Author Archives


15
Jun 11

Facebook och det källkritiska haveriet

TEXT OCH FOTO: Emanuel Karlsten

Halva sociala medier-Sverige har idag blivit uppringda av tidningar som söker kommentarer om varför Facebook förlorar användare, var de nu tar vägen och när vi börjar dumpa Facebook i Sverige.

I Expressen “flyr” användarna sajten och i Aftonbladet hänvisar man till att forskningsbolag visar att Facebook “slutar” användas. I SVD går man ännu längre och menar att användarna nu “lämnat” Facebook och sedan skickar TT ut ett telegram som därmed når alla Sveriges medier där Facebook nu tappar “användare”.

I Stockholm slår Metro upp saken stort på löp. Och några av våra smartaste sociala medier-experter analyserar utifrån den data de presenteras.

Men, med undantag för PC för alla, är det ingen som har försökt kolla vad Facebook själva säger. Både okritiskt och utan koll vidarebefordrar man data från Inside facebook och slår fast att “Facebook tappar”.

Det är många saker här som felar på ett väldigt besvärande sätt:

1) Perioden Statistiken från Inside facebook baseras bara på en månad. Det är alltså under en månad som det har diffat. Ingen trend, inget mönster. En månad, en diff.

2) Källan Visst är Inside Facebook erkänt som platsen vi nätnördar går för att hämta Facebook-data. Men den som har koll på datan vet också att statistiken kommer från Facebooks annonseringstjänst. Byggd och tillgänglig för att annonsörer ska kunna veta ungefär hur många som finns i ett visst kundsegment – land, ålder, kön eller intressen. Det är inte ett officiellt statistikverktyg för Facebooks användande. Att vi som jobbar med saken ändå använder och hänvisar till det handlar om att sätta tillväxten i perspektiv. Få ett hum. Det fungerar bra till det.
Men att utifrån en avvikelse i samma verktyg dra slutsatsen att Facebook nått sin topp, att trenden vänt, det är inte trovärdigt.

3) Aktivitet och användare Eftersom statistikverktyget är skapat för annonsörer visas enbart användare som varit aktiva den senaste månaden. Att se en minskning eller ökning innebär alltså inte att användare försvunnit eller släckt sina konton, utan att de inte loggat in den senaste 30 dagarna. Thats all. Antal användare berörs överhuvudtaget inte – bara aktivitet.

Allt det här skrev Facebook inside. Och redan på måndagen, en dag innan Metros artikel och två dagar innan de flesta andra medier rapporterade, uppdaterade samma källa med en post där källor inom Facebook – de enda som inte behöver gissa på hur många aktiva användare Facebook har – berättar att de inte alls har sjunkit, utan istället ökat under maj månad. Facebook inside kollar då med fyra andra analysföretag som också gör externa analyser om hur många användare Facebook har.  Två av de fyra menar att Facebook faktiskt ökade förra månaden.

Den reviderade informationen (som senare länkades upp högst upp i huvudet på den första bloggposten) fick dock inget genomslag. Nästan ingen redaktion gjorde det jobb som vi journalister menar är själva anledningen till journalistikens existens – faktakoll.

Det kan vara paranoia eller navelskådande upprördhet, men min känsla är att medier blir extra flåsiga när det handlar om de här områdena. En längtan efter att världen äntligen kanske blir mer greppbar, där vi slipper förhålla oss till fåniga fenomen som Youtube, Facebook och Twitter. Att allt det där är förgängligt, och att de fasta värdena – kvalitet! – finns i det utvalda, det journalistiska, broadcastiga, pappriga.

Så vi skyndar oss att ringa någon som kan ge snabbanalys, rajtar och ropar “lägg ut!”.

Och vad är problemet om nu Facebook faktiskt förlorar användare? Inget alls. Problemet är allra mest något mycket mer bekymmersamt: Varje gång den här situationen uppstår är det traditionella medier som förlorar både trovärdighet och användare.

Med sådana vänner behöver journalistiken inga fiender.

Uppdaterat: Läs också Business insider som nu skrivit: “The story about how Facebook lost users was a bunch of crap”

/Emanuel Karlsten, journalist, föreläsare och konsult
@emanuelkarlsten


17
Sep 10

En plågsam och pinsam digital valrörelse

(Den här texten är tidigare publicerad i Expressen)

Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier. Den goda nyheten spred sig över hela världen. Kampanjledare helgonförklarades, valarbetare upphöjdes och svenska politiker vallfärdade till Washington för att få med sig nycklar hem till Sverige.
Allt var som upplagt för svensk, digital valväckelse.
Istället blev det en plågsam skärseld av dåliga försök.

Svenska valrörelser har aldrig karaktäriserats av uppfinningsrikedom. Vi gillar hur traditionellt det är uppbyggt. De röda valstugorna på torget, stadsmiljöer draperade i wellpappaffischer och den närmast sentimentalt analoga känslan i att gå med röstlapp till vallokal på valdagen.

Men det här valet skulle bli annorlunda. Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft. I alla fall inte på något betydande sätt. Det närmaste framgång vi fick var en Iphoneapplikation med Göran Hägglund som ordvitsar på dialekt.
Valrörelsen har varit en uppvisning i att man inte förstått någonting.

Det upprörande är inte att partierna misslyckats med att kopiera Obama, utan att man tycks ha missförstått internet. Det har styvmoderligt hanterats som ytterligare en kanal att skandera budskap i. Jag vill ursäkta det med att det har med vår historia att göra. Att vi bara känner till valkampanjer när den görs genom megafon. Att det är därför vi försökt pressa in sociala medier i samma enkelriktade fack. Som ett nytt sätt att slå fast sanningar, fast för finniga tonåringar.

Synen på internet sammanfattas bra av Alliansens Erik Bratthall som i söndagens DN menar att den ”allmänna väljaren” inte vill gå in ”där”. ”Där” betyder internet. Samma internet där 80 procent av svenskarna finns. Samma plats där Facebook har fyra miljoner aktiva svenska konton. “Där” samtalen kretsar kring politik – utan partiernas medverkan.

Här är vi nu. Partierna tycks klara med sin bedömning av sociala medier. De slår ut med händerna och pratar om hur det nog var lite överskattat ändå. Använder sina digitala satsningar som ett slags avlatsbrev. ”Vi försökte ju i alla fall”, säger de och valspurtar vidare på gator, torg och i tv-debatter.

Det ironiska är att de svenska valstrategerna – trots alla Obamaresor - missade den viktigaste nyckeln. Den som stod tryckt på varenda valaffisch: ”Change”.

Visst, Obama använde nätet framgångsrikt. Han skapade ett gräsrotsengagemang som var unikt, som fick helt nya väljargrupper att resa sig från soffan och skapa ett historiskt val.
Men allra mest lyfte han politik till att vara större än partipolitiska sakfrågor.

Han försökte inte styra samtalet till att handla om sjukvård eller jobb, utan slog an en idé om att våra liv var politik. Att våra liv kunde förändras. ”Change”.

Sociala medier handlar om att odla och låta något växa underifrån. Det varken kan eller ska ersättas av traditionella kampanjer, men det kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg för att tillvarata ett växande och brinnande engagemang. Det var det Obama gjorde. Lyssna och kanalisera engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.

Valrörelsen gör nu sin sista spurt. Att den största valfrågan hittills har varit en bröstpump säger mycket. Men kanske allra mest något om partiernas oförmåga att vinna vårt engagemang.

För när vi sitter och blaséartat raljerar över blockens konturlösa politik står Sverigedemokraterna och jublar.

Chanserna till en framgångsrik digital väckelsekampanj må vara över för nu. Men kom igen svenska politiker. Hitta tillbaka till de där politiska frågorna som åtminstone får oss att förstå att valet handlar om något mer än vilket kontor ni får sitta i fyra år framöver.

Emanuel Karlsten, sociala medier-redaktör på Expressen


12
Apr 10

Journalistiken är inte hotad, mediehusen är det

Det har varit en hel del snack om “Press under press”, Publicistklubbens årsbok, i dag

Flera har skrivit bra. Och jag som inte ens har läst årsboken borde kanske vara tyst. Men så ser jag uppsättning på paneldebatten på publicistklubben ikväll, hör titeln, läser vad Martin och Karin skriver och måste få pysa.

Jag förstår oron. Färre läser papperstidningar. Det har inte fungerat att kopiera över pappret på nätet. De stora mediehusen har inte lyckats tjäna lika mycket pengar.

Men vi behöver särskilja journalistiken från mediehusen. För journalistiken har aldrig blomstrat mer än i dag. Aldrig har pressens artiklar nått fler människor.

Om det är något som är pressat är det pressarbetarna. Som kämpar med att smälta hur annorlunda branschen har blivit.

Men journalistiken? Den lever helt oavsett om det vi nu klassar som “press” överlever eller ej. Jag skrev häromdagen om att Wikileaks är ett exempel på det i USA. Men låt oss ta några exempel på vad som händer i Sverige. Som pekar på hur journalistiken “pressen” frodas och kommer att överleva:

* Febernätverket
Gänget bakom feber är inte journalistutbildade. De är entusiaster. Men det de gör i dag är nischad journalistik. Rapporterande, vägledande och ibland också först. Genom prefixen mode, mac, bil, film, har de gjort en mer naturlig indelning än många tidningar – de har skapat (och stängt) avdelningar utifrån intresse.
Och genom att läsarna får sätta temperatur på artiklarna skapar de en startsida av de artiklar läsarna älskar mest.

* Politikerbloggen
När Expressenreportern Niklas Svensson fick gå från Expressen slutade han inte vara journalist. Hans uppdrag hängde inte på en tjänst. Så han tog det han hade, startade en blogg och gjorde det han gjorde bäst: Jaga nyheter. Avslöjanden på avslöjanden gjorde att bloggen fick stor uppmärksamhet i övriga medier och Niklas fick ekonomi i sajten. Han kunde sedan sälja den för sjusiffrigt belopp, enligt DN.

* Bella och Tyra show
Tonårsbloggarna Bella och Tyra startade talkshow tillsammans. Här producerar de inslag, gör klassisk tv-journalistik när de besöker “drömjobb” och recenserar dem. Tittarsiffror? Hjälp ja. Ekonomi? You bet.

Vi kan fortsätta. Sajten Lilla gumman om prylar, bloggen Weird Science om film, tv-casten Sweet sunday web crunch om nättrender, Second opinion om mediekritik…

Med bakgrund av det är pressarbetare under synnerligen stor press. Vi, som skrå, har så svårt att anpassa oss till att journalistik i webbkontext är så olik den på papper. Därför gör vi vad vi kan för att sätta stopp för den webb som sänker pappret. Som sänker den framtid som inte ser ut som vår dåtid.
Vi förbjuder Google att tipsa om vår tidningssajt, vi förbjuder bloggare att  länka till våra sajter. Vill ha extra betalt för att lägga in spotifylänkar och låter webbredaktioner rewrita vad kollegan två skrivbord bort publicerat i papperstidningen.

Man kan tycka att vi är värda att dö, vi mediehus. Så vad gör då jag på Expressen? Jag tror på oss. Jag tror att vi kan anpassa oss. Ur ett journalistiskt perspektiv är vi ett drömlag. Så mycket kompetens, så starka nyhetsnäsor, så mycket driv.

Men jag inser också att saker, situationer och våra resurser kommer att se väldigt annorlunda ut i framtiden. Och vet ni? Jag tror det kommer vitalisera både journalistiken och journalisten.


23
Dec 09

Året då webben blev ett nytt ZTV

2010 är ett svårt år. Valet gör att allt och inget kan hända. Men här är två spaningar som jag tror eller hoppas vi kommer att ha upplevt under året:

Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
- Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.

- Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.

- Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.

Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, når inga stora massor – ska inte nå några stora massor – men når _rätt_ publik. Den som aldrig skulle få ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars åsikt aldrig hade fått plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras åsikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 åt hur gammeldags “Här i ditt liv” var som så enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat på läsarna i direktsändning.

Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.

Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt målgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.

Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.

Emanuel Karlsten


4
Dec 09

Att ge tipsaren den credd hon förtjänar

Tidningen Norran släppte i dagarna sin satsning “Eredaktion”. Kort sagt en öppen redaktion, där läsarna får ta del av morgonens pm, bidra med synpunkter och tips via chatt på norran eller via facebookpage, twitter eller bloggy (men länken dit verkar inte fungera?). Branschmedia har skrivit om det och hela saken är givetvis berömvärd.

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten