TEXT OCH FOTO: Emanuel Karlsten

Halva sociala medier-Sverige har idag blivit uppringda av tidningar som söker kommentarer om varför Facebook förlorar användare, var de nu tar vägen och när vi börjar dumpa Facebook i Sverige.

I Expressen “flyr” användarna sajten och i Aftonbladet hänvisar man till att forskningsbolag visar att Facebook “slutar” användas. I SVD går man ännu längre och menar att användarna nu “lämnat” Facebook och sedan skickar TT ut ett telegram som därmed når alla Sveriges medier där Facebook nu tappar “användare”.

I Stockholm slår Metro upp saken stort på löp. Och några av våra smartaste sociala medier-experter analyserar utifrån den data de presenteras.

Men, med undantag för PC för alla, är det ingen som har försökt kolla vad Facebook själva säger. Både okritiskt och utan koll vidarebefordrar man data från Inside facebook och slår fast att “Facebook tappar”.

Det är många saker här som felar på ett väldigt besvärande sätt:

1) Perioden Statistiken från Inside facebook baseras bara på en månad. Det är alltså under en månad som det har diffat. Ingen trend, inget mönster. En månad, en diff.

2) Källan Visst är Inside Facebook erkänt som platsen vi nätnördar går för att hämta Facebook-data. Men den som har koll på datan vet också att statistiken kommer från Facebooks annonseringstjänst. Byggd och tillgänglig för att annonsörer ska kunna veta ungefär hur många som finns i ett visst kundsegment – land, ålder, kön eller intressen. Det är inte ett officiellt statistikverktyg för Facebooks användande. Att vi som jobbar med saken ändå använder och hänvisar till det handlar om att sätta tillväxten i perspektiv. Få ett hum. Det fungerar bra till det.
Men att utifrån en avvikelse i samma verktyg dra slutsatsen att Facebook nått sin topp, att trenden vänt, det är inte trovärdigt.

3) Aktivitet och användare Eftersom statistikverktyget är skapat för annonsörer visas enbart användare som varit aktiva den senaste månaden. Att se en minskning eller ökning innebär alltså inte att användare försvunnit eller släckt sina konton, utan att de inte loggat in den senaste 30 dagarna. Thats all. Antal användare berörs överhuvudtaget inte – bara aktivitet.

Allt det här skrev Facebook inside. Och redan på måndagen, en dag innan Metros artikel och två dagar innan de flesta andra medier rapporterade, uppdaterade samma källa med en post där källor inom Facebook – de enda som inte behöver gissa på hur många aktiva användare Facebook har – berättar att de inte alls har sjunkit, utan istället ökat under maj månad. Facebook inside kollar då med fyra andra analysföretag som också gör externa analyser om hur många användare Facebook har.  Två av de fyra menar att Facebook faktiskt ökade förra månaden.

Den reviderade informationen (som senare länkades upp högst upp i huvudet på den första bloggposten) fick dock inget genomslag. Nästan ingen redaktion gjorde det jobb som vi journalister menar är själva anledningen till journalistikens existens – faktakoll.

Det kan vara paranoia eller navelskådande upprördhet, men min känsla är att medier blir extra flåsiga när det handlar om de här områdena. En längtan efter att världen äntligen kanske blir mer greppbar, där vi slipper förhålla oss till fåniga fenomen som Youtube, Facebook och Twitter. Att allt det där är förgängligt, och att de fasta värdena – kvalitet! – finns i det utvalda, det journalistiska, broadcastiga, pappriga.

Så vi skyndar oss att ringa någon som kan ge snabbanalys, rajtar och ropar “lägg ut!”.

Och vad är problemet om nu Facebook faktiskt förlorar användare? Inget alls. Problemet är allra mest något mycket mer bekymmersamt: Varje gång den här situationen uppstår är det traditionella medier som förlorar både trovärdighet och användare.

Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.

Uppdaterat: Läs också Business insider som nu skrivit: “The story about how Facebook lost users was a bunch of crap”

/Emanuel Karlsten, journalist, föreläsare och konsult
@emanuelkarlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier. Den goda nyheten spred sig över hela världen. Kampanjledare helgonförklarades, valarbetare upphöjdes och svenska politiker vallfärdade till Washington för att få med sig nycklar hem till Sverige.
Allt var som upplagt för svensk, digital valväckelse.
Istället blev det en plågsam skärseld av dåliga försök.

Svenska valrörelser har aldrig karaktäriserats av uppfinningsrikedom. Vi gillar hur traditionellt det är uppbyggt. De röda valstugorna på torget, stadsmiljöer draperade i wellpappaffischer och den närmast sentimentalt analoga känslan i att gå med röstlapp till vallokal på valdagen.

Men det här valet skulle bli annorlunda. Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft. I alla fall inte på något betydande sätt. Det närmaste framgång vi fick var en Iphoneapplikation med Göran Hägglund som ordvitsar på dialekt.
Valrörelsen har varit en uppvisning i att man inte förstått någonting.

Det upprörande är inte att partierna misslyckats med att kopiera Obama, utan att man tycks ha missförstått internet. Det har styvmoderligt hanterats som ytterligare en kanal att skandera budskap i. Jag vill ursäkta det med att det har med vår historia att göra. Att vi bara känner till valkampanjer när den görs genom megafon. Att det är därför vi försökt pressa in sociala medier i samma enkelriktade fack. Som ett nytt sätt att slå fast sanningar, fast för finniga tonåringar.

Synen på internet sammanfattas bra av Alliansens Erik Bratthall som i söndagens DN menar att den ”allmänna väljaren” inte vill gå in ”där”. ”Där” betyder internet. Samma internet där 80 procent av svenskarna finns. Samma plats där Facebook har fyra miljoner aktiva svenska konton. “Där” samtalen kretsar kring politik – utan partiernas medverkan.

Här är vi nu. Partierna tycks klara med sin bedömning av sociala medier. De slår ut med händerna och pratar om hur det nog var lite överskattat ändå. Använder sina digitala satsningar som ett slags avlatsbrev. ”Vi försökte ju i alla fall”, säger de och valspurtar vidare på gator, torg och i tv-debatter.

Det ironiska är att de svenska valstrategerna – trots alla Obamaresor - missade den viktigaste nyckeln. Den som stod tryckt på varenda valaffisch: ”Change”.

Visst, Obama använde nätet framgångsrikt. Han skapade ett gräsrotsengagemang som var unikt, som fick helt nya väljargrupper att resa sig från soffan och skapa ett historiskt val.
Men allra mest lyfte han politik till att vara större än partipolitiska sakfrågor.

Han försökte inte styra samtalet till att handla om sjukvård eller jobb, utan slog an en idé om att våra liv var politik. Att våra liv kunde förändras. ”Change”.

Sociala medier handlar om att odla och låta något växa underifrån. Det varken kan eller ska ersättas av traditionella kampanjer, men det kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg för att tillvarata ett växande och brinnande engagemang. Det var det Obama gjorde. Lyssna och kanalisera engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.

Valrörelsen gör nu sin sista spurt. Att den största valfrågan hittills har varit en bröstpump säger mycket. Men kanske allra mest något om partiernas oförmåga att vinna vårt engagemang.

För när vi sitter och blaséartat raljerar över blockens konturlösa politik står Sverigedemokraterna och jublar.

Chanserna till en framgångsrik digital väckelsekampanj må vara över för nu. Men kom igen svenska politiker. Hitta tillbaka till de där politiska frågorna som åtminstone får oss att förstå att valet handlar om något mer än vilket kontor ni får sitta i fyra år framöver.

Emanuel Karlsten, sociala medier-redaktör på Expressen

Same!? Same?? But?? Different?!?

Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.

Same!? Same?? But?? Different?!?

Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
- Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.

- Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.

- Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.

Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, når inga stora massor – ska inte nå några stora massor – men når _rätt_ publik. Den som aldrig skulle få ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars åsikt aldrig hade fått plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras åsikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 åt hur gammeldags “Här i ditt liv” var som så enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat på läsarna i direktsändning.

Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.

Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt målgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.

Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.

Emanuel Karlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Därför var det en märklig känsla av att i dag ta emot 25 elever från Kaggeholms journalistutbildning. Det kunde ha varit jag som satt där som elev. Nu stod jag i stället på andra sidan och undervisade i det jag för två år sedan undervisades om.

Men samtidigt som det var märkligt kändes det inte konstigt. Jag inser att den kunskap och förståelse jag införskaffat om den förändringen medier går igenom är värdefull och viktig att dela med sig av.

Och allra viktigast är det för journaliststudenter att förstå vad som händer. Inse vilken revolution hela vår medievärld just nu befinner sig i. Hur annorlunda världen kommer se ut när de är färdigutbildade. Hur viktigt det är att förstå och följa med i den förändringen.

Journalistutbildningar lämnar mycket övrigt att önska där. Journalister i dag utbildas väldigt lite i hur man använder google och andra sökmaskiner för journalistgräv. Inget om hur de använder rss-flöden för att bli kungar på att fånga upp bloggars och andra mediers texter om just deras bevakningsområde. Lite om hur twitter och facebook används för att hitta case, fånga upp nyheter eller fånga upp trender.

Väldigt lite om hur viktigt det är att förstå hur läsaren i dag är mer deltagare än mottagare av våra artiklar.

Det är farligt – rent av livsfarligt – för de journalister som redan möter en tillräckligt  konkurrensutsatt marknad att den digitala kunskapen inte är en mer naturligt integrerad del av utbildningen.

Att degradera det till “webbjournalistik” och låta det vara en egen avdelning är helt enkelt konstigt. Det finns knappt någon journalistik, någon artikel, som inte har ett inslag av webb. Inte innehåller en googling, ett mail, ett elektroniskt tips.

Branschen genomgår en revolution. För att förstå den behöver vi stå i den. Annars blir vi hopplöst gammelmediala och till sist utan jobb.

Nåt sånt försökte jag skrämma journaliststudenterna med i förmiddags. Förhoppningsvis kände de också sig sporrade att förstå, lära sig. Då har de alla chanser att göra journalistik på ett relevant sätt även 2011.

(Läsa mer? Här är en text av journaliststudenten Per-Ola Mjömark som just nu går på JMG)

/Emanuel Karlsten

Same!? Same?? But?? Different?!?

Det är så självklart att ju öppnare, mer inbjudande, vi är, desto mer förtroende kommer vi att få. När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”

I bloggosfären ser vi kanske tydligast de goda effekterna av detta. De bloggare som är personliga är de som får störst genomslag. Eller om vi tittar på bloggposter: De bloggposter som blottar något personligt hos dig – inte nödvändigtvis något privat – är det som ger mest respons, klick, kommentarer, stöd, mejl, hjälp.

För journalistiken finns det massor med fördelar att utvinna här. Och massor av läxor att lära. Särskilt om hur vi behöver släppa vår högfärdighet kring att saker blir bättre om vi journalister stänger in oss med våra texter och artiklar.

Tänk bara vilken effekt det kan få om journalister redan vid idéstadiet visar insyn för sina läsare. Om artiklar kan börja byggas redan då. Hur vi där kan berätta om våra artikeluppslag, vår artikelidé. Kasta ut det halvfärdiga på våra redaktionsbloggar och be läsarna om hjälp att skapa något färdigt. För varje steg vi tar rapporterar vi, ”tack vare er hittade jag det caset, fick tanken, såg den här tingsrättsdomen”.

Varje delgivande av ”nästa steg” blir en belöning för kollektivet. Och blir det inget – då är vi lika öppna och berättar om det.

Jag har flera exempel på när det har fungerat för den tidning jag arbetar på. Som när en samfundsordförande vägrade berätta vilken kyrka han skulle bli pastor i. En bloggpost med frågan ”Vet du var samfundsordförande Swärd ska bli pastor någonstans” och två timmar senare hade vi fått både tips och hunnit skriva en artikel om saken.

Eller de gånger när vi kört helt fast kring en story, berättat om situationen på bloggen, och tillsammans med läsarna (lösarna?) löst det.

Men givetvis finns det också nya utmaningar för journalistiken i det här. Om transparensen och de sociala medierna skapar bilden av att vi blir vänner med alla – hur upprätthåller vi bilden av oss som omutbara? Oberoende?

Eller har det blivit svårare att vara omutbar?

Jag vägrar tro det. Att journalister skulle vara så lättköpta att det räcker med några retweets, trackbacklänkar och hyllningar på Facebook för att vi skulle sluta granska de som blir våra twittervänner.

Men jag får ibland mejl från människor som oroar sig för detta. Som följer min och andra av våra reportrars sociala nätverkande på nätet och oroar sig för att våra ”followers” blir mer vänner än källor.

Hur motverkar vi den oron? För mig är svaret att gå tillbaka till ruta ett: Vi motverkar det genom transparens. Genom att förklara att det nätverkandet som händer på nätet alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Att vi alltid har stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.

Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats.  Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.

(texten kommer från det anförande jag höll som inledning av seminariet “Balans mellan öppenhet och integritet” under Internetdagarna i veckan)

/Emanuel Karlsten
redaktör Dagen.se

Same!? Same?? But?? Different?!?

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver på mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter

Same!? Same?? But?? Different?!?