Author Archives


7
Dec 10

Transparens: Bra eller anus?

Vi är många som gärna pratar om transparens, och många som försöker leva efter något slags öppenhetsideal. Men det är inte oproblematiskt.

Framför allt blir det svårt när man ska försöka implementera något slags professionell transparens. Visst, man måste tänka på vad man säger om sig själv och sin arbetsprocess utifall att uppdragsgivare googlar en. Kanske inte ska twittra så mycket om att man alltid gör allt i sista stunden, bakis och med en något generös inställning till faktakoll.

Men det är också ett vågspel att över huvud taget dela med sig av sin arbetsprocess. Det är många som gjort och gör det, som berättar vad de läser och tänker, under eller innan skrivarbetet. Och då är det lätt hänt att någon mindre nogräknad kollega “inspireras” och hinner först med en artikel, en krönika, ett radioinslag, eller vad det nu kan tänkas vara. Det är en sak att twittra om att man är på en presskonferens där man är en av tretton som kommer producera ungefär samma rapportering. Men ska man våga nämna att man har en intressant vinkel, dela med sig av en rolig fråga man tänker ställa? Ska man berätta att man arbetar med en längre knasig gonzo-grej, en totalsågning av en politiker, ett test om brasilianska vaxare? Några kommer att svara absolut inte, några kommer att säga självklart.

Vete fan om det finns något facit, egentligen. Det är både väldigt trevligt och väldigt uppskattat att dela med sig av vad man håller på med, av reflektioner och vägen till målet. Men instinktivt håller jag själv mycket av det för mig själv tills efteråt. Rätt väg? Beror på. Men det betyder att det än så länge är större risk att jag får idéer snodda av redaktioner som jag pitchar till, eller där jag går på anställningsintervjuer och ska föreslå några möjliga reportage eller inslag. För det har ju också hänt. Det finns inga garantier, och ingen heder mellan tjuvar.

Särskilt inte om de kanske fakturerat lite dåligt senaste månaden, eller har helt tomt på idéer i skallen.


15
Sep 10

Sladden ur?

En professor vid Harrisburg-universitetet i Pennsylvania har valt att stänga av sina studenter från sociala medie-tjänster under en vecka. Inte som ett straff, inte för att få dem att fokusera på sina studier, utan som ett experiment. När veckan är slut ska de skriva om hur de upplevde veckan, hur det kändes att leva i, som NPR skriver, ”social media exile”.

(Jaron Lanier säger till NPR att det vore vettigare att ha eleverna att böta en cent till välgörenhet varje gång de använde någon av tjänsterna, så att de istället på ett mer konkret sätt skulle bli uppmärksammas på sitt beteende.)

Jag har funderat flera gånger på en egen internetblackout. Både på skoj och på allvar, både som experiment och som ren självbevarelsedrift.

Det senare handlar om de där dagarna när det känns som att det blir för mycket. När den ständiga nätvaron och de aldrig sinande inflödena börjar kännas stressande och krävande istället för stimulerande, spännande och underhållande. Gånger som jag varit bortrest och haft massa annat för mig och sporadisk nättillgång har det nästan bara varit skönt. Visst, man kan undra vad man missar, men det fina med internet är ju att nästan allt finns kvar sen. Och oavsett hur genialisk jag kan tycka att jag är så är det generellt ingen katastrof om jag missar att kommentera någon enskild händelse eller debatt. (Och är jag så genialisk att jag kommer på något som ingen annan formulerat så kan jag faktiskt skriva det en vecka senare.)

Det förra handlar mer om det reflekterande och problematiserande som professor Darr är ute efter med sitt experiment. Att genom brutal undanryckning undersöka och pröva min relation till och användande av sociala medier – med vilket jag väl egentligen menar typ ”hela internet och allt som finns där”. På ett mycket mer konkret sätt åskådliggöra att här skulle jag vilja säga nåt roligt till en kompis, här vill jag skriva ett argt inlägg om nåt konstigt i tidningen, här har jag tråkigt och vill titta på youtubevideor, här behöver jag kolla upp, kanske be om hjälp med hur jag stickar ett visst mönster.

Frågan är för vem ett sånt åskådliggörande skulle vara ämnat – och för vem det skulle vara intressant. Instinktivt tänker jag att de flesta är ganska medvetna om sitt beteende, men det kanske inte är så? Större delen av vår internetkonsumtion kanske sker så parallellt med allt annat, så självklart och självgående, att den blir ungefär som att andas – man tänker på det när man börjar tänka på det, men inte annars. Alla automatiska extrakollar av mailkorgen, youtuberundan när man egentligen borde gå och lägga sig, den extra tweeten när man kommer på något fyndigt i mjölkdisken. Tänker man på dem när de händer? Och, kanske ännu mer intressant: Vad skulle det betyda om man faktiskt gjorde det?

Skulle ett blackoutexperiment förändra mitt beteende? Kanske inte. Och det skulle nog inte vara avstressande, i och med det ständiga självpåminnande och reflekterandet. Men intressant skulle det nästan garanterat vara (om jag kunde hitta en arbetsgivare eller sponsor som gick med på det). Frågan är kanske vad som är mer intressant — om en av oss internetknarkare testar, eller om en (tänkt) genomsnittsanvändare gör det. Det skulle innebära ganska skilda reaktioner och reflektioner.

