Temat för veckobrevet är – medielogik.

Klockan var efter midnatt när jag klev ut från biomörkrets radioskugga. Battery Park Regal Cinemas ligger i hjärtat av New Yorks finanskvarter och bara ett stenkast från Ground Zero. Efter ett ha sett en dussinfilm om snabba bilar och äventyr avbryts jag i mina fantasier av ett upphetsat sorl från den plats där Twin Towers brukade stå. “Det måste vara någon årsdag av något slag,” tänker jag och vandrar hem.

Väl hemma dröjer det inte länge förrän jag i alla kanaler nås av nyheten att Usama bin Laden är död. Twitter fullkomligt kokar. Reaktionerna är blandade. Den lokala tv-stationen New York 1 direktsänder från Ground Zero, bara 500 meter från där jag bor. Det blir ingen sömn den natten.

Tydligen har Keith Urbahn varit först att tweeta om händelsen. Hot damn. När satte du själv en legendarisk tweet senast? (Min mest retweetade tweet tror jag var när jag under första upplagan av Sweden Social Web Camp ställde frågan om vilka som hunnit ligga med vilka.)

Hur det spreds kan du se via Social Flow:

Det här är onekligen något annat än den massmediala medielogik vi har levt med så länge. Det är six tweets of separation (three tweets of separation?) det och massmediernas rapportering används av tittarna, lyssnarna och läsarna för att validera istället för att kunskapsinhämta.

Sidospår: Jag ska först ärligt säga att jag trodde att det var något SNL-skämt på den berömda (nåja) countrysångaren Keith Urbans bekostnad. Flera fd PR-kollegor (misstänker sned könsfördelning i branschen…) envisades med att spela honom på kontoret från morgon till kväll under en period, så jag är hjärntvättad med att det bara finns en Keith Urban.

Obs! Bilden ovan har inget med Usama bin Ladins död att göra. Det har däremot dessa länkar:

• Fler omslag om Usama bin Ladins död.
• Ännu fler här.
• Adland visar lite otäcka annonser.
• Gillar du inte hur jag stavar Usama bin Ladin?

Som PR-intresserad var det fantastiskt att se hur Barack Obama spelade på nyhetsmediernas fioler hela vägen igenom. Vi hade alla förundrats en smula över den senaste tidens självförtroende där han till och med smulat sönder den eventuelle presidentkandidaten Donald Trump under en roast på bästa sändingstid. Obama lyckas riktigt bra med att balansera amerikanernas törst efter blod med omvärldens avsmak för det imperialistiska USAs frotterande i en jagad mans död. Talskrivarna och spinndoktorerna gör skäl för sina löner där borta i Washington.

Själv nojade jag för en sekund över om New York nu skulle kunna komma att utsättas för ytterligare terrordåd?

Att med de bästa länkarna återge alla turer i sociala medier är lättare sagt än gjort. Det är i sig ett forskingsarbete, men då jag vet att ingen missat händelsen så lämnar jag hela det här kapitlet oavslutat för den här gången.

En annan intressant grej är att populära och älskade vecka.nu bestämmer sig för att lägga in en fet splash med reklam för att kunna kapitalisera på all denna trafik. Vad händer, tror ni? Vips så har vi wecka.nu med samma utseende som gamla älskade vecka.nu. Litet i det stora, men samtidigt väldigt talande för den nya tidens medielogik.

Vi är många som gillar kommentarssystemet Disqus. Nu har de implementerat en möjlighet att tagga andra användare i kommentarerna, Facebook-style. Kommer Facebook Comments att kunna hota Disqus? Det känns som om det är många stories om hur Facebook är ständig tvåa på bollen just nu. Men det kanske inte spelar så stor roll så länge de är det sociala nätverket nummer ett? En fast follower-strategi behöver inte vara fel.

Veckans galnaste mediehändelse på det lokala planet måste ha varit hela historien om Ola Lindholm, den populäre KP-redaktören och Wild Kids-programledaren. Ett par poliser springer ikapp honom efter en fotbollsmatch, tar ett generande urinprov, Expressen smäller på, bloggosfären agerar kluvet, Lindholm går ut med ett pressmeddelande och pressen trummar på, testet kommer tillbaka positivt för kokainrester, Expressen tar ton, Lindholm publicerar ett blogginlägg vars äkthet sedan diskuteras innan det slutligen bekräftas och där någonstans är vi nu i väntan på polisutredningens resultat.

En soppa, med andra ord. Det som fascinerar mig är att trots alla uppgifter och alla kommentatorer i allsköns olika mediekanaler så ger ingen svar på de frågor som hänger i luften. Om Lindholm utsatts för en komplott, vilka låg baakom den, varför väljer de kokain som tillvägagångssätt och tipsade dessa sedan både polis och press? Och varför svarar Lindholm i sitt blogginlägg på allsköns frågor utom de som spelar roll?

Joakim Jardenberg och Niclas Strandh rasar mot drevet och överförmynderiet och pekar på hur egenmäktigt nyhetsmedierna gör slut på en människa som inte har dömts för något. Thomas Mattssons Expressen får upprättelse när provsvaren kommer och Viggo Cavling ber om ursäkt. Historien väcker känslor.

NIclas Strandh:

“Och jag har lite svårt för att förstå hur det skulle vara så förfärligt att Ola är i TV. Han är inte dömd. Alltså är han att anses som oskyldig tills motsatsen bevisas. Det är något somExpressen och andra verkar ha svårt att förstå. Oscar Julander verkar ha väldigt väldigt svårt för att inte få vara både jury och bödel. Innan allt faktiskt utretts. Och inse attvuxenvärldens moralpanik inte ännu dykt upp hos barnen.”

Om Lindholm hade kunnat förklara vem som utsatt honom för detta vilket han antyder att han vet, samt bedyrat att han aldrig har haft med kokain att göra, då hade han sannolikt klarat sig bättre. Nu valde han i egenskap av offentlig person en annan väg. Det handlar inte om rätt eller fel, snarare om orsak och verkan. Sedan finns det en större fråga om huruvida nyhetsmedierna klarar av att självsanera bort avarter inom drevjournalistiken, men det är en fråga som tyvärr är mycket större än Lindholm.

Hur jag känner? Mediedrevsfenomenet är lite som otrevlig naturlag, som en tsunami ungefär. Visar ingen hänsyn alls. Men jag är helt övertygad om att Lindholm kommer igen. Det brukar bli så. Dramaturgin kräver det.

Blev annars lite skrämd av den här artikeln om relationen mellan restauranger och bloggare. Det är svårt att anpassa sig till den nya tidens medielogik. Rätt eller fel är återigen fel fel fråga när det handlar om orsak och verkan.

Vill ni förresten se en sjukt dålig PR-pitch? Kolla in den här:

I övrigt hade gärna velat gå på New generation marketing men missade det. Det är en hel del rundgång nu för tiden, så därför var det uppfriskande med ett så pass intressant startfält:

“Här kan du se förmiddagen, med Katarina Graffman, Anna Caracolias, Kristina Alexanderson och Isabella Löwengrip.”

Visste ni förresten att Johan Ingerö aldrig mer tänker delta i SVT Debatt? Inte? Nej, låt oss då gå vidare.

Via Emanuel Karlsten får jag reda på att Justin Bieber skapat masshysteri på Sergels Torg. Jag tycker hur det är fantastiskt hur den sociala medielogiken via teknologin smälter samman med snabba gruppbildningar. Och det här är väl Biebers “little monsters”. Vi vuxna kanske skrattar och ironiserar, men låt oss inte underkänna ungdomskulturen. Det var säkert en och annan som såg de avsvimmade flickorna bäras iväg från Beatles konserter och som undrade exakt hur lång tid det skulle ta innan den kommersiella ungdomsmusiken skulle sätta punkt för den goda smaken.

Apropå galenskaper så bestämde sig Johan Ronnestam och Göran Adlén för att göra live-tv själva. De plockar in Robin Danehav (Björn Falkeviks tronarvinge?) som thincaster och sänder från Clarion Sign i ett helt dygn:

“Livesändningen kommer att visas på våra respektive sajter, alltså, här på danehav.com, på ronnestam.com eller på adlen.nu. Dessutom har vi landningssidan och kampanjsajten 24hours.se uppsatt för ändamålet.”

Tweets via Twingly här.

Johan Ronnestam blippade faktiskt mig på Skype (apropå: ser ut som att Niklas Zennström är med på en runda till, förresten?) och frågade om jag kunde köra lite spaningar från New York, vilket jag gjorde. Fast det var sen fredag kväll, så jag vet inte riktigt hur vass jag egentligen var. Tror jag pratade en del om kommersialiseringen ac sociala medier globalt och att det är lite mycket sameness just nu. Det blir spännande att se hur materialet kommer att efterbearbetas.

Kortlänkat:

• Sprit och sociala medier? Gillar Mackmyras #twesting.
• Gillade även den här artikeln från Fredrik Wass om språkets betydelse på webben.
• Jag har även lärt mig att den förste PR-konsulten hette Simonides ac Keos.
• RenRen kliver in med en IPO:

“Of those companies listed as “Social Media/Network”, LinkedIn has filed for its IPO but has yet to give many specifics; Groupon plans to list later this year; Facebook continues teasing us while trading at lofty valuations on secondary markets; and Zynga’s maker is again denying rumours of an IPO anytime soon.”

