Author Archives

I praktiken / I teorin / Nytt — Julia Skott — 5 Comments
14
May 10

“Why web won’t be nirvana”

Det är lite billigt, lite elakt, men mycket roligt att gå tillbaka till gamla analyser, med facit i hand.

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?

Analyserande — Julia Skott — 8 Comments
23
Apr 10

Om presstöd och demokrati

Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag får nästan två och en halv miljon kronor i presstöd. Det väcker upprörda känslor – Fokus chefredaktör Martin Ahlquist lämnar Presstödsnämnden i protest, och folk rasar mot att våra skattepengar går till ett forum för rasbiologi och Förintelseförnekande.

Presstödet är problematiskt på många sätt. Det är många som utnyttjar reglerna för att få pengar via lokala editioner och andra kryphål. Det innebär också att stora tidningar som råkar vara minst på en viss ort kan få pengar som de nog egentligen inte behöver, och som kunde göra mer nytta någon annanstans.

Jag kan också bli upprörd över att en tidning jag inte håller med får stöd, absolut – men jag kan inte protestera. Jag kan inte tycka att det borde vara annorlunda. Någonstans vinner min ultrademokratiska ådra över min inre åsiktspolis. Antingen ska man få säga vad som helst – inom ramen för det lagen tillåter – eller inte. Antingen ska alla kunna få hjälp att säga det i tryck, eller inte. Till och med nu när de flesta kan sprida sitt budskap gratis över internet – antingen har vi presstöd, eller så har vi inte. “Borde det finnas presstöd” är en helt annan diskussion än “vem borde kunna få det”.

För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför. Jag kan inte acceptera en ordning där någon ska bedöma vad som är ok för att få pengar som är tänkta att främja bredd, variation, utbud och, inbillar jag mig, ändå något slags yttrandefrihet. För nästa gång är det en annan gräns som dras. Någon annan som sitter med makten att bedöma vad som är OK. Och ett kliv i den riktningen är ett kliv jag fasar för.

Någon säger att det är väl bara att ta ifrån dem presstödet om de fälls för hets mot folkgrupp. Och sen då? När en annan tidning fälls för förtal? När en tredje inte lever upp till kravet på max två rättelser per vecka? När en fjärde råkar publicera förra veckans verklighetsbeskrivning från sanningsministeriet istället för veckans?

Jag tänker inte säga att jag är beredd att till döden försvara Nationell Idags rätt att säga det jag hatar. Jag tänker försvara allas vår rätt att säga dumma och kloka och onödiga och livsviktiga saker – och jag tänker använda den rätten till att säga emot alla som jag tycker har så inihelvete fel. Till exempel rasbiologer och Förintelseförnekare.

journalistik — Julia Skott — 3 Comments
3
Mar 10

“The delicate art of the Local Newspaper Story”

TimesOnline skrev häromveckan om lokaljournalistiken och den unika rapportering som hotas av nedläggningar. (Det är lite oklart varför det hamnat under något slags kvinnosektion, men det är en annan diskussion, om än en som kan tas om och om igen.)

Jag är lite kluven till artikeln. Å ena sidan gillar jag verkligen sammanställningar av roliga smånyheter, och håller med om att både genren och lokalnyheterna i stort bör värnas. Å andra sidan, som någon i kommentarerna skriver, är skribenten lite lagom nedlåtande mot de som faktiskt jobbar med lokalnyheter. Jag är inte längre en av dem, men jag vet att den som blir intervjuad om sin cykeltaxi eller hemkomna katt eller vad det nu kan vara — för dem är det viktigt att vi är där, att de får berätta. Och lokaljournalistiken är inte bara bridgeföreningar och nya fönsterluckor. Där berättas också om det som påverkar folks liv, om viktiga saker som kanske inte kan mäta sig mot jordskred och massmördare, men som spelar roll.

Ibland är det pensionärer som spelar TV-spel. Ibland är det polisövervåld, eller en politiker som till slut säger att vi ska se över våra rutiner. Ett nytt övergångsställe kan verka larvigt och inte värt trycksvärtan, men för pappan som oroar sig för sina små barn är det en stor grej både att det kommer dit och att det får uppmärksamhet — och kanske får han veta det först när han slår upp tidningen eller sätter på TVn. Och så vidare. Allt är inte scoop som glimmar.

Men det kanske är just det de gör, de knasiga nyheterna (eller tråkiga nyheterna knasigt formulerade — jag råkar vara ordvitsfantast, och en klurig formulering ska inte underskattas). De glimrar till, fyller ut, muntrar upp. Folk minns dem garanterat bättre än de gör torra kommunala beslut och intetsägande småbrott. De måste väl också få ha sin plats — om folk på en liten ort bryr sig om en sak är det antingen en nyhet, viktigt, eller både och, oavsett om någon annan tycker att en handarbetstävling verkar skittrist.

Vad säger ni? Är flufftexter och fåniga notiser viktiga eller bara onödigt larv? Måste det vara det ena eller det andra?

