Author Archives


9
May 11

Veckan som gick – Vecka 18

Få se nu, hur ska vi börja detta veckobrev… så här, kanske?

Temat för veckobrevet är – medielogik.

Klockan var efter midnatt när jag klev ut från biomörkrets radioskugga. Battery Park Regal Cinemas ligger i hjärtat av New Yorks finanskvarter och bara ett stenkast från Ground Zero. Efter ett ha sett en dussinfilm om snabba bilar och äventyr avbryts jag i mina fantasier av ett upphetsat sorl från den plats där Twin Towers brukade stå. “Det måste vara någon årsdag av något slag,” tänker jag och vandrar hem.

Väl hemma dröjer det inte länge förrän jag i alla kanaler nås av nyheten att Usama bin Laden är död. Twitter fullkomligt kokar. Reaktionerna är blandade. Den lokala tv-stationen New York 1 direktsänder från Ground Zero, bara 500 meter från där jag bor. Det blir ingen sömn den natten.

Tydligen har Keith Urbahn varit först att tweeta om händelsen. Hot damn. När satte du själv en legendarisk tweet senast? (Min mest retweetade tweet tror jag var när jag under första upplagan av Sweden Social Web Camp ställde frågan om vilka som hunnit ligga med vilka.)

Hur det spreds kan du se via Social Flow:

Det här är onekligen något annat än den massmediala medielogik vi har levt med så länge. Det är six tweets of separation (three tweets of separation?) det och massmediernas rapportering används av tittarna, lyssnarna och läsarna för att validera istället för att kunskapsinhämta.

Sidospår: Jag ska först ärligt säga att jag trodde att det var något SNL-skämt på den berömda (nåja) countrysångaren Keith Urbans bekostnad. Flera fd PR-kollegor (misstänker sned könsfördelning i branschen…) envisades med att spela honom på kontoret från morgon till kväll under en period, så jag är hjärntvättad med att det bara finns en Keith Urban.

Obs! Bilden ovan har inget med Usama bin Ladins död att göra. Det har däremot dessa länkar:

Som PR-intresserad var det fantastiskt att se hur Barack Obama spelade på nyhetsmediernas fioler hela vägen igenom. Vi hade alla förundrats en smula över den senaste tidens självförtroende där han till och med smulat sönder den eventuelle presidentkandidaten Donald Trump under en roast på bästa sändingstid. Obama lyckas riktigt bra med att balansera amerikanernas törst efter blod med omvärldens avsmak för det imperialistiska USAs frotterande i en jagad mans död. Talskrivarna och spinndoktorerna gör skäl för sina löner där borta i Washington.

Själv nojade jag för en sekund över om New York nu skulle kunna komma att utsättas för ytterligare terrordåd?

Att med de bästa länkarna återge alla turer i sociala medier är lättare sagt än gjort. Det är i sig ett forskingsarbete, men då jag vet att ingen missat händelsen så lämnar jag hela det här kapitlet oavslutat för den här gången.

En annan intressant grej är att populära och älskade vecka.nu bestämmer sig för att lägga in en fet splash med reklam för att kunna kapitalisera på all denna trafik. Vad händer, tror ni? Vips så har vi wecka.nu med samma utseende som gamla älskade vecka.nu. Litet i det stora, men samtidigt väldigt talande för den nya tidens medielogik.

Vi är många som gillar kommentarssystemet Disqus. Nu har de implementerat en möjlighet att tagga andra användare i kommentarerna, Facebook-style. Kommer Facebook Comments att kunna hota Disqus? Det känns som om det är många stories om hur Facebook är ständig tvåa på bollen just nu. Men det kanske inte spelar så stor roll så länge de är det sociala nätverket nummer ett? En fast follower-strategi behöver inte vara fel.

Veckans galnaste mediehändelse på det lokala planet måste ha varit hela historien om Ola Lindholm, den populäre KP-redaktören och Wild Kids-programledaren. Ett par poliser springer ikapp honom efter en fotbollsmatch, tar ett generande urinprov, Expressen smäller på, bloggosfären agerar kluvet, Lindholm går ut med ett pressmeddelande och pressen trummar på, testet kommer tillbaka positivt för kokainrester, Expressen tar ton, Lindholm publicerar ett blogginlägg vars äkthet sedan diskuteras innan det slutligen bekräftas och där någonstans är vi nu i väntan på polisutredningens resultat.

En soppa, med andra ord. Det som fascinerar mig är att trots alla uppgifter och alla kommentatorer i allsköns olika mediekanaler så ger ingen svar på de frågor som hänger i luften. Om Lindholm utsatts för en komplott, vilka låg baakom den, varför väljer de kokain som tillvägagångssätt och tipsade dessa sedan både polis och press? Och varför svarar Lindholm i sitt blogginlägg på allsköns frågor utom de som spelar roll?

Joakim Jardenberg och Niclas Strandh rasar mot drevet och överförmynderiet och pekar på hur egenmäktigt nyhetsmedierna gör slut på en människa som inte har dömts för något. Thomas Mattssons Expressen får upprättelse när provsvaren kommer och Viggo Cavling ber om ursäkt. Historien väcker känslor.

NIclas Strandh:

“Och jag har lite svårt för att förstå hur det skulle vara så förfärligt att Ola är i TV. Han är inte dömd. Alltså är han att anses som oskyldig tills motsatsen bevisas. Det är något somExpressen och andra verkar ha svårt att förstå. Oscar Julander verkar ha väldigt väldigt svårt för att inte få vara både jury och bödel. Innan allt faktiskt utretts. Och inse attvuxenvärldens moralpanik inte ännu dykt upp hos barnen.”

Om Lindholm hade kunnat förklara vem som utsatt honom för detta vilket han antyder att han vet, samt bedyrat att han aldrig har haft med kokain att göra, då hade han sannolikt klarat sig bättre. Nu valde han i egenskap av offentlig person en annan väg. Det handlar inte om rätt eller fel, snarare om orsak och verkan. Sedan finns det en större fråga om huruvida nyhetsmedierna klarar av att självsanera bort avarter inom drevjournalistiken, men det är en fråga som tyvärr är mycket större än Lindholm.

Hur jag känner? Mediedrevsfenomenet är lite som otrevlig naturlag, som en tsunami ungefär. Visar ingen hänsyn alls. Men jag är helt övertygad om att Lindholm kommer igen. Det brukar bli så. Dramaturgin kräver det.

Blev annars lite skrämd av den här artikeln om relationen mellan restauranger och bloggare. Det är svårt att anpassa sig till den nya tidens medielogik. Rätt eller fel är återigen fel fel fråga när det handlar om orsak och verkan.

Vill ni förresten se en sjukt dålig PR-pitch? Kolla in den här:

I övrigt hade gärna velat gå på New generation marketing men missade det. Det är en hel del rundgång nu för tiden, så därför var det uppfriskande med ett så pass intressant startfält:

“Här kan du se förmiddagen, med Katarina GraffmanAnna CaracoliasKristina Alexanderson och Isabella Löwengrip.”

Visste ni förresten att Johan Ingerö aldrig mer tänker delta i SVT Debatt? Inte? Nej, låt oss då gå vidare.

Via Emanuel Karlsten får jag reda på att Justin Bieber skapat masshysteri på Sergels Torg. Jag tycker hur det är fantastiskt hur den sociala medielogiken via teknologin smälter samman med snabba gruppbildningar. Och det här är väl Biebers “little monsters”. Vi vuxna kanske skrattar och ironiserar, men låt oss inte underkänna ungdomskulturen. Det var säkert en och annan som såg de avsvimmade flickorna bäras iväg från Beatles konserter och som undrade exakt hur lång tid det skulle ta innan den kommersiella ungdomsmusiken skulle sätta punkt för den goda smaken.

Apropå galenskaper så bestämde sig Johan Ronnestam och Göran Adlén för att göra live-tv själva. De plockar in Robin Danehav (Björn Falkeviks tronarvinge?) som thincaster och sänder från Clarion Sign i ett helt dygn:

“Livesändningen kommer att visas på våra respektive sajter, alltså, här på danehav.com, på ronnestam.com eller på adlen.nu. Dessutom har vi landningssidan och kampanjsajten 24hours.se uppsatt för ändamålet.”

Tweets via Twingly här.

Johan Ronnestam blippade faktiskt mig på Skype (apropå: ser ut som att Niklas Zennström är med på en runda till, förresten?) och frågade om jag kunde köra lite spaningar från New York, vilket jag gjorde. Fast det var sen fredag kväll, så jag vet inte riktigt hur vass jag egentligen var. Tror jag pratade en del om kommersialiseringen ac sociala medier globalt och att det är lite mycket sameness just nu. Det blir spännande att se hur materialet kommer att efterbearbetas.

Kortlänkat:

“Of those companies listed as “Social Media/Network”, LinkedIn has filed for its IPO but has yet to give many specifics; Groupon plans to list later this year; Facebook continues teasing us while trading at lofty valuations on secondary markets; and Zynga’s maker is again denying rumours of an IPO anytime soon.”

Kalla Fakta har granskat Frälsningsarmén och Frälsningsarmén svarar med ett ilsket pressmeddelande. Det här är också en märklig mediehändelse! Organisationen tycker sig kunna slippa granskning och kritik trots att de förbjuder homosexuella i de egna leden. De menar att detta inte är någon nyhet, men det var en nyhet åtminstone för mig. Det där får de helt enkelt ändra på om de ska få något medlidande från mitt håll.

Någon inom Frälsningsarmén får “göra en Edgar”, helt enkelt.

Om något går emot den sociala medielogiken så är det sannerilgen att SJF funderar på att belägga nätartiklar med straffavgift. Jag är inte insatt i detta, men Emanuel Karlsten driver frågan bra.

Hans Kullin rapporterar om att Spotify är det andra svenska varumärket som kommer upp i över 100 000 följare på Twitter.

Storbritanniens kungliga bröllop, då? Ja, vad kan jag säga. Jag måste tillstå att det var riktigt fint. Jag är ingen rojalist och jag är ingen sentimentalist, men Kate Middletons bröllopsklänning var verkligen så vacker som så många av oss var helt eniga om… ja, så eniga att nästan hela internet knakade i fogarna!

De såg dessutom fantastiskt kära och lyckliga ut, vilket ju knappast kan vara lätt framför världens kameror. På kontoret slängde vi iväg den här tweeten:

“More tweets regarding the #royalwedding than any other event, ever! Why? Women rule social media! #rw2011″

Så, hoppas alla nu ändå känner att kärleken är starkare än alla terrorister och stormakter i världen och med den ingivelsen är taggade att ge 110 procent denna vecka. För jo, det är visst möjligt!

/Jerry Silfwer
Blogg | Twitter


3
Apr 11

Veckan som gick – Vecka 13

Det är något i luften… känner ni det ni med, kära läsare? Det börjar bli vår förvisso, men det är bestämt något annat i antågande också. Temat för det här veckobrevet blir disruption.

“Disruption is the (usually deliberate or intended) interruption of normal work or practice.”

- Wikipedia, den 3 april 2011

Temat skulle även kunna vara att svära i kyrkan.

Låt oss börja i skolan och ta avstamp i Johan Ronnestams postning om att skolan verkligen behöver förändras; inte i morgon – nu. Många hakar på:

“Oskar Leijon gjorde mig uppmärksammad på att Dagens Nyheter publicerat ett debattinlägg av Jan Björklund senare samma dygn som handlar just om vår framtida skola. Att döma av samlingen av bloggar som kommenterat på Knuff så satte det fart på bloggosfären. Kristina Alexanderson belyser vikten av att tänka nytt och inte fastna i samma hjulspår. Även Anna Kaya talar på vikten av att titta framåt och inte bakåt. “Att vara en bakåtsträvare är inte en lyckad framgångsfaktor”. Christermagister hänger på men verkar inte fullt lika rädd över bakåtsträvandet. Han framhåller särskilt vikten av mer resurser och fler pedagoger vilket jag absolut skriver under på. Fredrik Svensson, som jag också refererat till i texten ovan (och uppdaterat med länk, tack Per Torberger) betonar, lite lustigt, vikten av att ‘tänka om’ och framhåller likt jag hur världen förändras och hur skolan och utbildningen måste förändras också. Monica, Lina och Janis som ligger bakom bloggen Metabolism faller in i kören av missnöje och listar en del av reaktionerna på Twitter som jag tycker är läsvärda.”

Kolla även in Axboms tankar om visualiseringar för skolan.

