Author Archives


28
Jan 10

Sju goda skäl att låta webbmedier vara självständiga

En sak har jag lärt mig efter snart tio år på webbmedier – när det gäller webbstrategier finns inga enkla svar och inga absoluta sanningar. Förutsättningarna förändras över tid, ofta snabbt, och det som var rätt i går behöver inte vara det i dag.

Om och i vilken grad webb- och papperstidningsredaktioner ska vara integrerade eller självständiga (hur mycket webbredaktionen ska arbetsledas från pappret och hur mycket ur pappret som ska publiceras på nätet) är eviga debattämnen i Sverige och internationellt, och debatten böljar fram och tillbaka från år till år, allt beroende på det senaste goda exemplet.

För ordningens skull ska vi börja med att konstatera att få webb- och pappersredaktioner är helt integrerade eller självständiga, det är en glidande skala. Frågan inte svartvit – båda varianterna har sina fördelar och nackdelar, och självklart spelar det roll vilken tidning det handlar om. Med detta sagt så tycker jag att fördelarna med en självständig dagstidningswebb, med dagens förutsättningar, klart överväger nackdelarna – åtminstone om man har en resursstark webbredaktion. Under mina år som verksam på webbmedier har jag jobbat på redaktioner längs i stort sett hela skalan integrerad-självständig. Baserat på mina erfarenheter: Här listar jag några av uppsidorna med en självständig webb, jämfört med den integrerade varianten.

1. Webben mår bra av att arbetsledas från webben. I en integrerad redaktion blir det i praktiken så att webben med jämna mellanrum, direkt eller indirekt, styrs av papperstidningschefer som fattar papperstidningsbeslut. Detta alldeles oavsett hur organisationsskisserna och avsikterna sett ut på förhand. Resultatet blir ofta en sämre nyhetswebb, som inte till fullo utnyttjar mediets unika möjligheter (interaktivitet, databasjournalistik, multimedia och annan webbfördjupning, med mera).

2. Organisationen mår bra av tydliga beslutsstrukturer. På integrerade redaktioner blir arbetssituationen för webbmedarbetare lätt besvärlig, eftersom de i praktiken lyder under dubbelt eller mångdubbelt chefsskap (webbchef plus överordnad chef för pappret plus avdelningschefer på pappret). På en självständig webbredaktion slipper man man mängder med intressekonflikter och maktstrider som är vardag på en integrerad redaktion.

3. En självständig webb slipper bli en ”papperstidning på nätet”. Är intimt sammanlänkad med punkt ett ovan, och dessutom nära kopplad till frågan om distribution av innehållet i papperstidningen. En webbredaktion med uppdrag att publicera allt eller det mesta ur papperstidningen på nätet kommer att göra en statisk webbtidning som grafiskt och innehållsmässigt är väldigt präglad av papperstidningen.

4. En självständig webbredaktion är öppnare mot omvärlden. Om man slipper uppdraget att väldigt nära spegla “modertidningen” får man frihet att göra något mycket bättre – nämligen den bästa tänkbara sajten för läsarna.

5. En självständig webb kan lägga kraften på det webbunika. I mina ögon är det bättre att sätta redaktörsmuskler på exempelvis en snygg webbgrafik än att pliktmässigt puffa upp en papperstext som man erfarenhetsmässigt (nätet är som bekant mycket mätbart) vet gör sig dåligt på nätet.

6. En självständig webbredaktion har bättre självförtroende än en integrerad. Insikten att webbmedier klarar att stå på egna ben och att redaktionell webbkompetens är något speciellt höjer statusen i egna och andras ögon.

7. Resultaten talar för de självständiga webbmedierna.
Två svenska webbmedier utmärker sig skyhögt över alla andra när det gäller två viktiga mått: Lönsamhet och räckvidd (antal läsare) jämfört med den egna papperstidningen. Dessa två är Aftonbladet.se och Di.se – och båda har byggt sin framgång under perioder av stor självständighet för både redaktion och sälj.

DN.se, där jag är chef sedan några månader, är vi nu i färd att göra resan mot större självständighet. Men självklart ska vi inte sluta att publicera innehåll ur Dagens Nyheter. Agendasättande nyheter, recensioner och kritik, utrikesmaterial och många andra typer av artiklar – inte minst de som är särskilt relevanta för en webbpublik – ska publiceras på DN.se även fortsättningsvis. Vi ska också fortsatt lyfta DN:s profiler på nätet och göra en webbsatsning på bildjournalistik, opinion och debatt, för att nämna något.

Riktmärket är att publicera ungefär 30 procent av papprets innehåll på nätet, ett mål vi nästan nått redan nu (detta, ska tilläggas, helt utan negativa reaktioner från läsarna och med en färsk rekordnotering vad gäller trafiken). Jag gissar att det också är mycket nära den nivå som flera andra dagstidningar ligger på, exempelvis Expressen och Aftonbladet (återstår att se om någon orkar inleda korståg mot deras webbstrategi). Ingen dramatik alltså – DN.se ska fortsätta att vara en kvalitetssajt med bredd och djup.

De senaste månaderna har jag haft förmånen att jobba med mycket professionella webbjournalister och utvecklare, och jag kan försäkra att vi inte kommer att vara ett dugg defensiva i vårt arbete med DN.se – nu ska en bra sajt bli ännu bättre (se punkt 1-7 ovan). Håll utkik.


29
Oct 09

Sträck på er journalister (redaktörskap är en “killer app”)

Då och då stöter man på en ganska uppgiven attityd i journalistkåren, exempelvis i den här danska undersökningen som visar att varannan journalist funderar på att byta bransch. Det är förstås helt naturligt med tanke på personalnedskärningar, sparpaket och oro för bärkraften i traditionella affärsmodeller.

Men jag tycker att många gör misstaget att förväxla en finansieringskris, förvärrad av lågkonjunkturen, med en kris för journalistiken. Faktum är att jag känner mig entusiastisk inför journalistikens framtid. Och nästan varje dag ser jag något som gör mig ännu mer hoppfull.

Så, hur är en sådan hållning möjlig? Det är KRIS ju. Om vi börjar med något självklart som verkar glömmas bort – det är helt klart inte en publikkris vi har att göra med. Jag kikar på KIA-index för vecka 43 och konstaterar att aftonbladet.se noterade ungefär 4,9 miljoner unika webbläsare i besöksstatistiken, expressen.se landade på lite drygt 2 miljoner och dn.se på närmare 1,4 miljoner, för att nämna några.  För så gott som alla medier har informationsrevolutionen – så här långt – inneburit ökad räckvidd om man räknar samman de olika mediekanalerna. Och i många fall handlar det om rejält ökad räckvidd. Jag tar till en sliten metafor – folk gillar det vi gör och vi lockar många, många till vårt torg (och ett välbesökt torg har alla förutsättningar att bli en fenomenal marknadsplats, på den punkten begränsas vi bara av vår egen kreativitet).

Vi har alltså en bra bas att stå på. Med utgångspunkt i min verklighet, som verksam på “traditionella” webbmedier i snart tio år, har jag konstruerat en liten checklista. Håller du med om punkterna nedan tror jag att du, journalist och/eller medieentreprenör, går en lysande framtid till mötes.

* Jag inser att jag konkurrerar med andra kunskapsförmedlare, som inte har gått journalistskolor eller ens kallar sig journalister. Ibland kommer de att göra jobbet bättre än jag och då är det dem jag ska mäta mig mot.

* Jag inser att trovärdighet är en av de viktigaste “råvarorna” i det nya medielandskapet.

* Jag inser att ny teknik inte är journalistikens fiende och är beredd att testa nya arbetsmetoder för att göra ännu bättre journalistik.

Kommentar: Kan inte komma på ett bättre exempel än brittiska The Guardians arbete som resulterat i riktigt spännande journalistik som är både klassisk och nydanande. Mycket intressant händer också på svenska redaktioner som visar att det visst finns utrymme för kodkonstnärer på redaktionsgolvet.

* Jag är beredd att lyssna på mottagarna och att involvera dem i den journalistiska processen.

Kommentar: Den strikta envägskommunikationens dystra framtidsutsikter illustreras alldeles utmärkt i den här bloggposten om hur exempelvis konsertbevakning kan utvecklas hos medierna.

* Jag inser min egen hantverksskicklighet och är stolt över den.

Kommentar: Det går inte en dag utan att jag imponeras av fantastiska kollegor – de har språket, kan förpacka och berätta historier så att folk lyssnar och är fenomenala informationsjägare. Och där har vi några talanger som verkligen är tidlösa.


15
Sep 09

Tekniken lyfter journalistiken – sju anledningar att vara optimist

Att sälja medier är inte riktigt samma sak som att sälja jordfräsar. Och tur är väl det. Här är sju anledningar att vara hoppfull för journalistikens framtid.

Häromdagen deltog jag i en mejldebatt med några medieintresserade. Temat var vad som krävs för att lyckas med ett nystartat medium och en av debattörerna var förbryllad över att det inte lossnat för ett par nya medieprojekt på nätet. Enligt honom hade de perfekt utgångsläge utifrån ”positioneringsdiagrammen” och borde teoretiskt sett ha ”en bra cash-business”.

Men att sälja medier är inte riktigt samma sak som att sälja, säg, jordfräsar. Eller flugsmällor. Det krävs något mer, en mediernas x-faktor – vi kan kalla det själ om vi ska vara lite pretentiösa – som får annonsörer, mediekonsumenter och andra kunder att öppna plånböckerna. Vattentäta affärsplaner och perfekta marknadspositioner är ofta nödvändiga men aldrig tillräckliga för att nå hela vägen med medier. Och tur är väl det.

Kvalitetsjournalistik kan nämligen vara den faktor x som krävs för att lyckas – och nu kanske mer än förr. Här ska tilläggas att jag brukar reta mig lite på när folk slänger sig med begrepp som “god journalistik” och “kvalitetsjournalistik”, som om det fanns en enda, riktig definition. Ofta är det upptakten till en ganska pompös och svepande diskussion om framtidsutsikterna för “grävande journalistik”.

Men eftersom jag slänger mig med begreppet själv får jag så klart, helt kort, redovisa min syn på saken: Vad som är god journalistik för en 45-årig bibliotekarie i Stockholm behöver inte vara det för en 11-årig bandyspelare i Sölvesborg. Kvalitetsjournalistik kan vara ett 400 sidors bokreportage om Rwanda av Philip Gourevitch. Eller en 400 tecken lång webbnotis om systrarna Spears. Nyckeln är att avsändaren tar sitt uppdrag – och mottagaren – på allvar.

Från journalisthåll brukar informationsrevolutionen ofta utmålas som ett problem. Men jag vill argumentera för att teknikutvecklingen (som möjliggörare, inte tekniken i sig) på många sätt lyfter journalistiken. Här listar jag sju skäl att hysa gott hopp om kvalitetsjournalistikens (och därmed medieaffärens) framtid. Har jag missat något, eller håller du inte med, säg till i kommentarsfältet. Jag vill jag ta ner abstrakta resonemang på en vardaglig och konkret nivå, ner på redaktionsgolvet, så med en risk för att komma med en del självklarheter – här är listan.

* Checks and balances. Det finns inte längre någon möjlighet att komma undan med faktafel och illa underbyggda påståenden. Det spelar ingen roll vilket ämne du rapporterar om – det finns alltid någon som vet mer om vvs, parlamentariska processer, jaguarer och Hjoggböle än du gör. Har du inte en ödmjuk inställning till det faktumet får du (och din mediekanal) vara beredd att löpa ett välförtjänt digitalt gatlopp.

* Användargenererat lyfter journalistiken. Att släppa in de kunniga personerna som nämns ovan i ditt medium – och dessutom ge dem rejält med plats – är inte ett hot, tvärtom. Det berikar innehållet, kan öka mediets trovärdighet i målgruppen och håller redaktionen på tårna. Huffington Post är ett vanligt exempel på en nättidning som mixar detta med ett traditionellt redaktörsskap. Alla vinner.

*  Sociala webben gör dig till en mycket bättre journalist. Följer du exempelvis de viktiga personerna i ditt bevakningsområde på Twitter? Har du laddat Google Reader med bloggarna du borde läsa? Står du i startgroparna för att diskutera dina favoritämnen i kommande Twingly Channels? Om inte, sätt i gång. Du har alla möjligheter att styra informationsfloden så att den passar dig. För min del går det inte en dag utan att jag den vägen får goda nyhetsuppslag, genom att lyssna och samtala.

* Sociala webben belönar sina älsklingar. Ett gott rykte betalar inte personalkostnaderna på din tidning, men är en god hjälp på vägen. Och kvalitetsjournalistik enligt definitionen ovan tar hand om den biten.

* Låga inträdeströsklar skapar en mångfald av nischmedier. Det finns gott om exempel på kommersiella och publicistiska framgångar som poppat upp när distributionsoligopolet rämnat. Nästan undantagslöst handlar det om engagerade publicister som startar nätmedier om ämnen som de älskar – och däri ligger kvalitetsgarantin framför andra.

* Journalistiskt entreprenörskap blommar och lyfter engagemanget för publicistiken. Om man låter utvecklingen i USA ge en fingervisning om framtiden så kan vi räkna med ett entreprenörskap som omfattar mer än nischmedier. På orter där dagstidningen lagt ner är det inte ovanligt att journalister startar breda nyhetsmedier på nätet, inte sällan i kreativa format. Och visst kan de vara lönsamma.

* Mätbarheten är den goda journalistikens kompis. Nätet är extremt mätbart och en populär missuppfattning är att frestelsen att “lura läsarna till klick” med “billig journalistik” skulle vara en gångbar, kommersiell ledstjärna för webbredaktioner. Men kortsiktiga vinster av att lura läsare till klick (medges, undertecknad är inte heller helt oskyldig på den punkten) får man betala med avtagande lojalitetskurva, långsiktig varumärkesskada och sämre effekt (också mycket mätbart) på annonssidan. Och det syns på sista raden i resultaträkningen – om inte förr så åtminstone senare.

/Björn Hedensjö