,95 dollar om året. Intäkten blev alltså lite lite drygt 10 miljoner dollar på årsbasis. Det motsvarar 875000 dollar i månaden, eller 5 ynka cent per unik besökare och månad.

5 cent. 35 öre i svenska pengar. Eller 4:50 kronor per år.

Jämför det med svenska Di.se. 2008 omsatte Di.se 106 miljoner kronor, på så gott som uteslutande annonser. I snitt hade sajten 820 000 unika besökare i veckan. Det ger 129 kronor per unik och år, eller 2:50 kronor i veckan. Nu kan man naturligtvis inte jämföra unika per vecka och månad rakt av, inte heller en affärssajt som Di.se med en bred nyhetssajt som NYTimes.
Men 4:50 om året är fortfarande en fis i världsrymden.

Nu invänder ni kanske mot detta och säger att målet naturligtvis måste vara att få fler betalande onlineprenumeranter än man hade i den förra, misslyckade betallösningen. Naturligtvis måste det vara målet. Men det är fortfarande väldigt långt att gå dit.

Det finns också en enorm outforskad potential i målinriktad, relevant reklam, som både kommunicerar fakta och känslor. Är det något som 00-talets mediasuccé Google har visat så är det ju att relevant reklam faktiskt upplevs som en bra tjänst. Det är något som läsarna vill ha. Det är bara det att vi inom de traditionella medierna har varit så erbarmeligt dåliga på att förstå detta. I vissa tidningar är det säkert så, våra läsarundersökningar på en del av våra tjusigaste magasin här på Bonnier Tidskrifter visar alltid att reklamen för mode, parfymer etcetera har högt läsvärde. Men överlag har reklam en väldigt låg status i svenskarnas ögon.

Man bör också betänka att Google ännu inte lyckats med klassiska banner, alltså varumärkesannonsering. Här borde finns en helt ny värld att upptäcka.

Men frågan återstår: Ska vi frivilligt umgås med våra läsare? Eller ska vi bjuda med armbågen och kräva att betalning för inträde till medlemsklubben.
Med tanke på hur tidningar och mediesajter jag formligen jagat besökare på webben de senaste åren har jag väldigt svårt att tro på det senare.

Fotnot: John Einar Sandvand skriver bra om villkoren för att ta betalt på nätet. Och får kommentarer om hur det är när chefen betalar tidningen. Jocke Jardenberg kommenterar också New York Times beslut.

Kristallkulan / journalistik — Mikael Zackrisson — 6 Comments
9
Dec 09

2010 – Med kniven på strupen kommer förnyelsen

2009 har kanske varit ett av de tuffaste åren för svenska medierna på mycket länge. När vi nu är på väg ut ur krisen är det lätt att tro att saker och ting kommer återgå till hur det var tidigare. Ingenting kunde vara mera fel. Under 2010 kommer mediecheferna bli brutalt medvetna om just hur tuff situationen är och hur stort behovet av förändringar är. För även om annonsintäkterna så sakteliga är på väg tillbaka så börjar insikten om behovet av nya idéer, nya affärer och nya medieprodukter komma till allt fler.

Det här innebär att det kommer hända mycket inom svenska medier 2010. Mycket på grund av rädsla och sparbehov, men mycket också för att man börjar se ett frö till en ny väg framåt.
Här är mina spaningar inför 2010.

1. Samarbete och fokus

Nyhetsmedierna krisar. Det görs allt färre egna unika nyheter i svensk media, det finns inga resurser. Kostnaden för att skapa nyheter är för hög i relation till intäkterna, och då krävs helt nya grepp för att klara sitt uppdrag. Både nyhetsredaktioner och andra medier inser att man måste samarbeta. Både med läsare och annonsörer, men även med konkurrenter, bloggare och andra medieaktörer.
Nyhetssajterna börjar äntligen länka, inte bara till läsare och källor, utan även till varandra. Konkurrerande medier kompletterar varandras bevakning, och webb- och pappersredaktioner jobbar allt mer nära varandra. Det blir en stor kulturomvandling, som kommer pågå i flera år, men trenden är tydlig. Några går så långt att de formaliserar samarbete med vissa utvalda externa bloggare och kompletterande medier, allt för att skapa en bättre totalprodukt.