Själv tycker jag att det är fel att hela tiden betona kunskapsskolan. Kunskap finns redan på internet att hämta i stora drivor. Det är ju en förståelseskola vi behöver. Den som har förståelse kan skaffa sig kunskap – rätt enkelt till och med! Tvärtom? Inte alls lika självklart. Kommer de pedagogiska institutionerna att se det pedagogiska i detta redan under 2011?

Och vad är det som händer med våra vanor på webben? Är den här statistiken på något sätt signifikativt för hajpade tjänster som egentligen inte håller måttet?

Från Quora:

“Bad sites with network effects show much slower decay in use than they should based on their absolute quality. (think eBay.) Bad sites who price most of their product at free show incredibly slow decay in use. (think Craigslist). But make no mistake, it is happening.”

Apropå Quora, så har Facebook börjat rulla ut Facebook Questions, åtminstone här i USA. Kommer de att rå på Quora? Kanske, men Facebook har haft det motigt på den fronten ett tag. Facebook Places dödade inte Foursquare, Facebook Deals rubbade inte Groupon, Facebook Search är ingenstans i närheten av Google. Flickr (flickEr?) är fortfarande starka på bilder och Facebooks statusuppdateringar verkar inte nämnvärt ha inverkat negativt på Twitter – snarare tvärtom.

Och på allt fler håll hör jag människor vara trötta på Facebook, för där “händer ju liksom ingenting längre”. Å andra sidan är det långt ifrån självklart att Google +1 lyckas med att bygga ett community som hotar den “Like-kultur” som Facebook skapat.

Anna Lindberg reflekterar:

“Och helt plötsligt har människors engagemang blivit hårdvaluta. Tummar på Facebook, tweets, gröna knappar på sajten, kommentarer till nyhetsartiklarna. Där det tidigare var tyst försöker vi nu alla överrösta varandra i att få våra användare att reagera. Gilla! Dissa! Säg nåt! Tyck nåt! Gör NÅGONTING! [...] Däremot undrar jag vad som finns bortom gödslandet med knappar för snabb återkoppling.Vad gör vi med återkopplingen? ”Jaha, tusen gillar på Facebook. Vad roligt. Ska vi ta en fika innan vi bestämmer vad tidningen ska handla om i morgon?” Hur tar vi vara på det engagemang som faktiskt visas? Och finns det nåt språk bortom de ensidiga uppmaningarna: ”Gilla oss! Snacka med oss! Rösta! Tävla! Tyck!”? Finns det en retorik som inbjuder till diskussion, engagemang och påverkan utan att för den skull innehålla något som mest påminner om militäriska order? [...] Att gödsla med gilla-knappar är bara början. Till riktigt engagemang är det långt kvar. Och frågan är om våra användare har tröttnat på vårt högljudda gastande på vägen.”

Det börjar bli hög tid för nästa disruptiva rörelse. Dags för fler att gå från snack till verkstad. Hm…

“Många öppna dörrar som sparkas in nu.”

Ja, så sammanfattar Mikael Zackrissons i en vanligt förekommande kommentar under Webbdagarna. Och fortsätter:

Annika Lidne formulerade det lysande i sitt keynote i onsdags: relationer är jobbiga. De kräver en massa av oss, engagemang, tid, resurser, mod, personlighet, integritet, transparens. Det är inte gratis med sociala medier, det kostar jättemycket om man ska göra det bra. Och gör man det inte bra kommer satsningen bara dö ut. Annikas spaning var också att 2011 blir året då vi ser en mängd sociala medier-satsningar självdö. Vi har lärt oss att sociala medier är gratis, det är bara att göra, och så blir det lite halvdant. Men kanske har vi som varit förespråkare av detta också varit för insäljande. Vi kanske borde ha sagt att det är i grunden enkelt, men det kommer kräva hårt jobb. I alla fall om det ska bli bra. [...] Och det är likadant på storföretagen. Björn Elmberg på jättekonsulten Cybercom tog tillfället i akt att såga flertalet av sina egna kunder i media- och  telekombranschen för deras brist på våga satsa på nytt och krampaktigt slåss för det gamla.”

Från företagens sida börjar frustrationen märkas. De har lyssnat och deltagit i “utbildande workshops” om sociala medier länge nu, riktigt länge till och med. (Själv har jag till och med slutat göra enstaka utbildningsseminarier för att istället fokusera på konkreta kunduppdrag.) Givet allt snack borde vi se mer, helt enkelt. Var är alla konkreta lokala framgångssagor, undrar företagen?

Men “var är pengarna?”, ja det undrar även bloggarna. Therésia Erneborg startade kring detta en symptomatisk diskussion:

Och diskussionen går vidare:

Själv sammanfattar jag diskussionen på min egen blogg, Doktor Spinn. Och PR-byråerna, då? Många har hemläxa att göra.

Fantastiskt vilken ironi vi egentligen snubblar över här. Över tid har det gamla journalistgardet skällt på bloggarna, dessa irriterande små “gratisarbetare”. I själva verket står bloggarna ofta närmare de nya affärsmodellerna – eller försöker åtminstone vara innovativa. Och företagens innovationskraft inriktar sig på dessa bloggar istället; de ser ju inte direkt någon uppsida hos mediehusen längre, eftersom de ofta tittar på att låsa in innehåll bakom betalväggar, avsnörpta RSS-flöden eller propreitära hårdvaruformat.

Titta då istället på lösningen hos ett spännande startup-företag som menyou.com:

Tailsweep lanserar en videotjänst där bloggare själva kan tjäna på de annonsvisningar de genererar. Videofy.me är ett annat exempel. Hade mediehusen bara lyssnat på rätt personer hade de kunnat leda den här utvecklingen för flera år sedan. Nu får de unga nytänkarna chansen.

Det rör alltså på sig. Facebook Credits, till exempel. När hoppar dessa krediter ut på fysiska betalkort som vi kan använda i köttvärlden? Och när svarar Google med någon form av Google Wallet-tjänst? LinkedIn tuffar på med add on-tjänster och hittar på så sätt en B2B-modell genom att sälja människors kontaktnät. Spotify når en miljon betalande medlemmar – och då har de inte ens klivit in på de största marknaderna ännu. E-handeln är redan global.

