Veckan som gick, vecka 9

Fortfarande jetlaggad vaknar jag denna söndag så pass tidigt att jag faktiskt hinner följa med på uppsnacket inför Vasaloppet. Tusentals “vanliga” människor trotsar minusgraderna för att i tajta trikåer och pastellfärgade solglasögon skida fram bland gran och tall i nio härliga timmar. Inspirerad av detta får Stefan Munter, en skön kille som av någon anledning kör loppet i slalomutrustning (“det går bra i utförsbackarna”) förkroppsliga detta veckobrevs röda tråd – The Week of Crazy.

Så, Charlie Sheen. Snacka om att vi har fått beskåda ett mediefenomen när vi under veckan har fått följa hans totala genomkörare. De sociala medierna har spelat en huvudroll i hela spektaklet, detta då det mesta kring hela cirkusen delats och kommenterats flitigt. Till en början drog jag paralleller till hur Britney Spears gick ner sig inför världens kameror, men i det här fallet har Sheen själv eldat på det hela för fulla muggar:

När Sheen skaffade ett Twitter-konto lyckades han på kort tid få det verifierat och därefter även skriva in sig i Guinness rekordbok som den person som snabbast lyckats få en miljon följare. Jag kan inte låta bli att tycka att hans kreativitet faktiskt har varit slående. Är det hans tigerblod eller hans missbruk som ligger bakom? Galenskap på hög nivå är det i alla fall.

Det är nog inte helt möjligt att Sheen såg sin möjlighet till en vinnande Twitter-revansch i klass med Conan O’Briens numera klassiska återtåg till talkshow-scenen, men det hela har känts mer som ett skenande tåg. Som om någon skulle ha kastat in en Iphone i David Hasselhoffs madrasserade fyllecell.

Apropå O’Brien så har Finland varit i ropet i veckan, här när den finska storsäljaren Angry Birds får IRL-smasha några svenska gröngölingar som i sun tur får möta sitt öde i form av fallande Ikea-möbler.

O’Brien har ända sedan han lookalike-jämfördes med den finska presidenten faktiskt kapitaliserat mediemässigt på kopplingen och faktiskt så har ju Finland gjort det också. Skönt opretentiöst från alla inblandade, eller så blir vi alla tack vare den sociala webben allt bättre på mediehoreri… minns ni apropå det dessa pausfåglar?

“Alla är media horor, ingen vill ha oss.
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss.
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv,
och visar dom sell-outs vi är.”

Texten kommer ju från en gamal “hit” med ett gäng glada BigBrother-deltagare. BigBrother har ju dragit igång med en ny säsong igen i Sverige. Efter ett antal tidiga sammanbrott har programmet återigen ifrågasatts – tar programmakarna egentligen något ansvar för dessa (vuxna?) människor? Själv skäms jag lite över att jag faktiskt gillar programformatet. Jag är intresserad av gruppsykologi och BigBrother försöker ju inte direkt inte dölja sig bakom några pretentioner. Det är white trash-tv som kapitaliserar på yngre generationers kändiskomplex, men det gör ju också alla andra reality- och uttagningsprogram som står som spön i backen just nu. De låtsas bara vara lite finare, men har samma inslag av förnedring, populism och kladdig relationsdramatik.

Sidnot: Jag tycker faktiskt att det intressantaste popkulturella fenomenet just nu är – studiopubliken. Vilka är dessa människor egentligen?  De ser ju så där sekterisktiskt lyckliga ut och de klappar ju så frenetiskt och synkroniserat. Visst, det är lampor som blinkar och visar för dem vad de ska göra, men de där glasartade blickarna och alla de där myspysiga minspelen ser verkligen äkta ut. Som sagt – gruppsykologi kan vara riktigt intressant.

En mer aktiv studiopublik hittar vi debattprogrammen. Väl hemma i Sverige så var debatten om och med Kissie bland det första som mötte mig när jag slog över till lite public service-tv. Skandalbloggerskan Kissie var mer samlad än vi sett henne tidigare och kanske var detta resultatet av någon sorts medieträning. Men debatten var en parodi på sig själv, där Kissies strategi antagligen var att skapa lite webbtrafik till sin bror.

Det blir en sådan dubbelmoral när de flesta av oss förstår att Kissie bjuds in till programmet eftersom hon faktiskt drar publik samtidigt som Janne Josefsson med klädsam avsmak visar upp lättklädda screenshots på den unga bloggaren för hela svenska folket. Alex Schulman ger (faktiskt) en vass återgivning av hur “debatten” utspelades.

Isabella Löwengrip var smart nog att tacka nej för att inte gegga in sig i det hela.

Jag skulle kunna räkna upp en rad svenska snyggos som kört på sex och skandal som en språngbräda in i det etablerade kändisskapet. Från att knulla i direktsänd tv till att leda myspysiga svenneprogram på finfina sändningstider mellan inredningsreportagen och tala-ut-reportage i bästa girl-power-anda. Om det finns ett problem i det här så är det dubbelmoralen, inte de tjejer som strategiskt spelar spelet såsom det faktiskt spelas.

I all den här galenskapen blir det rimligt att lyfta upp frågan om hur public service faktiskt ska finansieras och det finns många bra saker med Eva Hamiltons utspel. Det känns som att friare arkiv och uppluckrade rättigheter faktiskt är rätt väg att gå. Licensbetalarna har ju faktiskt redan betalat för materialet, så att inte göra det tillgängligt med ny teknik vore ju knasigt.

Men i grunden handlar det om att hitta en långsiktigt fungerande finansieringsmodell. Och som jag tolkar Eva Hamilton är budskapet att public service ska bli bredare, allt för att kunna konkurrera om publikens gunst. Mer reality-expeditioner till “öde” öar alltså. Och kanske Janne Josefsson nu kan få Marcus Birro som sidekick i debattprogrammen, allt för att liksom fullborda den nya definitionen på public service som håller på att växa fram.

Ännu tokigare då att licensbetalarna faktiskt inte betalar för själva programmen, utan för att de äger en teknisk apparat som kan ta emot signalerna, trots att själva inköpet ev denna teknik helt och hållet är en privat transaktion mellan konsumenten och tekniktillverkaren (eller har detta ändrats?). Så till Hamiltons poäng; vad händer när var mans tv också är en dator? Radiotjänst i Kiruna kanske kan ju precis som polisen liera sig med FRA för att hitta licensskolkare som smygsurfar på SVT Play?

Mats Svegfors och Cilla Benkö går i svaromål. Så även min tidigare kollega Cecilia Stegö Chilò tillsammans med Ursula Berge på debattplats. Lasse Edfast håller inte med.

Apropå kultur är det intressant hur refuserade författare kan lägga ut sina alster på egen hand och sälja dem till marknadens villkor, det vill säga billigt. Refuserade Stephen Leather säljer nu 2000 e-böcker om dagen till 8 kr styck. Här ett soundtrack riktade till alla er som saknar mellanhänderna i den kedjan.

Håkan Lindgren fortsätter debatten om #journalistrollen. Jag gillar Emanuel Karlstens inspel i kommentarsfältet.

Jag är förresten inte helt klar med Finland än:

Jaiku-grundarens Juri Engeströms nya LBS-app Ditto rampar upp rejält denna vecka. Gränsnittet är mer intuitivt än de andra positionsapllikationerna jag har provat, men applikationen verkar ha haft en del problem med Facebook. Jag har testat och Ditto verkar på det stora hela bra, men kanske hade jag väntat mig att Engeströms nya projekt skulle vara lite mer… nytt? Finland verkar onekligen vara i ropet. Kanske välbehövligt nu när Nokia har det rätt så ordentligt blåsigt. Therese Reuterswärd tittar närmare på Ditto-feedbacken.

Financial Times har förresten lunchat Sean Parker. Verkar vara en intensiv individ minst sagt, vilket för oss till sångfågeln Regina Lund som delar sina tankar om hur vi med konstens hjälp störtar Khadaffi:

“Kanske har konsten, musiken och konstnärerna makten att ändra världsordningen? Om vi ser Khadaffi som låt nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi då?”