Kalla Fakta har granskat Frälsningsarmén och Frälsningsarmén svarar med ett ilsket pressmeddelande. Det här är också en märklig mediehändelse! Organisationen tycker sig kunna slippa granskning och kritik trots att de förbjuder homosexuella i de egna leden. De menar att detta inte är någon nyhet, men det var en nyhet åtminstone för mig. Det där får de helt enkelt ändra på om de ska få något medlidande från mitt håll.

Någon inom Frälsningsarmén får “göra en Edgar”, helt enkelt.

Om något går emot den sociala medielogiken så är det sannerilgen att SJF funderar på att belägga nätartiklar med straffavgift. Jag är inte insatt i detta, men Emanuel Karlsten driver frågan bra.

Hans Kullin rapporterar om att Spotify är det andra svenska varumärket som kommer upp i över 100 000 följare på Twitter.

Storbritanniens kungliga bröllop, då? Ja, vad kan jag säga. Jag måste tillstå att det var riktigt fint. Jag är ingen rojalist och jag är ingen sentimentalist, men Kate Middletons bröllopsklänning var verkligen så vacker som så många av oss var helt eniga om… ja, så eniga att nästan hela internet knakade i fogarna!

De såg dessutom fantastiskt kära och lyckliga ut, vilket ju knappast kan vara lätt framför världens kameror. På kontoret slängde vi iväg den här tweeten:

“More tweets regarding the #royalwedding than any other event, ever! Why? Women rule social media! #rw2011″

Så, hoppas alla nu ändå känner att kärleken är starkare än alla terrorister och stormakter i världen och med den ingivelsen är taggade att ge 110 procent denna vecka. För jo, det är visst möjligt!

/Jerry Silfwer
Blogg | Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?

“Disruption is the (usually deliberate or intended) interruption of normal work or practice.”

- Wikipedia, den 3 april 2011

Temat skulle även kunna vara att svära i kyrkan.

Låt oss börja i skolan och ta avstamp i Johan Ronnestams postning om att skolan verkligen behöver förändras; inte i morgon – nu. Många hakar på:

“Oskar Leijon gjorde mig uppmärksammad på att Dagens Nyheter publicerat ett debattinlägg av Jan Björklund senare samma dygn som handlar just om vår framtida skola. Att döma av samlingen av bloggar som kommenterat på Knuff så satte det fart på bloggosfären. Kristina Alexanderson belyser vikten av att tänka nytt och inte fastna i samma hjulspår. Även Anna Kaya talar på vikten av att titta framåt och inte bakåt. “Att vara en bakåtsträvare är inte en lyckad framgångsfaktor”. Christermagister hänger på men verkar inte fullt lika rädd över bakåtsträvandet. Han framhåller särskilt vikten av mer resurser och fler pedagoger vilket jag absolut skriver under på. Fredrik Svensson, som jag också refererat till i texten ovan (och uppdaterat med länk, tack Per Torberger) betonar, lite lustigt, vikten av att ‘tänka om’ och framhåller likt jag hur världen förändras och hur skolan och utbildningen måste förändras också. Monica, Lina och Janis som ligger bakom bloggen Metabolism faller in i kören av missnöje och listar en del av reaktionerna på Twitter som jag tycker är läsvärda.”

Kolla även in Axboms tankar om visualiseringar för skolan.

Själv tycker jag att det är fel att hela tiden betona kunskapsskolan. Kunskap finns redan på internet att hämta i stora drivor. Det är ju en förståelseskola vi behöver. Den som har förståelse kan skaffa sig kunskap – rätt enkelt till och med! Tvärtom? Inte alls lika självklart. Kommer de pedagogiska institutionerna att se det pedagogiska i detta redan under 2011?

Och vad är det som händer med våra vanor på webben? Är den här statistiken på något sätt signifikativt för hajpade tjänster som egentligen inte håller måttet?

Från Quora:

“Bad sites with network effects show much slower decay in use than they should based on their absolute quality. (think eBay.) Bad sites who price most of their product at free show incredibly slow decay in use. (think Craigslist). But make no mistake, it is happening.”

Apropå Quora, så har Facebook börjat rulla ut Facebook Questions, åtminstone här i USA. Kommer de att rå på Quora? Kanske, men Facebook har haft det motigt på den fronten ett tag. Facebook Places dödade inte Foursquare, Facebook Deals rubbade inte Groupon, Facebook Search är ingenstans i närheten av Google. Flickr (flickEr?) är fortfarande starka på bilder och Facebooks statusuppdateringar verkar inte nämnvärt ha inverkat negativt på Twitter – snarare tvärtom.

Och på allt fler håll hör jag människor vara trötta på Facebook, för där “händer ju liksom ingenting längre”. Å andra sidan är det långt ifrån självklart att Google +1 lyckas med att bygga ett community som hotar den “Like-kultur” som Facebook skapat.

Anna Lindberg reflekterar:

“Och helt plötsligt har människors engagemang blivit hårdvaluta. Tummar på Facebook, tweets, gröna knappar på sajten, kommentarer till nyhetsartiklarna. Där det tidigare var tyst försöker vi nu alla överrösta varandra i att få våra användare att reagera. Gilla! Dissa! Säg nåt! Tyck nåt! Gör NÅGONTING! [...] Däremot undrar jag vad som finns bortom gödslandet med knappar för snabb återkoppling.Vad gör vi med återkopplingen? ”Jaha, tusen gillar på Facebook. Vad roligt. Ska vi ta en fika innan vi bestämmer vad tidningen ska handla om i morgon?” Hur tar vi vara på det engagemang som faktiskt visas? Och finns det nåt språk bortom de ensidiga uppmaningarna: ”Gilla oss! Snacka med oss! Rösta! Tävla! Tyck!”? Finns det en retorik som inbjuder till diskussion, engagemang och påverkan utan att för den skull innehålla något som mest påminner om militäriska order? [...] Att gödsla med gilla-knappar är bara början. Till riktigt engagemang är det långt kvar. Och frågan är om våra användare har tröttnat på vårt högljudda gastande på vägen.”

Det börjar bli hög tid för nästa disruptiva rörelse. Dags för fler att gå från snack till verkstad. Hm…

“Många öppna dörrar som sparkas in nu.”

Ja, så sammanfattar Mikael Zackrissons i en vanligt förekommande kommentar under Webbdagarna. Och fortsätter:

“Annika Lidne formulerade det lysande i sitt keynote i onsdags: relationer är jobbiga. De kräver en massa av oss, engagemang, tid, resurser, mod, personlighet, integritet, transparens. Det är inte gratis med sociala medier, det kostar jättemycket om man ska göra det bra. Och gör man det inte bra kommer satsningen bara dö ut. Annikas spaning var också att 2011 blir året då vi ser en mängd sociala medier-satsningar självdö. Vi har lärt oss att sociala medier är gratis, det är bara att göra, och så blir det lite halvdant. Men kanske har vi som varit förespråkare av detta också varit för insäljande. Vi kanske borde ha sagt att det är i grunden enkelt, men det kommer kräva hårt jobb. I alla fall om det ska bli bra. [...] Och det är likadant på storföretagen. Björn Elmberg på jättekonsulten Cybercom tog tillfället i akt att såga flertalet av sina egna kunder i media- och  telekombranschen för deras brist på våga satsa på nytt och krampaktigt slåss för det gamla.”

Från företagens sida börjar frustrationen märkas. De har lyssnat och deltagit i “utbildande workshops” om sociala medier länge nu, riktigt länge till och med. (Själv har jag till och med slutat göra enstaka utbildningsseminarier för att istället fokusera på konkreta kunduppdrag.) Givet allt snack borde vi se mer, helt enkelt. Var är alla konkreta lokala framgångssagor, undrar företagen?

Men “var är pengarna?”, ja det undrar även bloggarna. Therésia Erneborg startade kring detta en symptomatisk diskussion:

• Att ta godis från främlingar (Same Same But Different)
• Vad tycker ni om annonser? (Söta saker)

Och diskussionen går vidare:

• Intressant diskussion om PR och bloggar (MW Communication)
• Att betala eller icke betala (Graylingbloggen)
• Det är i bloggosfären den nya annonsmodellen blir tydlig (Tabloism 2.0)
• Om tävlingar i bloggar (Not Your Average PR-Guy)
• En rolig sak med att vara matälskare är att man får så många nya brevvänner (Matälskaren)
• Vad är en bloggare och vad gör vem trovärdig? (The Jennie)
• Sånt man får på posten (UnderbaraClara)

Själv sammanfattar jag diskussionen på min egen blogg, Doktor Spinn. Och PR-byråerna, då? Många har hemläxa att göra.

Fantastiskt vilken ironi vi egentligen snubblar över här. Över tid har det gamla journalistgardet skällt på bloggarna, dessa irriterande små “gratisarbetare”. I själva verket står bloggarna ofta närmare de nya affärsmodellerna – eller försöker åtminstone vara innovativa. Och företagens innovationskraft inriktar sig på dessa bloggar istället; de ser ju inte direkt någon uppsida hos mediehusen längre, eftersom de ofta tittar på att låsa in innehåll bakom betalväggar, avsnörpta RSS-flöden eller propreitära hårdvaruformat.

Titta då istället på lösningen hos ett spännande startup-företag som menyou.com:

Tailsweep lanserar en videotjänst där bloggare själva kan tjäna på de annonsvisningar de genererar. Videofy.me är ett annat exempel. Hade mediehusen bara lyssnat på rätt personer hade de kunnat leda den här utvecklingen för flera år sedan. Nu får de unga nytänkarna chansen.