“Hippewebbens” dagar verkar vara räknade. Snacka och kramas är trevligt – och det ska vi nog inte upphöra med! – men… frustrationen är påtaglig i den svenska vårluften. Och det “lösa tyckandet” får allt för ofta obehagliga former, vilket också Judith Wolst påpekar i samband med just Webbdagarna:

“Jag eftersöker fasen en ökad generositet i det digitala surret kopplat till den talare som står på scenen i ögonblicket. Vem sjutton darrar inte på rösten av att stå inför tusen personer och försöka briljera (?!) – när detta dessutom inte tillhör personens ordinarie arbetsuppgifter. Ganska få talare på listan kan klassas som “professionella talare” utan arbetar som webbansvariga, m-chefer eller affärsutvecklare. Just detta gör “casen” verklighetsförankrade. Inte framföranden perfekta. Detta kombinerat med konsult-talarnas presentationer (“best practice” & “så här har andra gjort”) anser jag skapar en bredd i ett program.”

Joakim Jardenberg i en kommentar:

“När online möter offline, när publiken möter scenen, när rummet möter internet. Men allt för ofta landar det i en slags kamp om att dissa och vara cool. Not cool.”

Vi behöver disruption. Igen. Vi måste våga släppa fram och hylla de som gör saker istället för att sitta på våra Jantearslen och vara bittra, konstaterar jag bittert. Fan, bli inte som Bo liksom.

Paul Ronge tvingas att ta en offentlig roll rådgivarroll i #SNgate. Det finns ett gammalt uttryck i PR-branschen om att aldrig bråka med någon som köper hinkvis med bläck. Men så mycket bläck finns ju inte på webben (annat än i störiga popup-annonser för bläckpatroner), så kanske är det symptomatiskt att faktiskt börja gå till öppen motattack? (Andra fajter är inte lika självklara…)

Nåväl, det får nog inte gå till överdrift det här med att gå till attack mot lokaltidningar: Hela historien med hoten mot sportjournalisten från Västerbottens Folkblad är ju galen. En stödgrupp har journalisten i alla fall fått.

Varför bortprioriteras webben på JMG, förresten? Och varför har bemanningsföretagen och redaktionerna ett sådant symbiotiskt förhållande samtidigt som journalisterna blir handelsvaror?

Det har också varit grävkonferens för journalister. Här är vinnarna av Guldspaden.

Några snabba:

Johan Grafström menar att public service måste vara generösa. Är återtåget av “Har du hört den förut?” möjligen ett exempel på det? “Fördömande av amerikansk populärkultur har varit en svensk paradgren sedan 1970-talet,” som Jan Gradvall skriver. Har vi egentligen tittat oss i spegeln? Nej, då tycker jag att danskarna är bäst i Norden på filmer och tv-serier. Kolla in danska Borgen och den moraliskt flexible spinndoktorn Kasper istället.

Sorglig historia om björnungarna. Men det måste finnas perspektiv och proportion på saker och ting. Jonas Wahlström menar att varghatet är mer påtagligt:

“Björn förknippas inte med något som är farligt. Det finns inget björnhat i Sverige. Det finns ett varghat som är fullständigt ogrundat medan björnen är som i visan »Mors lilla Olle« som äter blåbär och annat gulligull. Det finns inte en barnsaga som förtalar björnen men alla förtalar den elaka stora, stygga vargen.”

Mike Florette tycker att vi ska sprida positiva memes. Mer aprilskämt, kanske? Kanske kuddkrigSofia Mirjamsdotter slår istället ett slag för No Smiley-week, visserligen ur ett språkligt perspektiv men den dubbla betydelsen i det här sammanhanget blir ju lite… skoj, möjligen? :)

Okej, nog med gullandet.

Vi kliver över i en ny tid. Webben är inte klar med oss på långa vägar. Och det säger jag inte bara för att jag skrivit en epilog över Piratpartiet. Att bara finnas på webben är nämligen inte längre tillräckligt för att få den där så eftersökta klappen på axeln. Francisco Rosales med en talande analogi:

“At university, I played guitar in a band. We were decent but not spectacular – proficient, but not destined for greatness. What I noticed from years of playing at gigs and rehearsal rooms was the standard my bandmates would set for other bands. The comment was always, in an impressed tone, that such and such a band was really ‘tight’. This meant that every piece was bang in time, the rhythm section locked in, everything in tune, on the beat, focused and solid. The thing is, for signed bands, for those who have success in mind, being ‘tight’ is a given. All the other things that go into a great song are built on top of it, but you don’t praise The Rolling Stones for being tight. That’s like praising Usain Bolt for knowing how to walk.”

Some famous last words then för att riktigt ordentligt svära i kyrkan och därmed sätta punkt för SSBD-sammanfattningen för den här veckan:

- Jerry Silfwer


6
Mar 11

Veckan som gick, vecka 9

Fortfarande jetlaggad vaknar jag denna söndag så pass tidigt att jag faktiskt hinner följa med på uppsnacket inför Vasaloppet. Tusentals “vanliga” människor trotsar minusgraderna för att i tajta trikåer och pastellfärgade solglasögon skida fram bland gran och tall i nio härliga timmar. Inspirerad av detta får Stefan Munter, en skön kille som av någon anledning kör loppet i slalomutrustning (“det går bra i utförsbackarna”) förkroppsliga detta veckobrevs röda tråd – The Week of Crazy.

Så, Charlie Sheen. Snacka om att vi har fått beskåda ett mediefenomen när vi under veckan har fått följa hans totala genomkörare. De sociala medierna har spelat en huvudroll i hela spektaklet, detta då det mesta kring hela cirkusen delats och kommenterats flitigt. Till en början drog jag paralleller till hur Britney Spears gick ner sig inför världens kameror, men i det här fallet har Sheen själv eldat på det hela för fulla muggar:

När Sheen skaffade ett Twitter-konto lyckades han på kort tid få det verifierat och därefter även skriva in sig i Guinness rekordbok som den person som snabbast lyckats få en miljon följare. Jag kan inte låta bli att tycka att hans kreativitet faktiskt har varit slående. Är det hans tigerblod eller hans missbruk som ligger bakom? Galenskap på hög nivå är det i alla fall.

