Author Archives

Analyserande / Nytt / journalistik — Emanuel Karlsten — 27 Comments
12
Apr 10

Journalistiken är inte hotad, mediehusen är det

Det har varit en hel del snack om “Press under press”, Publicistklubbens årsbok, i dag

Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.

Tidsmaskinen — Emanuel Karlsten — 1 Comment
23
Dec 09

Året då webben blev ett nytt ZTV

2010 är ett svårt år. Valet gör att allt och inget kan hända. Men här är två spaningar som jag tror eller hoppas vi kommer att ha upplevt under året:

Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
- Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.

- Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.

- Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.

Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, når inga stora massor – ska inte nå några stora massor – men når _rätt_ publik. Den som aldrig skulle få ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars åsikt aldrig hade fått plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras åsikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 åt hur gammeldags “Här i ditt liv” var som så enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat på läsarna i direktsändning.

Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.

Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt målgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.

Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.

Emanuel Karlsten

Analyserande / Bra / Nytt — Emanuel Karlsten — 2 Comments
4
Dec 09

Att ge tipsaren den credd hon förtjänar

Tidningen Norran släppte i dagarna sin satsning “Eredaktion”. Kort sagt en öppen redaktion, där läsarna får ta del av morgonens pm, bidra med synpunkter och tips via chatt på norran eller via facebookpage, twitter eller bloggy (men länken dit verkar inte fungera?). Branschmedia har skrivit om det och hela saken är givetvis berömvärd.

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten

Nytt — Emanuel Karlsten — 4 Comments
10
Nov 09

Höj statusen på webbjournalistiken

För två år sedan avbröt jag min journalistutbildning på Kaggeholms folkhögskola. Jag fick ett erbjudande om att börja som redaktör på Dagen.se och tackade ja. Sedan dess har jag kompletterat min oavslutade utbildning med studier vid sidan av jobbet, men det är genom att arbeta, skriva och arbeta med journalistik som jag har lärt mig det mesta av det jag kan i dag.

Därför var det en märklig känsla av att i dag ta emot 25 elever från Kaggeholms journalistutbildning. Det kunde ha varit jag som satt där som elev. Nu stod jag i stället på andra sidan och undervisade i det jag för två år sedan undervisades om.

Men samtidigt som det var märkligt kändes det inte konstigt. Jag inser att den kunskap och förståelse jag införskaffat om den förändringen medier går igenom är värdefull och viktig att dela med sig av.

Och allra viktigast är det för journaliststudenter att förstå vad som händer. Inse vilken revolution hela vår medievärld just nu befinner sig i. Hur annorlunda världen kommer se ut när de är färdigutbildade. Hur viktigt det är att förstå och följa med i den förändringen.

Journalistutbildningar lämnar mycket övrigt att önska där. Journalister i dag utbildas väldigt lite i hur man använder google och andra sökmaskiner för journalistgräv. Inget om hur de använder rss-flöden för att bli kungar på att fånga upp bloggars och andra mediers texter om just deras bevakningsområde. Lite om hur twitter och facebook används för att hitta case, fånga upp nyheter eller fånga upp trender.

Väldigt lite om hur viktigt det är att förstå hur läsaren i dag är mer deltagare än mottagare av våra artiklar.

Det är farligt – rent av livsfarligt – för de journalister som redan möter en tillräckligt  konkurrensutsatt marknad att den digitala kunskapen inte är en mer naturligt integrerad del av utbildningen.

Att degradera det till “webbjournalistik” och låta det vara en egen avdelning är helt enkelt konstigt. Det finns knappt någon journalistik, någon artikel, som inte har ett inslag av webb. Inte innehåller en googling, ett mail, ett elektroniskt tips.

Branschen genomgår en revolution. För att förstå den behöver vi stå i den. Annars blir vi hopplöst gammelmediala och till sist utan jobb.

Nåt sånt försökte jag skrämma journaliststudenterna med i förmiddags. Förhoppningsvis kände de också sig sporrade att förstå, lära sig. Då har de alla chanser att göra journalistik på ett relevant sätt även 2011.

(Läsa mer? Här är en text av journaliststudenten Per-Ola Mjömark som just nu går på JMG)

/Emanuel Karlsten

Analyserande / Nytt / journalistik — Emanuel Karlsten — No Comments
5
Nov 09

Transparens ett självklart val

För mig är det här med transparens inte några stora konstigheter. I min bok borde vi alla sträva efter att vara så transparenta som möjligt.

Det är så självklart att ju öppnare, mer inbjudande, vi är, desto mer förtroende kommer vi att få. När vi står inför svåra beslut eller står i processer och sedan öppet delar det vi vet och tänker så ger vi den som vill lyssna förtroende. En känsla av att de får vara våra konfidenter. Det är klart att de då kommer att lyssna extra noga, att de även kommer vilja bidra själva. ”Du har delat något med mig, jag vill hjälpa tillbaka.”

I bloggosfären ser vi kanske tydligast de goda effekterna av detta. De bloggare som är personliga är de som får störst genomslag. Eller om vi tittar på bloggposter: De bloggposter som blottar något personligt hos dig – inte nödvändigtvis något privat – är det som ger mest respons, klick, kommentarer, stöd, mejl, hjälp.

För journalistiken finns det massor med fördelar att utvinna här. Och massor av läxor att lära. Särskilt om hur vi behöver släppa vår högfärdighet kring att saker blir bättre om vi journalister stänger in oss med våra texter och artiklar.

Tänk bara vilken effekt det kan få om journalister redan vid idéstadiet visar insyn för sina läsare. Om artiklar kan börja byggas redan då. Hur vi där kan berätta om våra artikeluppslag, vår artikelidé. Kasta ut det halvfärdiga på våra redaktionsbloggar och be läsarna om hjälp att skapa något färdigt. För varje steg vi tar rapporterar vi, ”tack vare er hittade jag det caset, fick tanken, såg den här tingsrättsdomen”.

Varje delgivande av ”nästa steg” blir en belöning för kollektivet. Och blir det inget – då är vi lika öppna och berättar om det.

Jag har flera exempel på när det har fungerat för den tidning jag arbetar på. Som när en samfundsordförande vägrade berätta vilken kyrka han skulle bli pastor i. En bloggpost med frågan ”Vet du var samfundsordförande Swärd ska bli pastor någonstans” och två timmar senare hade vi fått både tips och hunnit skriva en artikel om saken.

Eller de gånger när vi kört helt fast kring en story, berättat om situationen på bloggen, och tillsammans med läsarna (lösarna?) löst det.

Men givetvis finns det också nya utmaningar för journalistiken i det här. Om transparensen och de sociala medierna skapar bilden av att vi blir vänner med alla – hur upprätthåller vi bilden av oss som omutbara? Oberoende?

Eller har det blivit svårare att vara omutbar?

Jag vägrar tro det. Att journalister skulle vara så lättköpta att det räcker med några retweets, trackbacklänkar och hyllningar på Facebook för att vi skulle sluta granska de som blir våra twittervänner.

Men jag får ibland mejl från människor som oroar sig för detta. Som följer min och andra av våra reportrars sociala nätverkande på nätet och oroar sig för att våra ”followers” blir mer vänner än källor.

Hur motverkar vi den oron? För mig är svaret att gå tillbaka till ruta ett: Vi motverkar det genom transparens. Genom att förklara att det nätverkandet som händer på nätet alltid har skett, men nu sker det inför öppen ridå. Att vi alltid har stått och skrattat, käkat lunch och nickat intresserat åt oväsentligheter med dem vi sedan kunnat rapportera hemskheter eller succéer om.

Ingenting har ändrats. Men allt har ändrats.  Det är kanske webbens revolution i ett nötskal.

(texten kommer från det anförande jag höll som inledning av seminariet “Balans mellan öppenhet och integritet” under Internetdagarna i veckan)

/Emanuel Karlsten
redaktör Dagen.se

← Older Entries