2. Renässans för redaktören

Efter flera år där mediesajterna har packats med rewrites och allmänna nyheter så går trenden nu åt motsatt håll. I stället för att skriva lite om allt börjar tidningarna stärka sina varumärken med unikt innehåll. Brist på intäkter på webben o fortsatt höga kostnader tvingar tidningarna att fokusera. Man ha inte råd att köra på som förr, utan börjar välja mycket mer. Redaktörsskapet får en renässans.
Papperstidningar har ju alltid varit olika, men på webben har man kopierat varandra av någon sorts rädsla att bli marginaliserad. Webben har varit ett oändligt flöde, utan början eller slut. Vi har bara hällt på mer och mer och mer, i jakt på fler klick. Nu börjar vi inse att även på webben finns ett begränsat utrymme och att det måste vårdas ömt.
2010 inser vi att rewritandet och copypastandet kostar för mycket, både i form av tid och slitage på varumärket. Rewriten dör, eller lider i alla fall svåra kval.

3. Partnersskap o advertorials

Insikten om att bannern inte kommer rädda ekonomin gör att allt fler experimenterar med nya annonsformat och partnersskap. DN:s Vattenfallsponsrade klimatbevakning nu i veckan, Aftonbladets Minimedia-advertorials och månadsmagasinens “partner promotion“-sidor är bara början. Räkna med het debatt om gränsdragningen mellan annons och redaktionellt när trängda medieägare drar igång experimentlustan.
Själv tror jag vinnaren är den som både släpper in annonsörerna som partners, men samtidigt vågar ha en tydlig redaktionell gräns. Och aldrig försöker få läsaren att tro att en annons är något annat än en annons.

4. Kreativiteten blommar under val och bröllop

Valår och dubbla prinsessbröllop får kreativiteten i Sveriges medier att gå i taket. Medierna kommer tävla i olika nya medieformer under bröllopen i sommar. Bloggar, tävlingar, användargenererat, bilagor, webb-tv och så vidare.

5. Bloggvalet 2010

För första gången blir snacket om att valkampanjen ska ske på internet inte bara prat. Det blir så. Och traditionella medier, bloggare och twittrare tävlar intensivt i att sätta agendan. Och i flera fall vinner gräsrötterna. Minst en politisk affär avslöjas av en bloggare eller nätaktivist.

6. Betalboom. Appar. Tablets

Apple lanserar till slut, efter alla spekulationer, en i-tablet. Mediebranschen bara gapar. Trots högt pris och avsaknad av massor av funktioner har produkten några helt avgörande nyskapande funktioner som får folk att älska den. Men fajten med andra datortillverkare och mediebolag vinns inte helt enkelt. Förutom Apple och Google kommer minst några andra bolag ge sig in i kampen om att äga ekosystemet kring betaltjänster för läsplattor och mobila enheter.
Mediebolagen lanserar appar för både Iphone, i-tableten och andra bärbara enheter. Det ger en mängd nya intressanta medieprodukter, men tyvärr inte alls de intäkterna mediehusen hoppats på. Än så länge.
Däremot kommer det bli ett uppsving i kreativiteten, äntligen vågar vi satsa på kvalitativt nytt content. Visst går det att ta betalt, men någon supersuccé är det inte, och långt ifrån någon slutlig lösning på mediebolagens intäktskris på nätet.
Murdoch lyckas för övrigt inte heller i år ta betalt för annat än finansinformation och underhållning för män online. Försöken att hålla Google ute, för att inte låta Google driva trafik till mediesajterna, floppar. Det går inte att stänga ute Google.