Det är nog inte helt möjligt att Sheen såg sin möjlighet till en vinnande Twitter-revansch i klass med Conan O’Briens numera klassiska återtåg till talkshow-scenen, men det hela har känts mer som ett skenande tåg. Som om någon skulle ha kastat in en Iphone i David Hasselhoffs madrasserade fyllecell.

Apropå O’Brien så har Finland varit i ropet i veckan, här när den finska storsäljaren Angry Birds får IRL-smasha några svenska gröngölingar som i sun tur får möta sitt öde i form av fallande Ikea-möbler.

O’Brien har ända sedan han lookalike-jämfördes med den finska presidenten faktiskt kapitaliserat mediemässigt på kopplingen och faktiskt så har ju Finland gjort det också. Skönt opretentiöst från alla inblandade, eller så blir vi alla tack vare den sociala webben allt bättre på mediehoreri… minns ni apropå det dessa pausfåglar?

“Alla är media horor, ingen vill ha oss.
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss.
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv,
och visar dom sell-outs vi är.”

Texten kommer ju från en gamal “hit” med ett gäng glada BigBrother-deltagare. BigBrother har ju dragit igång med en ny säsong igen i Sverige. Efter ett antal tidiga sammanbrott har programmet återigen ifrågasatts – tar programmakarna egentligen något ansvar för dessa (vuxna?) människor? Själv skäms jag lite över att jag faktiskt gillar programformatet. Jag är intresserad av gruppsykologi och BigBrother försöker ju inte direkt inte dölja sig bakom några pretentioner. Det är white trash-tv som kapitaliserar på yngre generationers kändiskomplex, men det gör ju också alla andra reality- och uttagningsprogram som står som spön i backen just nu. De låtsas bara vara lite finare, men har samma inslag av förnedring, populism och kladdig relationsdramatik.

Sidnot: Jag tycker faktiskt att det intressantaste popkulturella fenomenet just nu är – studiopubliken. Vilka är dessa människor egentligen?  De ser ju så där sekterisktiskt lyckliga ut och de klappar ju så frenetiskt och synkroniserat. Visst, det är lampor som blinkar och visar för dem vad de ska göra, men de där glasartade blickarna och alla de där myspysiga minspelen ser verkligen äkta ut. Som sagt – gruppsykologi kan vara riktigt intressant.

En mer aktiv studiopublik hittar vi debattprogrammen. Väl hemma i Sverige så var debatten om och med Kissie bland det första som mötte mig när jag slog över till lite public service-tv. Skandalbloggerskan Kissie var mer samlad än vi sett henne tidigare och kanske var detta resultatet av någon sorts medieträning. Men debatten var en parodi på sig själv, där Kissies strategi antagligen var att skapa lite webbtrafik till sin bror.

Det blir en sådan dubbelmoral när de flesta av oss förstår att Kissie bjuds in till programmet eftersom hon faktiskt drar publik samtidigt som Janne Josefsson med klädsam avsmak visar upp lättklädda screenshots på den unga bloggaren för hela svenska folket. Alex Schulman ger (faktiskt) en vass återgivning av hur “debatten” utspelades.

Isabella Löwengrip var smart nog att tacka nej för att inte gegga in sig i det hela.

Jag skulle kunna räkna upp en rad svenska snyggos som kört på sex och skandal som en språngbräda in i det etablerade kändisskapet. Från att knulla i direktsänd tv till att leda myspysiga svenneprogram på finfina sändningstider mellan inredningsreportagen och tala-ut-reportage i bästa girl-power-anda. Om det finns ett problem i det här så är det dubbelmoralen, inte de tjejer som strategiskt spelar spelet såsom det faktiskt spelas.

I all den här galenskapen blir det rimligt att lyfta upp frågan om hur public service faktiskt ska finansieras och det finns många bra saker med Eva Hamiltons utspel. Det känns som att friare arkiv och uppluckrade rättigheter faktiskt är rätt väg att gå. Licensbetalarna har ju faktiskt redan betalat för materialet, så att inte göra det tillgängligt med ny teknik vore ju knasigt.

Men i grunden handlar det om att hitta en långsiktigt fungerande finansieringsmodell. Och som jag tolkar Eva Hamilton är budskapet att public service ska bli bredare, allt för att kunna konkurrera om publikens gunst. Mer reality-expeditioner till “öde” öar alltså. Och kanske Janne Josefsson nu kan få Marcus Birro som sidekick i debattprogrammen, allt för att liksom fullborda den nya definitionen på public service som håller på att växa fram.

Ännu tokigare då att licensbetalarna faktiskt inte betalar för själva programmen, utan för att de äger en teknisk apparat som kan ta emot signalerna, trots att själva inköpet ev denna teknik helt och hållet är en privat transaktion mellan konsumenten och tekniktillverkaren (eller har detta ändrats?). Så till Hamiltons poäng; vad händer när var mans tv också är en dator? Radiotjänst i Kiruna kanske kan ju precis som polisen liera sig med FRA för att hitta licensskolkare som smygsurfar på SVT Play?

Mats Svegfors och Cilla Benkö går i svaromål. Så även min tidigare kollega Cecilia Stegö Chilò tillsammans med Ursula Berge på debattplats. Lasse Edfast håller inte med.

Apropå kultur är det intressant hur refuserade författare kan lägga ut sina alster på egen hand och sälja dem till marknadens villkor, det vill säga billigt. Refuserade Stephen Leather säljer nu 2000 e-böcker om dagen till 8 kr styck. Här ett soundtrack riktade till alla er som saknar mellanhänderna i den kedjan.

Håkan Lindgren fortsätter debatten om #journalistrollen. Jag gillar Emanuel Karlstens inspel i kommentarsfältet.

Jag är förresten inte helt klar med Finland än:

Jaiku-grundarens Juri Engeströms nya LBS-app Ditto rampar upp rejält denna vecka. Gränsnittet är mer intuitivt än de andra positionsapllikationerna jag har provat, men applikationen verkar ha haft en del problem med Facebook. Jag har testat och Ditto verkar på det stora hela bra, men kanske hade jag väntat mig att Engeströms nya projekt skulle vara lite mer… nytt? Finland verkar onekligen vara i ropet. Kanske välbehövligt nu när Nokia har det rätt så ordentligt blåsigt. Therese Reuterswärd tittar närmare på Ditto-feedbacken.

