Author Archives


8
Feb 10

Vem i hela världen kan man lita på?

Advertising Age skriver om att vi litar allt mindre på människor vi känner — i alla fall när det handlar om marknadsföring.

“[A]ccording to Edelman’s latest Trust Barometer, the number of people who view their friends and peers as credible sources of information about a company dropped by almost half, from 45% to 25%, since 2008.”

Det skulle vara lätt att få det till att vi inte litar på våra vänner längre, men snarare handlar det nog ofta om våra “vänner” — alla dessa människor som man inte skulle ha någon som helst kontakt med om det inte vore för olika sociala nätverk, men som blir en del av ens vardag. Ofta en salig blandning av internetkändisar, gamla högstadiekompisar, någon snubbe du träffade på en fest nån gång och avlägsna släktingar.

Med alla dessa människor i din informationsström är det kanske ännu svårare än annars att avgöra både hur mycket de har på fötterna eller vad de har för legitimitet i vad de säger, och vad de eventuellt har för syfte med att säga det. Kampanjer i sociala medier, framgångsrika eller inte, har fått så mycket uppmärksamhet att misstanken gärna gror: Det här är inte på riktigt. Det här är inte ärligt. Samma sak gäller på “vanliga” bloggar – visst, du kanske är en frisör i Småland, men hur vet jag att du inte fått massa gratis knäckebröd för dina glada tillrop?

Vanligt folk är inte heller populära i konventionell marknadsföring – vi vill inte se folk som är som vi. Är det samma misstro där, att vi hellre ser någon som vi helt säkert vet är betalda och regisserade, än någon som vi tänker oss kanske låtsas vara nöjd?

Jag är mycket nyfiken på vad en liknande undersökning i Sverige skulle visa. Är vi mer skeptiska? Mindre? Har vi större tilltro till ett skönhetsmärke som prånglas ut av en musikalkändis än av en småbarnsmamma vilken som helst?


17
Dec 09

Nyckelbarn

När jag ser tillbaka på 2010 är det med kluvna känslor. Det är så svårt när en upptäckt eller insikt används till både positiva och negativa saker.

Jag talar självklart om medieföretagens satsning på det som kom att kallas Key Sharepoint People, eller Key Sharers. Runt mars-april började man inse att de flesta mediekonsumenter inte alls fungerade som man kanske tänkt, att de läste till exempel nättidningar enligt gammal modell, att de tittade på förstasidan och letade efter rubriker som intresserade dem. Fler och fler räknar med att till exempel deras twitter-feed eller bloggrulle diskuterar och länkar till allt som är värt att veta, läsa, eller prata om, så man behöver inte skaffa sig koll själv. Och några litar man på och räknar med mer än andra; några användare som faktiskt läser och hittar allt, som kommer att filtrera och välja och sortera viktiga artiklar, roliga videor, fantastiska vetenskapliga framsteg eller bisarra olyckor.

Och det var dem som mediehusen nu ville satsa på. Ville hitta och utnyttja – eller ännu hellre skapa själva. Företag som ville sälja varor hade redan lärt sig att satsa på bloggare som marknadsföringsplats, och nu var det dags för varan Content.

Så mycket tid och pengar gick åt till att analysera antal följare, antal retweets eller pingningar för att hitta de personer som skulle ge störst spridning av artiklar och innehåll, så att man kunde försöka ingå avtal med dem. Ännu mer gick kanske åt till att försöka räkna ut hur man själv kunde skapa en Key Sharer, kunde skapa en person som redan från början hade avtal och kanske inga idéer om självständighet och frihet, och som skulle mata sina läsare och följare med rätt material.

Ibland funkade det bättre än andra gånger. Skapade Key Sharers blev nästan undantagslöst avslöjade och hånade – om det var någon som lyckades så vet vi väl inte det, eftersom de just klarade av att verka organiska och o-skapade. Även vissa värvade Sharers blev ifrågasatta. De som klarade sig bäst var i stort de som körde med öppna kort, som berättade att de fick en viss ersättning för att tipsa om de bästa artiklarna från en viss – eller flera – tidningar, och som därmed kunde behålla ett visst förtroende.  Som kanske också kunde ägna lite mer tid åt att leta när de fick betalt för det, och erbjuda större bredd och fler upptäckter. Så visst, det utvecklade och förbättrade för både delarna och deras följare.

Över lag fick dock medieföretagen inse att det inte går att skapa vad som helst. Funktioner och tjänster, ja. Men entusiasm och personlighet, nej. Man kan köpa in sig på en bit av det, men allt går inte att fejka.

Själv har jag under året bara länkat saker som jag vill. Och lite saker som vi gjorde på jobbet som jag tänkte att jag kanske borde. Och lite saker som kompisar gjorde. Och… ja. Jag gjorde det utan ersättning, i alla fall.


8
Oct 09

Att vara unik och egen, precis som alla andra

Jag står uppflugen på en sliten stege, och ber en stilla bön om att jag inte ska välta och ta med mig dussinet andra fotografer och kameror i fallet. Rummet är varmt, kvavt, packat med journalister som alla väntar på att Peter Englund ska komma ut och tillkännage årets litteraturpristagare. Vissa kom redan vid nio för att muta in sin plats.
 