7. Entusiasterna tar över

Gratisarbetarna tar våra jobb. Bloggnätverk har ju redan etablerats, som Mindpark och detta. Under 2010 sprids idén till traditionell nyhetsjournalistik och vi får de första entusiastdrivna nyhetssajterna, som lever på länkkärlek, donationer
och medarbetarnas frivilligarbete. Även författare börjar experimentera med donationer som ersättningsmodell för sitt skrivande, både i bokform, på bloggen o på Twitter. Det visar sig fungera förvånansvärt bra för de som är kända.

8. Konversationer

Realtidswebben utvecklas och tar sig in på de stora mediesajterna som en enda stor, pågående konversation. Tidningarna inser att de måste börja prata med sina läsare. Exemplen på när detta ger positiva resultat blir allt fler så till slut ger både tidningar och traditionella företag upp.

9. Webb-tv

Rörlig bild på webben växer ännu mer och reklamen innan, runtomkring och över videoklippen blir bara mer och mer störande. Men folk tittar ändå. Det blir ett bevis på att kvalitet i någon mening fungerar. Eller kanske ska vi kalla det undehållning?

10. Hej då, sociala medier

Termen sociala medier blir så utsliten att ingen med heder i behåll vågar använda den längre. Ungefär samtidigt blir sociala medier en naturlig del av alla företags kommunikation.

11. Fortsatta mätproblem

Kia och annonsörerna försöker hitta nya sätt att mäta reklamens inverkan på nätet, men lyckas inte heller nästa år komma fram till något annat än unika besökare, besök och sidvisningar.

Sammantaget är jag förhoppningsfull. Tillräckligt många inom de etablerade medierna har förstått tillräckligt mycket om behovet av en ny dialog, ett nytt sätt att jobba för redaktionerna, där man inte bara utgår från megafontanken och den numera helt utdöda idén om att man skulle äga distributionen.
När ägarna sedan lägger på sina lönsamhets- och besparingskrav blir vi så illa tvungna att våga kasta oss ut i det nya, okända.

Det kommer bli smärtsamt.
Vi kommer göra massor av misstag.
Men det kommer vara otroligt lärorikt. Och läsarna, tittarna, besökarna kommer belöna oss rikt när vi väl hittar rätt.

Analyserande / Nytt — Mikael Zackrisson — 23 Comments
6
Oct 09

Sociala medier handlar inte om pengar – är det därför företagen inte fattar?

Sociala medier har utan tvekan blivit buzzordet nummer ett nu. Men nästan för mycket, jag kan knappt ta frasen i min mun bland det ickefrälsta utan att få konstiga blickar längre.
Tjatet om sociala medier håller på att stå folk upp i halsen. Samtidigt krisar tidningarna, medan mediesajterna inte heller få ordning på affärerna. Inte ens sociala mediefenomen som Twitter och Facebook gör stora affärer av trenden, utan beskylls snarare för att vara de nya bubbelbolagen, tio år efter de förra.

På det lokala planet svämmar mejlboxen över av erbjudanden från pr-folk och konsulter med erbjudanden om “hur du kan tjäna pengar på sociala medier”.

Det är rätt olyckligt, för även om det finns mycket att tjäna på att förstå de sociala medierna och fundera på vad de innebär för ens företag eller organisation, är det inte här den stora revolutionen ligger.

Sociala medier handlar inte om nya affärer för mediebolagen. Inte om nya affärer alls faktiskt. I alla fall inte idag.

Självklart kommer det att uppstå nya affärer som en effekt av de sociala medierna. Någon smartskalle kommer att komma på ett sätt. (Precis som bredbandsbolagen och mängder av nya medieaktörer idag tjänar stora pengar på det som belackare dömde ut som en fluga 1999).

Sociala medier handlar helt enkelt inte om pengar. Det handlar om att nå våra mål i livet, o då använder vi de verktyg som finns.

