Author Archives


16
Jun 11

Public service-utredning 2.0

Om ett tag ska regeringen fatta ett mycket viktigt beslut. Om du är intresserad av till exempel kultur, sport, underhållning eller det demokratiska samhället i allmänhet kan det mycket väl vara det viktigaste beslutet på många år: beslutet gäller vad SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion ska få sända för program i framtiden, och hur de ska få pengar att göra dessa program. Plus många fler viktiga frågor, exempelvis hur du ska betala för att få titta och lyssna.

När jag gick på mellanstadiet samlades vi på grusplanen vid skolan så fort det hade ringt ut för rast. Några i de högre klasserna gick ofta ihop och bildade ett lag, ropade ”vi mot subbet!” och gjorde sen sitt bästa för att med sina överstegsfintar och väggspel hålla bollen borta från oss som inte ingick i deras ”vi”.
Nu är det många år senare, klockan ringer in för en public service-utredning. Frågan är fortfarande vilka och hur många kulturministern väljer att dela pronomen med, men vi i andra laget behöver inte stå där passiva, som redan på förhand utsedda förlorare. Vi kan välja subbet, och gör vi det lite snabbt kan vi dessutom få börja med bollen hos oss. “Nothing is different, but everything has changed” som Paul Simon sjunger.

Det vi föreslår är alltså en allmänhetens laguppställning. Ett landslag, en publikens public service-utredning.

Hur ska det gå till? frågar ni er. Vem ska vi få att spela?

Jag tror att vi svenskar bryr oss om vår public service rätt mycket. Vi gillar melodifestivalen även fast fel låt vinner, vi lyssnar på nyheterna men säger att ”vi läst det [i tidningen]”, vi tittar gärna på julkalendern med reservation för att den var bättre förr, vi vaknar upp med Godmorgon, världen! på söndagarna istället för att somna om, vi tycker om P3:s nya jingel så fort vi glömt bort den gamla (som ju var bättre), och vi tror på det vi ser eller hör just för att det är Sveriges Television eller Sveriges Radio som sänder.  När regeringen beslutade om förhandsprövning av programbolagens tjänster fick facebook-gruppen ”Nej till förhandsprövning av public service-tjänster” snabbt omkring 50 000 medlemmar (innan den plötsligt försvann). Vi bryr oss kort sagt om denna institution från förra århundradet, och de som bryr sig tillräckligt kommer att dra på sig matchtröjan för åtminstone ett kortare inhopp.
Nu har vi alltså ett lag, dags för taktiksnack. Vår strategi bygger på öppenhet, nätverkande, människor som länkar och får en länk tillbaka, kommunikation. Vi måste prata med varandra. Ifrågasätta varandra. Alla får vara med, konstruktiva kapningar är lika uppskattade som retweetade hejarop!

publicserviceutredningen.se samlas inlägg, bilder, enkätsvar, tankar och annat från enskilda Sveriges Radio-lyssnare, vanliga tevesoffpotatisar, professorer vid diverse institutioner, politiker från diverse partier, ett par verksamma journalister och några synnerligen relevanta experter. Alla ger de sin bild av public service, hur problemen som finns kan lösas, vilka program som ska läggas ner och vilken ideologi som ska lyftas upp. På Twitter och på Facebook, i bloggar och vid middagsbord, i omklädningsrum och i loger förs diskussionen sen vidare, vänder och kommer förhoppningsvis tillbaka hit med nya insikter.
Själva sidan är, eller ska bli, uppdelad i två delar. En där du svarar på frågor efter att ha läst det viktigaste för att ha tillräckligt med kunskap för att kunna svara. Den andra delen skriver vi tillsammans ihop till en blogg där du tillsammans med alla andra kan delta med inlägg och kommentarer, och där du både får läsa vad andra tycker och tänker och lära dig mer om public service.

Den publika public service-utredningen kommer faktiskt inte alls att vara ”den alternativa utredningen”; den kommer att vara den riktiga utredningen, gjord av det subb som ska föreställa utgångspunkten för all offentlig makt i Sverige.

Tack för ordet. Nu är det ditt.

/Lasse Edfast
Redaktör för Public service-utredningen


28
Feb 11

Internetdemokrati för vem?

Verkligheten på andra sidan webbläsaren är en storm av åsikter, idéer, politisk propaganda, öppna brev, kakrecept och nyheter. Stormen har precis fällt Egyptens diktator och kommer att fälla fler allt eftersom fler vindpustar ansluter; just nu råder det klass tre-varning i stora delar av arabvärlden.

Än så länge har det inte blivit några större kalhyggen i Sverige, men allt fler tar ur ena fickan upp sin knutna näve och ur den andra sin nya smartphone: allt fler gör sin röst hörd i frågor som engagerar dem. Internet verkar onekligen ge makt till folket.

Frågan är hur jämnt makten sprider sig? Vem får de bästa bitarna, och finns där till och med de som relativt sett förlorar demokratisk makt? Vi journalister genomgår just nu seglarskolan och har så smått börjat lära oss hissa rätt segel för att fylla det av bloggvinden, men vad händer med dem som inte är journalister, med den som inte ens i den vidaste ”nyjournalist”-bemärkelse kan kalla sig journalist?