Det rör alltså på sig. Facebook Credits, till exempel. När hoppar dessa krediter ut på fysiska betalkort som vi kan använda i köttvärlden? Och när svarar Google med någon form av Google Wallet-tjänst? LinkedIn tuffar på med add on-tjänster och hittar på så sätt en B2B-modell genom att sälja människors kontaktnät. Spotify når en miljon betalande medlemmar – och då har de inte ens klivit in på de största marknaderna ännu. E-handeln är redan global.

“Hippewebbens” dagar verkar vara räknade. Snacka och kramas är trevligt – och det ska vi nog inte upphöra med! – men… frustrationen är påtaglig i den svenska vårluften. Och det “lösa tyckandet” får allt för ofta obehagliga former, vilket också Judith Wolst påpekar i samband med just Webbdagarna:

“Jag eftersöker fasen en ökad generositet i det digitala surret kopplat till den talare som står på scenen i ögonblicket. Vem sjutton darrar inte på rösten av att stå inför tusen personer och försöka briljera (?!) – när detta dessutom inte tillhör personens ordinarie arbetsuppgifter. Ganska få talare på listan kan klassas som “professionella talare” utan arbetar som webbansvariga, m-chefer eller affärsutvecklare. Just detta gör “casen” verklighetsförankrade. Inte framföranden perfekta. Detta kombinerat med konsult-talarnas presentationer (“best practice” & “så här har andra gjort”) anser jag skapar en bredd i ett program.”

Joakim Jardenberg i en kommentar:

“När online möter offline, när publiken möter scenen, när rummet möter internet. Men allt för ofta landar det i en slags kamp om att dissa och vara cool. Not cool.”

Vi behöver disruption. Igen. Vi måste våga släppa fram och hylla de som gör saker istället för att sitta på våra Jantearslen och vara bittra, konstaterar jag bittert. Fan, bli inte som Bo liksom.

Paul Ronge tvingas att ta en offentlig roll rådgivarroll i #SNgate. Det finns ett gammalt uttryck i PR-branschen om att aldrig bråka med någon som köper hinkvis med bläck. Men så mycket bläck finns ju inte på webben (annat än i störiga popup-annonser för bläckpatroner), så kanske är det symptomatiskt att faktiskt börja gå till öppen motattack? (Andra fajter är inte lika självklara…)

Nåväl, det får nog inte gå till överdrift det här med att gå till attack mot lokaltidningar: Hela historien med hoten mot sportjournalisten från Västerbottens Folkblad är ju galen. En stödgrupp har journalisten i alla fall fått.

Varför bortprioriteras webben på JMG, förresten? Och varför har bemanningsföretagen och redaktionerna ett sådant symbiotiskt förhållande samtidigt som journalisterna blir handelsvaror?

Det har också varit grävkonferens för journalister. Här är vinnarna av Guldspaden.

Några snabba:

• Apropa alla dessa “gates” så har vi ju Åsa-gate, en… storm i ett vattenglas?
• Kungen verkar ha lackat ur i veckan.
• WineLibraryTV drar ned på takten i sitt tusende avsnitt.
• Jeanette Fors-Andrée skriver gripande om en stor personlig förändring.
• Nyhetsmedier rapporterar om en falsk runsten. Utan att veta att den är falsk, typ.
• Amelia kör ett PR-stunt och får mycket snack.
• Hacker satte in fejkannons i en papperstidning. Om nya medier och gamla, typ.
• Känner du till ditt varumärkes fulla potential?
• Salesforce köper Radian6
• Emanuel Karlsten går vidare från Expressen och blir krönikör på DN. Bland annat.
• Expressen satsar på ny policy…
• … och det gör även SVT.

Johan Grafström menar att public service måste vara generösa. Är återtåget av “Har du hört den förut?” möjligen ett exempel på det? ”Fördömande av amerikansk populärkultur har varit en svensk paradgren sedan 1970-talet,” som Jan Gradvall skriver. Har vi egentligen tittat oss i spegeln? Nej, då tycker jag att danskarna är bäst i Norden på filmer och tv-serier. Kolla in danska Borgen och den moraliskt flexible spinndoktorn Kasper istället.

Sorglig historia om björnungarna. Men det måste finnas perspektiv och proportion på saker och ting. Jonas Wahlström menar att varghatet är mer påtagligt:

“Björn förknippas inte med något som är farligt. Det finns inget björnhat i Sverige. Det finns ett varghat som är fullständigt ogrundat medan björnen är som i visan »Mors lilla Olle« som äter blåbär och annat gulligull. Det finns inte en barnsaga som förtalar björnen men alla förtalar den elaka stora, stygga vargen.”

Mike Florette tycker att vi ska sprida positiva memes. Mer aprilskämt, kanske? Kanske kuddkrig? Sofia Mirjamsdotter slår istället ett slag för No Smiley-week, visserligen ur ett språkligt perspektiv men den dubbla betydelsen i det här sammanhanget blir ju lite… skoj, möjligen? :)

Okej, nog med gullandet.

Vi kliver över i en ny tid. Webben är inte klar med oss på långa vägar. Och det säger jag inte bara för att jag skrivit en epilog över Piratpartiet. Att bara finnas på webben är nämligen inte längre tillräckligt för att få den där så eftersökta klappen på axeln. Francisco Rosales med en talande analogi:

“At university, I played guitar in a band. We were decent but not spectacular – proficient, but not destined for greatness. What I noticed from years of playing at gigs and rehearsal rooms was the standard my bandmates would set for other bands. The comment was always, in an impressed tone, that such and such a band was really ‘tight’. This meant that every piece was bang in time, the rhythm section locked in, everything in tune, on the beat, focused and solid. The thing is, for signed bands, for those who have success in mind, being ‘tight’ is a given. All the other things that go into a great song are built on top of it, but you don’t praise The Rolling Stones for being tight. That’s like praising Usain Bolt for knowing how to walk.”

Some famous last words then för att riktigt ordentligt svära i kyrkan och därmed sätta punkt för SSBD-sammanfattningen för den här veckan:

- Jerry Silfwer

Same!? Same?? But?? Different?!?

Så, Charlie Sheen. Snacka om att vi har fått beskåda ett mediefenomen när vi under veckan har fått följa hans totala genomkörare. De sociala medierna har spelat en huvudroll i hela spektaklet, detta då det mesta kring hela cirkusen delats och kommenterats flitigt. Till en början drog jag paralleller till hur Britney Spears gick ner sig inför världens kameror, men i det här fallet har Sheen själv eldat på det hela för fulla muggar:

När Sheen skaffade ett Twitter-konto lyckades han på kort tid få det verifierat och därefter även skriva in sig i Guinness rekordbok som den person som snabbast lyckats få en miljon följare. Jag kan inte låta bli att tycka att hans kreativitet faktiskt har varit slående. Är det hans tigerblod eller hans missbruk som ligger bakom? Galenskap på hög nivå är det i alla fall.

Det är nog inte helt möjligt att Sheen såg sin möjlighet till en vinnande Twitter-revansch i klass med Conan O’Briens numera klassiska återtåg till talkshow-scenen, men det hela har känts mer som ett skenande tåg. Som om någon skulle ha kastat in en Iphone i David Hasselhoffs madrasserade fyllecell.

Apropå O’Brien så har Finland varit i ropet i veckan, här när den finska storsäljaren Angry Birds får IRL-smasha några svenska gröngölingar som i sun tur får möta sitt öde i form av fallande Ikea-möbler.

O’Brien har ända sedan han lookalike-jämfördes med den finska presidenten faktiskt kapitaliserat mediemässigt på kopplingen och faktiskt så har ju Finland gjort det också. Skönt opretentiöst från alla inblandade, eller så blir vi alla tack vare den sociala webben allt bättre på mediehoreri… minns ni apropå det dessa pausfåglar?

“Alla är media horor, ingen vill ha oss.
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss.
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv,
och visar dom sell-outs vi är.”

Texten kommer ju från en gamal “hit” med ett gäng glada BigBrother-deltagare. BigBrother har ju dragit igång med en ny säsong igen i Sverige. Efter ett antal tidiga sammanbrott har programmet återigen ifrågasatts – tar programmakarna egentligen något ansvar för dessa (vuxna?) människor? Själv skäms jag lite över att jag faktiskt gillar programformatet. Jag är intresserad av gruppsykologi och BigBrother försöker ju inte direkt inte dölja sig bakom några pretentioner. Det är white trash-tv som kapitaliserar på yngre generationers kändiskomplex, men det gör ju också alla andra reality- och uttagningsprogram som står som spön i backen just nu. De låtsas bara vara lite finare, men har samma inslag av förnedring, populism och kladdig relationsdramatik.

Sidnot: Jag tycker faktiskt att det intressantaste popkulturella fenomenet just nu är – studiopubliken. Vilka är dessa människor egentligen?  De ser ju så där sekterisktiskt lyckliga ut och de klappar ju så frenetiskt och synkroniserat. Visst, det är lampor som blinkar och visar för dem vad de ska göra, men de där glasartade blickarna och alla de där myspysiga minspelen ser verkligen äkta ut. Som sagt – gruppsykologi kan vara riktigt intressant.

En mer aktiv studiopublik hittar vi debattprogrammen. Väl hemma i Sverige så var debatten om och med Kissie bland det första som mötte mig när jag slog över till lite public service-tv. Skandalbloggerskan Kissie var mer samlad än vi sett henne tidigare och kanske var detta resultatet av någon sorts medieträning. Men debatten var en parodi på sig själv, där Kissies strategi antagligen var att skapa lite webbtrafik till sin bror.

Det blir en sådan dubbelmoral när de flesta av oss förstår att Kissie bjuds in till programmet eftersom hon faktiskt drar publik samtidigt som Janne Josefsson med klädsam avsmak visar upp lättklädda screenshots på den unga bloggaren för hela svenska folket. Alex Schulman ger (faktiskt) en vass återgivning av hur “debatten” utspelades.

Isabella Löwengrip var smart nog att tacka nej för att inte gegga in sig i det hela.

Jag skulle kunna räkna upp en rad svenska snyggos som kört på sex och skandal som en språngbräda in i det etablerade kändisskapet. Från att knulla i direktsänd tv till att leda myspysiga svenneprogram på finfina sändningstider mellan inredningsreportagen och tala-ut-reportage i bästa girl-power-anda. Om det finns ett problem i det här så är det dubbelmoralen, inte de tjejer som strategiskt spelar spelet såsom det faktiskt spelas.

I all den här galenskapen blir det rimligt att lyfta upp frågan om hur public service faktiskt ska finansieras och det finns många bra saker med Eva Hamiltons utspel. Det känns som att friare arkiv och uppluckrade rättigheter faktiskt är rätt väg att gå. Licensbetalarna har ju faktiskt redan betalat för materialet, så att inte göra det tillgängligt med ny teknik vore ju knasigt.

Men i grunden handlar det om att hitta en långsiktigt fungerande finansieringsmodell. Och som jag tolkar Eva Hamilton är budskapet att public service ska bli bredare, allt för att kunna konkurrera om publikens gunst. Mer reality-expeditioner till “öde” öar alltså. Och kanske Janne Josefsson nu kan få Marcus Birro som sidekick i debattprogrammen, allt för att liksom fullborda den nya definitionen på public service som håller på att växa fram.

Ännu tokigare då att licensbetalarna faktiskt inte betalar för själva programmen, utan för att de äger en teknisk apparat som kan ta emot signalerna, trots att själva inköpet ev denna teknik helt och hållet är en privat transaktion mellan konsumenten och tekniktillverkaren (eller har detta ändrats?). Så till Hamiltons poäng; vad händer när var mans tv också är en dator? Radiotjänst i Kiruna kanske kan ju precis som polisen liera sig med FRA för att hitta licensskolkare som smygsurfar på SVT Play?

Mats Svegfors och Cilla Benkö går i svaromål. Så även min tidigare kollega Cecilia Stegö Chilò tillsammans med Ursula Berge på debattplats. Lasse Edfast håller inte med.

Apropå kultur är det intressant hur refuserade författare kan lägga ut sina alster på egen hand och sälja dem till marknadens villkor, det vill säga billigt. Refuserade Stephen Leather säljer nu 2000 e-böcker om dagen till 8 kr styck. Här ett soundtrack riktade till alla er som saknar mellanhänderna i den kedjan.

Håkan Lindgren fortsätter debatten om #journalistrollen. Jag gillar Emanuel Karlstens inspel i kommentarsfältet.

Jag är förresten inte helt klar med Finland än:

Jaiku-grundarens Juri Engeströms nya LBS-app Ditto rampar upp rejält denna vecka. Gränsnittet är mer intuitivt än de andra positionsapllikationerna jag har provat, men applikationen verkar ha haft en del problem med Facebook. Jag har testat och Ditto verkar på det stora hela bra, men kanske hade jag väntat mig att Engeströms nya projekt skulle vara lite mer… nytt? Finland verkar onekligen vara i ropet. Kanske välbehövligt nu när Nokia har det rätt så ordentligt blåsigt. Therese Reuterswärd tittar närmare på Ditto-feedbacken.

Financial Times har förresten lunchat Sean Parker. Verkar vara en intensiv individ minst sagt, vilket för oss till sångfågeln Regina Lund som delar sina tankar om hur vi med konstens hjälp störtar Khadaffi:

“Kanske har konsten, musiken och konstnärerna makten att ändra världsordningen? Om vi ser Khadaffi som låt nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi då?”

Eh, okej… citatet får fungera som en övergång till Noy Alooshes Youtube-remix:

Week of Crazy, verkligen. Vi visste ju att han var galen, men…

Galenskap kan ju också angränsa genialitet och kanske är det något sådant som är i görningen hos Mattias Östmar som lagt en hel del tid på att göra den första spiraldynamiska analysen av tweets. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fattar ingenting, men jag känner Mattias och är därför ganska säker på att detta är något väldigt smart.

Twitters smått galna initiativ att skapa en sort annonshybrid med sina Trending topics föll inte så väl ut, men de hade i alla fall vett att lyssna till sina användare.

Helena Giertta har synpunkter på Paul Frigyes. I egenskap av PR-konsult kan jag inte låta bli att lägga mig i – läs punkt 3. Och så undrar jag varför Journalisten inte länkar till den DN-artikel som kritiseras. Var är solidariteten och var är den läsarservice som en länk innebär? Nåväl, en länk från mig här i alla fall. Slit den med hälsan.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg skriver: “Com Hem låter igen meddela att man inte har någon plan för IPv6 (kommentarerna här http://jardenberg.se/b/antligen-ipv6-ar-har-comhem-borde-skammas/) – hur förberedda är svenska mediebranschen. Kollar man här http://go6.se/ så har jag hittills bara hittat hd.se som är ok. Alla andra bara skriver krigsrubriker om det. Jag tycker det är oerhört pinsamt.”

Några snabba:

• På SSBD i veckan undrar Lasse Edfast undrar vem internetdemokrati ska gälla för.
• Några galna PRO-medlemmar gör kaos med dagisbarnens träd. ROFLOL!
• Joakim Jardenberg rankas som en av de mest inflytelserika investerarna i Europa.
• SVT lägger ner A-ekonomi och satsar på webben.
• Al-Jazeera snackar sociala medier på TED.
• Twitter och sociala medier som verktyg för journalister, skriver Lisah… Silfwer.
• Palmetelegrammen från TT rönte en hel del uppmärksamhet.

Thord Daniel Hedengren gör en poäng:

“Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt. Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.”

Vi avslutar detta veckobrev med lite pappersfras:

- Jerry Silfwer

Same!? Same?? But?? Different?!?

Dramat i Egypten fortsätter och jag tror att i synnerhet alla pirater där ute uppskattar Guy Fawkes-referensen i bilden ovan. Att internet är viktigt även ur ett demokratiskt perspektiv blir så oerhört tydligt i och med de fasansfulla händelserna – ett viktigt uppvaknande när vi tenderar att ibland fastna i diskussioner där vi å ena sidan har teknokrater, å andra sidan traditionalister.

Kanske kommer vi under detta årtionde få uppleva att internet upptas i FNs universella deklaration över mänskliga rättigheter? Tänk på saken. Med internet har du möjlighet att göra din röst hörd, skaffa dig en utbildning och även en chans till egen försörjning. Om det fria internet är din fiende, då har du av någon anledning hamnat på fel sida.

Och om nu stater har rätt att titta på oss borde vi ha rätt att titta tillbaka, åtminstone.

Händelserna i Egypten sammanfaller med en livfull diskussion i Sverige, den om journalistrollens utveckling, #journalistroll. Den har förstås pågått under längre tid, men efter ett seminarium av Anders Mildner hos JMK blossade den upp igen. Brit Stakston fångar seminariet väl och hela diskussionen har så många anknytningspunkter till händelserna i Egypten att jag nästan baxnar. I synnerhet när min uppmärksamhet fastnar på Nikke Lindqvist stillsamma kommentar:

“När jag läste det här kunde jag inte låta bli att reflektera över vad som händer i Egypten. Det första som stängdes av en hotad regim var Twitter. Dagen efter var det Facebook som blockerades. Sedan hela Internet och därefter mobilnätet. Först några dagar senare kom regimen på att de kunde dra in Al Jazeeras tillstånd och tvinga de lokala sattellitbolagen att ta bort dem från utbudet.”

Internet har blivit viktigt, riktigt viktigt. Men kanske tolkar vi det vi ser på ett felaktigt sätt? Bara för att internet har blivit viktigt så kanske det inte behöver betyda att journalistik blivit mindre viktigt? Paul Ronge poängterar till exempel att Al Jazeeras rapportering varit oerhört god och detta mycket tack vare internet – inte trots internet.

Mikael Zackrisson förklarar varför debatten är viktig, men när Joakim Jardenberg och Anders Mildner bestämmer sig för att köra en live-streamad repris på egenhändigt ihopsnickrat manér blir jag besviken. Anders framförande är inget sprängstoff i sig självt, utan mer en stilla nulägesanalys med historisk klangbotten. Inte heller är den efterföljande diskussionen särskilt ny, utan argumenten från bägge sidor kan spåras flera år tillbaka i tiden.

Det som är nytt är något helt annat. Debatten har svängt. Tidigare har det varit internetvännerna som stått för de syrligaste kommentarerna och den successivt upptrappade stämningen, men den rollen har nu övertagits av traditionalisterna.

Då är det lätt att som Gert Frost, själv utbildad journalist men samtidigt en numera inbiten internetentusiast med stark röst, faktiskt tappa tilltron till journalistiken. Det är meningslöst att skriva vidare, resignerar han och ställer frågan om huruvida folket faktiskt är beredda att betala för journalistik överhuvudtaget?

Det som saknades under den efterföljande debatten var frågan om vilken uppgift journalistiken ska fylla. Inte för journalistikens egen skull, utan för de som ska ha nytta av den. För som i fallet Egypten, sociala medier och Al Jazeera, så ser vi ju hur rapporteringen faktiskt blir bättre med miljontals kameror ute på gatorna, i händerna på de utsatta.

Det talades mycket om journalistrollens status och journalistikens makt. Att journalistiken ofta tycker att de är “lite finare”. Men är lösningen att i självsaneringens ädla namn kliva ner från de höga hästarna? Jag tror inte det. Det är journalistikens inneboende stolthet som ger dess innehåll ett värde, inte innehållet i sig självt.

Begrunda Anders Thoressons reflektion från seminariet:

“Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.”

Märk väl att Per inte fokuserar på nyheter. Kanske kan vi hitta nyckeln till journalistikens problem i detta? Istället för att sträva efter att vara först med det senaste så kan istället journalistiken bli bäst på det viktigaste. I ett sådant paradigm kan journalistiken samexistera med internet och faktiskt behålla (och till och med utveckla) sin yrkesstolthet och därmed sitt värde.

Affären, då? Till att börja med kanske vi nyktert kan konstatera att nyheter sällan varit en affär på egna ben. Annonsintäkter har gått hand i hand med utvecklingen sedan allra första början. Att peka på att publiken försvinner känns orättvist, eftersom vi konsumerar mer nyheter än någonsin tidigare. Vi är vanedjur och som sådana är det svårt att hålla alla nyhetssajter i huvudet när vi surfar, i synnerhet om det handlar om att annonsörerna ska få sina banners synliga i några sekunder…

Att detta är en viktig medievecka accentueras ytterligare av hajpen kring den låsta nyhetsapplikationen The Daily, apropå medieaffären. Fredrik Strömberg poängterar i en första kommentar:

“Visst, tidningar som USA Today har haft stor framgång med sin icke-lokala strategi, men det här är en helt annan distributionsvärld. Och mitt största problem med The Daily är egentligen två. För det första ger den mig ingen känsla av att vara en matig nyhetsprodukt, lite samma problem som vi känner igen från andra dagliga nyhetstidningar. Och för det andra så blir det, hur mycket man än pratar om sin unika röst, för generiskt. Och ingen formgivning eller presentation i världen kan dölja det. Med detta sagt – kommer det att lyckas? Det är inte omöjligt, nyckeln här ligger i priset och tekniken. Den kommer att säljas för en dollar i veckan, på en förnyande (recurring) prenumeration. Det är ohyggligt många som kommer att bara låta prenumerationen fortgå för att att det är så billigt. Och där kan man bara gratulera amerikanerna, som har en så stor marknad att man kan gå runt på den här typen av priser (om det funkar). Men tro inte att det här sätter något exempel för hur man kan prisa medieprodukter i Sverige, bara.”

Nej, då är The Atavist intressantare.

Nåväl, jag är uppenbarligen inte journalist, men marknadsföring förstår jag mig på. Liksom Fredrik och Malin Nävelsö vill jag därför slå ett slag för den lokala journalistiken. I min värld ser jag från första parkett vad som händer med de stora marknadsföringsbudgetarna och särskilt med medieköpen. Annonsering behöver komma närmare dem de berör. Medieköp går från att spreja brett till att skjuta prick. Och för mediehusen kan många bäckar små faktiskt bli till en stor å.

Ett annan del av annonsaffären journalistiken behöver ta fasta på är att annonserna behöver följa med de enskilda nyheterna, inte själva formatet. Se hur Youtube eller för all del TV4 Mobilab bland andra experimenterar med inbäddad reklam som följer med även när du delar. Allt på ett kuvöst stadie förstås, men det finns en logik i att innehållsskaparen tjänar på spridning istället för inlåsning. Fokus blir då på att skapa relevant och viktigt innehåll istället för att med tekniska knep locka till den egna sajten.

Den senare strategin kannibaliserar blott på den egna branschen då vi konsumenter – som de vanedjur vi är! – knappast klarar att vara trogna fler än högst ett fåtal faktiska sajter.

På samma ämne slår jag även ett nytt slag för en annan gammal käpphäst: Det finns en affär som är bättre än annonsaffären, nämligen analysaffären. Genom att vara en hub för viktigt och relevant innehåll har mediehusen en möjlighet att ackumulera oerhörda mängder spännande data om läsarna, tittarna och lyssnarna – bara genom hur de klickar och sprider saker. Om djupanalysföretag som Forrester Research och Gartner Group hade tillgång till all denna data hade de kunnat tälja guld med kniv – varför skulle inte mediehusen kunna göra det?

Analysaffären går dessutom bättre hand i hand med journalistikens roll som oberoende granskare än vad annonsaffären någonsin gjort.

Apropå just marknadsföring så sitter jag just nu i min lägenhet på Manhattan med Superbowl i bakgrunden. Det är ett spektakel och det är tydligt att det finns en plats för masskommunikationen och de stora budgetarna ännu, även om jag är säker på att konversationerna går varma inte bara framför tv-apparaterna, utan även på Twitter och Facebook.

Jag missade shlagerspektaklet hemma i Sverige, men att döma av dem som diskuterade de första bidragen så höll de relativt låg kvalitet, vilket antagligen säger en hel del. Men riktigt snygg är Twinglys Liveboard över Twitter-snacket. Hans Kullin berättar att detta är ett rekordtwittrande.

Men hur viktigt är Twitter i Sverige? Om vi ska gå efter volym – inte särskilt viktigt. Den ambitiösa folkräkningen av Hampus Brynolf möttes först av stor beundran och många glada tillrop, men exempelvis Niclas Strandh och David Hall, som äger starka röster, uttrycker viss skepsis. Själv jämför jag dagligen konversationsvolymer på Twitter mellan olika länder och Sveriges volym… är inte stor. Men spelar det roll?

Snabbheten och enkelheten och kopplingarna mellan de mest tongivande individerna i den debatterade Twitter-eliten (ett begrepp som många starkt ogillar), gör att samtalen blir viktiga den lilla volymen till trots. Hur viktiga? Det kanske nästa undersökning tittar närmare på.

Charmigast var i alla fall Leif Pagrotskys inträde på Twitter. Eller hur några politiker i kommunfullmäktige bestämmer sig för att testa.

Apropå charmigt fick sig SL en liten näsbränna över de stigande priserna när nätaktivister bestämde sig för att använda deras lanserade tävlingskampanj för att föra fram sitt budskap. De flesta tycker nog att detta var rätt harmlöst och faktiskt ganska roligt, även om det kanske var lite svettigt på SL där ett tag.

Mer på allvar är då den stora krisövning i vilken sociala medier får en tydlig roll att spela:

“I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.”

Gick det bra? Berätta gärna i kommentarsfältet.

Här i USA har Kenneth Cole’s olyckliga försök till finurlighet varit den stora snackisen i sociala medier. Klädmärkets talesperson valde att göra sig lustig i en tweet i vilken han drog paralleller till händelserna i Kairo. Eftersom jag har fått viss insyn i detta i efterhand vore det oetiskt av mig att analysera händelsen djupare här, men det finns tusen och åter tusen arga tweets och blogginlägg för den som vill fördjupa sig i detta.

Noterade även att en mangatecknare dömts för barnpornografibrott. Det är svårt att tolka innebörden av detta. Betyder det att lagen syftar till att förhindra att barnpornografiska gestaltningar hamnar framför ögonen på människor med pedofila tendenser? Var det under sådana premisser lagen klubbades igenom? Sedan ser ju typ 9 av 10 figurer i mangavärlden ut att vara typ tio år, så genren får det svettigt i Sverige framöver. Hannah Fridén skriver initierat om ämnet.

Men det händer märkliga saker i verkligheten också. Som den här ondskefulla handen.

Gemensamt skulle jag även vilja att vi lyfter på hatten för alla de svenska journalister som riskerar liv och hälsa för att rapportera om händelserna i Egypten. I synnerhet varma tankar till de som faktiskt skadats eller kränkts, som Bert Sundström som knivhuggits och vars rapporter varit oerhört värdefulla.

Jag har även sett diskussioner om SJF och Pressens samarbetsnämnd i veckan, men dessa frågor lämnar jag därhän åt dem som förstår vad som händer bättre. Inte heller har jag koll på diskussionen om #prataomdet och Julian Assange. Men apropå Assange tycker jag att det är roligt att SR startar Radioleaks.

Vi avslutar den här viktiga medieveckan och detta pratiga SSBD-veckobrev med min favoritlåt av Gary Moore.

- Jerry Silfwer

Same!? Same?? But?? Different?!?

Johan Ronnestam har rockat på sin blogg på senaste. Här om sociala resurser för småföretagare och här en relevant och konstruktiv känga till storföretagen. Och förutspådde årets julklapp gjorde han också.

På tal om grymt bra mediebloggare – Björn Alberts skriver inte ofta, men när han väl gör det är det bra. Här om affärsutveckling för en digitaliserad marknad.

Om vad som hände när internet dog – via Björn Falkevik och Sweet Sunday Web Crunch.

Niclas Strandh påpekar att En köpfri dag faktiskt är ett feltänk. Apropå kommersialism så får Twitter passa sig vad gäller sponsrade tweets.

Var försiktig med Facebook-tävlingar, enligt Markus Welin. Se upp överhuvudtaget med lattjolajban i sociala medier – även om grunden är bra så blir det lätt fel. Som här när Webbstrategerna mer eller mindre köper 10 000 fans för bara 1 krona styck – även om pengar till välgörenhet är en bra sak.

Eller som här när det ska tävlas ut julstädning på Facebook.

Thomas Wassberg måste vara ett skönt intervjuobjekt.

Fast alla kampanjer hamnar i skuggan av att en retweet skickade en människa i arbetsläger.

Kan självmord smitta bland unga?

Jeanette Fors-André om SVT-jul i sociala medier.

Paul Ronge om efterspelet till boken Den motvillige monarken. Apropå monarker så var det här en rolig Norgehistoria om Twitter-experten som reggar sitt konto dagen efter anställningen.

De vann Stora journalistpriset. Årets förnyare heter Helena Bengtsson.

Jesper Åström med en komplett guide till de nya Facebook-grupperna.

Dödsstraffet firar 100 år – sorgligt.

Bädda in klipp från alla svenska kanaler.

Källskydd är en överlevnadsfråga.

Tailsweep listar Sveriges 1 000 största bloggar.

Intressant initiativ att hålla ögonen på – Håll Sverige fritt.

Se upp för dvärgar. Eller ännu hellre, busringare.

Nerd Life Deluxe kängar till:

“Zadie Smith skriver om Facebook i en låååång artikel som idag publicerades översatt (och vad det verkar även lite nedkortad men ändå två uppslag lång) i DN Kultur. Såklart ej på nätet där. Dock att hon är en gubbe! Åh, redan från början hatar jag ju analyser om hur den och den generationen är – det pågår en liknande störig diskussion just nu angående SVT:s ethic fail Ung & Bortskämd – men förutom att Smith sysslar med löjeväckande generaliseringar finns även en del gapande hål mellan denna vaga empiri och tesen. Det är bara ridiculous om man på allvar tror att det är livet man ser.”

Uppdaterat: Zadie Smith-texten var visst publicerad på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/generation-facebook-fortjanar-nagot-battre-1.1214214 liksom all kulturdebatt och allt nätrelaterat alltid är.

15 skäl till varför Twitter är viktigt för nyhetsmedier.

9 av 10 betalar gärna för Ipad-innehåll. Men frågan är hur länge Apple kan bibehålla app-dominansen.

Kloka tankar om att föra samtal och samarbeten vidare – obereonde av plattform – av Gitta Wilén och Joakim Jardenberg.

Tänk på ett en enda liten bokstav kan göra skillnad (bild).

Isabella Löwengrip lanserar tidningen Egoboost. Bra namn tycker jag. Men hon och andra verkar ha haft lite strul med Spotlife?

Alex Bengtsson gör upp med Sverigedemokraterna. Och för er som missade Nikke Lindqvists historia om Sverigedemokraterna.de:

Båstad kommu är ute på en cykeltur – de har satt en tidsgräns på användningen av “sociala medier”. Mynttelefoner nästa, eller? Om personalen slöar så är det ett problem med ledarskapet på plats och har väldigt lite eller inget med teknologi att göra.

Självmord som smittar på nätet, är ämnet. Men att ungdomar diskuterar om de här sakerna är väl inget nytt? Och det är väl bara bra att problematiken synliggörs? Sidospår: Jag kommer ursprungligen från Alnö utanför Sundsvall. Många tar självmord från den bron, det vet alla. Är det brons fel? Kommunen har i alla fall försökt lösa problematiken genom att klä bron i ett stängsel som är extremt svårt att klättra över…

Peter Sunde prisas för Flattr.

Vi har kommit en bit trots allt – ingen har väl missat viralen med de gamla inte-så-könsneutrala annonserna från förr?

Japanerna, de kan sina tech-grejer de:

Hatten av för Nordiska Muséet som inleder samarbete med Wikipedia.

Pepsi Refresh börjar bli gammal, men vad gäller kampanjer är den grym!

Alla har Facebook – utom chefen, rapporterar Internetworld.

Judith Wolst bra om kreativitet.

(SIME har jag tyvärr inte hunnit följa – hoppas kunna läsa/titta/lyssna ikapp på webben i veckan!)

Via Klaus-Peter Beiersdorf hittar jag skön en avslutningsvideo:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Hans Kullin har hittat ett grymt skönt format – Sverige runt i sociala medier. En hel del feelgood-tips bland länkarna!

Sedan så har ju drevet gått mot Arkelsten. Lite för hårt i vanlig ordning, men så funkar det ju. Judit Burda tycker och tänker här. Paul Ronge manar Moderaterna till försvar. Britta Svensson försvarar publiceringen. Mary X Jensen tycker att Expressen agerar paparazzi. Jag tycker personligen att det är okej att rapportera om hennes reaktioner, men jag håller samtidigt med om att pressen inte behöver rapportera det som en seger för journalistiken att hon gråter. På det hela taget olyckligt? Kanske. Några fiffel mindre blir det säkert.

Välskriven postning om medieforskningens väg från skrivbord till köksbord.

Via Emanuel Karlsten hittar jag statistik om Youtube. Bra siffror att jämföra mot dessa siffror om Youtube vs. SVT Play. Klart är i alla fall att digital video förändrar våra konsumtionsvanor av media, till exempel sjunker ju tv-tittandet.

Visst måste man gill Conan O’Briens comeback?

Lite ujuj om så många journalister ignorerar kommentarerna på sina egna webbartiklar. ganska tunt statistiskt underlag, men fånga gärna upp reaktionerna hos Joakim Jardenberg.

Lennart Håkansson menar att medieträning borde kunna genomföras utan att skrämma slag på de som ska medietränas. Presskonferenser, hur roliga är sådana annars? Nåväl, att jobba på PR- och informationssidan är inte alltid så roligt det heller. Alla vi som jobbar på “andra sidan” om journalistiken med eller inom lite större företag känner nog igen det här:

Google är föga överraskande smarta och ritar om kartan – igen. Nikke Lindqvist rapporterar. Facebook är apropå det också smarta eftersom de lyssnar och analyserar aktivt. Framgång i sociala medier handlar således inte alls bara om att “delta i konversationen” – det mest värdefulla ett företag kan göra i sociala medier är att låta smart folk lyssna och analysera samt att inte vara rädda för förändringens vindar.

Fredrik Strömberg kommenterar flitigt och gör det med passion och frenesi! Uppdragsmedia gör även de en veckosammanställning.

Sweet Sunday Web Crunch är igång. Jag skrev precis i chatten att vi borde använda termen “facejack” istället för “facerape” – det känns mer balanserat.

Jag missade tyvärr Internetdagarna. Jag har gått varje år i flera år och ofta har jag haft betalda uppdrag på plats. I år skulle jag till och med få vara med i en panel, så det smärtar mig att inte kunna rapportera bättre därifrån. Men det här är i alla fall en intressant artikel om Elsa Falks anförande:

“Man kan alltså konstatera att det finns en vilja att betala för artiklar på nätet. Frågan är hur man som medieföretag ska göra för att undvika att, som Aftonbladet, hamna i ett läge där man märker att tjänsten påverkar prenumerationen på i det här fallet Plus-tjänsten negativt. Kanske måste man dra exklusiviteten ännu längre och ge mediehusens pappers- och nätupplagor helt olika prägel och helt olika uppgifter utan att de gemensamma nämnarna försvinner. Inget lätt jobb.”

Min favoritpostning denna vecka är signerad Anders Mildner som talar om utvecklingen inom fri kultur- och kunskapsdelning. Veckans mest missvisande finns paradoxalt nog på samma webbplats: Ipred fick fler att lyssna legalt. Bara att läsa kommentarerna.

Spotify drar in stora pengar. Men når de fram till artisterna? Mellanhandsproblematiken lever fortfarande.

Åsikterna om Facebook-filmen “The social network” går isär. Disney och Sony bjöd in medlemmarna i communityt PR of Sweden till en förhandsvisning och givetvis var jag där. Jag gillade filmen – manuset var härligt Aaron Sorkin-dramatiskt, huvudrollsinnehavaren var oerhört trovärdig och entreprenörssagan var rock ‘n roll. Men visst var denrejält “hollywoodiserad” och visst fanns det säkert både underdrifter och överdrifter. Men oavsett cineastisk kvalitet – visst är sagen om Facebook ett stycke nutidshistoria?

“Bloggstopp hos politikerna“: Ja, det är ju klart. De kommer säkert igång igen två månader innan nästa val…

Port Freedom:

“Det känns som en fånig självklarhet att säga att man inte skall döma andra efter sina egna vanor, men i ruset kring nätets nya möjligheter tycker jag att många hamnar i just den fällan. Att möjligheterna att göra ett eget urval är större än någonsin betyder inte att alla har kapaciteten att göra det. Jag är en aptråkig realist och tror vi har större möjligheter att skapa bra tjänster och affärer om vi försöker se verkligheten och människorna som de är.”

Grattis till Bisonblog som fyller sex! Där har vi en blogg som verkligen varit med i utvecklingen. Vi hoppas på sex år till där Fredrik Wass fortsätter att våga gå mot strömmen där det behövs.

The Brand-Man listar höstens höjdare.

Borgmästare i rymden? Kul Foursquare-grej:

Henriette Weber:

“What’s really important for me to state is that I believe that social media, generally speaking, can do one thing for you only: get you closer to the people who are in your surroundings. What I think is much more important than the media itself is the creativity that is so much needed in our actions, to be able to exist as companies in this space. We need to get with it and start relating to people. We need to throw away those fancy designed tabs on company’s Facebook pages that tells people to go to a website and sign up for a newsletter. It’s not the right place to do that. Social media is for being social with the people around you and not for billboards that tells you to do something else.”

Varför är inte Julian Assange död, förresten?

En Iphone-tjuv togs efter nio minuter. Där ser man. Det firar vi med en låt:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi sörjer nog alla den unge man som dödades i strid under sluttampen av sin FN-tjänstgöring i Afghanistan. Inte så mycket att kommentera vad gäller den initiala medievinkeln – ett stort genomslag måste vara motiverat. Däremot blir det – ur ett medialt perspektiv – intressant blir att följa hur Försvarsmakten kommer att spinna det inträffade:

Det är världens äldsta spinn att säga att krigets förluster motiverar större militära insatser. Det är en märklig logik, om man tänker efter lite. Vi får se hur de officiella kommentarerna går. Troligen något i stil med att “detta får oss inte att avvika från vår linje”.

Den stora mediesnackisen har dock varit självmordet som direktsändes på Flashback. En person hetsades att ta livet av sig framför webbkameran. Sjukt, men jag hoppas att alla är överens om att informationsteknologin inte bär någon skuld i detta. Mobbmentaliteten är lika gammal som mänskligheten själv och bara för att det här blev synligt ska vi inte luras att tro att självmord är ett nytt fenomen. Webben synliggör otäckheterna och tvingar oss att se grundproblematiken i vitögat.

Vi måste komma ihåg att webben också räddar liv. Och att läsa Flashback som just Flashback.

Strongt att Jan Helin tar den här kommentarsväxlingen.

Några som undvek döden var ju de instängda chilenska gruvarbetarna. I slutändan en mediesnackis världen över med en hel del positiva efterföljder för de inblandade. Men vi får ta det försiktigt när vi raljerar över de positiva effekterna, som en webbkommentar ger uttryck för:

“Visst låter det som ett enkelt val att sitta fast i en gruva under några månader om man blev rik på det. Men om förutsättningarna var desamma och man endast lovades en 5% chans att räddas innan man svalt till döds skulle nog de flesta backa ur. Stämningen lär inte heller varit så mysig som det ges sken av. Vi får väl se när de riktiga berättelserna kommer.”

Sofia Mirjamsdotter var med i Uppdrag Granskning och kommenterar här en del av det som klipptes bort.

Mediehusen kämpar med intäkterna i vanlig ordning, men mediekonsumtionen ökar, liksom behovet av att få rätt information i rätt tid – på individnivå. Samtidigt ser vi hur video blir allt viktigare på webben – det är nog knappast en slump att Youtube är världens näst största sökmotor. Ur det perspektivet är det intressant att se att UNT anställer 11 journalister med ambitionen att bli ett lokalt CNN. Värt att hålla ögonen på detta – kommer fler lokaltidningar att satsa på lokal-tv? Och hur kommer webben in?

Jag tycker mig ändå se att många redaktioner har positiva saker att rapportera. Expressen blåser på om sig själva på ett helt mittuppslag, till exempel. Men är allmänintresset stort nog att det motiverar ett helt uppslag? Jag ställer frågan utan ifrågasättande underton – jag kan mycket väl tänka mig att läsarna blir lojalare om de känner att de inte är ensamma om att gilla tidningen.

Apropå: The top 25 US newspapers by website traffic

Ett dygn med nya TV4 Play.

Wikileaks får sina finanser blockerade.

Blågult – en farlig produkt.

Joakim Jardenberg tipsar om att de bästa strategierna för sociala medier kan kokas ned till en one-liner:

“We strive to incorporate online and social media channels into all [our] everyday operations.”

Mikael Pawlo med 20 tankar för entreprenörer.

Vad säljer i bokbranschen? Faktakalendern går bra. Är det ett resultat av att vårt traditionella läsande blir mer bite-sized?

Mona Sahlin kritiserar Per Schlingmanns nya roll som regeringens nye PR-spinndoktor, men Sylvia Nylin ställer sig frågan om hon inte borde fokuserat sig på att behålla varumärket Tomas Bodström. Jag håller med om att Bodström är en god kommunikatör (om än inte världens bästa författare) och en effektiv politiker (till alla oss nätälskande frihetsivrares stora förtret). Wordcrap tycker att Thomas Bodström är löjlig när han gnäller i Aftonbladet.

Som PR-konsult och kommunikationsrådgivare föraktar jag förstås alla försök att förringa och demonisera PR-funktionen. Fasiken, det är väl bara bra ur demokratiskt perspektiv med en regering som satsar på att kommunicera väl?

Opassande-Emma ställer sig frågan om vad de politiska bloggarna egentligen tillför.

En ståuppare kör en show som heter “En negers uppväxt” vilket väcker reaktioner. Jösses, vad vi är politiskt korrekta i Landet Falukorv… Apropå att inte vara politiskt korrekt så har Alex Schulman bestämt sig för att börja blogga igen. Skräll? Knappast, men säkert värt att hålla ett öga på.

Unga journalister mår dåligt.

Quickresponse heter en mediekritiksajt som granskar invandrarfrågor i nyhetsmedierna. En sorts nischad Second Opinion. Behöver Second Opinion skapa nischade satelliter eller rent av tidsbestämda campaign editions av sin sajt för att behålla sin ställning? PON-fällda artiklar lever förresten kvar på nätet, rapporterar Second Opinion.

Kreativitetsforskaren Evelina Wahlqvist har blivit utnämnd till Årets kommunikatör av Marknadsföreningen i Göteborg.

Själv sitter jag just nu på TV4Nyheterna Stockholms lokalredaktion och skriver veckobrevet eftersom jag håller fästmön @JournalistLisah sällskap medan hon förbereder uppföljningen på hennes uppmärksammade scoop om att bromsarna på SL-tågen inte fungerar som de ska. SSBD:aren Per-Ola Mjömark glider förbi och delar det underbara uttrycket “Printosaurus Rex”. Och nej, jag tänker inte avslöja vem vi talade om…

Trams på Facebook är viktigare än i vi tror. Så det så.

5 tips på hur du bäst annonserar i Ipad.

Intressant kommentarsväxling om Loopia mellan Jonathan Sulo och Daniel Norman.

Spännande diskussion om namnpublicering av en fotbollsspelare via Thomas Mattsson.

Joakim Jardenberg ger svar på tal när Dagens Media ställer frågor.

Själv har jag skrivit en bloggpost om 10 saker företagsbloggar kan lära från PR-fenomenet Blondinbella som uppmärksammades av Isabella Löwengrip själv.

Apropå PR-fenomen – vill du bli en rockstar på den sociala webben? Peter Rosdahl har tipsen. För varför inte? Allt fler läser bloggar.

Den bostadsporriga och överraskande DN-artikeln (intressant med nästan lika många blogglänkar som kommentarer) har vi ju alla skrattat åt ett par gånger redan. Nedan en högläsning om Sveriges mest kända vindsvåning:

Stadsmissionen spoofar DN-artikeln Vindsvåning är ett sätt att leva. Smart och effektfullt, hittad via Inte igen.

Eller är det undervattenshus som gäller?

Keanu Reeves har i alla fall sett lite ledsen ut på sistone. Det har många tagit fasta på i en märklig internet meme som fått bra fart:

Same!? Same?? But?? Different?!?

Vi börjar med veckans klokaste, Mårten Schultz:

“Upphovsrätten vilar inte på samma moraliska grundvalar som äganderätten. Äganderätten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten. Skyddet för sådana rättigheter anses självklart för att ett samhälle ska vara civiliserat. Men upphovsrätten är en annan form av rättighet. Det finns inget egenvärde i att skydda upphovsrätter, till skillnad från mänskliga rättigheter. Dess legitimitet står och faller med dess instrumentella värde: Upphovsrätten förtjänar att försvaras i den utsträckning de främjar de målsättningar som vi vill eller tror att dessa rättigheter kan främja, ökad kreativitet eller samhällsnytta.”

Noterar att Meter söker en cancerpatient till en produktion. Gärna framgångrik kvinna med modellkarriär. Osnyggt. Fast samtidigt, är vi inte alla skyldiga till hur medielogiken fungerar? Ibland när jag ser avarter som de där Tylösandskungarna så brukar jag påminna mig om att vi har det medieutbud vi förtjänar…

Comviqs “mobbningsfilm” fälls. Det här är ytterligare en sådan där grej – visst, filmen är tacky. Men är den “extra” uppmärksamheten verkligen dålig för försäljningen?

Som PR-kille tycker jag att det är en stor nyhet att Per Schlingmann avgår. I vår värld är hans jobb ett av de coolaste. Och jag tror att de flesta oavsett partitillhörighet ger honom MVG för ett väl utfört arbete. Jag ligger lite efter i mina flöden – någon som vet var han tar vägen? Och vem ersätter?

Spännande artikel i The Guardian om lokalmediernas framtid. Nyheter är som bäst när de är nära, tycker jag. Dessutom tror jag att det nya meielandskapet öppnar för “lokalare” annonsintäkter. Skickar en varm tanke till alla kämpande lokaljournalister!

En iransk bloggare får 19 års fängelse.

Noterar att Medierna P1 lägger ut material på Soundcloud, här en intervju om Sverigedemokraterna. Smart, det gör det lättare att dela – och hitta!

Apropå Sverigedemokraterna så har Jonas Hinnfors och Andrea Spehar skrivit en debattartikel som manar till eftertanke.

Kort reflektion från Axel Andén, men vilken underbar rubrik; Falska leenden fungerar inte i sociala medier.

Joakim Jardenberg kommenterar hur innovativa medierna varit under valrörelsen. Snyggt av ovan nämnda Axel Andén att följa upp i kommentarerna.

Kent Asp tycker inte att medierna var partiska i valrörelsen.

Inget världsomvälvande, men en intressant reflektion från Anders Mildner om att som opartiskt medium använda partiska hashtaggar på Twitter.

Martin Palacios tipsar om hur man skriver världens bästa säljmejl.

Hur behandlar SVT sin inhyrda personal? Lina Lindahl samlar länkar bra.

Per Strömbäck menar att nätanarkismen nått vägs ände. Henrik Alexandersson kontrar med att ryktet om piratrörelsens död är överdrivet. Axel Andén (mycket med Axel i mina flöden denna vecka!) skriver tydligt på ämnet. Klart torde ändå vara att piraterna inte direkt har medvind…

Chris Anderson om framtiden för video, intressant för alla medieintresserade:

Apropå video så delar Emanuel Karlsten med sig av sina lärdomar från att sända live på webben.

Social filtrering på internet är en trend att hålla koll på. Länge har det varit medier om medier, internet om internet. Men nu börjar vi se fler ämnen, här till exempel en bra sammanställning av Johannes Sundlo om HR (human relations). Det blir en sorts crowd gatekeeping som kan komma att påverka våra bilder av världen rejält.

Mama blir först ut på Ipad.

Michael Jenselius tipsar om tjänster som överlistar nätcensuren.

Simon Vikström en bra utbildande ostning om sociala medier.

Mediashift skriver om hur Aftonbladet jobbar med sin affär på webben.

Självklart använder rekryteraren webben som ett verktyg för att kolla upp potentiella rekryter. Här några enkla tips att tänka på.

Jag har inte hunnit med i svängarna när det gäller Liberlademokraterna. Men det finns en sajt i alla fall. Det kan bli intressant, tror jag. De liberala krafterna har alltid varit en kraft att räkna med på webben. Liberati lägger i alla fall ner och satsar på Liberala nätverket.

TT borde redovisa sina källor, menar Hans Kullin.

Per Torberger tipsar om USA:s sämsta reklamfilmer. Njut!

Gert Frost slår ett slag för vänligheten på Twitter. Vi har väl inte glömt den? Och hur står det till med landsbygden?

Karin Hübinette får gå eftersom hennes syster fick en ministerpost. Vill vi verkligen vandra den här vägen fullt ut? Ska duktiga yrkesmänniskor tvingas bort från sina jobb på det här sättet? ALLA har anknytningar till NÅGOT; har inte webben lärt oss åtminstone detta? Att Karin Hübinette dessutom är en av de bästa på sitt jobb gör det hela bara mer befängt.

Jag menar, journalister röstar ju. Alltså har de en personlig preferens. Men ändå kräver vi av dem att de ska göra ett bra jobb. Sådan är verkligheten. Och tror någon på allvar att hon skulle kunna ge sin syster några fördelar utan att det granskas hårt, hårt, hårt. Här är Facebook-gruppen – jag har gått med.

Intressant om att blogga eller inte blogga.

Vi avslutar med en tanke från Johan Ronnestam. Livet består av små, små saker som vid första anblick kan tyckas meningslösa.

WORDS from Everynone on Vimeo.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Same!? Same?? But?? Different?!?

Valrörelsens vanligaste ord har varit välfärd och arbetslöshet.  Dramaturgin har varit enkel. Alliansen lyckades dåligt med att kommunicera hur regeringsdugligt de lotsat oss genom krisen och de rödgröna hade momentum. Sedan började Fredrik Reinfeldt ensam att agera landsfader med starka opinionssiffror och starka framträdanden gentemot Mona Sahlins betydligt svagare dito och Alliansen kunde visa historiskt starka siffror i mätningarna – även om undersökningar alltid är undersökningar.

Men i skrivande stund känns det som de rödgröna har återfunnit funnit sin roll som underdog champions för de mest utsatta. Därtill ser vi ut att gå mot ett högt valdeltagande vilket borde gynna de rödgröna. Men Alliansen har gjort ett bättre jobb i att förmedla trygghet och samstämmighet. Känslan hos mig (och kvällstidningarna) är att vi får se ett jämnt val ikväll.

Ur ett medialt perpsektiv kan jag tycka att rapporteringen förkroppsligas av Peter Jidhe och Peter Settman. Det ska vara lättsmält. De som rapporterar tar lika stor plats som de som deltar i innovativa game shows; politiken beskrivs som en lek om makt mellan ett fåtal individer. Jesper Strömbäck skrev för ett antal år sedan boken Gäster hos verkligheten – dess budskap känns mer mitt i prick idag än någonsin tidigare.

Ändå är det de sociala medierna som beskrivs som floppen. Jag är i Fredrik Wass ringhörna här. Bara för att  partierna inte har lyckats särskilt väl så betyder det inte att de sociala medierna saknar betydelse. Att människor själva väljer de sociala medierna för att i egenskap av individer tycka, tänka och interagera med varandra förtjänar visst ingen uppmuntran och tillskrivs lite eller ingen betydelse. Men vi  entusiaster kan väl få drömma?

Skönt i alla fall att klottret på valaffischerna har recenserats.

Alla val har en missnöjesuppstickare, men Piratpartiet fick sin del av kakan i EU-valet. Det måste mer till än partiledargrodor och Youtube-spoofs. Jag bävar för att få se Sverigedemokraternas siffror ikväll. Oavsett om de kommer in eller inte, så är det ett misslyckande att strömningarna finns i samhället. Kunde vi som motsätter oss främlingsfientligheten ha varit smartare?

Gilla olika.

Martin Jönsson resonerar om martyrskapet kring Sverigedemokraterna.

Intressant är att två profiler stängs av för sin medverkan i filmen Osvenskt. Nu var detta ett väldigt tydligt ställningstagande, men vi behöver ta en rejäl funderare kring våra olika roller som människor. Kan framtidens journalister vara opolitiska? Varje journalist är bara en Facebook-status borta från att avslöja sin politiska färg – är detta hållbart?

Inte bestämt dig? Skaffa dig koll på partiernas entreprenörspolitik.

Som PR-konsult tycker jag det ska bli intressant att utvärdera partiernas stora satsningar på dörrknackning.

Aftonbladet har nominerats för formatet Superlive. Mer om de övriga nominerade hos Medievärlden.

Ett intressant fenomen som börjar få ordentligt fotfäste i vårt lilla land är det som på amerikanska benämns som curating. Jennifer Bark hittar ett bra ord för alla dessa sammanfattningskommentatorer därute – blänkare. Den nya tidens gatekeepers på många sätt.

På temat blänkare rekommenderar jag Fredrik Strömbergs kommentarer. Ofta vasst och med jävlar anamma. Hans kommentar på denna DN-artikel tycker jag förkroppsligar mervärdet i hans kommentarer:

“Det var väl i ärlighetens namn inte så vansinnigt mycket nytt som kom fram i det här samtalet med fyra politiska bloggare. Men urvalet är gott – och det här är fyra personer som jag tycker står för ”sociala medier i politiken” snarare än ”sociala medier i valet” – för där just sociala medier kanske inte är en adrenalinspruta i hjärtat för ett parti i opinionens motvind så kanske det är ett sakta smältande piller för att återuppväcka slumrande ideologiska frågor inom och utanför partierna, frågor som kan växa till rörelser och kanske avgöra valet 2014 eller 2018. Det är ett maratonlopp det här.”

En veckosammanfattning som står ut är Medievärldens veckobrev Mediaveckan som gör i stort sett samma sak som SSBD:s veckobrev. Och det är bra. Fler perspektiv ger en bättre bild. Min personliga åsikt är att Veckan som gick uppstod eftersom denna typ av veckosammanfattning saknades hos de traditionella medierna.

Apropå Medievärlden så beskriver Axel Andén hur de jobbar i molnet.

De sociala kanalerna då? De fortsätter att utveckla sig. Men frågan är om vi inte just nu befinner oss på en platå? Läs Joakim Jardenbergs tankar i blänk nummer 1. Vi är nog många som känner att det börjar bli en del rundgång i det mediala samtalet. Det är viktigt att granskningen av granskarna håller hög kvalitet, men kanske behöver vi fler journalistiska avslöjanden av rang?

Veckans konspirationsteori lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Storm i ett vattenglas?

Och 2009 är tydligen ett förlorat år. Samtidigt rapporterar SvD.se  om en miljon läsare och tar sikte på dn.se. Antingen är journalistiken för dyr, eller så är affärsmodellerna i osynk med den nya tidens mediekonsumtion i kombination med att den tekniska utvecklingen hittills varit fokuserad på distribution. Eller något helt annat. Sannolikt en kombination. Men jag är positiv och jag tror att journalistiken kommer att hitta sina modeller. Inte imorgon, men snart. Här är i alla fall en bra checklista för mediehusen.

Amerikanerna tillbringar nu förresten mer tid med nyheter än någonsin tidigare.

Är sladden ur lösningen? Eller kanske tappa minnet och bli uppfostrad av djur? Vi får inte glömma att världen förändras och att vi står på tröskeln, inte i slutet av en lång tunnel. En person som alltid resonerar klokt kring detta är Stefan Hyttfors.

10 sätt att låta dina kunder tala för dig.

Inga sociala medier = Inkompetent företagsledning?

Facebook på jobbet är alltid en het potatis, liksom Facebook och ditt varumärke.

TU lägger ner Medieutbildarna.

Vill du säga upp dig med buller och brak, förresten? Testa direktsändning.

Vilken bloggotyp är du?

Min favoritpostning denna vecka tillhör Johan Östlund kring hur vi beter oss. Rekommenderad läsning! Intressant inte bara för oss som jobbar med digital påverkan.

Mycket buzz kring sociala spel annars. Vi kommer nog få höra mer. Om du missat, börja med the game layer on top of the world. Något mörkt, men läs även om Chatroulette.

Till sist en fundering om medieträning. Vissa behöver det mer än andra. Samtidigt skulle vi då kanske gå miste om en hel del magiska stunder, som den här serenaden till exempel:

Same!? Same?? But?? Different?!?