Financial Times har förresten lunchat Sean Parker. Verkar vara en intensiv individ minst sagt, vilket för oss till sångfågeln Regina Lund som delar sina tankar om hur vi med konstens hjälp störtar Khadaffi:

“Kanske har konsten, musiken och konstnärerna makten att ändra världsordningen? Om vi ser Khadaffi som låt nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi då?”

Eh, okej… citatet får fungera som en övergång till Noy Alooshes Youtube-remix:

Week of Crazy, verkligen. Vi visste ju att han var galen, men…

Galenskap kan ju också angränsa genialitet och kanske är det något sådant som är i görningen hos Mattias Östmar som lagt en hel del tid på att göra den första spiraldynamiska analysen av tweets. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fattar ingenting, men jag känner Mattias och är därför ganska säker på att detta är något väldigt smart.

Twitters smått galna initiativ att skapa en sort annonshybrid med sina Trending topics föll inte så väl ut, men de hade i alla fall vett att lyssna till sina användare.

Helena Giertta har synpunkter på Paul Frigyes. I egenskap av PR-konsult kan jag inte låta bli att lägga mig i – läs punkt 3. Och så undrar jag varför Journalisten inte länkar till den DN-artikel som kritiseras. Var är solidariteten och var är den läsarservice som en länk innebär? Nåväl, en länk från mig här i alla fall. Slit den med hälsan.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg skriver: “Com Hem låter igen meddela att man inte har någon plan för IPv6 (kommentarerna här http://jardenberg.se/b/antligen-ipv6-ar-har-comhem-borde-skammas/) – hur förberedda är svenska mediebranschen. Kollar man här http://go6.se/ så har jag hittills bara hittat hd.se som är ok. Alla andra bara skriver krigsrubriker om det. Jag tycker det är oerhört pinsamt.”

Några snabba:

Thord Daniel Hedengren gör en poäng:

“Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt. Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.”

Vi avslutar detta veckobrev med lite pappersfras:

- Jerry Silfwer


7
Feb 11

Veckan som gick – vecka 5

Dramat i Egypten fortsätter och jag tror att i synnerhet alla pirater där ute uppskattar Guy Fawkes-referensen i bilden ovan. Att internet är viktigt även ur ett demokratiskt perspektiv blir så oerhört tydligt i och med de fasansfulla händelserna – ett viktigt uppvaknande när vi tenderar att ibland fastna i diskussioner där vi å ena sidan har teknokrater, å andra sidan traditionalister.

Kanske kommer vi under detta årtionde få uppleva att internet upptas i FNs universella deklaration över mänskliga rättigheter? Tänk på saken. Med internet har du möjlighet att göra din röst hörd, skaffa dig en utbildning och även en chans till egen försörjning. Om det fria internet är din fiende, då har du av någon anledning hamnat på fel sida.

Och om nu stater har rätt att titta på oss borde vi ha rätt att titta tillbaka, åtminstone.

Händelserna i Egypten sammanfaller med en livfull diskussion i Sverige, den om journalistrollens utveckling, #journalistroll. Den har förstås pågått under längre tid, men efter ett seminarium av Anders Mildner hos JMK blossade den upp igen. Brit Stakston fångar seminariet väl och hela diskussionen har så många anknytningspunkter till händelserna i Egypten att jag nästan baxnar. I synnerhet när min uppmärksamhet fastnar på Nikke Lindqvist stillsamma kommentar:

“När jag läste det här kunde jag inte låta bli att reflektera över vad som händer i Egypten. Det första som stängdes av en hotad regim var Twitter. Dagen efter var det Facebook som blockerades. Sedan hela Internet och därefter mobilnätet. Först några dagar senare kom regimen på att de kunde dra in Al Jazeeras tillstånd och tvinga de lokala sattellitbolagen att ta bort dem från utbudet.”

Internet har blivit viktigt, riktigt viktigt. Men kanske tolkar vi det vi ser på ett felaktigt sätt? Bara för att internet har blivit viktigt så kanske det inte behöver betyda att journalistik blivit mindre viktigt? Paul Ronge poängterar till exempel att Al Jazeeras rapportering varit oerhört god och detta mycket tack vare internet – inte trots internet.

Mikael Zackrisson förklarar varför debatten är viktig, men när Joakim Jardenberg och Anders Mildner bestämmer sig för att köra en live-streamad repris på egenhändigt ihopsnickrat manér blir jag besviken. Anders framförande är inget sprängstoff i sig självt, utan mer en stilla nulägesanalys med historisk klangbotten. Inte heller är den efterföljande diskussionen särskilt ny, utan argumenten från bägge sidor kan spåras flera år tillbaka i tiden.

Det som är nytt är något helt annat. Debatten har svängt. Tidigare har det varit internetvännerna som stått för de syrligaste kommentarerna och den successivt upptrappade stämningen, men den rollen har nu övertagits av traditionalisterna.

Då är det lätt att som Gert Frost, själv utbildad journalist men samtidigt en numera inbiten internetentusiast med stark röst, faktiskt tappa tilltron till journalistiken. Det är meningslöst att skriva vidare, resignerar han och ställer frågan om huruvida folket faktiskt är beredda att betala för journalistik överhuvudtaget?

Det som saknades under den efterföljande debatten var frågan om vilken uppgift journalistiken ska fylla. Inte för journalistikens egen skull, utan för de som ska ha nytta av den. För som i fallet Egypten, sociala medier och Al Jazeera, så ser vi ju hur rapporteringen faktiskt blir bättre med miljontals kameror ute på gatorna, i händerna på de utsatta.

Det talades mycket om journalistrollens status och journalistikens makt. Att journalistiken ofta tycker att de är “lite finare”. Men är lösningen att i självsaneringens ädla namn kliva ner från de höga hästarna? Jag tror inte det. Det är journalistikens inneboende stolthet som ger dess innehåll ett värde, inte innehållet i sig självt.

Begrunda Anders Thoressons reflektion från seminariet:

“Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.”

Märk väl att Per inte fokuserar på nyheter. Kanske kan vi hitta nyckeln till journalistikens problem i detta? Istället för att sträva efter att vara först med det senaste så kan istället journalistiken bli bäst på det viktigaste. I ett sådant paradigm kan journalistiken samexistera med internet och faktiskt behålla (och till och med utveckla) sin yrkesstolthet och därmed sitt värde.

