April, 2011


18
Apr 11

Veckan som gick – vecka 15

Skolan är en av de heta debattfrågorna i medierna denna vinter och vår. Både DN och Aftonbladet har kört stora granskningar om problemen i skolan.  Aftonbladet drog förra veckan igång Skolraset, en granskning som skulle ske öppet och online, med läsarna som medproducenter och med SSBD-skribenten Emanuel Karlsten som en av de pådrivande. Några andra namnkunniga bloggare reagerade dock mot kvällstidningens metod, bland annat påpekade Brit Stakston att man sade sig vara öppen men ändå verkade ha en färdig tes. Hon menade även att den nya metoden, “realtidsgräv” som tidningen kallade det, verkade vara viktigare än målet, att skapa en bättre skola. Jocke Jardenberg påpekade andra brister i tidningens dialog med läsarna.
Inte blev det bättre när Aftonbladetreporten Natalia Kazmierska skriver ett rätt syrligt inlägg om en Skollyftet, en motreaktion mot mot Skolraset som några engagerade lärare dragit igång.
Efter det följde en rätt intensiv debatt som kanske bäst sammanfattades av Erik Starck:

“Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.”

Och, blott dagen efter Stakstons och Jardenbergs blogginlägg backar Aftonbladet och byter namn på hela granskningen till “Skolgranskning”. Och sedan tystnar det helt bland bloggarna.

Personligen tycker jag ändå det är remarkabelt att ett par tre bloggare kan få Sveriges största kvällstidning att byta namn på ett prestigeprojekt. Historien visar också hur svårt det faktiskt är att förstå och leva efter det här med delaktighet och öppenhet som sociala medier-förespråkare talar om. Jag betvivlar inte att Aftonbladet menade väl med sitt ursprungliga projekt. Men de gamla murvelfasonerna från kvällstidningen går inte ur så enkelt. Är man van vid att sätta agendan, ställa makthavarna mot väggen och driva kampanjer så är man.
Det som kanske intresserade mig mest var att lärarna inte ville vara en del av granskningen utan startade sin egen, för man misstänkte att man ändå inte skulle bli rättvist skildrade av tidningen. De litade helt enkelt inte på tidningen. Tänkvärt.

Även DN:s artikelserie har fått kritik från lärare och bloggare.

Public service har också debatterats i veckan. Kulturministern har frågats ut i konstitutionsutskottet om förhandsgranskningen av public servicebolagens programtjänster. Hon var tydlig med att SR, SVT och UR själva får avgöra vad som ska lämnas in för granskning, förutom helt nya permanenta markburna kanaler. Och bolagen ska fortsätta satsa på nya kanaler, som webb och mobilen. Ingen större förändring, med andra ord. Jag tror dock det handlar om att markera gentemot ps-bolagen, som jag skriver här.

Public service konkurrerande med lokala tidningar har debatterats i Medievärlden. Först ut var  de moderata riksdagsledamöterna Lars Beckman och Carl-Oskar Bohlin. Ruben Jacobsson och Mats Åmvall, vd respektive chefredaktör på Hälsingetidningar, anser public service snedvrider den lokala konkurrensen. Fler inlägg här och Sveriges Radio svarar här.

Även SVT:s vd Eva Hamilton har debatterat framtidens public service.

Samtidigt faller radiolyssnandet, mycket beroende på Spotify. Som dock försämrar villkoren för gratislyssnarna. Bra tycker många, dåligt anser piratpartiet. Vad jag anser skriver jag här. Doktor Spinn och Jardenberg kommenterar också. Fredrik Strömberg har en lite annorlunda tes.

Facebook hotas av ännu en hittills okänd grundare. Twitter visar sig också ha lite okänt folk som var med och grundade bolaget men som försvann tidigt, men som dock inte kommer kunna kräva några pengar. Facebook är för övrigt på väg in i Kina, enligt källor.

Twitter i riksdagen har blivit ett problem, anser vissa politiker. Jag skulle nog snarare säga att det är den öppenhet som så många vill ha som blir ett problem för de politiker som tror att allt kommer förbli som det varit. Något twitterstopp blir det dock inte, meddelar talmannen.

Twitter har fått lokala trender. Nu kan man se heta ämnen och ord i Sverige, skriver Hans Kullin.

DN släpper två nya nischade appar, den ena för 15 kronor, den andra gratis. Wired släpper sin app gratis nästa månad, försäljningen har gått för dåligt, antyder man själva, men betonar det är ett experiment. Business Week lanserar sin app med en prenumeration på 2,99 dollar i månaden, bra mycket billigare än den tryckta versionen, men inte gratis i alla fall.

Expressen frias för namnpubliceringen av 35-åringen som misstänktes för mordet på Anna Lindh. Samtidigt namnpublicerar man en svensk programledare enbart på grund av han tvingats lämna ett blodprov för narkotikatest, han är inte ens misstänkt. Medierna diskuterade. Expressens chefredaktör skriver inte om detta i sin blogg, däremot om att anmälningar till PO borde få publiceras och diskuteras öppet.

Traditionella tidningar länkar inte så ofta, konstateras i amerikanska Fishbowl NY. Mer hos Reuters.

Greenpeace sätter rekord i antalet kommentarer på Facebook, över 80 000.

Tom Rosenstiel skriver i Washington Post om myterna kring framtidens journalistik, att papperstidningar visst kommer fortsätta vara relevanta. Jag håller inte med om allt han säger, men länkar ändå. Strömberg sätter fingret på ett problem med hans analys.

Amerikanska New Yorker använder sin Facebookssida på ett rätt kreativt sätt: Endast om man går med på att gilla en viss artikel så får man läsa den. Bakvänt, om ni frågar mig.

Nya mediebarometern visar att nätet växer, men även TV och sponsring.

WordPress.com har blivit hackat, vilket dock inte har något att göra med säkerheten i vanliga wordpress-installationer.

Flipboard som låter användar skapa sina egna magasin på Ipad utifrån sina sociala nätverk har tagit in riskkapital och värderas skyhögt.

TV4:s Nyhetsmorgon har diskuterat humor och allvar på Twitter och på Twitter blev folk uppröra över att experterna ville ge olika “krav” på hur Twitter borde användas. Som motreaktion startades hashtaggen #mintwitter som just ska ge alla möjlighet att berätta om sina egna personliga nyttor och erfarenheter med Twitter. Twitter i sitt esse, skulle jag säga.

Lite på samma sätt har Sofia Mirjamsdotter här på SSBD och Annika Beijbom dragit igång #twitterakuten som hjälper nykomlingar på Twitter. Samma kollektiva sätt att jobba, lika decentraliserat, lika ostyrt.

Fler nya projekt:  Micke Kazarnowicz tröttnade på på att TV3 och Rädda Barnen utnyttjade den amerikanska kampanjen It Gets Better (som stödjer HBT-ungdomar) för sin svenska kampanj Det blir bättre. Nu drar han igång en egen variant av Det blir bättre.

Jan Viderén, en av Sveriges flitigaste på att checka in på Gowalla och Foursquare, och Maria Hägglöf startar en blogg om just detta, kort och koncist döpt till Checkain.

Emanuel Karlsten fick avslag på sin motion till Journalistförbundets kongress att som frilansare inte kräva tidbegränsad publicering av artikeln på nätet, när man som frilans säljer jobb till tidningar.

En ny upphovsrättslag har presenterats. Bland annat får arbetsgivarna mer makt på anställda journalister bekostnad. Piratpartiet kritiserar att lagen inte innehåller något nytt.
Jag förstår inte riktigt skillnaden mot den gamla, men Copyriot har läst och förklarar. Farmor Gun kommenterar också.

EU-minister Cecilia Malmström ska “städa upp” datalagringsdirektivet, men exakt vad det innebär vill hon inte säga.

Internetfonden har delat ut pengar till 14 nya projekt.

Den simpla videokameran Flip, ett verktyg som många reportrar borde ha gillat, läggs ned.

SSBD:s egen Jerry Silwer skriver lättsamt om hur man kan bättre på att marknadsföra sig själv, på ett “sexigt självsäkert sätt.”

Lite mer ego: Min kollega på radion, Tove Svenonius, skriver om hur hon som reporter fått ovärderliga tips i sin skolbevakning via Twitter. Läs och inspireras!

Business Insiders redovisning av ungas medieanvändning är också väldigt intressant. Visserligen amerikanska förhållanden, men i alla fall. Fascinerande att ser hur unga multitaskar mycket, vilket Johan Croneman också noterat.

Missa inte heller Fredrik Wass början på berättelsen om hur det var i Afganistan.

Som avslutning: Googles första kortfilm. En hyllning till Charlie Chaplin som skulle fyllt 122 nu i helgen som gick. Kanske är det sånt här som alla nya pengar går till. Bolaget fick hård kritik från investerare för att ha ökat sina utgifter kraftigt under det senaste kvartalet, samtidigt som sökjätten ser ut att gå mot ännu ett misslyckande inom området sociala medier.

/Mikael Zackrisson


10
Apr 11

Veckan som gick – vecka 14

Ännu en vecka har gått, detta har hänt:

I måndags släpptes OpenAid. Läs mer hos Joakim Jardenberg och UD-bloggen. Missa inte heller Biståndet.se, som Jonas Lejon lanserade samma dag. Heja Jonas, och självklart heja Gunilla Carlsson!

Ett annat släpp som uppmärksammades i måndags var Mag+. Det är alltså Bonniers publiceringssystem för iPad, som nu släpps fritt under en begränsad tid för andra att ladda hem. (den som vill bygga en app kommer att måsta betala vid publicering)

Jag passar också på att säga välkommen till nye Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som började jobba i måndags. Inte en dag för tidigt.
Medievärldens Axel Andén intervjuade Sigvardsson om hans nya roll:

Journalisten har också intervjuat vår nye PO.

Välkommen tillbaks säger jag också till Jonas Fahlman, Västerbottens folkblads reporter som tvingades ta ledigt efter mordhot, men som i måndags började jobba igen.

Under veckan har Medienavigatörerna testat Offentlighetsprincipen. Följ gärna deras blogg hos Medievärlden.

Bengt Hansell, reporter på Sveriges Radio, skriver på Medieormen om Twitter. Måsteläsning för alla journalister.
Sveriges Radio som för övrigt ständigt är i ropet. Denna vecka har de fått en ny underhållningschef, Daniel af Klintberg. Cilla Benkö och Mats Svegfors har frågats ut av konstitutionsutskottet, samt självklart fortsatt att debattera framtidens public service, och en ny mobilsajt har lanserats.
Dessutom har Radioleaks fått uppmärksamhet av två forskare som menar att tjänsten kan spela en viktig roll för att avslöja och uppmärksamma sociala problem.

Men inte bara Sveriges Radio har varit i ropet denna vecka, utan även nystartade pratradiokanalen Radio1, som kritiserats för bara ha män i etern, och vara allmänt gubbig.
Missa inte Lina Thomsgårds öppna brev. I Medievärlden finns Rättviseförmedlingens lista över kvinnliga radiopratare. Journalisten har intervjuat Thomsgård.
Och snabbare än en gris blinkar presenterades så Cissi Wallin som pratare i kanalen.

Unni Drougge har skrivit en läsvärd text som behandlar mediers syn på kvinnor respektive män. Heta Agneta.

En av veckans snackisar på Twitter var såklart de nya sedlarna. Bäst kommenterat av Olle Lidbom.

Apropå Twitter – enligt den här undersökningen över vilka som använder mest glada respektive ledsna ord verkar det som om svenskarna är de ledsnaste på Twitter. Gladast är – något oväntat – tyskarna. Kanske för att arga tyska journalister ännu inte twittrar, och är upprörda och känner sig förbigångna för att Angela Merkel postar viktig information på Twitter innan pressmeddelanden går ut. Väldigt intressant exempel och bevisar tydligt hur vissa journalister tror sig ha någon form av företräde eller veto när det gäller information, när, var och hur den ska släppas.
Kanske häst och vagn var bättre ändå?

Detta medan andra journalister verkar ha glömt bort källkritik och okritiskt tar det som sägs på Twitter på kanske lite för stort allvar ibland.

Antalet medlemmar i SJF ökar något, men färre är aktiva. Många är pensionärer. Samtidigt presenteras de två nominerade till ordförandeposten som ska utses på förbundets kongress i maj. Två kandidater. Två män. En har varit med ett tag. Den andre, Jonas Nordling, kanske kan åstadkomma lite förnyelse?

Rekordmånga har sökt jobbet som reporter på Journalisten efter avhoppade Paul Frigyes. Vågar man gissa att jobbet kommer att ges till någon som tycker ungefär som Helena Giertta?

Aftonbladet + Dagens Media = sant? De har i varje fall inlett ett samarbete som Helin skriver om här. Otvetydligt ett nytt grepp. Medievärlden ställer relevanta frågor.
En annan nyhet från Aftonbladet är iPadappen.
Annars har största samtalsämnet med Aftonbladet inblandade denna vecka varit Drottning Silvias stukade fot. Tidningen har bett om ursäkt, och enligt tidningen Resumé är personalen på tidningen upprörda över att chefredaktören inte stått upp för sin medarbetare. Martin Schori skriver bra i Dagens Media om vilka konsekvenser agerandet kan få på sikt.
Här skriver Jan Helin.

Parallellt med detta har Tidningen dragit igång Sveriges största livegranskning av den svenska skolan, med Emanuel Karlsten i en nyckelroll. Det går undan, så sent som förra veckan gjorde Emanuel sin sista dag som sociala medier-redaktör på Expressen, nu frilansar han och uppdraget åt Aftonbladet har han som extern konsult.
Som frilansjournalist har han också insett vikten av att marknadsföra sig själv och göra sig tillgänglig på Facebook, som i veckan lanserade en ny kategori pages, nämligen “journalister”.

Väntan har varit lång, men denna vecka togs äntligen den nya tryckpressen i Sundsvall i bruk. Med detta kom Sundsvalls Tidning i ny form, och jag ger en första tumme upp, inte minst för greppet att flytta ledare till sidan fyra och lägga debatten på sidan fem. Yngre människor i min närhet kommenterade att “det ser ut som en leksakstidning”.

Edvard Unsgaard startar PR-byrå. Önskar honom lycka till och utgår ifrån att hans Facebookfadäs om bajs och arbetslinjen lärt honom något han kan förmedla till kunderna.

Turerna har varit många kring Hallands Nyheter den senaste tiden, den här gången är det chefredaktören som anklagas för att ha erbjudit medarbetarna svarta pengar. Det var en ny variant för mig, då kanske detta är att föredra – arvode utifrån hur många klick ens artikel genererar.

Läs gärna den här intervjun med Gunilla Herlitz, chefredaktör för Dagens Nyheter.

En ny version av Angry Birds genererade 10 miljoner nedladdningar på tio dagar. Helt obegripligt tycker jag då, eftersom Angry Birds är det tristaste iPhonespelet jag testat, och jag har testat ett gäng.

Bara en liten stund efter att Ulf Adelsohn tvingades lämna posten som ordförande för SJ brakade tågkaoset loss. Denna gång drabbades jag själv då jag skulle ta tåget från Stockholm till Sundsvall 18.30 på torsdagkvällen.
För mig spelar det inte så stor roll om förseningarna orsakades av Trafikverket eller av SJ, däremot är jag precis som Gunnar Bark häpen över SJ:s dåliga kommunikation.

Jag kom till centralen ungefär klockan 18.00, och hade då via Twitter fått veta att det var totalstopp i trafiken. I loungen försökte jag få lite information, men den var knapphändig. Tavlan som visade tågavgångarna hade slutat uppdateras klockan 15.37, då inget av de då aktuella tågen fått lämna stationen. De tåg som trots allt gick söderut kom inte upp på tavlan varför flera passagerare missade sitt tåg som trots kaoset faktiskt gick. Jag lyckades med hjälp av Twitter, en god vän och lite jävlaranamma snappa upp att vändande X2000 från Sundsvall skulle avgå från Solna station och slängde mig i en taxi för att mötas av en öde station, där så småningom ett tåg rullade in. Det var tomt, ostädat och personalen berättade att de stått på Arlanda i fyra timmar. Vi var en handfull personer som förstått att tåget skulle gå från Solna, och vi bänkade oss alla i första klassvagnen, resten av tåget var tomt. Med tanke på att tre tåg mot Sundsvall ställts in/var försenade är det väldigt märkligt att inte SJ sett till att få fler av de strandade passagerarna ombord på detta tåg. Den största frågan: om de kan skicka biljetter med sms, varför inte också information vid dylika händelser?
En annan och viktigare fråga är den om journalisters lyxfokus, som Isobel Hadley-Kamptz skriver om i Expressen.

Så till avdelningen lättsammare: jag har denna vecka kört en repris på #nosmileyweek. Förra gången var det Jocke som tog initiativet, men jag kan inte minnas att folk blev lika provocerade då som nu, eller också är jag bra på att förtränga. Jag har klarat mig bra, har gjort en enda smiley i en chatt med sonen, som för övrigt också deltog i #nosmiley.
Opassande reflekterar över #nosmiley här.
Som av en händelse skriver Fredrik Wass en artikel om att språket på nätet är viktigare än någonsin. Jag vill också passa på att tipsa om denna eminenta artikel om utropstecken, som Jan Gradvall skrev redan 2009.

Apropå sonen så har han praoat hos mig den här veckan. Här berättar han själv om praon. Det påtagligaste är kanske hur uppgiven han verkar vara när det gäller förnyelse i skolan, där han säger sig inte ha fått lära sig någonting alls om vare sig datorer eller internet.
Då är det otroligt glädjande att läsa detta, om förskolor som twittrar. Jag har själv följt Stenhumlan sedan starten. Här skriver Fredrik Larsson som drog igång Stenhumlans Twitter.

Därmed säger jag tack för den här veckan. För dig som tycker att den här sammanfattningen var mager hänvisar jag vidare, till Uppdragsmedia, Per Torberger, Fredrik Strömberg, Jocke Jardenberg och såklart Jerry Silfwer.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


Flattr this


3
Apr 11

Veckan som gick – Vecka 13

Det är något i luften… känner ni det ni med, kära läsare? Det börjar bli vår förvisso, men det är bestämt något annat i antågande också. Temat för det här veckobrevet blir disruption.

“Disruption is the (usually deliberate or intended) interruption of normal work or practice.”

- Wikipedia, den 3 april 2011

Temat skulle även kunna vara att svära i kyrkan.

Låt oss börja i skolan och ta avstamp i Johan Ronnestams postning om att skolan verkligen behöver förändras; inte i morgon – nu. Många hakar på:

“Oskar Leijon gjorde mig uppmärksammad på att Dagens Nyheter publicerat ett debattinlägg av Jan Björklund senare samma dygn som handlar just om vår framtida skola. Att döma av samlingen av bloggar som kommenterat på Knuff så satte det fart på bloggosfären. Kristina Alexanderson belyser vikten av att tänka nytt och inte fastna i samma hjulspår. Även Anna Kaya talar på vikten av att titta framåt och inte bakåt. “Att vara en bakåtsträvare är inte en lyckad framgångsfaktor”. Christermagister hänger på men verkar inte fullt lika rädd över bakåtsträvandet. Han framhåller särskilt vikten av mer resurser och fler pedagoger vilket jag absolut skriver under på. Fredrik Svensson, som jag också refererat till i texten ovan (och uppdaterat med länk, tack Per Torberger) betonar, lite lustigt, vikten av att ‘tänka om’ och framhåller likt jag hur världen förändras och hur skolan och utbildningen måste förändras också. Monica, Lina och Janis som ligger bakom bloggen Metabolism faller in i kören av missnöje och listar en del av reaktionerna på Twitter som jag tycker är läsvärda.”

Kolla även in Axboms tankar om visualiseringar för skolan.

Själv tycker jag att det är fel att hela tiden betona kunskapsskolan. Kunskap finns redan på internet att hämta i stora drivor. Det är ju en förståelseskola vi behöver. Den som har förståelse kan skaffa sig kunskap – rätt enkelt till och med! Tvärtom? Inte alls lika självklart. Kommer de pedagogiska institutionerna att se det pedagogiska i detta redan under 2011?

Och vad är det som händer med våra vanor på webben? Är den här statistiken på något sätt signifikativt för hajpade tjänster som egentligen inte håller måttet?

Från Quora:

“Bad sites with network effects show much slower decay in use than they should based on their absolute quality. (think eBay.) Bad sites who price most of their product at free show incredibly slow decay in use. (think Craigslist). But make no mistake, it is happening.”

Apropå Quora, så har Facebook börjat rulla ut Facebook Questions, åtminstone här i USA. Kommer de att rå på Quora? Kanske, men Facebook har haft det motigt på den fronten ett tag. Facebook Places dödade inte Foursquare, Facebook Deals rubbade inte Groupon, Facebook Search är ingenstans i närheten av Google. Flickr (flickEr?) är fortfarande starka på bilder och Facebooks statusuppdateringar verkar inte nämnvärt ha inverkat negativt på Twitter – snarare tvärtom.

Och på allt fler håll hör jag människor vara trötta på Facebook, för där “händer ju liksom ingenting längre”. Å andra sidan är det långt ifrån självklart att Google +1 lyckas med att bygga ett community som hotar den “Like-kultur” som Facebook skapat.

Anna Lindberg reflekterar:

“Och helt plötsligt har människors engagemang blivit hårdvaluta. Tummar på Facebook, tweets, gröna knappar på sajten, kommentarer till nyhetsartiklarna. Där det tidigare var tyst försöker vi nu alla överrösta varandra i att få våra användare att reagera. Gilla! Dissa! Säg nåt! Tyck nåt! Gör NÅGONTING! [...] Däremot undrar jag vad som finns bortom gödslandet med knappar för snabb återkoppling.Vad gör vi med återkopplingen? ”Jaha, tusen gillar på Facebook. Vad roligt. Ska vi ta en fika innan vi bestämmer vad tidningen ska handla om i morgon?” Hur tar vi vara på det engagemang som faktiskt visas? Och finns det nåt språk bortom de ensidiga uppmaningarna: ”Gilla oss! Snacka med oss! Rösta! Tävla! Tyck!”? Finns det en retorik som inbjuder till diskussion, engagemang och påverkan utan att för den skull innehålla något som mest påminner om militäriska order? [...] Att gödsla med gilla-knappar är bara början. Till riktigt engagemang är det långt kvar. Och frågan är om våra användare har tröttnat på vårt högljudda gastande på vägen.”

Det börjar bli hög tid för nästa disruptiva rörelse. Dags för fler att gå från snack till verkstad. Hm…

“Många öppna dörrar som sparkas in nu.”

Ja, så sammanfattar Mikael Zackrissons i en vanligt förekommande kommentar under Webbdagarna. Och fortsätter:

Annika Lidne formulerade det lysande i sitt keynote i onsdags: relationer är jobbiga. De kräver en massa av oss, engagemang, tid, resurser, mod, personlighet, integritet, transparens. Det är inte gratis med sociala medier, det kostar jättemycket om man ska göra det bra. Och gör man det inte bra kommer satsningen bara dö ut. Annikas spaning var också att 2011 blir året då vi ser en mängd sociala medier-satsningar självdö. Vi har lärt oss att sociala medier är gratis, det är bara att göra, och så blir det lite halvdant. Men kanske har vi som varit förespråkare av detta också varit för insäljande. Vi kanske borde ha sagt att det är i grunden enkelt, men det kommer kräva hårt jobb. I alla fall om det ska bli bra. [...] Och det är likadant på storföretagen. Björn Elmberg på jättekonsulten Cybercom tog tillfället i akt att såga flertalet av sina egna kunder i media- och  telekombranschen för deras brist på våga satsa på nytt och krampaktigt slåss för det gamla.”

Från företagens sida börjar frustrationen märkas. De har lyssnat och deltagit i “utbildande workshops” om sociala medier länge nu, riktigt länge till och med. (Själv har jag till och med slutat göra enstaka utbildningsseminarier för att istället fokusera på konkreta kunduppdrag.) Givet allt snack borde vi se mer, helt enkelt. Var är alla konkreta lokala framgångssagor, undrar företagen?

Men “var är pengarna?”, ja det undrar även bloggarna. Therésia Erneborg startade kring detta en symptomatisk diskussion:

Och diskussionen går vidare:

Själv sammanfattar jag diskussionen på min egen blogg, Doktor Spinn. Och PR-byråerna, då? Många har hemläxa att göra.

Fantastiskt vilken ironi vi egentligen snubblar över här. Över tid har det gamla journalistgardet skällt på bloggarna, dessa irriterande små “gratisarbetare”. I själva verket står bloggarna ofta närmare de nya affärsmodellerna – eller försöker åtminstone vara innovativa. Och företagens innovationskraft inriktar sig på dessa bloggar istället; de ser ju inte direkt någon uppsida hos mediehusen längre, eftersom de ofta tittar på att låsa in innehåll bakom betalväggar, avsnörpta RSS-flöden eller propreitära hårdvaruformat.

Titta då istället på lösningen hos ett spännande startup-företag som menyou.com:

Tailsweep lanserar en videotjänst där bloggare själva kan tjäna på de annonsvisningar de genererar. Videofy.me är ett annat exempel. Hade mediehusen bara lyssnat på rätt personer hade de kunnat leda den här utvecklingen för flera år sedan. Nu får de unga nytänkarna chansen.

Det rör alltså på sig. Facebook Credits, till exempel. När hoppar dessa krediter ut på fysiska betalkort som vi kan använda i köttvärlden? Och när svarar Google med någon form av Google Wallet-tjänst? LinkedIn tuffar på med add on-tjänster och hittar på så sätt en B2B-modell genom att sälja människors kontaktnät. Spotify når en miljon betalande medlemmar – och då har de inte ens klivit in på de största marknaderna ännu. E-handeln är redan global.

“Hippewebbens” dagar verkar vara räknade. Snacka och kramas är trevligt – och det ska vi nog inte upphöra med! – men… frustrationen är påtaglig i den svenska vårluften. Och det “lösa tyckandet” får allt för ofta obehagliga former, vilket också Judith Wolst påpekar i samband med just Webbdagarna:

“Jag eftersöker fasen en ökad generositet i det digitala surret kopplat till den talare som står på scenen i ögonblicket. Vem sjutton darrar inte på rösten av att stå inför tusen personer och försöka briljera (?!) – när detta dessutom inte tillhör personens ordinarie arbetsuppgifter. Ganska få talare på listan kan klassas som “professionella talare” utan arbetar som webbansvariga, m-chefer eller affärsutvecklare. Just detta gör “casen” verklighetsförankrade. Inte framföranden perfekta. Detta kombinerat med konsult-talarnas presentationer (“best practice” & “så här har andra gjort”) anser jag skapar en bredd i ett program.”

Joakim Jardenberg i en kommentar:

“När online möter offline, när publiken möter scenen, när rummet möter internet. Men allt för ofta landar det i en slags kamp om att dissa och vara cool. Not cool.”

Vi behöver disruption. Igen. Vi måste våga släppa fram och hylla de som gör saker istället för att sitta på våra Jantearslen och vara bittra, konstaterar jag bittert. Fan, bli inte som Bo liksom.

Paul Ronge tvingas att ta en offentlig roll rådgivarroll i #SNgate. Det finns ett gammalt uttryck i PR-branschen om att aldrig bråka med någon som köper hinkvis med bläck. Men så mycket bläck finns ju inte på webben (annat än i störiga popup-annonser för bläckpatroner), så kanske är det symptomatiskt att faktiskt börja gå till öppen motattack? (Andra fajter är inte lika självklara…)

Nåväl, det får nog inte gå till överdrift det här med att gå till attack mot lokaltidningar: Hela historien med hoten mot sportjournalisten från Västerbottens Folkblad är ju galen. En stödgrupp har journalisten i alla fall fått.

Varför bortprioriteras webben på JMG, förresten? Och varför har bemanningsföretagen och redaktionerna ett sådant symbiotiskt förhållande samtidigt som journalisterna blir handelsvaror?

Det har också varit grävkonferens för journalister. Här är vinnarna av Guldspaden.

Några snabba:

Johan Grafström menar att public service måste vara generösa. Är återtåget av “Har du hört den förut?” möjligen ett exempel på det? “Fördömande av amerikansk populärkultur har varit en svensk paradgren sedan 1970-talet,” som Jan Gradvall skriver. Har vi egentligen tittat oss i spegeln? Nej, då tycker jag att danskarna är bäst i Norden på filmer och tv-serier. Kolla in danska Borgen och den moraliskt flexible spinndoktorn Kasper istället.

Sorglig historia om björnungarna. Men det måste finnas perspektiv och proportion på saker och ting. Jonas Wahlström menar att varghatet är mer påtagligt:

“Björn förknippas inte med något som är farligt. Det finns inget björnhat i Sverige. Det finns ett varghat som är fullständigt ogrundat medan björnen är som i visan »Mors lilla Olle« som äter blåbär och annat gulligull. Det finns inte en barnsaga som förtalar björnen men alla förtalar den elaka stora, stygga vargen.”

Mike Florette tycker att vi ska sprida positiva memes. Mer aprilskämt, kanske? Kanske kuddkrigSofia Mirjamsdotter slår istället ett slag för No Smiley-week, visserligen ur ett språkligt perspektiv men den dubbla betydelsen i det här sammanhanget blir ju lite… skoj, möjligen? :)

Okej, nog med gullandet.

Vi kliver över i en ny tid. Webben är inte klar med oss på långa vägar. Och det säger jag inte bara för att jag skrivit en epilog över Piratpartiet. Att bara finnas på webben är nämligen inte längre tillräckligt för att få den där så eftersökta klappen på axeln. Francisco Rosales med en talande analogi:

“At university, I played guitar in a band. We were decent but not spectacular – proficient, but not destined for greatness. What I noticed from years of playing at gigs and rehearsal rooms was the standard my bandmates would set for other bands. The comment was always, in an impressed tone, that such and such a band was really ‘tight’. This meant that every piece was bang in time, the rhythm section locked in, everything in tune, on the beat, focused and solid. The thing is, for signed bands, for those who have success in mind, being ‘tight’ is a given. All the other things that go into a great song are built on top of it, but you don’t praise The Rolling Stones for being tight. That’s like praising Usain Bolt for knowing how to walk.”

Some famous last words then för att riktigt ordentligt svära i kyrkan och därmed sätta punkt för SSBD-sammanfattningen för den här veckan:

- Jerry Silfwer