Jag kommer ihåg Magnus Bråths inlägg om att bloggande ger makt och stärker demokratin:

Internet och framförallt bloggandet har förändrat världen. Det som har hänt är att ett informationsoligopol har brutits. Det är inte längre några få som kontrollerar vad vi får reda på, vi kontrollerar alla informationen.

Det är ett bra inlägg, samtidigt som det till viss del är skrivet utifrån ett ovanifrån-perspektiv. ”Du ska skaffa en blogg så att du får samma makt som jag har för jag har faktiskt makt” är en sanning med modifikation – Magnus jobbar med SEO och är expert på att göra bland annat sina inlägg sökbara och lästa. Det han skriver om Karin Olsson (efter bråk mellan bland annat henne och Paul Ronge) blir läst av fler, eller som han själv uttrycker det i kommentarsfältet:

Vill dessutom tillägga att jag kan något som Karin inte kan – Om några dagar kommer den här bloggposten ha permanentat sig på förstasidan när man söker på hennes namn, min åsikt kommer alltså fortsätta spela roll även i framtiden när hennes post sedan länge är glömd.

Det Magnus tycker kommer alltså att finnas kvar. Likaså vad de stora företag säger som köper Magnus tjänster för att flytta upp sina egna sidor i sökresultaten, och på så vis knuffar ner andra, kanske kritiska, åsikter. Eller städar de helt enkelt bort kritik direkt, utan omsvep.

För de allra flesta är det ändå inte dammvippan som är problemet. Egentligen är problemet inte ens ett problem utan en möjlighet, problemet är bara att möjligheten inte är lika möjlig för alla.

Möjligheten består i att kunna skriva och publicera sin text, problemet för många är att göra det på ett bra och övertygande sätt.

Jag är journalist och har fått lära mig att skriva texter på ett sådant sätt att de blir lästa. Redan på själva antagningsprovet till journalistprogrammet kontrollerades det så att jag skrev någorlunda bra, och långt innan det hade jag fått höra av lärare att jag borde jobba med att skriva när jag blev stor. Som journalist övas jag dessutom i kritiskt tänkande och jag får betalt för att läsa andras debattinlägg; mina retoriska färdigheter blir på så vis bättre och bättre, och jag fyller mina texter med mer och mer övertygande innehåll. För mig innebär alltså informationssamhället med alla sina bloggar och skrivbara ytor en massa möjligheter att påverka, internet blir ett demokratitillskott jag kan ta tillvara på.

Till gruppen som har lätt för att skriva ner sina argument kan vi lägga exempelvis PR-folk och mediestrateger, författare, diverse akademiska människor och ett gäng naturbegåvningar. På det hela taget finns där väldigt många människor som kan skriva rätt bra, och även de har allt att vinna på den möjlighet att publicera sig som internet innebär.

Frågan är hur den vars texter blev rödklottrade av svenskläraren, och vars åsikter blev stumma på skolgården, nu ska göra sig hörd i internetstormen? Vad ger internetdemokratin dem?

Men hallå, har vi inte riksdagsval där varje väljares röst räknas? Visst gäller fortfarande det vi fick lära oss om representativ demokrati, där de som är duktiga retoriker och skribenter företräder de som inte är det? Måste alla göra sig hörda på bloggar och i sociala medier, måste stormen utvecklas till en orkan?

De allmänna valen finns kvar, men jag tror att den demokratiska kraften har förskjutits lite från Regeringsformen och Vallagen mot Yttrandefrihetsgrundlagen. Medan rättigheterna i Vallagen är relativt enkla att tillgodogöra sig så krävs det mycket mer arbete för att få nytta av YGL, och den vars texter inte hörs (eller inte skrivs) kommer helt enkelt tappa demokratisk påverkansmakt relativt sett de som skriver högljutt och välljudande.

Skolan ska ge eleven förutsättningar att bli en aktiv samhällsmedborgareskriver Skolverket under ”Demokrati som uppdrag”. När jag gick i grundskolan betydde det att lära sig röstsystemet med kommunval etcetera, och möjligtvis få sig en bit demonstrationshistoria tills livs. Min lillasyster lämnade grundskolan för något år sedan och då verkade kurserna inte ha förändrats nämnvärt.

Det jag tror behövs för att bli ”en aktiv samhällsmedborgare” är kunskaper i retorik och ”offentligt skrivande”, det vill säga bloggande och liknande. Jag tycker att det är skolans ansvar att se till att eleverna får denna kunskap, annars är det rika företagsledare med SEO-budget, journalister samt en och annan naturbegåvning som lägger beslag på internetdemokratin.

/Lasse Edfast
@lasseedfast

(Eftersom detta inlägg snarast kan sägas handla om en #ojournalistroll, vill jag tillägga hur viktigt det är att de traditionella medierna lyfter fram de som inte själva kan publicera sig så att även deras röster blir hörda. Tyvärr tenderar media att ge än mer plats åt de som redan syns och hörs mycket på Twitter och dylikt eftersom de är lätta att hitta och man vet vad de tycker.)