Det revolutionerande med de digitala sociala möjligheterna är just att de är sociala. De är en möjlighet för oss som individer att förverkliga våra drömmar, oavsett om de handlar om att få vara med i en diskussionsklubb för likasinnade, att hjälpa fattiga/utsatta/svaga någonstans i världen eller bara ha ett roligare liv med vänner o bekanta. Och drivkraften bakom detta är ju så otroligt mycket starkare än bara att tjäna pengar.

Anders Mildner skriver om kraften i att vara en del i en helhet, om gratisnätverken här på SSBD och Mindpark. Daniel Nuud skriver på Mindpark om pengar historiskt det alltid varit vår drivkraft, hela vårt samhälle har handlat om pengar. Men med sociala medier förändras allt detta.

Jag håller väl inte riktigt med om att pengar alltid varit drivkraften i vårt samhälle. Men däremot är det tydligt idag att drivkraften är något helt annat för väldigt många människor, och att de via nätet kan kanalisera dessa drivkrafter på ett helt oöverträffat sätt.
Sociala nätverk är helt enkelt på väg att bli ett kraftfullare medel för oss som individera att nå våra mål än pengar. Som Nuud skriver att relation är den nya valutan på nätet.
Våra relationer är viktigare än våra bankkonton.
Så har det kanske alltid varit, kan den filosofiske tillägga. Att utan vänner är ens liv tomt och innehållslöst, och det är naturligtvis helt rätt.
Men aldrig tidigare har relationerna varit så enkla att omsätta i resultat, eftersom vi kopplat dem till en digital verkstad med tusentals och åter tusentals medmänniskor som står redo att hjälpa oss. Starka relationer tar oss längre i livet är ett fett kapital, i alla fall är den ekvationen på väg att ombalanseras rätt rejält.

Brit Stakston formulerar det också bra:
“Sociala medier är ju inget annat än tjänster skapade av oss själva för att vi människor har ett djupt liggande behov av att vilja kommunicera. Vi kan nu oberoende av tid och plats dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra tack vare tekniskt stöd och det är stort och förändrar mycket för oss alla.”

Det här får följdeffekter:

  • Pengar som drivkraft är överskattad. Många företag som försöker tjäna pengar på sociala medier tror fortfarande att pengar viktigt, modesajten Bubbleroom kör just nu en reklamkampanj i tv för att locka unga tjejer att blogga (naturligvis om deras kläder), och lockar med att “du kan tjäna pengar på din blogg”.
    En entreprenör jag träffade i veckan ha skapat en rekommendationstjänst för musik, där den som tipsar om musik tjänar pengar när andra köper den. Men jag tror att vi inte vill tjäna pengar på våra kompisar, framför allt inte utan att tydligt säga va det handlar om. Vi vill tipsa om musik för att den är bra, inte för att vi får 50 öre om kompisen köper låten.
  • Att Twitter och Facebook har svårt att tjäna pengar idag är helt ointressant (om du inte är en investerare i de bolagen). Vårt behov av att använda tjänster som dem är så mycket större vi kommer aldrig att ge upp de möjligheterna att kommunicera de har gett oss, även om företagen bakom tjänsterna skulle få problem.
  • Många saker i livet som inte gjorts förut kommer att göras nu. Long Tail-teorin visar att mängder av varor och tjänster som det inte lönade sig att skapa och distribuera i en fysisk värld nu lönar sig i en digital. På samma sätt kommer det finnas nya sociala saker i livet vi kommer göra nu tack vare att kostnaden för att arrangera dem blir väldigt låg.
  • Många saker som tidigare gjordes av företag, organisationer eller myndigheter kommer att göras gratis av entusiaster. Om vi kan göra sakerna själva gör vi ofta hellre det.
  • Det här innebär en enorm vitalisering av demokratin.
  • Frågan om att ta betalt för digitala varor o tjänster får en helt ny dimension. Att betala för det andra skapar bli onekligen mindre intressant när man själv är med och skapar saker och ting själv.

Men framför allt innebär det här att företag, medieägare och marknadsförare måste börja se på sina läsare och kunder på ett helt nytt sätt.

← Older Entries