Nytt — Julia Skott — 5 Comments
8
Feb 10

Vem i hela världen kan man lita på?

Advertising Age skriver om att vi litar allt mindre på människor vi känner — i alla fall när det handlar om marknadsföring.

“[A]ccording to Edelman’s latest Trust Barometer, the number of people who view their friends and peers as credible sources of information about a company dropped by almost half, from 45% to 25%, since 2008.”

Det skulle vara lätt att få det till att vi inte litar på våra vänner längre, men snarare handlar det nog ofta om våra “vänner” — alla dessa människor som man inte skulle ha någon som helst kontakt med om det inte vore för olika sociala nätverk, men som blir en del av ens vardag. Ofta en salig blandning av internetkändisar, gamla högstadiekompisar, någon snubbe du träffade på en fest nån gång och avlägsna släktingar.

Med alla dessa människor i din informationsström är det kanske ännu svårare än annars att avgöra både hur mycket de har på fötterna eller vad de har för legitimitet i vad de säger, och vad de eventuellt har för syfte med att säga det. Kampanjer i sociala medier, framgångsrika eller inte, har fått så mycket uppmärksamhet att misstanken gärna gror: Det här är inte på riktigt. Det här är inte ärligt. Samma sak gäller på “vanliga” bloggar – visst, du kanske är en frisör i Småland, men hur vet jag att du inte fått massa gratis knäckebröd för dina glada tillrop?

Vanligt folk är inte heller populära i konventionell marknadsföring – vi vill inte se folk som är som vi. Är det samma misstro där, att vi hellre ser någon som vi helt säkert vet är betalda och regisserade, än någon som vi tänker oss kanske låtsas vara nöjd?

Jag är mycket nyfiken på vad en liknande undersökning i Sverige skulle visa. Är vi mer skeptiska? Mindre? Har vi större tilltro till ett skönhetsmärke som prånglas ut av en musikalkändis än av en småbarnsmamma vilken som helst?

Kristallkulan — Julia Skott — No Comments
17
Dec 09

Nyckelbarn

När jag ser tillbaka på 2010 är det med kluvna känslor. Det är så svårt när en upptäckt eller insikt används till både positiva och negativa saker.

Jag talar självklart om medieföretagens satsning på det som kom att kallas Key Sharepoint People, eller Key Sharers. Runt mars-april började man inse att de flesta mediekonsumenter inte alls fungerade som man kanske tänkt, att de läste till exempel nättidningar enligt gammal modell, att de tittade på förstasidan och letade efter rubriker som intresserade dem. Fler och fler räknar med att till exempel deras twitter-feed eller bloggrulle diskuterar och länkar till allt som är värt att veta, läsa, eller prata om, så man behöver inte skaffa sig koll själv. Och några litar man på och räknar med mer än andra; några användare som faktiskt läser och hittar allt, som kommer att filtrera och välja och sortera viktiga artiklar, roliga videor, fantastiska vetenskapliga framsteg eller bisarra olyckor.

Och det var dem som mediehusen nu ville satsa på. Ville hitta och utnyttja – eller ännu hellre skapa själva. Företag som ville sälja varor hade redan lärt sig att satsa på bloggare som marknadsföringsplats, och nu var det dags för varan Content.

Så mycket tid och pengar gick åt till att analysera antal följare, antal retweets eller pingningar för att hitta de personer som skulle ge störst spridning av artiklar och innehåll, så att man kunde försöka ingå avtal med dem. Ännu mer gick kanske åt till att försöka räkna ut hur man själv kunde skapa en Key Sharer, kunde skapa en person som redan från början hade avtal och kanske inga idéer om självständighet och frihet, och som skulle mata sina läsare och följare med rätt material.

Ibland funkade det bättre än andra gånger. Skapade Key Sharers blev nästan undantagslöst avslöjade och hånade – om det var någon som lyckades så vet vi väl inte det, eftersom de just klarade av att verka organiska och o-skapade. Även vissa värvade Sharers blev ifrågasatta. De som klarade sig bäst var i stort de som körde med öppna kort, som berättade att de fick en viss ersättning för att tipsa om de bästa artiklarna från en viss – eller flera – tidningar, och som därmed kunde behålla ett visst förtroende.  Som kanske också kunde ägna lite mer tid åt att leta när de fick betalt för det, och erbjuda större bredd och fler upptäckter. Så visst, det utvecklade och förbättrade för både delarna och deras följare.

Över lag fick dock medieföretagen inse att det inte går att skapa vad som helst. Funktioner och tjänster, ja. Men entusiasm och personlighet, nej. Man kan köpa in sig på en bit av det, men allt går inte att fejka.

Själv har jag under året bara länkat saker som jag vill. Och lite saker som vi gjorde på jobbet som jag tänkte att jag kanske borde. Och lite saker som kompisar gjorde. Och… ja. Jag gjorde det utan ersättning, i alla fall.

← Older Entries