Fortfarande jetlaggad vaknar jag denna söndag sÃ¥ pass tidigt att jag faktiskt hinner följa med pÃ¥ uppsnacket inför Vasaloppet. Tusentals “vanliga” människor trotsar minusgraderna för att i tajta trikÃ¥er och pastellfärgade solglasögon skida fram bland gran och tall i nio härliga timmar. Inspirerad av detta fÃ¥r Stefan Munter, en skön kille som av nÃ¥gon anledning kör loppet i slalomutrustning (“det gÃ¥r bra i utförsbackarna”) förkroppsliga detta veckobrevs röda trÃ¥d – The Week of Crazy.
Så, Charlie Sheen. Snacka om att vi har fått beskåda ett mediefenomen när vi under veckan har fått följa hans totala genomkörare. De sociala medierna har spelat en huvudroll i hela spektaklet, detta då det mesta kring hela cirkusen delats och kommenterats flitigt. Till en början drog jag paralleller till hur Britney Spears gick ner sig inför världens kameror, men i det här fallet har Sheen själv eldat på det hela för fulla muggar:
När Sheen skaffade ett Twitter-konto lyckades han på kort tid få det verifierat och därefter även skriva in sig i Guinness rekordbok som den person som snabbast lyckats få en miljon följare. Jag kan inte låta bli att tycka att hans kreativitet faktiskt har varit slående. Är det hans tigerblod eller hans missbruk som ligger bakom? Galenskap på hög nivå är det i alla fall.
Det är nog inte helt möjligt att Sheen sÃ¥g sin möjlighet till en vinnande Twitter-revansch i klass med Conan O’Briens numera klassiska Ã¥tertÃ¥g till talkshow-scenen, men det hela har känts mer som ett skenande tÃ¥g. Som om nÃ¥gon skulle ha kastat in en Iphone i David Hasselhoffs madrasserade fyllecell.
ApropÃ¥ O’Brien sÃ¥ har Finland varit i ropet i veckan, här när den finska storsäljaren Angry Birds fÃ¥r IRL-smasha nÃ¥gra svenska gröngölingar som i sun tur fÃ¥r möta sitt öde i form av fallande Ikea-möbler.
O’Brien har ända sedan han lookalike-jämfördes med den finska presidenten faktiskt kapitaliserat mediemässigt pÃ¥ kopplingen och faktiskt sÃ¥ har ju Finland gjort det ocksÃ¥. Skönt opretentiöst frÃ¥n alla inblandade, eller sÃ¥ blir vi alla tack vare den sociala webben allt bättre pÃ¥ mediehoreri… minns ni apropÃ¥ det dessa pausfÃ¥glar?
“Alla är media horor, ingen vill ha oss.
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss.
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv,
och visar dom sell-outs vi är.”
Texten kommer ju frÃ¥n en gamal “hit” med ett gäng glada BigBrother-deltagare. BigBrother har ju dragit igÃ¥ng med en ny säsong igen i Sverige. Efter ett antal tidiga sammanbrott har programmet Ã¥terigen ifrÃ¥gasatts – tar programmakarna egentligen nÃ¥got ansvar för dessa (vuxna?) människor? Själv skäms jag lite över att jag faktiskt gillar programformatet. Jag är intresserad av gruppsykologi och BigBrother försöker ju inte direkt inte dölja sig bakom nÃ¥gra pretentioner. Det är white trash-tv som kapitaliserar pÃ¥ yngre generationers kändiskomplex, men det gör ju ocksÃ¥ alla andra reality- och uttagningsprogram som stÃ¥r som spön i backen just nu. De lÃ¥tsas bara vara lite finare, men har samma inslag av förnedring, populism och kladdig relationsdramatik.
Sidnot: Jag tycker faktiskt att det intressantaste popkulturella fenomenet just nu är – studiopubliken. Vilka är dessa människor egentligen?  De ser ju sÃ¥ där sekterisktiskt lyckliga ut och de klappar ju sÃ¥ frenetiskt och synkroniserat. Visst, det är lampor som blinkar och visar för dem vad de ska göra, men de där glasartade blickarna och alla de där myspysiga minspelen ser verkligen äkta ut. Som sagt – gruppsykologi kan vara riktigt intressant.
En mer aktiv studiopublik hittar vi debattprogrammen. Väl hemma i Sverige så var debatten om och med Kissie bland det första som mötte mig när jag slog över till lite public service-tv. Skandalbloggerskan Kissie var mer samlad än vi sett henne tidigare och kanske var detta resultatet av någon sorts medieträning. Men debatten var en parodi på sig själv, där Kissies strategi antagligen var att skapa lite webbtrafik till sin bror.
Det blir en sÃ¥dan dubbelmoral när de flesta av oss förstÃ¥r att Kissie bjuds in till programmet eftersom hon faktiskt drar publik samtidigt som Janne Josefsson med klädsam avsmak visar upp lättklädda screenshots pÃ¥ den unga bloggaren för hela svenska folket. Alex Schulman ger (faktiskt) en vass Ã¥tergivning av hur “debatten” utspelades.
Isabella Löwengrip var smart nog att tacka nej för att inte gegga in sig i det hela.
Jag skulle kunna räkna upp en rad svenska snyggos som kört på sex och skandal som en språngbräda in i det etablerade kändisskapet. Från att knulla i direktsänd tv till att leda myspysiga svenneprogram på finfina sändningstider mellan inredningsreportagen och tala-ut-reportage i bästa girl-power-anda. Om det finns ett problem i det här så är det dubbelmoralen, inte de tjejer som strategiskt spelar spelet såsom det faktiskt spelas.
I all den här galenskapen blir det rimligt att lyfta upp frågan om hur public service faktiskt ska finansieras och det finns många bra saker med Eva Hamiltons utspel. Det känns som att friare arkiv och uppluckrade rättigheter faktiskt är rätt väg att gå. Licensbetalarna har ju faktiskt redan betalat för materialet, så att inte göra det tillgängligt med ny teknik vore ju knasigt.
Men i grunden handlar det om att hitta en lÃ¥ngsiktigt fungerande finansieringsmodell. Och som jag tolkar Eva Hamilton är budskapet att public service ska bli bredare, allt för att kunna konkurrera om publikens gunst. Mer reality-expeditioner till “öde” öar alltsÃ¥. Och kanske Janne Josefsson nu kan fÃ¥ Marcus Birro som sidekick i debattprogrammen, allt för att liksom fullborda den nya definitionen pÃ¥ public service som hÃ¥ller pÃ¥ att växa fram.
Ännu tokigare då att licensbetalarna faktiskt inte betalar för själva programmen, utan för att de äger en teknisk apparat som kan ta emot signalerna, trots att själva inköpet ev denna teknik helt och hållet är en privat transaktion mellan konsumenten och tekniktillverkaren (eller har detta ändrats?). Så till Hamiltons poäng; vad händer när var mans tv också är en dator? Radiotjänst i Kiruna kanske kan ju precis som polisen liera sig med FRA för att hitta licensskolkare som smygsurfar på SVT Play?
Mats Svegfors och Cilla Benkö går i svaromål. Så även min tidigare kollega Cecilia Stegö Chilò tillsammans med Ursula Berge på debattplats. Lasse Edfast håller inte med.
Apropå kultur är det intressant hur refuserade författare kan lägga ut sina alster på egen hand och sälja dem till marknadens villkor, det vill säga billigt. Refuserade Stephen Leather säljer nu 2000 e-böcker om dagen till 8 kr styck. Här ett soundtrack riktade till alla er som saknar mellanhänderna i den kedjan.
Håkan Lindgren fortsätter debatten om #journalistrollen. Jag gillar Emanuel Karlstens inspel i kommentarsfältet.
Jag är förresten inte helt klar med Finland än:
Jaiku-grundarens Juri Engeströms nya LBS-app Ditto rampar upp rejält denna vecka. Gränsnittet är mer intuitivt än de andra positionsapllikationerna jag har provat, men applikationen verkar ha haft en del problem med Facebook. Jag har testat och Ditto verkar pÃ¥ det stora hela bra, men kanske hade jag väntat mig att Engeströms nya projekt skulle vara lite mer… nytt? Finland verkar onekligen vara i ropet. Kanske välbehövligt nu när Nokia har det rätt sÃ¥ ordentligt blÃ¥sigt. Therese Reuterswärd tittar närmare pÃ¥ Ditto-feedbacken.
Financial Times har förresten lunchat Sean Parker. Verkar vara en intensiv individ minst sagt, vilket för oss till sångfågeln Regina Lund som delar sina tankar om hur vi med konstens hjälp störtar Khadaffi:
“Kanske har konsten, musiken och konstnärerna makten att ändra världsordningen? Om vi ser Khadaffi som lÃ¥t nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi dÃ¥?”
Eh, okej… citatet fÃ¥r fungera som en övergÃ¥ng till Noy Alooshes Youtube-remix:
Week of Crazy, verkligen. Vi visste ju att han var galen, men…
Galenskap kan ju också angränsa genialitet och kanske är det något sådant som är i görningen hos Mattias Östmar som lagt en hel del tid på att göra den första spiraldynamiska analysen av tweets. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fattar ingenting, men jag känner Mattias och är därför ganska säker på att detta är något väldigt smart.
Twitters smått galna initiativ att skapa en sort annonshybrid med sina Trending topics föll inte så väl ut, men de hade i alla fall vett att lyssna till sina användare.
Helena Giertta har synpunkter pÃ¥ Paul Frigyes. I egenskap av PR-konsult kan jag inte lÃ¥ta bli att lägga mig i – läs punkt 3. Och sÃ¥ undrar jag varför Journalisten inte länkar till den DN-artikel som kritiseras. Var är solidariteten och var är den läsarservice som en länk innebär? NÃ¥väl, en länk frÃ¥n mig här i alla fall. Slit den med hälsan.
Uppdaterat: Joakim Jardenberg skriver: “Com Hem lÃ¥ter igen meddela att man inte har nÃ¥gon plan för IPv6 (kommentarerna här http://jardenberg.se/b/antligen-ipv6-ar-har-comhem-borde-skammas/) – hur förberedda är svenska mediebranschen. Kollar man här http://go6.se/ sÃ¥ har jag hittills bara hittat hd.se som är ok. Alla andra bara skriver krigsrubriker om det. Jag tycker det är oerhört pinsamt.”
NÃ¥gra snabba:
- På SSBD i veckan undrar Lasse Edfast undrar vem internetdemokrati ska gälla för.
- Några galna PRO-medlemmar gör kaos med dagisbarnens träd. ROFLOL!
- Joakim Jardenberg rankas som en av de mest inflytelserika investerarna i Europa.
- SVT lägger ner A-ekonomi och satsar på webben.
- Al-Jazeera snackar sociala medier på TED.
- Twitter och sociala medier som verktyg för journalister, skriver Lisah… Silfwer.
- Palmetelegrammen från TT rönte en hel del uppmärksamhet.
Thord Daniel Hedengren gör en poäng:
“Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en pÃ¥ alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag hÃ¥ller med om, det här är viktigt. Men när dagstidningarna likväl inte ens kan fÃ¥ en plats i min matiga RSS-läsare, och dÃ¥ gillar jag nyheter, dÃ¥ gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.”
Vi avslutar detta veckobrev med lite pappersfras:
