March, 2011


27
Mar 11

Veckan som gick – Vecka 12

Oroligheter
Den japanska regeringen verkar ha svårigheter med att hitta rätt sätt att kommunicera ut med sitt folk i tider av oroligheter. Rätt väg att gå i sammanhang som dessa är att säga som det är, att ta till vara på det förtroende som redan finns och försöka bygga det starkare. Att “skydda” folk från obekväma sanningen är sällan en framgångssaga. Det verkar också vara svårt att få ordning på korrekta fakta kring strålningens spridning.

Siffrorna för döda och skadade efter tsunamin har nu under helgen uppmätts till närmare 17 000 personer. Men solsken finns då man fortfarande finner överlevande bland söndertrasade hus.

Det är, i alla fall enligt mig, svårt att hålla reda på all information gällande Libyen och var vi befinner oss när det gäller flygzonen, ledarskapet och allt det andra. Mycket i de svenska medierna kretsat kring huruvida Sverige ska ställa upp om eller när frågan kommer. I början av veckan var alla partier försiktigt positiva till ett svenskt deltagande, utom SD som hellre ville lägga pengarna på flytingarna. Oväntat? Idag säger sig flygvapnet vara redo och väl förberedda i händelse av insats. Något som är säkert är att det sedan upprorets början inte har varit säkert att vara journalist i landet. Kommitén för skydd av journalister, CPJ har registrerat över 60 fall av attacker mot medier. 

De fyra journalisterna från New York Times som hållits fångna i Libyen släpptes under måndagen och så även två journalister från AFP och en fotograf från Getty Image.

Flygattackerna fortsätter och så gör också striderna. Rebellerna som har västs stöd har dock anklagats för övergrepp och det finns en problematik när beteendet från även detta håll börjar likna det som man slåss för att slippa undan.

Ett amerikanskt plan störtade i veckan i Libyen.

Och det fortsätter även att vara oroligt på flera andra ställen i världen. Massgripanden i Syrien där det finns en möjlighet att det 48 år långa undantagstillstånd som rådit i landet upphävs, sprängdåd i Jerusalem och fortsatta oroligheter i Jemen. För att nämna några.

Det är inte bara i dessa delar av världen som missnöje med regeringar visar sig. I London protesterade under lördagen 250 000 personer mot de stora planerade nedskärningarna. Och, tyvärr inte helt oväntat, tar vissa tillfället i akt att slå sönder och vandalisera. Tips via @JohanHedberg om det här flickerkontot fullt med bilder från händelserna.

I världen
Apple godkände en app som tydligen ska ”bota” homosexualitet. Behöver jag ens kommentera vilken nivå av korkat vi befinner oss på i det här sammanhanget? Nej, tänkte väl inte det… Den stötte ju givetvis på motstånd och togs bort. Hade man verkligen inte tillräcklig med vett hos Apple att dels se den uppenbara idiotin?

Till något trevligare. Vårt älskade Twitter fyllde fem år i måndags (i och med att den första tweeten postades på för dagen fem år sedan). Tänk om man vetat vid starten  det man vet idag. Svindel! Här är de mest minnesvärda tweetsen enligt Metro teknik (som i sin tur hämtat dem från ABC News). Vad sägs om en tweet från rymden? Också bra läsning om då, nu och framtiden. I Sverige har inte tjänsten slagit stort än, men det växer.

Hollywoodstjärnan Elisabeth Taylor har avlidit  under veckan, 79 år gammal, vilket känns som en bit äkta glamour av den gamla skolan har lämnat oss. Lika känd, om inte mer, för sitt skandalösa privatliv som för sina skådespelarinsatser. Det är sorgligt. Och lite underligt att man kan tycka något är sorgligt även om man själv inte alls kände personen i fråga. Men ändå… Och för att hålla på sin image blev hon även faschionabelt sen även till sin egen begravning.

Här hemma
Ny ledare för Scocialdemokraterna är alltså Håkan Juholt. Officiellt från och med i fredags. Paul Ronge skriver om Juholts linjetal och inledande ord på Socialdemokraternas extrakongress. Carin Jämtin har också idag söndag installerat sig som partisekreterare. Nu återstår bara att se hur det går för dem.

FI, Feministiskt Initiativ, har även de haft kongress i helgen där man sa tack och hej till Gudrun Schyman och välkomnade tre nya talespersoner, varav en man. Man behåller också namner FI och byter inte till Feministerna, vilket varit uppe för diskussion.

Kanal 5 program Jobbjägaren har rört upp en del känslor . “Cynisk underhållning” och “Satir över arbetslinen” har det bland annat kallats. Själv har jag svårt att se skillnaden mellan detta program och sådana som Lyxfällan eller liknande, och jag kan inte minnas att vi var lika kritiska när det kom? Var vi det? Julia Rosqvist, som programledaren heter mötte grundaren av en Facebook-grupp vid namn “Bojkotta kanal 5s program Jobbjägaren” i en debatt.

Pratradion ska ju göra en satsning i Sverige i form av Radio 1 med bland annat Robert Aschberg som dragnamn. Star FM är den kanal som får ge upp sin plats i etern på frekvensen 101,9 mhz från och med 4 april då den nya kanalen har premiär. Satsningen på pratradio inkluderar nu också centerpartiets Fredrik Federley, som föga förvånande kommer ägna sitt radioutrymme åt politik. Han tänker sig diskutera ämnen som kanske inte alltid tas upp i de traditionella forumen med en gästlista från både höger och vänster på den politiska skalan. Jag för min del välkomnar satsningen med nyfikenhet eftersom jag hellre lyssnar på prat än musik och hoppas att de kommer att göra det bra. Åsikter är spännande.

Vidare. Det här med en “otrohetssajt” är bara så konstigt alltså så jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan också förstå att in-your-face-reklamen upprört en hel del människor. Att uppmuntra till otrohet så öppet är minst sagt kontroversiellt i parrelationernas tidevarv. Men man kan också se på det som den ultimata befästelsen av normen, snarare än en utmaning av den.

På ämnet Sörmlands Nyheter och den upphettade stämningen kring Sörmlands landsting skriver bland annat Staffan Dopping, om journalistiken, informationsavdelningens arbete och om Paul Ronges roll som av landstinget anlitad PR-konsult. Sörmlands nyheter, som anklagats för att ha drivit en kampanj i sina artiklar har också valt att själva lägga ut allt de skrivit kring det hät för att läsarna själva ska kunna bedöma huruvida de bedrivit kampanjjournalistik eller inte.

I korthet
Onsdagens Uppdrag Granskning inleddes med ny vinjett. Och Janne Josefsson och Nils Hansson från Uppdrag Granskning kammade hem Guldspaden i kategorin RiksTV vid grävgalan för sit program “Korruptionen i Göteborg”.

Högskoleverket granskar utbildningar inom journalitstik och medie- och kommunikationsvetenskap.

Stort skalv i Burma under torsdagen.

Jan Svanlund, någon som jag varit van vi att ha i TV-rutan i samband med sportsändningarna har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev 69  år gammal. 

Publicitet till varje pris?” Tänkärt från DN.se.

Anonym på nätet? Sättet du skriver på säger mycket om vem du är.

Twitter förbättrar nu sin prestanda och tillgänglighet.

Earth Hour - Skadligt jippo eller inspiration till handling? I lördags genomfördes den i alla fall efter flitig reklam lite överallt. 

Alla vill ha appar, men vad ska man göra med dem?

LinkedIn passerar 100 miljoner användare.

Årets bild något kontroversiell.

Och det här tycker jag bara att man ska läsa. Ge mycket, få mycket. Ett vanligt namn behöver inte betyda att man är osynlig och det är alltid skönt att höra när man heter Johansson…

/Caroline
@millionesse


25
Mar 11

Att ta godis från främlingar

Här följer en gästblogg från Therésia Erneborg som till vardags bloggar på Söta Saker. Den beskriver hur PR-byråer går till väga för att få gratisreklam i bloggar.
Vad tycker du, är detta ett bra sätt att marknadsföra sig, eller borde fler bloggare svara som Therésia? Ni som jobbar med PR, vad säger ni?

Att ta godis från främlingar

Häromdagen hade jag en intressant mejlkonversation med en kvinna från en PR-byrå. Hon jobbade med att lansera en ny glassmaskin och ville erbjuda mig att anordna en tävling på min blogg, där mina läsare bland annat skulle titta på en reklamfilm om glassmaskinen, svara på frågor och läsa om glassmaskinens förträfflighet. Ett utmärkt sätt att annonsera, kan man tycka. Produkten sätts i ett sammanhang (en tävling), når ut på en stor plattform där alla läsare är intresserade av bakning och matlagning och ger dessutom läsarna ett mervärde i form av chansen att vinna en glassmaskin. Gott så. Problemet med just den här annonskampanjen var att PR-kvinnan ville att jag ska göra den gratis. Eller ja, till priset av en ny glassmaskin hemskickad i brevlådan, för att vara mer exakt. Konversationen som följer (och som finns återgiven nedan) är väl egentligen vare sig dummare, roligare eller mer häpnadsväckande än den här typen av mejlsamtal brukar vara, men den belyser en attityd som börjar bli ett allt större problem för oss som bloggar (som jag även skrivit om här). Dessutom är den långt ifrån den enda i sitt slag.

Som bloggare får man ständigt en massa mer eller mindre vansinniga erbjudanden från PR-byråer och andra aktörer som vill tjäna pengar på ens blogg. Man kan till exempel, som i det här fallet, bli erbjuden någon fin köksmaskin mot att man gör reklam för den på bloggen. Eller få ett gäng chokladaskar att lotta ut till sina läsare mot att chokladtillverkarens namn får synas i bild. Andra gånger kan man bli bjuden på fester, mässor och provsmakningar, där det i gengäld förväntas att man ska skriva om hur god den nya polkagrischokladen är eller använda extra mycket av just den eller den typen av kakao nästa gång man bakar något till bloggen. Till priset av några paket mjöl, en ny elvisp eller ett par chokladkakor vill företag och PR-byråer alltså ha reklamplats på Sveriges största plattformar för just de läsare som de vill nå. En reklamplats som i en tidning med samma mängd läsare skulle kosta betydligt mer än så.

Problemet är tudelat. Dels handlar det om en PR-värld som inte förstår sitt eget bästa. Som utnyttjar (ofta unga, kvinnliga) bloggare utan att inse värdet av att behandla dem schysst och rättvist och betala för sig. Som profiterar på den omsorgsfullt och hängivet uppbyggda läskrets som bloggarna skapat genom att (ofta gratis och under flera år) göra det de är bäst på – skriva, fota, formulera sig och skapa relationer.

Men det handlar också om bloggarna, som inte förstår sitt eget värde. Som inte ser vilken enorm makt och marknadskraft de besitter. Och vilket gränslöst inflytande de kommer att ha i framtiden – när papperstidningar inte längre är något annat än charmiga stenkakor man köper på loppis.

När bloggarna inser det kommer det inte att bli nådigt att vara en inställsam och parasiterande PR-byrå. Då kommer det att kosta pengar att använda de här fantastiska och unikt nischade annonsplattformarna till att marknadsföra sina produkter och inte räcka med att stå i skuggorna och sticka till dem en chokladkaka då och då. Förhoppningsvis kommer bloggarna då också att minnas hur utnyttjade de blivit av PR-byråerna och gå raka vägen förbi dem, direkt till annonsörerna.

____________________________________________________

Hej Theresia!

I april lanserar vi en helt ny sorts glassmaskin för alla som snabbt vill göra egen glass. Du gör din egen glass på mindre än 15 minuter. Det är bara att plocka fram skålen från frysen, hälla i smeten och vänta ca 10 minuter. Perfekt för otåliga barn och fikasugna föräldrar!

Vi vill gärna låta dig testa glassmaskinen. Dessutom vill vi ge dina läsare chansen att tävla om en egen. Kontakta oss före den 28/3.

Bloggtävling

För att testa den nya glassmaskinen spelade vi in filmen ”Glassmaskinsexperimentet” där vi lät fem barn utsättas för en utmaning: att låta bli att äta glassen som står framför dem på bordet, tills mamma och pappa kommer tillbaka. Se filmen här:

Vill du arrangera en tävling så gör du så här:
1. Lägg upp filmen på din blogg.
2. Hitta på en fråga kring filmen, t ex ”Vilken färg har Elvira på tröjan?” eller ”Äter Elvira av glassen?” Svaret ska alltså gå att hitta i filmen.
3. Kom också på en motiveringsfråga – t ex när är glass som godast?
4. Be dina läsare maila svaren till dig.
5. Du utser vinnaren. Meddela vinnaren och maila vinnarens kontaktuppgifter (inkl. mail och mobilnummer) tills oss så skickar vi ut priset.

Tävlingen bör ligga uppe i ca 2 veckor.

(Beskrivning av glassmaskinen…)

Vänlig hälsning
“Sara”

____________________________________________________

Hej igen Sara,

Visst finns det möjlighet att hålla eller sponsra en sådan tävling på Söta saker! Här nedan följer priser för annonsering och tävlingssponsring på bloggen. Givetvis går det också att göra en tävling som pågår under mer än en vecka om man vill det.

Med vänlig hälsning,

Therésia

(Annonspriser…)

__________________________________________________

Hej Therésia!

Vi har tyvärr inte möjlighet att annonsera.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Jaså? Jag trodde att det var exakt det ni ville göra.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,

Vårt syfte är inte att köpa annonsering. Vi vill ge dig och dina läsare möjlighet att testa glassmaskinen. Det är en väldigt fin produkt (rek pris 595 sek) som vi tror att dina läsare skulle uppskatta. På så vis sprider vi ut information om produkten.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Så ni vill alltså göra en två veckor lång reklamkampanj för er produkt på en blogg med en nischad målgrupp på cirka 12 000 unika besökare i veckan för 595 kronor? Det är inte att “sprida information om en produkt”. Det är att annonsera till ett orimligt lågt pris och ganska oförskämt.

Jag är relativt säker på att mina läsare skulle uppskatta om den reklam som riktas mot dem är ärligt betald för.

Mvh,

Therésia

__________________________________________________

Hej,
Jag är ledsen för att det har blivit missförstånd. Vi har haft liknande erbjudanden och vet att bloggare brukar uppskatta att tävla ut produkter till sina läsare. Många bloggare hör också av sig till oss för att de vill ha produkter att tävla ut. Det var inte alls meningen att vara oförskämd och dina synpunkter är tänkvärda.

Vänlig hälsning
“Sara”

__________________________________________________

Hej,

Det är väl just det som är så obehagligt, att det inte alls handlar om ett missförstånd, utan ett systematiskt utnyttjande av (ofta unga tjejer) som tillbringat otroligt mycket tid och kärlek med att bygga upp en lojal och intresserad läsekrets genom att göra det de är bra på – skriva, fota och bygga relationer. Jag har väldigt svårt att tro att ni som PR-byrå skulle närma er en etablerad papperstidning med samma mängd läsare som dessa bloggar och erbjuda dem att exponera er produkt under två veckor mot att de får en glassmaskin.

Jag tror att ni som branch kommer att få väldigt svårt att överleva om ni fortsätter att ha den synen på bloggarna som ni har idag. Ryktet om PR-byråer som beter sig dåligt och inte betalar för sig går fort i den digitala världen, där bloggtjejerna har ganska stor makt. Men det vet du förstås redan, annars skulle du inte försöka få dem att sälja dina glassmaskiner.

Mvh,
Therésia


21
Mar 11

Veckan som gick – vecka 11

Att försöka sammanfatta veckor när det händer så mycket i världen som just nu är inte enkelt. Men här kommer veckans försök.
Föga förvånande är nyhetsläget med katastrofen i Japan och kriserna i Arabvärlden mumma för nyhetssajterna. Förra veckan slogs rekord på båda kvällstidningssajterna.

Själv har jag följt kärnkraftshaveriet i Japan via min arbetsgivare SR:s direktrapportering, även Svd direktrapportade. Kvällstidningarna var som vanligt också snabba, men har också fått kritik för att vinkla väl hårt och överdramatisera situationen.
Nästan alla stora nyhetssajter körde både en och två och tre chattar med olika experter på strålsäkerhet och kärnkraft.
Många svenskar upptäckte nog också japanska public servicebolaget NHK:s livesändningar från katastrofen. Själv försökte jag följa rapporteringen på Twitter via hashtaggen #jpquake, men det blev i alla fall för mig ohanterligt med tempot i uppdateringarna.
Intresset för katastrofen ledde stundtals till överbelastning på IAEA:S sajt, så atomenergiorganet tvingas gå ut och hänvisa till sin facebookssida för aktuell information.

Många av mina bekanta upprördes av bristande faktakoll på svenska nyhetssajter, och lyfte fram mer sakliga faktasajter, som MIT:s Nuclear Information Hub, den här illustrationen av strålningsmängder och inte minst den här rörliga grafiken över de drygt 650 skalven i regionen de senaste veckorna.
Strålningsriskerna gjorde också att flera svenska medier redan i tisdags började skicka hem sina medarbetare. En del är dock kvar, SR Ekot utrikeschef förklarar själv på Ekots nya redaktionsblogg skälen till detta. Missa inte heller Nils Horners blogginlägg om villkoren för reportrar på plats eller den här fantastiska historien om hur Apples personal i Tokyo hjälpte till under jordbävningen.

Hemskickandet fick internetprofilen Joakim Jardenberg att twittra att nu är väl debatten om journalistrollens förnyelsebehov död, och därmed drog debatten i gång igen, denna gång i gruppen Journalistbubblan på Facebook.

Ungefär när förvirringen kring läget Fukoshimakraftverket var som störst bytte svenska medier fokus från Japan till Libyen. FN:s säkerhetsråd enades om en resolution om flygförbud över landet, och några dagar senare gick Nato till anfall.
En av rösterna som rapporterade direkt inifrån Libyen var Mohammed Nabbous som drev webb-tv-kanalen Libya al-Hurra, Det fria Libyen. I veckan fick vi veta att han dödats. DN skriver här, utan att länka, The Guardian länkar till källor. Annars tycker jag överlag att svenska medier blivit mycket bättre på att länka till utländska källor under de här stora internationella nyhetshändelserna.
Ett bra ställe att få överblick i allt som händer är Wikipedia.

Personligen tycker jag det är lite märkligt att nyhetsskiftet skedde så snabbt. Det är nästan så att vi inte tros orka med mer än en stor internationell katastrof i taget. Eller så kan det bero på den stora osäkerheten i rapporteringen i Japan, osäkerheten i sig bidrar säkert till att folk tappar intresset snabbare. Ett underbetyg för journalistiken, eller ett tecken på hur svårt det är att få fram sanningen i ett sådant krisläge som en kärnkraftskatastrof är? Jag tror aldrig kvoten experter som uttalar sig per säkerställd faktauppgift om vad som hänt varit så stor. Men om medierna kunnat göra eller borde ha gjort på något annat sätt vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Mycket av den svenska japanrapporteringen handlade om svenskar på plats och hur de skulle kunna ta sig därifrån. Att det bor 36 miljoner människor i stor-Tokyo som uppenbarligen inte evakueras verkade inte spela så stor roll.
Carl Bildt lyckas i sammanhanget än en gång uttrycka sig lite oförsiktigt på Twitter och tvingas förklara sig.

Jag avslutar Japanrapporteringen med den här videon tagen av en privatpersion mitt under pågående skalv.

Ola Erikssons bilder från den numera öde staden Pripyat vid Tjernobyl är väl värda en titt, för att få lite perspektiv.

Hemma i Sverige, i Nyköping, fortsatte bråket mellan politikerna i landstinget och tidningen Södermanlands Nyheter, som har avslöjat flera oegentligheter kring arvoden till politikerna.
PR-konsulten Paul Ronge kallades in för att hjälpa politikerna i mediestormen, vilket bara spädde på kritiken. Men precis som i #KKgate häromveckan eller Reinfeldt när han ansåg sig felciterad av DN så fick politikerna i alla fall på webben sin möjlighet att ge sin version av historien. Fredrik Strömberg kommenterar här.

Svenska Dagbladet lanserade en ny design av sajten tätare kopplad till papperstidningen. En förstasidan uppdelad i tydliga sektioner, och en formgivning och menyval som mer påminner om papperstidningen var huvudspåren. Snygg och vågad tyckte många. Så även jag, även om jag tycker det finns en risk att man tappar en del av det webbspecifika när man närmar sig pappret online. Redaktionschefen svarar direkt på kritiken i mitt inlägg.

En annan central ide med nya Svd.se var en låst toppbanner, något som länge varit DI.se:s kännetecken och även en av sajtens stora intäktslokomotiv. Även GP.se prövade i veckan att låsa toppbannern, men kritiken blev för hård och experimentet avbröts.

SJ fick i torsdags pris för sin kommunikation i bland annat sociala medier, vilket onekligen klingar lite falskt, när tågen trots allt fortsätter strula. Redan i fredags kompenserades utnämningen med det inte fullt lika fina priset “Årets struts”.

Under avdelningen betalinnehåll och digitala plattformar har kanadensiska La Presse beslutat att dra ned på pappersupplagan och ge bort Ipads till prenumeranterna för att påskynda övergången till helt digital distribution.
Ipad 2 sålde slut redan första helgen. En forskningsrapport från KTH konstaterar att det finns en betalningsvilja för innehåll i paddan, men rapporten var å andra sidan sponsrad av Tidningsutgivarna, vilket kanske gör att man bör ta resultatet med en nypa salt.
Roman Pixell fortsätter sin ambitiösa genomgång av läsplattan med en artikel om hur man kan tjäna mer pengar på annonser i Ipaden.
För över ett år sedan aviserade New York Times att man tänkte börja ta betalt på nätet. Nu är man klar med betalmodellen. 20 artiklar i månaden får man läsa gratis, plus artiklar man hittar via länkar på nätet och Google, sedan kostar det, och då rätt bra med pengar, 15 dollar för fyra veckor, 20 dollar till om man vill komma åt sajten från sin Ipad. Minst 1200 kronor om året alltså.
Jag har tjatat så mycket om betalmodeller förut så jag låter min exkollega Fredrik Strömberg tipsa om den bästa analysen av strategin. Ja, det är dyrt, ja det är vågat.

Strömberg kan för övrigt lägga en ny titel till sitt visitkort, Head of Concept, nu när Bonnier har bolagiserat sin plattform för magasin i Ipad, Magplus.

Ett annat Bonnierbolag, Björn Jeffereys Toca Boca, har lanserat sina första barnspel för Ipad. Tyvärr glömde de tänka på att vi inte längre lever på 50-talet när de gjorde de minst sagt könsstereotypa presentationsfilmerna för spelen: flickorna håller te-bjudning och pojkarna flyger helikopter.
Såväl läsning som annonsintäkter online överstiger nu dito i print, i amerikanska medier.

En liten debatt kring årets bild har blossat upp sedan en bild på Paul Hansen och de andra fotograferna fotograferande ett barnlik har publicerats.

Finska spelplågan Angry Birds tar in riskkapital och spår de traditionella konsolspelens död.

Techcrunch Jon Evans konstaterar att “the walled garden” har vunnit, inte ens Android klarar sig utan virus. Plattformsutvecklare måste göra som Apple och ha lite koll på vad man gör med plattformen.
Nättidningen Nyheter24 går med vinst för första gången, enligt egen uppgift. Sämre går det för affärssajten Realtid som tvingas till rekonstruktion; flertalet journalister förlorar jobben.
Fredrik Wass skriver att varesig Resumes eller Sveriges Radios leaks-projekt egentligen har något med Wikileaks att göra utan mer är att likna vid pr-jippon.
MTG lanserar pratradio med Richard Aschberg som dragplåster.
Schibsted hotar flytta från Sverige om inte förbudet  - som kabel-tv-kanalern enkelt kringgår – mot spelannonser tas bort.

Google anklagar kinesiska staten för att hacka sig in på Gmail.
EU tänker granska Facebooks och andra sociala nätverks villkor när det gäller behandling av personliga data. Samtidigt tvingar EU medlemsstaterna att införa datalagringsdirektivet. Dubbelmoral, kan tyckas.

Den svenska internetekonomin är för första gången sammansställd i en rapport och visar sig vara större än både byggsektorn och jordbruket. Bakom rapporten står Google.

Rabatt- och erbjudandenätverket Groupon ser ut att få en allvarlig konkurrent i Facebook Deals.

Staffan Heimersson tycker av någon anledning att han måste argumentera emot sociala medier-vågen.

I USA har det varit stor webbkonferens, South Buy Southwest i Austin. Internetworld rapporterar om några trender därifrån.
I Sverige arrangerades ännu en “unconference” om internet, alltså en mer anspråkslös konferens med fokus på spontana möten mellan deltagarna, spontana ämnen och improviserad agenda. Denna gång i Göteborg under det göteborgshumorklingande namnet Webcoast. Victoria rapporterar.
Emanuel Karlsten, en av bloggarna här på SSBD, slutar som sociala medierredaktör på Expressen för att frilansa.
Paul Frigyes går till nytt angrepp mot sin forna chef, Journalistens chefredaktör Helena Giertta. Helena svarar och nu är i alla fall jag trött på bråket.
En annan SSBD-skribent, Johan Ronnestam, skriver mycket läsvärt om varför Sverige behöver en ny kunskapsrevolution.

Vi avslutar med lite mer kunskap: En bild från när Barack Obama besökte Californien nyligen och åt middag med toppcheferna på flera av de tyngsta teknikbolagen. Är det inte Steve Jobs där vid Obamas vänstra sida?

/Mikael Zackrisson


13
Mar 11

Veckan som gick – vecka 10

Vi inleder denna veckosammanfattning i Japan som drabbats av den största jordbävningen i modern tid.

Jag är knappast ensam om att ha suttit mer eller mindre klistrad framför datorn de senaste dygnen för att försöka förstå det ofattbara, försöka ta in vad det är som händer i Japan. Jordbävningen och de tsunamis som följde har överskuggat det mesta annat under den gångna veckan, och att försöka sammanfatta är svårt eftersom det känns oöverskådligt och fortfarande kaotiskt.

Jag har tittat på bilderna jag vet inte hur många gånger och kan ändå inte riktigt förstå att det jag ser händer på riktigt.

Förödelsen är på vissa ställen total. Här finns bilder som visar före och efter. Här kan man se närbilder på när tsunamin sveper in i Kesennuma. Och så ännu en sida med talande foton från olika delar av Japan. Och en till.

Twitter har än en gång visat sig vara den snabbaste och mest omfattande källan till nyheter från Japan. Mindre än en timme efter den stora jordbävningen twittrades 1200 tweets i minuten om det inträffade. Det var via Twitter, tidigt på morgonen, som jag förstod vad som hänt genom att läsa mina vänners tweets. Samtidigt sades nästan ingenting om jordbävningen på Facebook. Jag slog på teven och väntade mig direktrapportering, men ingen av de kanaler jag har tillgång till var särskilt på alerten. I TV4 kunde vi till exempel se ett förinspelat program med Malou, om tsunamin 2004.
För att följa händelserna i början var det utländska nyhetssajter, så som Guardian, Al Jazeera, CNN och BBC som stod för den snabbaste rapporteringen.
Sydsvenskan seglade snabbt upp i topp bland de svenska nyhetssajterna, med utmärkt liverapportering.
Medievärlden har samlat bilder från de större nyhetssajternas ettor under dagen. Thomas Mattsson ger oss förstasidor på tidningar från världens alla hörn.

Jag ställde en snabbfråga på min Facebookpage där jag undrade hur folk först fått kännedom om tsunamin. Svaren är ganska intressanta.

Fredrik Wass har skrivit om det personliga flödet och nyhetsrapportering. Här finns en lista på bra twittrare att följa. Att försöka hänga med i allt som sägs på Twitter är ogörligt, så att hitta några få trovärdiga källor är av yttersta vikt om man ska få ut något av det. Jag följer också TT:s utsända Sofia Tanaka, liksom Niklas Svensson som har fungerat som ett utmärkt filter för det enorma flödet av nyheter från Japan under helgen.

Via Twitter har jag också ramlat över mer lågmälda bilder, om än minst lika talande som de dramatiska där vi ser vattnet forsa in i städerna. Som den här filsnutten som visar lugnet på en japansk flygplats där människor väntar efter katastrofen:

Haneda Airport, Tokyo Japan — after the 2011 quake from Craig Mod on Vimeo.

Eller denna där en reporter från CNN filmar när jorden spricker och vatten tränger upp genom jordytan i Chiba, Japan:

Svenska UD har bloggat och uppdaterat allt eftersom de fått ny information, framförallt som rör svenskar på plats i Japan, samt om svenska insatser för Japan efter katastrofen. Det senaste är att man avråder från resor till de värst drabbade områdena.

Google upprättade en resurssida där man bland annat kan få hjälp att finna saknade personer. Och när det gäller att finna sina anhöriga finns många metoder, här en solskenshistoria från Twitter.

Efter jordbävning med efterskalv och tsunamis, när man trodde att det inte kunde bli värre, då kom explosionen i kärnkraftverket. Med den följde kärnkraftsdebatt i svenska Twittersfären, och en mängd olika besked om riskerna för härdsmälta, evakuering och andra följder. Kritik har också riktats mot japanska myndigheter för bristande information, och det hela påminner skrämmande väl om SAMÖ-KKÖ, den krisövning där jag medverkade i februari. Minus jordbävning och tsunami då. Och i skrivande stund ser jag att det visst finns risk för härdsmälta i ytterligare två kärnkraftverk. Enligt Carl Bildt finns 56 kärnkraftsreaktorer i Japan.

Med det lämnar vi Japan för veckans händelser här hemma.

Och jag börjar med de här raderna från Trettiplus. Livet pågår i det stora och i det lilla, året om, dygnet runt.

För melodifestivalen har naturligtvis varit på mångas läppar den här veckan, även igår kväll när vinnaren i den svenska uttagningen korades. Tidigare i veckan uttalade sig Siewert Öholm i Expressen. Bland det märkligaste jag läst i ämnet. Det går att ha åsikter om huruvida Melodifestivalen är public servie utan att blanda in låttextmoralism i det hela. Tycker jag då.

Då jag själv inte ens tittade på finalen i går kväll har jag inte mycket att säga, mer än att sociala medier tydligen är att lita på som vinnartippare. För övrigt har jag mest roligt åt alla som tycker att fel låt vann, och undrar om det inte är länge sedan evenemanget handlade om musik?

Jag tittade inte eftersom jag hade Facebooklektion med min mamma istället. Men måste erkänna att jag tittat de gånger jag inte haft annat för mig, då tittandet verkligen får andra dimensioner när man tittar tillsammans med Twitter.

Apropå att erkänna – det var många som upprördes över att nyhetsankaret Bengt Magnusson konstaterade att fotbollsspelaren Anton Hysén erkänt sin homosexualitet. Ungefär som om det vore någon kriminell verksamhet han plötsligt berättade. Andra irriterades över att han kallades Sveriges förste öppet homosexuelle fotbollsspelare. Också SVT fick kritik för denna klumpigt formulerade fråga:

Emanuel Karlsten skriver några rader om vikten av att fundera över hur man uttrycker sig, inte minst i en fråga där just tonaliteten traditionellt har stor betydelse. Emmy Rasper har sammanställt grodorna. TV4 har bett om ursäkt.
Anja Gatu skriver väldigt bra om det hela, och tar också upp Glenn Hyséns tal på Pridefestivalen 2007.
Och jag håller med Anja. Anton är modig. Absolut. Men det är så tråkigt att man ska behöva vara extra modig för att våga berätta att man är homosexuell i Sverige år 2011. Men det är uppenbarligen väldigt känsligt, inte minst i fotbollsvärlden. Fotbollskanalen tvingades stänga kommentarsfältet på grund av tonen hos många av dem som kommenterade. Frågan har varit känslig till och med för Anton Hyséns bror som bloggar här.

Simon Bank skriver på Aftonbladet och Fredrik Edin kallar Hysén för dagens hjälte. Joel Kallvik skriver om varumärket Hysén. Emil Åkerö undrar varför ingen vågat tidigare. Läs också Johan Hilton.

Håkan Juholt ny S-ledare

Som Juholt själv säger i klippet är han ännu endast nominerad av valberedningen, men inget tyder på att kongressen skulle välja någon annan.

Twitter exploderade under dagen av prat om Juholt, och han hamnade snabbt på listan över trending topics worldwide. Allt från skämt om hans mustasch till diskussion och kommentarer om huruvida han är höger -eller vänstersosse ventilerades.

Dagens Media rotade fram en gammal artikel om Juholts inställning till reklam. Medievärlden tog upp frågan om hur länge han kan vara tjänstledig från sin tjänst som lokalredaktör för Östran. Resumé gör vinkeln “en riktig murvel”.
Från Helsingborgs Dagblad får vi ett gammalt enkätsvar som är något utöver det vanliga.
Dagens Arena illustrerar varför Juholt vann valberedningens förtroende med en karta över hans besök ute i landet.
Och så några spridda röster från bloggvärlden: Ulf Bjereld, Henrik Oscarsson, Alex Schulman, Fredric Kjellberg, Birger Schlaug.
I Expressens kartläggning av rikdsagsmännens engagemang för Dawit Isaak svarar Juholt så här.

Emanuel Karlsten förklarar varför Håkan Juholt kommer att bli vår nästa webbstjärna. Jag tror det ligger väldigt mycket i den analysen.
Juholt har också mycket av den värme som jag saknat hos både Sahlin och Persson. Humor kan också vara ett alldeles utmärkt politiskt vapen, rätt använt.

Så lite blandade händelser från den gångna veckan i mediebranschen:

Den började med att ett gäng mörkermänniskor attackerade Aftonbladets chefredaktör Jan Helins bostad. Kvällen innan hade han debatterat i Agenda mot Sverigedemokraten Björn Söder. Thomas Mattsson bloggar om tevedebatten.

Expos chefredaktör Daniel Poohl befarar att fler journalister kan räkna med “hembesök”.

Att jobba med media är inte särskilt unikt, i varje fall inte om man bor i Stockholm där var sjunde person jobbar i mediebranschen.

Tidningen Bang får två nya chefredaktörer. Det är Johanna Palmström och Trifa Shakely som tar över efter Sonja Schwarzenberger.

Aftonbladet passerade sex miljoner unika besökare förra veckan. Känn på den. Sex miljoner unika besökare.

På tisdagen öppnades Sveriges Radios Radioleaks. Namnet får det att låta som något annat än det faktiskt är. Trots det är initiativet bra och alla medieföretag borde ha motsvarande för att så långt det är möjligt skydda sina källor.

Det här är en fascinerande intervju med Mikael Falk som ligger bakom sajten moderna tider som uppmärksammats senaste veckorna då SvD upptäckte att flera av deras artiklar snotts rakt av och låg uppe på sajten.

“Mikael Falk, som står som både säljare och reporter på modernatider.com, påstår att det hela rör sig om ett stort missförstånd.
– Vi är ett antal unga killar som startat ett nytt företag, och som inte riktigt har koll på det här med upphovsrättslagen, säger han och fortsätter:
– Vi är inga slipade grabbar eller journalister, men vi börjar nu få klarhet och ska verkligen läsa på om det här med journalistik.
Han berättar vidare att de, som i alla nystartade företag, brottas med en del “barnsjukdomar”, och påstår att problemet nu ska vara löst.”

Kan vara läge att uppmana alla som driver en nyhetssajt att ta en regelbunden titt på modernatider.com för att se till att det går rätt till, kanske hjälpa till lite att bota “barnsjukdomarna”.

Den 8 mars var det som vanligt Internationella Kvinnodagen. Då kunde vi bland annat läsa att antalet kvinnliga mediechefer ökar, även om ledningarna fortfarande domineras av män. Medievärlden presenterar reportrar utan gränsers rapport om tillståndet i världen, där branschen domineras av män. Veckans affärer listar Sveriges 125 mäktigaste kvinnor i näringslivet. På plats 26 återfinns Aftonbladets vd Anna Settman.
Thomas Mattsson bloggade om jämställdhet på Expressen genom åren.

Karin Adelsköld tar över som programledare i Gokväll när Ebba von Sydow går på föräldraledighet. Karin Adelsköld som även är en av grundarna till Lilla Gumman där hon på kvinnodagen skrev denna eminenta text.

Linda Skugges PR-byrå Skugge & Co jobbar tillsammans med Anders Wall. Ett PR-uppdrag som inte alla är lika nöjda med. Hårda ord, Skugge.

Expressen kunde presentera ännu ett scoop i följetongen om Julian Assange. Andra hävdar att Expressen inte alls var först med nyheten att en av målsägarna i våldtäktsfallet känner förhörsledaren.
Expressen tog tillfället i akt att få internationell kredd och trafik genom att översätta artiklen till engelska på sajten.

Västerbottens Folkblad har inte bara nyligen fått ny chefredaktör i Daniel Nordström. Nu byter tidningen namn och utseende.

Schibsted + Media Norge = sant.

Aftonbladet började i veckan med livesänd debatt på eftermiddagarna. Enligt Jan Helin blev det en succé.

Debatten om journalistrollen fortsätter

Diskussionen om journalistrollen vilar inte. Den pågår ständigt, i allt fler forum. Denna vecka har en debatt förts mellan Anders Mildner och Håkan Lindgren på UNT.se och i Expressen. En debatt som också förs på Facebook i gruppen Journalistbubblan, som jag för övrigt varmt rekommenderar om du är intresserad av journalistikens utveckling. Alla får vara med.
I Journalisten fortsätter diskussionen som uppstod efter Frigyes uppsägning. Det är också snart dags att utse ny ordförande och styrelse för SJF, då fyra medlemmar av Förbundsstyrelsen inte ställer upp för omval. Arne König, vice ordförande, är inte en av dem.
Jay Rosen talade i veckan om journalister vs bloggare på SXSW i Austin, och vi som missade kan läsa här vad han sa.
Här är ännu en läsvärd text om journalistrollen, från Nieman Journalism Lab.
Är Facebook den största nyhetsorganisationen ever?

Det är inte bara journalistrollen som är i förändring. Även lärarrollen är omdiskuterad. Johan Ronnestam har skrivit en mycket bra post om varför Sverige behöver en kundskapsrevolution nu. Kristina Alexanderson har skrivit om katederundervisning som svar på Jan Björklunds artikel på DN Debatt.

En positiv nyhet är denna att regeringen inrättar ett digitaliseringsråd. Inte en dag för tidigt. Här är alla 26 personer i Anna-Karin Hatts råd.

I Halmstad digitaliserar man kommunstyrelsen och ger iPads till politikerna för att minska ner på alla tryckta handlingar.

Erik Gustafsson skriver i Dagens media om tillväxt och integritet.

Minns ni #gategate? I veckan har det varit rättegång.

Björn af Kleen släpper ny bok. Och för er som inte läste den förra – Jorden de ärvde – vill jag varmt rekommendera läsning av den. Tror nämligen att man får större behållning av den nya om man först läst den.

Spotify har passerat en miljon betalande användare. Jag lyfter på hatten, och tackar för en utmärkt tjänst som helt förändrat mitt musiklyssnande. På gott och ont, ska väl sägas.

Några bra grejer:

Per Torberger har skrivit en Twitterguide för nybörjare.
Fredrik Wass tipsar om tio bloggar du måste följa om digital marknadsföring.
Samme Wass har skrivit ett reportage om Wikileaks.
Andreas Ekström tipsar om en ny antologi där undertecknad skrivit ett kapitel.
Thomas Mattsson bloggar om katastrofjournalistik nu och då.
Kreafonbloggen listar bra dokument för offentliga verksamheter i sociala medier utifrån de juridiska aspekterna.
Micco Grönholm skriver – som alltid – mycket bra på Mindpark.
Anders Arhammar om hur man kan känna sig mindre ensam tack vare sociala medier.
Gunnar Johansson om en möjlig anledning att kanske inte prenumerera på morgontidningen.
Rasmus Fleischer om att man inte kan låna e-böcker.
Och så en snabb kurs i SEO.

Så en sista utblick i världen innan jag avslutar detta veckobrev:

Libyen har hamnat i lite i skuggan av händelserna i Japan, vilket inte betyder att läget på något sätt förbättrats. Det är inte heller lätt att bevaka händelserna. Tre BBC-reportrar skenavrättades av den libyska militären. Minst sju journalister har rapporterats saknade, en reporter för Al Jazeera har dödats.
Regeringen gör också sitt bästa för att begränsa tillgången till internet.

Med revolutionen i Egypten kommer också nya medier.

Det har varit en händelserik vecka. Det har inte varit särskilt muntra händelser heller. Men allt är inte svart. Världen är full av liv och kärlek, och i det lilla händer fantastiska saker;

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


Flattr this


6
Mar 11

Veckan som gick, vecka 9

Fortfarande jetlaggad vaknar jag denna söndag så pass tidigt att jag faktiskt hinner följa med på uppsnacket inför Vasaloppet. Tusentals “vanliga” människor trotsar minusgraderna för att i tajta trikåer och pastellfärgade solglasögon skida fram bland gran och tall i nio härliga timmar. Inspirerad av detta får Stefan Munter, en skön kille som av någon anledning kör loppet i slalomutrustning (“det går bra i utförsbackarna”) förkroppsliga detta veckobrevs röda tråd – The Week of Crazy.

Så, Charlie Sheen. Snacka om att vi har fått beskåda ett mediefenomen när vi under veckan har fått följa hans totala genomkörare. De sociala medierna har spelat en huvudroll i hela spektaklet, detta då det mesta kring hela cirkusen delats och kommenterats flitigt. Till en början drog jag paralleller till hur Britney Spears gick ner sig inför världens kameror, men i det här fallet har Sheen själv eldat på det hela för fulla muggar:

När Sheen skaffade ett Twitter-konto lyckades han på kort tid få det verifierat och därefter även skriva in sig i Guinness rekordbok som den person som snabbast lyckats få en miljon följare. Jag kan inte låta bli att tycka att hans kreativitet faktiskt har varit slående. Är det hans tigerblod eller hans missbruk som ligger bakom? Galenskap på hög nivå är det i alla fall.

Det är nog inte helt möjligt att Sheen såg sin möjlighet till en vinnande Twitter-revansch i klass med Conan O’Briens numera klassiska återtåg till talkshow-scenen, men det hela har känts mer som ett skenande tåg. Som om någon skulle ha kastat in en Iphone i David Hasselhoffs madrasserade fyllecell.

Apropå O’Brien så har Finland varit i ropet i veckan, här när den finska storsäljaren Angry Birds får IRL-smasha några svenska gröngölingar som i sun tur får möta sitt öde i form av fallande Ikea-möbler.

O’Brien har ända sedan han lookalike-jämfördes med den finska presidenten faktiskt kapitaliserat mediemässigt på kopplingen och faktiskt så har ju Finland gjort det också. Skönt opretentiöst från alla inblandade, eller så blir vi alla tack vare den sociala webben allt bättre på mediehoreri… minns ni apropå det dessa pausfåglar?

“Alla är media horor, ingen vill ha oss.
Gör vad som helst om nån vill komma och ta oss.
Med på bild och i tv så alla kan se när vi raserar vår cv,
och visar dom sell-outs vi är.”

Texten kommer ju från en gamal “hit” med ett gäng glada BigBrother-deltagare. BigBrother har ju dragit igång med en ny säsong igen i Sverige. Efter ett antal tidiga sammanbrott har programmet återigen ifrågasatts – tar programmakarna egentligen något ansvar för dessa (vuxna?) människor? Själv skäms jag lite över att jag faktiskt gillar programformatet. Jag är intresserad av gruppsykologi och BigBrother försöker ju inte direkt inte dölja sig bakom några pretentioner. Det är white trash-tv som kapitaliserar på yngre generationers kändiskomplex, men det gör ju också alla andra reality- och uttagningsprogram som står som spön i backen just nu. De låtsas bara vara lite finare, men har samma inslag av förnedring, populism och kladdig relationsdramatik.

Sidnot: Jag tycker faktiskt att det intressantaste popkulturella fenomenet just nu är – studiopubliken. Vilka är dessa människor egentligen?  De ser ju så där sekterisktiskt lyckliga ut och de klappar ju så frenetiskt och synkroniserat. Visst, det är lampor som blinkar och visar för dem vad de ska göra, men de där glasartade blickarna och alla de där myspysiga minspelen ser verkligen äkta ut. Som sagt – gruppsykologi kan vara riktigt intressant.

En mer aktiv studiopublik hittar vi debattprogrammen. Väl hemma i Sverige så var debatten om och med Kissie bland det första som mötte mig när jag slog över till lite public service-tv. Skandalbloggerskan Kissie var mer samlad än vi sett henne tidigare och kanske var detta resultatet av någon sorts medieträning. Men debatten var en parodi på sig själv, där Kissies strategi antagligen var att skapa lite webbtrafik till sin bror.

Det blir en sådan dubbelmoral när de flesta av oss förstår att Kissie bjuds in till programmet eftersom hon faktiskt drar publik samtidigt som Janne Josefsson med klädsam avsmak visar upp lättklädda screenshots på den unga bloggaren för hela svenska folket. Alex Schulman ger (faktiskt) en vass återgivning av hur “debatten” utspelades.

Isabella Löwengrip var smart nog att tacka nej för att inte gegga in sig i det hela.

Jag skulle kunna räkna upp en rad svenska snyggos som kört på sex och skandal som en språngbräda in i det etablerade kändisskapet. Från att knulla i direktsänd tv till att leda myspysiga svenneprogram på finfina sändningstider mellan inredningsreportagen och tala-ut-reportage i bästa girl-power-anda. Om det finns ett problem i det här så är det dubbelmoralen, inte de tjejer som strategiskt spelar spelet såsom det faktiskt spelas.

I all den här galenskapen blir det rimligt att lyfta upp frågan om hur public service faktiskt ska finansieras och det finns många bra saker med Eva Hamiltons utspel. Det känns som att friare arkiv och uppluckrade rättigheter faktiskt är rätt väg att gå. Licensbetalarna har ju faktiskt redan betalat för materialet, så att inte göra det tillgängligt med ny teknik vore ju knasigt.

Men i grunden handlar det om att hitta en långsiktigt fungerande finansieringsmodell. Och som jag tolkar Eva Hamilton är budskapet att public service ska bli bredare, allt för att kunna konkurrera om publikens gunst. Mer reality-expeditioner till “öde” öar alltså. Och kanske Janne Josefsson nu kan få Marcus Birro som sidekick i debattprogrammen, allt för att liksom fullborda den nya definitionen på public service som håller på att växa fram.

Ännu tokigare då att licensbetalarna faktiskt inte betalar för själva programmen, utan för att de äger en teknisk apparat som kan ta emot signalerna, trots att själva inköpet ev denna teknik helt och hållet är en privat transaktion mellan konsumenten och tekniktillverkaren (eller har detta ändrats?). Så till Hamiltons poäng; vad händer när var mans tv också är en dator? Radiotjänst i Kiruna kanske kan ju precis som polisen liera sig med FRA för att hitta licensskolkare som smygsurfar på SVT Play?

Mats Svegfors och Cilla Benkö går i svaromål. Så även min tidigare kollega Cecilia Stegö Chilò tillsammans med Ursula Berge på debattplats. Lasse Edfast håller inte med.

Apropå kultur är det intressant hur refuserade författare kan lägga ut sina alster på egen hand och sälja dem till marknadens villkor, det vill säga billigt. Refuserade Stephen Leather säljer nu 2000 e-böcker om dagen till 8 kr styck. Här ett soundtrack riktade till alla er som saknar mellanhänderna i den kedjan.

Håkan Lindgren fortsätter debatten om #journalistrollen. Jag gillar Emanuel Karlstens inspel i kommentarsfältet.

Jag är förresten inte helt klar med Finland än:

Jaiku-grundarens Juri Engeströms nya LBS-app Ditto rampar upp rejält denna vecka. Gränsnittet är mer intuitivt än de andra positionsapllikationerna jag har provat, men applikationen verkar ha haft en del problem med Facebook. Jag har testat och Ditto verkar på det stora hela bra, men kanske hade jag väntat mig att Engeströms nya projekt skulle vara lite mer… nytt? Finland verkar onekligen vara i ropet. Kanske välbehövligt nu när Nokia har det rätt så ordentligt blåsigt. Therese Reuterswärd tittar närmare på Ditto-feedbacken.

Financial Times har förresten lunchat Sean Parker. Verkar vara en intensiv individ minst sagt, vilket för oss till sångfågeln Regina Lund som delar sina tankar om hur vi med konstens hjälp störtar Khadaffi:

“Kanske har konsten, musiken och konstnärerna makten att ändra världsordningen? Om vi ser Khadaffi som låt nummer 5 i Melodifestivalen, vad händer med världens och folkets rädsla för Khadaffi då?”

Eh, okej… citatet får fungera som en övergång till Noy Alooshes Youtube-remix:

Week of Crazy, verkligen. Vi visste ju att han var galen, men…

Galenskap kan ju också angränsa genialitet och kanske är det något sådant som är i görningen hos Mattias Östmar som lagt en hel del tid på att göra den första spiraldynamiska analysen av tweets. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag fattar ingenting, men jag känner Mattias och är därför ganska säker på att detta är något väldigt smart.

Twitters smått galna initiativ att skapa en sort annonshybrid med sina Trending topics föll inte så väl ut, men de hade i alla fall vett att lyssna till sina användare.

Helena Giertta har synpunkter på Paul Frigyes. I egenskap av PR-konsult kan jag inte låta bli att lägga mig i – läs punkt 3. Och så undrar jag varför Journalisten inte länkar till den DN-artikel som kritiseras. Var är solidariteten och var är den läsarservice som en länk innebär? Nåväl, en länk från mig här i alla fall. Slit den med hälsan.

Uppdaterat: Joakim Jardenberg skriver: “Com Hem låter igen meddela att man inte har någon plan för IPv6 (kommentarerna här http://jardenberg.se/b/antligen-ipv6-ar-har-comhem-borde-skammas/) – hur förberedda är svenska mediebranschen. Kollar man här http://go6.se/ så har jag hittills bara hittat hd.se som är ok. Alla andra bara skriver krigsrubriker om det. Jag tycker det är oerhört pinsamt.”

Några snabba:

Thord Daniel Hedengren gör en poäng:

“Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt. Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.”

Vi avslutar detta veckobrev med lite pappersfras:

- Jerry Silfwer