Om inte annat skulle det vara kul att se hur folk omkring mig skulle reagera på försöket. Sannolikt med misstro och skepsis – både mot att lägga ner Facebook i sju dagar, och mot att jag personligen skulle klara av det.


14
May 10

“Why web won’t be nirvana”

Det är lite billigt, lite elakt, men mycket roligt att gå tillbaka till gamla analyser, med facit i hand.

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?


23
Apr 10

Om presstöd och demokrati

Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag får nästan två och en halv miljon kronor i presstöd. Det väcker upprörda känslor – Fokus chefredaktör Martin Ahlquist lämnar Presstödsnämnden i protest, och folk rasar mot att våra skattepengar går till ett forum för rasbiologi och Förintelseförnekande.

Presstödet är problematiskt på många sätt. Det är många som utnyttjar reglerna för att få pengar via lokala editioner och andra kryphål. Det innebär också att stora tidningar som råkar vara minst på en viss ort kan få pengar som de nog egentligen inte behöver, och som kunde göra mer nytta någon annanstans.

Jag kan också bli upprörd över att en tidning jag inte håller med får stöd, absolut – men jag kan inte protestera. Jag kan inte tycka att det borde vara annorlunda. Någonstans vinner min ultrademokratiska ådra över min inre åsiktspolis. Antingen ska man få säga vad som helst – inom ramen för det lagen tillåter – eller inte. Antingen ska alla kunna få hjälp att säga det i tryck, eller inte. Till och med nu när de flesta kan sprida sitt budskap gratis över internet – antingen har vi presstöd, eller så har vi inte. “Borde det finnas presstöd” är en helt annan diskussion än “vem borde kunna få det”.

För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför. Jag kan inte acceptera en ordning där någon ska bedöma vad som är ok för att få pengar som är tänkta att främja bredd, variation, utbud och, inbillar jag mig, ändå något slags yttrandefrihet. För nästa gång är det en annan gräns som dras. Någon annan som sitter med makten att bedöma vad som är OK. Och ett kliv i den riktningen är ett kliv jag fasar för.

Någon säger att det är väl bara att ta ifrån dem presstödet om de fälls för hets mot folkgrupp. Och sen då? När en annan tidning fälls för förtal? När en tredje inte lever upp till kravet på max två rättelser per vecka? När en fjärde råkar publicera förra veckans verklighetsbeskrivning från sanningsministeriet istället för veckans?

Jag tänker inte säga att jag är beredd att till döden försvara Nationell Idags rätt att säga det jag hatar. Jag tänker försvara allas vår rätt att säga dumma och kloka och onödiga och livsviktiga saker – och jag tänker använda den rätten till att säga emot alla som jag tycker har så inihelvete fel. Till exempel rasbiologer och Förintelseförnekare.


3
Mar 10

“The delicate art of the Local Newspaper Story”

TimesOnline skrev häromveckan om lokaljournalistiken och den unika rapportering som hotas av nedläggningar. (Det är lite oklart varför det hamnat under något slags kvinnosektion, men det är en annan diskussion, om än en som kan tas om och om igen.)

Jag är lite kluven till artikeln. Å ena sidan gillar jag verkligen sammanställningar av roliga smånyheter, och håller med om att både genren och lokalnyheterna i stort bör värnas. Å andra sidan, som någon i kommentarerna skriver, är skribenten lite lagom nedlåtande mot de som faktiskt jobbar med lokalnyheter. Jag är inte längre en av dem, men jag vet att den som blir intervjuad om sin cykeltaxi eller hemkomna katt eller vad det nu kan vara — för dem är det viktigt att vi är där, att de får berätta. Och lokaljournalistiken är inte bara bridgeföreningar och nya fönsterluckor. Där berättas också om det som påverkar folks liv, om viktiga saker som kanske inte kan mäta sig mot jordskred och massmördare, men som spelar roll.

Ibland är det pensionärer som spelar TV-spel. Ibland är det polisövervåld, eller en politiker som till slut säger att vi ska se över våra rutiner. Ett nytt övergångsställe kan verka larvigt och inte värt trycksvärtan, men för pappan som oroar sig för sina små barn är det en stor grej både att det kommer dit och att det får uppmärksamhet — och kanske får han veta det först när han slår upp tidningen eller sätter på TVn. Och så vidare. Allt är inte scoop som glimmar.

Men det kanske är just det de gör, de knasiga nyheterna (eller tråkiga nyheterna knasigt formulerade — jag råkar vara ordvitsfantast, och en klurig formulering ska inte underskattas). De glimrar till, fyller ut, muntrar upp. Folk minns dem garanterat bättre än de gör torra kommunala beslut och intetsägande småbrott. De måste väl också få ha sin plats — om folk på en liten ort bryr sig om en sak är det antingen en nyhet, viktigt, eller både och, oavsett om någon annan tycker att en handarbetstävling verkar skittrist.

Vad säger ni? Är flufftexter och fåniga notiser viktiga eller bara onödigt larv? Måste det vara det ena eller det andra?