Alla kommer vi att få ungefär samma bilder. Lite olika vinklar, men över lag samma bilder — och med mycket blixtar och andras utrustning som stör. De som har bäst läge står alla precis bredvid varandra, så det lär inte bli någon enorm variation på vare sig stillbilder eller rörligt material.
 
Både framme vid rinkkanten och medan jag väntar på min tur för intervju hör jag i princip samma frågor om och om igen. Och Englund ger samma svar, om än på ett väldigt trevligt sätt. (Jag råkar vara ett av undantagen, eftersom jag gör vinkeln “Uppsalabon Peter Englund gör premiär”. Frågar alltså hur han tog sig hit, hur han firar ikväll, och om han hade en post-it på insidan av dörren så han skulle veta åt vilket håll han skulle vrida handtaget.)
 
Över lag bör de flesta redaktioner ha ungefär samma material att handskas med under eftermiddagen och resten av veckan. Samma innehåll, samma bilder, samma klipp. Ingen exklusivitet för fem öre.
 
Men nästan alla var där. Alla var där för att få “eget” material. De hade kunnat köra en byråtext och byråbilder, och antagligen hade ingen förutom kanske väldigt närsynande kolleger märkt det eller brytt sig. Den eventuella rädslan för att råka köra samma bild som någon annan blir nästan fånig när alla ändå har smärtsamt snarlika bilder. Det skulle lika gärna kunna vara samma två-tre foton som går i alla tidningarna.
 
Men ändå var nästan alla där. I tider då allt ska skäras ner, rationaliseras, köpas in och förenklas, var så många av de stora drakarna där. Skulle absolut satsa reporterkraft.
 
Varför? Vad är det för tänkt Benjaminsk aura vi plötsligt förläner bilder och intervjufrågor, att de ska vara i original och de ska vara illusoriskt egna och exklusiva, när det gäller vissa tilldragelser? Varför skulle en kopia, en av många likadana, då plötsligt inte duga när den så gärna duger annars? Hade man inte kunnat köpa in både text, bild och webb-TV, och kanske använt de reportrarna till något annat istället? Vem skulle märkt skillnaden, vem skulle tänkt på den förutom alla klubbarna för inbördes beundran och bestörtning?
 
Jag säger inte att man borde ha gjort det. Bara att det är intressant att fundera på vad det är som händer när femtio journalister står och brottas och vinglar och svettas, i väntan på ett dörrhandtag som vrids om. 
 
(Förhoppningsvis lyckades någon få bilden jag precis missade medan jag tråcklade mig ner från stegen, på Englund som håller kanslisamordnare Odd Zschiedrich i handen när han leds genom folkmassan till intervjuer. Den var väldigt rar.)

15
Sep 09

Att följa upp tittarreaktioner och göra bättre journalistik

I våras brann ett hus i Norduppland. De boende var upprörda och tyckte att brandförsvaret inte gjort sitt jobb – rökdykarna var för få i tid och fick inte gå in, och huset totalförstördes. En TV4-reporter intervjuade dem.

Där hade det kunnat stanna. En ledsen familj utan hem, och ett ganska standardiserat TV-inslag. En redaktion som pratade bilder och bra intervju på morgonmötet och gick vidare.

Men. Nyhetschefen la till ett diskussionsforum under inslaget på hemsidan. Och eftersom redaktionen jobbat hårt med att puffa för och bygga upp hemsidan så började det droppa in lite kommentarer. Från brandmän, från boende som hade erfarenheter eller hört andras, från politiker. Kommentarer som tydde på att det här var ett utbrett problem, att det fanns ett missnöje och en kritik som sjudit länge. Och redaktionen insåg att det fanns både en berättelse och en story; en Grej.

Så det blev ett uppföljningsinslag, om varför det såg ut som det gjorde inom brandförsvaret. Och kommentarerna fortsatte komma. Från del- och heltidsbrandmän, till och med från brandmän i andra delar av landet som ville vara med och berätta. Bevisligen var det en fråga folk gick igång på.

Det blev en försvarlig rad uppföljningsinslag, till slut. Om ekonomi, om arbetsbörda, om politik och beslut och om säkerhet. Det blev nära tvåhundra kommentarer i två olika forum – varav många uttryckte uppskattning för att frågan fortsatte behandlas. Det blev politiker och brandförsvarschefer som nästan suckade när reportrarna ringde igen och igen. Och det blev ett bevis för redaktionen att det inte bara handlar om kommentarer, det handlar om att förvalta dem. Det handlar om kommunikation och tvåvägsstimulans, att både lyssna på tittare och göra något med deras reaktioner och tankar.

Ibland behöver det magiska ordet dialog inte vara så mycket svårare än så. Att använda de kanaler man har för respons, och att utnyttja och förvalta det man får. Och att förvalta den makt man har att ta tag i saker folk bryr sig om, inte bara en gång utan tills det är färdigt.

/Julia Skott

Julia Skott är reporter på TV4Nyheterna i Uppsala och skribent. Hon jättebloggar på juliaskott.wordpress.com och pyttebloggar som @juliaskott om media, politik, kultur, genusfrågor, sex, och smink. Till exempel.