Affären, då? Till att börja med kanske vi nyktert kan konstatera att nyheter sällan varit en affär på egna ben. Annonsintäkter har gått hand i hand med utvecklingen sedan allra första början. Att peka på att publiken försvinner känns orättvist, eftersom vi konsumerar mer nyheter än någonsin tidigare. Vi är vanedjur och som sådana är det svårt att hålla alla nyhetssajter i huvudet när vi surfar, i synnerhet om det handlar om att annonsörerna ska få sina banners synliga i några sekunder…

Att detta är en viktig medievecka accentueras ytterligare av hajpen kring den låsta nyhetsapplikationen The Daily, apropå medieaffären. Fredrik Strömberg poängterar i en första kommentar:

“Visst, tidningar som USA Today har haft stor framgång med sin icke-lokala strategi, men det här är en helt annan distributionsvärld. Och mitt största problem med The Daily är egentligen två. För det första ger den mig ingen känsla av att vara en matig nyhetsprodukt, lite samma problem som vi känner igen från andra dagliga nyhetstidningar. Och för det andra så blir det, hur mycket man än pratar om sin unika röst, för generiskt. Och ingen formgivning eller presentation i världen kan dölja det. Med detta sagt – kommer det att lyckas? Det är inte omöjligt, nyckeln här ligger i priset och tekniken. Den kommer att säljas för en dollar i veckan, på en förnyande (recurring) prenumeration. Det är ohyggligt många som kommer att bara låta prenumerationen fortgå för att att det är så billigt. Och där kan man bara gratulera amerikanerna, som har en så stor marknad att man kan gå runt på den här typen av priser (om det funkar). Men tro inte att det här sätter något exempel för hur man kan prisa medieprodukter i Sverige, bara.”

Nej, då är The Atavist intressantare.

Nåväl, jag är uppenbarligen inte journalist, men marknadsföring förstår jag mig på. Liksom Fredrik och Malin Nävelsö vill jag därför slå ett slag för den lokala journalistiken. I min värld ser jag från första parkett vad som händer med de stora marknadsföringsbudgetarna och särskilt med medieköpen. Annonsering behöver komma närmare dem de berör. Medieköp går från att spreja brett till att skjuta prick. Och för mediehusen kan många bäckar små faktiskt bli till en stor å.

Ett annan del av annonsaffären journalistiken behöver ta fasta på är att annonserna behöver följa med de enskilda nyheterna, inte själva formatet. Se hur Youtube eller för all del TV4 Mobilab bland andra experimenterar med inbäddad reklam som följer med även när du delar. Allt på ett kuvöst stadie förstås, men det finns en logik i att innehållsskaparen tjänar på spridning istället för inlåsning. Fokus blir då på att skapa relevant och viktigt innehåll istället för att med tekniska knep locka till den egna sajten.

Den senare strategin kannibaliserar blott på den egna branschen då vi konsumenter – som de vanedjur vi är! – knappast klarar att vara trogna fler än högst ett fåtal faktiska sajter.

På samma ämne slår jag även ett nytt slag för en annan gammal käpphäst: Det finns en affär som är bättre än annonsaffären, nämligen analysaffären. Genom att vara en hub för viktigt och relevant innehåll har mediehusen en möjlighet att ackumulera oerhörda mängder spännande data om läsarna, tittarna och lyssnarna – bara genom hur de klickar och sprider saker. Om djupanalysföretag som Forrester Research och Gartner Group hade tillgång till all denna data hade de kunnat tälja guld med kniv – varför skulle inte mediehusen kunna göra det?

Analysaffären går dessutom bättre hand i hand med journalistikens roll som oberoende granskare än vad annonsaffären någonsin gjort.

Apropå just marknadsföring så sitter jag just nu i min lägenhet på Manhattan med Superbowl i bakgrunden. Det är ett spektakel och det är tydligt att det finns en plats för masskommunikationen och de stora budgetarna ännu, även om jag är säker på att konversationerna går varma inte bara framför tv-apparaterna, utan även på Twitter och Facebook.

Jag missade shlagerspektaklet hemma i Sverige, men att döma av dem som diskuterade de första bidragen så höll de relativt låg kvalitet, vilket antagligen säger en hel del. Men riktigt snygg är Twinglys Liveboard över Twitter-snacket. Hans Kullin berättar att detta är ett rekordtwittrande.

Men hur viktigt är Twitter i Sverige? Om vi ska gå efter volym – inte särskilt viktigt. Den ambitiösa folkräkningen av Hampus Brynolf möttes först av stor beundran och många glada tillrop, men exempelvis Niclas Strandh och David Hall, som äger starka röster, uttrycker viss skepsis. Själv jämför jag dagligen konversationsvolymer på Twitter mellan olika länder och Sveriges volym… är inte stor. Men spelar det roll?

Snabbheten och enkelheten och kopplingarna mellan de mest tongivande individerna i den debatterade Twitter-eliten (ett begrepp som många starkt ogillar), gör att samtalen blir viktiga den lilla volymen till trots. Hur viktiga? Det kanske nästa undersökning tittar närmare på.

Charmigast var i alla fall Leif Pagrotskys inträde på Twitter. Eller hur några politiker i kommunfullmäktige bestämmer sig för att testa.

Apropå charmigt fick sig SL en liten näsbränna över de stigande priserna när nätaktivister bestämde sig för att använda deras lanserade tävlingskampanj för att föra fram sitt budskap. De flesta tycker nog att detta var rätt harmlöst och faktiskt ganska roligt, även om det kanske var lite svettigt på SL där ett tag.

Mer på allvar är då den stora krisövning i vilken sociala medier får en tydlig roll att spela:

“I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.”

Gick det bra? Berätta gärna i kommentarsfältet.

Här i USA har Kenneth Cole’s olyckliga försök till finurlighet varit den stora snackisen i sociala medier. Klädmärkets talesperson valde att göra sig lustig i en tweet i vilken han drog paralleller till händelserna i Kairo. Eftersom jag har fått viss insyn i detta i efterhand vore det oetiskt av mig att analysera händelsen djupare här, men det finns tusen och åter tusen arga tweets och blogginlägg för den som vill fördjupa sig i detta.