Eh, okej… citatet får fungera som en övergång till Noy Alooshes Youtube-remix:

Week of Crazy, verkligen. Vi visste ju att han var galen, men…

Galenskap kan ju också angränsa genialitet och kanske är det något sådant som är i görningen hos Mattias Östmar som lagt en hel del tid på att göra den första spiraldynamiska analysen av tweets. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fattar ingenting, men jag känner Mattias och är därför ganska säker på att detta är något väldigt smart.

Twitters smått galna initiativ att skapa en sort annonshybrid med sina Trending topics föll inte så väl ut, men de hade i alla fall vett att lyssna till sina användare.

Helena Giertta har synpunkter på Paul Frigyes. I egenskap av PR-konsult kan jag inte låta bli att lägga mig i – läs punkt 3. Och så undrar jag varför Journalisten inte länkar till den DN-artikel som kritiseras. Var är solidariteten och var är den läsarservice som en länk innebär? Nåväl, en länk från mig här i alla fall. Slit den med hälsan.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg skriver: “Com Hem låter igen meddela att man inte har någon plan för IPv6 (kommentarerna här http://jardenberg.se/b/antligen-ipv6-ar-har-comhem-borde-skammas/) – hur förberedda är svenska mediebranschen. Kollar man här http://go6.se/ så har jag hittills bara hittat hd.se som är ok. Alla andra bara skriver krigsrubriker om det. Jag tycker det är oerhört pinsamt.”

Några snabba:

Thord Daniel Hedengren gör en poäng:

“Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt. Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.”

Vi avslutar detta veckobrev med lite pappersfras:

- Jerry Silfwer

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(100%) (0%) (0%) (0%)
3 buttar
  • http://twitter.com/ulrikagood Ulrika Good

    Jättebra veckobrev, men jag vill vända mig mot det lilla ordet “faktiskt” i omdömet av Alex Schulmans bloggdebattanalys. Det är en trist (som alla fördomar) fördom att han inte skulle vara vass eller analytisk, bara för att han gjort en massa dumma grejer.

  • http://www.doktorspinn.se Doktor Spinn

    Tack. Jag har förstås inte läst allt han någonsin har skrivit, men av det jag har läst har för mycket varit plumpt och sensationslystet och därför är “faktiskt” faktiskt på sin plats, enligt mig. Sedan är det förstås ett omdöme om hans texter, inte en fördom om hans mentala förmågor. Att han är smart som fan och en duktig skribent har jag aldrig tvivlat på. Men med det sagt, så tror jag inte att jag är ensam om att vara beredd på nästan lite vad som helst när jag länkas till något där han är inblandad.

  • Pingback: Länkar och kommentarer – 7 March, 2011 | Pierre Anderssons blogg

  • Pingback: Deepedition DigitalPR » Deepedition DigitalPR [2011/03/07]

  • http://mj.barczyk.se/blog Mickey

    Här kommer man tillbaka till bloggandet efter 2 år i verkligheten och bang! så får man 2 länkar från ssbd – och både länkas med orden “galen”. Fint välkomnande haha

  • http://twitter.com/bstark bstark

    Giftig övergång till Big Brother.
    De där reality-programmen verkar leva nio liv. Måste säga att jag var rejält skeptisk när Robinson skulle komma tillbaka. Men när t.o.m det funkar att ta tillbaka Fångarna på fortet så förstår jag att man är i återvinningsbacken och rotar. Varför ödsla energi på nåt nytt när det går lika bra med gammalt.

  • http://twitter.com/ulrikagood Ulrika Good

    Hej! Jag jobbar inte på GOSS längre. Du kan istället nå mig på ulrikagood@gmail.com

    Vänliga hälsningar
    /Ulrika

    7 mar 2011 kl. 21.41 skrev Disqus :

  • http://twitter.com/ulrikagood Ulrika Good

    Hej! Jag jobbar inte på GOSS längre. Du kan istället nå mig på ulrikagood@gmail.com

    Vänliga hälsningar
    /Ulrika

    6 mar 2011 kl. 19.19 skrev Disqus :