Noterade även att en mangatecknare dömts för barnpornografibrott. Det är svårt att tolka innebörden av detta. Betyder det att lagen syftar till att förhindra att barnpornografiska gestaltningar hamnar framför ögonen på människor med pedofila tendenser? Var det under sådana premisser lagen klubbades igenom? Sedan ser ju typ 9 av 10 figurer i mangavärlden ut att vara typ tio år, så genren får det svettigt i Sverige framöver. Hannah Fridén skriver initierat om ämnet.

Men det händer märkliga saker i verkligheten också. Som den här ondskefulla handen.

Gemensamt skulle jag även vilja att vi lyfter på hatten för alla de svenska journalister som riskerar liv och hälsa för att rapportera om händelserna i Egypten. I synnerhet varma tankar till de som faktiskt skadats eller kränkts, som Bert Sundström som knivhuggits och vars rapporter varit oerhört värdefulla.

Jag har även sett diskussioner om SJF och Pressens samarbetsnämnd i veckan, men dessa frågor lämnar jag därhän åt dem som förstår vad som händer bättre. Inte heller har jag koll på diskussionen om #prataomdet och Julian Assange. Men apropå Assange tycker jag att det är roligt att SR startar Radioleaks.

Vi avslutar den här viktiga medieveckan och detta pratiga SSBD-veckobrev med min favoritlåt av Gary Moore.

- Jerry Silfwer


28
Nov 10

Veckan som gick – Vecka 47

Snabbt veckobrev idag:

Johan Ronnestam har rockat på sin blogg på senaste. Här om sociala resurser för småföretagare och här en relevant och konstruktiv känga till storföretagen. Och förutspådde årets julklapp gjorde han också.

På tal om grymt bra mediebloggare – Björn Alberts skriver inte ofta, men när han väl gör det är det bra. Här om affärsutveckling för en digitaliserad marknad.

Om vad som hände när internet dog – via Björn Falkevik och Sweet Sunday Web Crunch.

Niclas Strandh påpekar att En köpfri dag faktiskt är ett feltänk. Apropå kommersialism så får Twitter passa sig vad gäller sponsrade tweets.

Var försiktig med Facebook-tävlingar, enligt Markus Welin. Se upp överhuvudtaget med lattjolajban i sociala medier – även om grunden är bra så blir det lätt fel. Som här när Webbstrategerna mer eller mindre köper 10 000 fans för bara 1 krona styck – även om pengar till välgörenhet är en bra sak.

Eller som här när det ska tävlas ut julstädning på Facebook.

Thomas Wassberg måste vara ett skönt intervjuobjekt.

Fast alla kampanjer hamnar i skuggan av att en retweet skickade en människa i arbetsläger.

Kan självmord smitta bland unga?

Jeanette Fors-André om SVT-jul i sociala medier.

Paul Ronge om efterspelet till boken Den motvillige monarken. Apropå monarker så var det här en rolig Norgehistoria om Twitter-experten som reggar sitt konto dagen efter anställningen.

De vann Stora journalistpriset. Årets förnyare heter Helena Bengtsson.

Jesper Åström med en komplett guide till de nya Facebook-grupperna.

Dödsstraffet firar 100 år – sorgligt.

Bädda in klipp från alla svenska kanaler.

Källskydd är en överlevnadsfråga.

Tailsweep listar Sveriges 1 000 största bloggar.

Intressant initiativ att hålla ögonen på – Håll Sverige fritt.

Se upp för dvärgar. Eller ännu hellre, busringare.

Nerd Life Deluxe kängar till:

Zadie Smith skriver om Facebook i en låååång artikel som idag publicerades översatt (och vad det verkar även lite nedkortad men ändå två uppslag lång) i DN Kultur. Såklart ej på nätet där. Dock att hon är en gubbe! Åh, redan från början hatar jag ju analyser om hur den och den generationen är – det pågår en liknande störig diskussion just nu angående SVT:s ethic fail Ung & Bortskämd – men förutom att Smith sysslar med löjeväckande generaliseringar finns även en del gapande hål mellan denna vaga empiri och tesen. Det är bara ridiculous om man på allvar tror att det är livet man ser.”

Uppdaterat: Zadie Smith-texten var visst publicerad på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/generation-facebook-fortjanar-nagot-battre-1.1214214 liksom all kulturdebatt och allt nätrelaterat alltid är.

15 skäl till varför Twitter är viktigt för nyhetsmedier.

9 av 10 betalar gärna för Ipad-innehåll. Men frågan är hur länge Apple kan bibehålla app-dominansen.

Kloka tankar om att föra samtal och samarbeten vidare – obereonde av plattform – av Gitta Wilén och Joakim Jardenberg.

Tänk på ett en enda liten bokstav kan göra skillnad (bild).

Isabella Löwengrip lanserar tidningen Egoboost. Bra namn tycker jag. Men hon och andra verkar ha haft lite strul med Spotlife?

Alex Bengtsson gör upp med Sverigedemokraterna. Och för er som missade Nikke Lindqvists historia om Sverigedemokraterna.de:

Watch live streaming video from disruptivemedia at livestream.com

Båstad kommu är ute på en cykeltur – de har satt en tidsgräns på användningen av “sociala medier”. Mynttelefoner nästa, eller? Om personalen slöar så är det ett problem med ledarskapet på plats och har väldigt lite eller inget med teknologi att göra.

Självmord som smittar på nätet, är ämnet. Men att ungdomar diskuterar om de här sakerna är väl inget nytt? Och det är väl bara bra att problematiken synliggörs? Sidospår: Jag kommer ursprungligen från Alnö utanför Sundsvall. Många tar självmord från den bron, det vet alla. Är det brons fel? Kommunen har i alla fall försökt lösa problematiken genom att klä bron i ett stängsel som är extremt svårt att klättra över…

Peter Sunde prisas för Flattr.

Vi har kommit en bit trots allt – ingen har väl missat viralen med de gamla inte-så-könsneutrala annonserna från förr?

Japanerna, de kan sina tech-grejer de:

Hatten av för Nordiska Muséet som inleder samarbete med Wikipedia.

Pepsi Refresh börjar bli gammal, men vad gäller kampanjer är den grym!

Alla har Facebook – utom chefen, rapporterar Internetworld.

Judith Wolst bra om kreativitet.

(SIME har jag tyvärr inte hunnit följa – hoppas kunna läsa/titta/lyssna ikapp på webben i veckan!)

Via Klaus-Peter Beiersdorf hittar jag skön en avslutningsvideo: