February, 2011


19
Feb 11

Makten har redan lämnat redaktionerna

Makten har redan lämnat redaktionerna

Det är en intressant maktkamp vi bevittnar just nu när de traditionella mediestrukturerna krackelerar och nya så sakteliga växer fram. Vi är mitt uppe i denna process, och ingen tror jag vet riktigt var det kommer att sluta. Men tecknen på att det håller på att hända blir allt fler.

Visst, traditionella medier har utmanats länge, kanske man kan hävda. Men nu börjar frågorna nå längre ut, till en bredare publik. Konflikterna blir tydligare.

Fallet med den bloggande kommunchefen i Katrineholm är kanske det mest uppenbara. Chefredaktören för lokaltidningen Katrineholmskuriren Krister Wistbacka beklagar sig öppet att kommunchefen “förstör” deras granskning, “folket förmår inte att sålla bland allt han lägger ut på sin blogg”, resonerar tidningsmannen. Men folket är bara glada och ser tidningen som bakåtsträvare. Nu är det inte bara tidningen som kan ha en publicistisk linje och nå ut till läsarna. Kommunchefen Mattias Jansson kan sätta sin egen agenda, eller i alla fall försöka göra det.

När Fredrik Reinfeldts stab revolterar mot det statsministern menar är en förvrängning av hans ord i DN är det samma sak. Regeringen publicerar sin egen version av historien, med ett “bevis” i form av en bandinspelning. Att jag personligen tycker statsministern är helt fel ute hör inte dit, av de hundratals läsarkommentarerna att döma är det många som håller med Reinfeldt om att han blivit feltolkad. Sveriges mäktigaste man låter sig inte nöja sig med den vinkling traditionella media gör, han publicerar själv sin vinkel, och vinner delvis gehör för den. Han flyttar utan tvivel i alla fall fokus från sakfrågan till bråket mellan honom och tidningen.

Världens högst värderade it-företag har samtidigt gått och blivit publicist för hundratusentals journalistiska alster värden över, genom att bolaget kontrollerar butiken där tidningarna säljs. Visst, Apples App Store är EN av flera digitala butiker för journalistik, men det intressanta här är att den kontrolleras av företagsledare på ett it-bolag, inte av publicister eller mediadirektörer. Journalistiken har reducerats till en produkt som ska sälja i en butik som inte bara är världsomspännande och världsledande, den leds också att personer med sin egen syn på vad som är moraliskt okej och inte. Visst, Coop bestämde sig för att plocka bort porren ur hyllorna för några år sedan, men Coops marknadsandel på tidningsförsäljning i Sverige går inte att jämföra med Apples på digital medieförsäljning. Större delen av den svenska tidningsförsäljningen kontrolleras dessutom av Tidsam, som ägs av de stora förlagen. Inte av ett it-företag som säljer datorer och bärbar hemelektronik. Och även om Google eller Microsoft skulle nå framgångar med sina digitala butiker är inte heller de publicister utan it-bolag med en helt annan agenda.

Tydligare kan det inte säga: Journalisterna är inte längre agendasetters.
När det gäller distributionen som en gång i tiden var mediehusens paradgren nummer ett har vi helt blivit omsprungna.

Så är då journalistiken död? Behövs inte journalister längre?
Jo, naturligtvis. Men det kommer ställas än större krav på oss för att folk ska lyssna till oss eller köpa våra produkter.
När det gäller agendafrågan är det bara att inse att vi måste bli ännu bättre på att förstå vilka frågor som engagerar, vilka frågor som är viktiga för demokratin. Och det kan vi bara göra i samarbete med våra läsare/tittare/besökare/lyssnare. Många journalister som är urduktiga på att känna av vad som är på agendan, men ibland är andra bättre än oss. Då ska vi lyssna, lära och ta till oss kritiken, inte sitta på egna stolar och tjurigt käbbla emot. Vi ska göra bra journalistik för våra läsare, tittare, lyssnare, besökare – inte primärt marknadsföra våra egna egon.

Distributionsfrågan är knepigare, men kan, något hårddraget, på sitt sätt sammanfattas i samma tes.  Gör vi bara våra papperstidningar och webbupplagor tillräckligt bra så kan vi klara oss utan Apple. Visst, Apple sitter på infrastrukturen till det som många ser som framtidens stora betalningslösning för medierna. Det gör det bara ännu viktigare att vi som erfarna publicister argumenterar för att få in yttrandefrihets- och demokratiaspekter i it-bolagens digitalbutiker. Vill Apple, Google och Microsoft bli våra nya distributörer kan vi också ställa mycket tyngre publicistiska krav på bolagen.

Tyvärr handlar diskussionen idag mest om Apples villkor och avgifter, vilket skymmer de mer centrala publicistiska frågorna.

Det här är bara början. Fajterna kommer bli fler och säkerligen smutsigare. Men för den som bryr sig om journalistikens framtid som oberoende skildrare och granskare av vårt samhälle, för alla oss är det hög tid att fundera på vilken roll vi vill ha i framtiden. Toppolitiker, bloggande lokalpampar och multinationella it-bolag gör det i alla fall inte. De bara gör.


18
Feb 11

Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

När jag jobbade som kommunreporter på Norrtelje Tidning hade jag bland annat som uppdrag att granska Jan Emanuel Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Norrtälje.

En dag upptäckte jag att en av mina texter om honom fanns på hans hemsida. Jag blev förstås rasande. Det är så klart aldrig snyggt att sno någons text, särskilt inte utan att fråga först, men det var inte däri min ilska låg, utan i frågan vad som skulle hända med mitt anseende.
Hur skulle någon kunna ta något jag skrev på allvar, om min text hade publicerat på en riksdagsledamots sida? Jag skulle granska honom, det var tidningen mot makten. Ungefär så.

Jag kan rodnande också erkänna att jag, efter att min chef vänligt men bestämt bett honom att plocka bort texten, letade efter möjligheter för att kunna stoppa hans länkar till min fina artikel också. Av samma anledning. Jag var granskare, han den granskade. Om han tyckte att mina artiklar var så bra att han kunde länka till dem måste jag ha gjort något fel. Jag antar att jag skämdes.

En dag fick jag äran att guida runt en grupp vitryska journalister på ett studiebesök lett av Malcolm Dixelius. Det han sa då gjorde starkt intryck på mig:

De kan verkligen inte förstå hur journalister i Sverige skriver en nyhet varje gång det kommer snö. De riskerar livet för det de skriver. De undrar hur man kan använda yttrandefriheten till att skriva om snöoväder.”

Några år senare frågade min pappa mig under nyårsmiddagen: ”Malin, tror du att tidningar kommer att finnas kvar i framtiden?” Jag tänkte på Malcolms ord och svarade:

Om du menar tryckta papperstidningar så vet jag inte. Och faktum är att jag faktiskt inte bryr mig. Det jag däremot på riktigt bryr mig om är huruvida journalistiken finns kvar. Och hur den i så fall kommer att se ut.

Pappas fråga och mitt svar illustrerar tyvärr en klyfta man fortfarande kan se i branschen.
Att vi fortfarande stirrar oss blinda på de distributionsformer som finns (ska det här inslaget sändas i radio först, eller publiceras på webben, ska artikeln som finns i papperstidningen också göras tillgänglig för nätpubliken?) och pratar om ”plattformar”. (”Va? Ska vi uppdatera en Facebooksida nu också? Men vad ska jag producera för den?”) Ser journalistiken som en produkt istället för en process. Samtidigt som det finns människor världen över som riskerar livet för att beskriva vad de ser.

I lördags, efter det att jag fick ett DM på Twitter från Sofia Mirjamsdotter, där hon bjöd in mig för att skriva här på SSBD om journalistrollen (”Du är så bra på att förklara just dina egna tillkortakommanden. Kanske en tillbakablick, hur tänkte du då, vad fick dig att ändra dig?” skrev hon.) vaknar jag mitt i en dröm.

Jag står framför en kateder, håller uppenbarligen en föreläsning för några människor. Solen lyser in genom fönstret, det är ganska varmt. Och så hör jag mig själv säga:

”En journalist är en person som försöker beskriva verkligheten som den är, med sig själv som
redskap.” Jag hör mig lägga till ”i dagsläget brukar det oftast vara personer som får sin lön
från ett medieföretag för att göra det som kallas för journalister”
.

Diskussionen i klassrummet rör sig kring ”med sig själv som redskap”. Att det kanske är just det som gör journalistrollen till någonting speciellt. Forskare kan använda sig av instrument, eller texter, men journalister behöver röra sig i den verklighet de ska beskriva.
Och problematiken i det, att vara en del av det samhälle man ska granska. Hur det ibland kan ställa orimliga krav på en journalist, men hur kravet på opartiskhet också kan leda till att texterna blir världsfrånvända, att den som texten handlar om inte längre känner igen sig i det som beskrivs.

Jag ska också rodnande erkänna att jag ganska länge höll på med något som i bästa fall skulle kunna kallas för att publicera nyheter på nätet. Men det var inte förrän min chef på DN.se, Charlotta Friborg, knuffade mig ut från tians hopptorn genom att ”be mig” börja blogga som jag på allvar började inse vilken potential det finns i att göra nätjournalistik.

Det var nämligen först då jag insåg skillnaden. Jag började försiktigt, trevande, med att göra artiklar, lägga ut dem, ta ett djupt andetag och hoppas på att jag inte skulle få för många elaka kommentarer i kommentarsfältet.
Senare skulle just kommentarerna bli bloggens hjärta. De frågor som ställdes där, de diskussioner som startade och fick sin näring var det som drev bloggen framåt. De som kritiserade, funderade, undrade, reflekterade.

Jag kan både förstå de som menar att ”det här med sociala medier är inte någonting nytt, vi har alltid skapat tillsammans med publiken” och de som säger att ”sociala medier är helt revolutionerande för medielandskapet.” Jag tror nämligen att båda sidor har rätt.

Jag har chattat utan chattverktyg, fört dialog och skapat tillsammans med läsarna utan kommentarsfält. Bjudit in, bjudits upp, dansat. När jag bevakade reformen av sjukpenningpolitiken efter förra valet hade jag många av Sveriges förtidspensionärer i min inbox. Utan dem hade jag inte kunnat beskriva den verklighet de gick till mötes. När Norrtälje sjukhus akutmottagning hotades av nedläggning ringde folk hela dagarna för att fråga mig vad
som hade hänt sedan de läst tidningen klockan 05.00 på morgonen.

Jag är också helt övertygad om att vi kommer att kunna tjäna pengar på journalistik även i framtiden och håller helt med Fredrik Strömberg om att visionerna kommer att födas när vi väl rusat runt här ett tag och undrat vad vi egentligen ska göra. Jag tycker faktiskt att jag redan kan se dem. Som gammal lokalredaktör och fashionista vet jag hur otroligt bra det kan bli när annonsörer möter sin publik. Jag har alltid varit lika intresserad av mötet som av affären och nätet har naturligtvis samma möjlighet att skapa det mötet, som lokaltidningen och modemagasinen alltid har haft. Malin Nävelsö närmar sig detta i sin utmärkta bloggpost ”bort med mellannivån”.

Och jag tror i ärlighetens namn på att det också kan vara viktigt att skriva om snöoväder.

Men när även granskarna granskas så gäller det att se till att det vi gör verkligen blir så bra som det kan bli. Jag är helt övertygad om att jag också kommer att göra saker som gör att jag rodnar när jag ser tillbaka på 2010 och 2011. År som jag skämtsamt och en aning överdrivet i mina biografier kommer att kalla för ”tiden då man kunde få ett jobb för att man hade ett twitterkonto”.

Lite likgiltighet, lite svalkande likgiltighet. Men ändå, en så starkt brinnande passion. Att beskriva den verklighet vi lever i i dag. Och ibland kanske, kanske göra skillnad.

/Malin Crona
Journalist
Sveriges Radio
Malins blogg


17
Feb 11

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Idag har vi äran att presentera ännu en gästskribent och det är ingen mindre än Malin Lernfelt, ledarskribent på Göteborgs-Posten, tidigare omnämnd här på SSBD i ett inlägg där hon blev rätt hårt kritiserad.

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Ett skyttegravskrig. Vem tjänar på det? Ingen och inget. Ändå är det precis vad som pågår mellan sociala medier-sfären och de traditionella medierna. Från ena hållet skjuts det ut nedsättande epitet som gammelmedia och det spås vitt och brett om den professionella journalistikens nära förestående död. På andra sidan klamrar sig människor, som under efter decennier av mediemakt vant sig vid att ha tolkningsföreträde, fast vid illusionen om att närvaro i det digitala samhället fortfarande är något man som journalist kan välja bort. Det kan man inte. När Katrineholms-Kurirens medarbetare orerar om bloggvalpar eller stolt deklarerar att de inte är intresserade av Facebook eller Twitter, begår de ur ett journalistiskt perspektiv ett kardinalfel. Eller till och med flera.

Grunden i all bra journalistik nyfikenhet. Att vilja veta mer om om människor, världen omkring oss och hur saker hänger ihop, eller inte gör det. Den som arbetar med nyhetsförmedling bör också bära på en övertygelse om att öppenhet och kommunikation är av godo. Inte bara den öppenhet och kommunikation som verkar till den egna mediets fördel, utan som allmän princip. Det är man skyldig sina läsare,lyssnare eller tittare.

Inte heller bör förglömmas att det är just dessa läsare, lyssnare och tittares tillvaro som skall skildras. Som världen ser ut i dag innebär det att journalister bör vara lika bekväma i den digitala verkligheten som bland kommunala handlingar eller vid människors köksbord. Att inte finnas där människor finns, innebär att gå miste om värdefulla idéer, nytänkande uppslag, diskussioner och information. Jag är ganska övertygad om att det är precis vad Katrineholms-Kuriren gjort. Det skulle förklara de slutna och fördomsfulla frågor som ställdes till kommunchefen Mattias Jansson. Frågor vars syfte inte var en förutsättningslös, och säkert välbehövlig, granskning av Janssons och Katrineholms kommuns användning av sociala medier, utan endast handlade om att bekräfta redaktionens fördomar om att kommunchefen ägnade en massa tid åt tramserier på arbetstid.

Katrineholms-Kuriren är givetvis inte unik. Samma sorts konservativa bubbla omgärdar många redaktioner där man ännu inte riktigt släppt sargen och kommit in i matchen (för att använda en gammal klyscha). Jag kan ha viss förståelse för det. Det är fortfarande ganska bekvämt där uppe i elfenbenstornet. Kombinationen med en pågående utveckling inom traditionella medier mot att allt färre skall göra mer, gör det lätt att sticka huvudet i sanden. Det finns ett starkt behov av att dra en gräns. Inte en sak till, har jag hört människor säga. INTE EN SAK TILL. Problemet är bara, att när man drar den gränsen vid sociala medier, är det snarare något som stjälper än som hjälper. Men det vet de ju inte. De tror kanske de vet. Men i själva verket har de ingen aning.

Så var det för mig. Jag är inte en infödd i det land som är internet. Jag var runt tjugo första gången jag kopplade upp mig via ett hackigt modem. Men som digital invandrare har jag ändå tyckt att jag assimilerat mig väl. Jag har surfat runt, hängt i chattrum, läst nätdagböcker som sedan blivit bloggar, facebookat och regelbundet scannat av flera stora nätforum. Även Twitter tyckte jag att jag hade koll på. Under valrörelsen följde jag flera politikers förehavanden via tweets. Att själv börja twittra föresvävade mig däremot inte. Varför?

För att Twitter, bortsett från det rent informativa politik- och nyhetsförmedlandet, i mina ögon var en sandlåda full av elaka barn, där jag inte ämnade slösa bort min tid. Jag ville inte vara en del av en digital lynchmobb på ständig jakt efter nästa offer. Inte frottera mig med egenkära posörer vilka varvade sina litterära spyor med att frenetiskt klia varandra på ryggen.
Så kände jag för två månader sedan och så känner jag i viss mån fortfarande. Men samtidigt, för den som är öppen och tar sig tid att lyssna och lära bleknar snabbt att dessa sorgliga ursäkter för mänsklig kommunikation bort, eftersom de fullständigt överskuggas av allt det intressanta, roliga och lärorika som Twitter har att erbjuda. Det fina i kråksången är ju också att det är upp till en själv att välja på vilket sätt och i vilken omfattning man vill delta i det ständigt pågående samtalet. Det viktiga är att man deltar. Att dörren är öppen.

Det går inte att förneka att sociala medier omformat den verklighet vi alla har att förhålla oss till. Kanske mest påtagligt är det för personer som befinner sig i någon form av maktposition. Journalister, politiker, opinionsbildare, PR-folk och företrädare för näringslivet.

Plötsligt har informationsmonopolet gått förlorat. Ingen kan längre räkna med att vara ensam om en källa, vara enda nyhetskanalen eller kunna stå oemotsagd. Inte heller kan man räkna med att dålig journalistik (till exempel som i mitt fall, usel research), beslut fattade på oklara grunder eller illa skött verksamhet kan passera utan anmärkning. Det är bra. Ju mer öppenhet desto bättre. Konsekvensen blir att kraven blir högre och att därmed kvaliteten (på till exempel den journalistik som produceras) förhoppningsvis blir bättre. De sociala mediernas intåg betyder däremot inte att journalistik som yrke inte fyller en funktion eller – vilket det finns de som vill göra gällande – inte längre existerar. Tvärtom. I ett informationsflöde som forsar fram likt Niagarafallet blir människor som både besitter hantverksskicklighet och en inställning som först och sist handlar om att vara lojal och sann mot läsare och lyssnare, oerhört viktiga.

Jag tror inte att sociala medier innebär något dödligt hot mot traditionella medier. Snarare är de att betrakta som ett komplement och en sparringpartner. Utan tvekan finns ett starkt ömsesidigt beroende och lyfter man lite på locket också en hel del kärlek trots alla svador om bloggvalpar och förstockad gammelmedia. Förmår företrädare från båda sidor möta varann med öppet sinne och insikt om att vi alla kan göra fel, men tillsammans kan vi göra om och göra bättre, kommer det inte dröja särskilt länge innan de flesta faktiskt kan vara överens om att det finns ett värde i ett medielandskap där både bloggar och prasselpress får plats. Att mångfald är bättre än skyttegravskrig och trött positionering. Kommunikation bättre än fingerpekande. Det är ju ändå 2011 nu.

/Malin Lernfelt
Journalist
Göteborgs-Posten


15
Feb 11

Öppet brev till chefredaktör Wistbacka

Öppet brev från Morris Packer till Katrineholms Kurirens chefredaktör och ansvarige utgivare Krister Wistbacka.

Bäste Chefredaktör och ansvarig utgivare Herr Wistbacka.

Er kärlek till Canis lupus domesticus må vara av sådan art att ni har
överseende med vanskötsel av biblioteksböcker. Men er människosyn
tyder på ett misshushållande av samtliga era mentala gåvor.

Att Herr Wistbacka tycker att valpar är gulliga är ingen ursäkt för
att kalla sina medmänniskor för hundar. Att i tidningen anklaga
Kommunchefen Herr Jansson för att agera med så kallad härskarteknik
och därefter upprepade gånger på ledarsidan använda nedsättande epitet
såsom “bloggvalpar” gentemot de ni uppfattar som meningsmotståndare är
ovärdigt.

Ni, Redaktör Wistbacka och ingen annan, missbrukar den makt som varje
publicist har.
Ni missbrukar den för att skyla över en enkel klumpighet från en av
era reportrar. Istället för att utveckla er redaktionella idé när
första vinkeln föll valde ni att misstänkliggöra kommunchefens
agerande.

När ni sedan i branschpress förringar de samhällsmedborgare som
engagerat sig i frågan – ber ni därefter om ursäkt i er egen ledare?
Nej, ni förlöjligar samtliga ni förolämpat och förvärrar situationen
ytterligare genom att sarkastiskt tillägga er förhoppning kring
samtliga dessa människors framtida “rumsrenhet”.

En doft av trettiotalets bruna Tyskland lyfter sakta från trycksvärtan
– de som ej slaviskt följer Herr Wistbackas proklamationer är ännu
inte rumsrena.

Hela detta spektakel som kallas #kkgate handlar inte längre om
kommunala tjänstemäns användning av internetbaserade
kommunikationsverktyg eller om redaktionella tillkortakommanden – som
förmodligen kommer av ett osunt ledarskap. Kan det vara så att Herr
Wistbacka uttryckt en önskan till redaktionen om att “sätta dit”
kommunens högste tjänsteman för hans “lekstuga”?

Nu handlar detta endast om er. Herr Wistbacka. Chefredaktör och
ansvarig utgivare. Två av de finaste titlarna som finns i det öppna
demokratiska samhället. Två titlar som ger makt, en makt att förklara,
sätta i perspektiv, polemisera, problematisera, roa, förföra, förfära,
driva och leda. En makt med ett särskilt ansvar för medborgarna i
Katrineholm.

Tycker Herr Wistbacka att han uppfyllt sitt publicistiska uppdrag i debatten?

Jag anser att ni, Herr Wistbacka har misslyckats med ert publicistiska uppdrag.
Av så banala skäl som fåfänga, självgodhet och maktbegär.
Det är dags för er, Herr Wistbacka att be era läsare om ursäkt.

Ni är en skam för tidningsbranschen.

/Morris Packer
Bergfinksvägen 4d
Vejbystrand
Tel + 46 700 715 700
@morpac

Brevet har även skickats med snigelpost till chefredaktör Wistbacka personligen.
Hoppas kunna länka till originalet snart, länkarna som lades in tidigare fungerade tyvärr inte.
Wistbacka har också erbjudits att svara på brevet här på SSBD.

(Senast idag publicerade Krister Wistbacka den här artikeln på ledarsidan.)


14
Feb 11

Journalistrollen

Jag minns inte året. Det kan ha varit 1996, men troligare är att det var först 1997 som jag blev godkänd som medlem i SJF – Svenska Journalistförbundet.

Fram till dess hade jag inte vågat kalla mig journalist. Vem var väl jag, en outbildad ganska naiv person som snubblat in i tevehuset i Sundsvall? På något märkligt sätt blev kvar där tillräckligt länge för att kvala in i förbundet. Det kändes stort. Som att det äntligen var på riktigt. Jag var en riktig journalist. Med pressleg, som jag visserligen aldrig haft någon direkt nytta av, men som ändå kändes fint att ha i plånboken.

Mot alla odds lyckades jag hålla mig kvar i yrket. Från SVT till SR, och vidare till Sundsvalls Tidning. Jag var en stolt medlem av SJF och började engagera mig fackligt, också det mot alla odds. Jag växte upp i en fackfientlig miljö. Facket endast ett nödvändigt ont för att ha rätt till a-kassa i händelse av arbetslöshet.
Men i SJF fann jag något annat som motiverade engagemanget. Nämligen de yrkesetiska diskussionerna, möjligheterna till fortbildning och samtalet om vad som egentligen var journalistikens uppgift.

Ett samtal som just nu är intensivare än någonsin, förs på alla nivåer och som tyvärr också skapar splittring. Inom förbundet och i branschen i stort.

Splittring kan visserligen leda till något bra i slutänden, men jag tror att vi i det här läget alla tjänar på att försöka hitta vår minsta gemensamma nämnare. I diskussionen om journalistrollen, och den förändring den just nu genomgår, behöver åtminstone jag försöka sätta fingret på vad journalistik är. Varför var det så viktigt för mig att få kalla mig journalist, och varför känns det som om jag idag är på väg bort? Vad är det som ändå gör att jag har vissa som jag själv brukar kalla dem journalistiska ryggradsreflexer, som styr mig i mitt handlande nästan dagligen?

Är vi ens överens om vad som är journalistik, vad som är journalistikens uppgift?

Här kommer mitt försök att definiera journalistrollen, eller kanske snarare journalistikens viktigaste uppgifter, på ett teknik-och plattformsoberoende sätt. Det är långt ifrån fullständigt, mer ett sätt att försöka lägga grunden för mitt eget fortsatta deltagande i diskussionen. Och för kommande inlägg här på SSBD denna vecka, då vi har journalistrollen som tema.

Det allra mest grundläggande är att journalistiken är en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle. Både för att granska makten men kanske ännu hellre för att ge medborgarna relevant information som de behöver för att kunna kräva sina demokratiska rättigheter och fatta bra beslut grundade på god kunskap i exempelvis allmänna val. Viktigt för att journalistiken ska kunna verka fullt ut är också att slåss för bevarande av yttrandefriheten. Detta oavsett om det är professionella journalister som ska göra jobbet eller idealister som kommer att utöva journalistik på sin fritid.
Journalistiken bör också slå vakt om andra grundläggande saker som offentlighetsprincipen, meddelarfriheten och tryckfrihetsförordningen.

För att journalist även i fortsättningen ska vara ett yrke, för att vi även i framtiden ska kunna argumentera för och rättfärdiga dess existens är det otroligt viktigt att vi slår vakt om ovanstående. Om det nu är ett ändamål i sig – att bevara yrkestiteln. Jag är inte helt säker på det.

Oavsett – hur bevarar vi vårt existensberättigande? Vad är vårt uppdrag?
Grundläggande är att berätta. Berätta på ett sätt som är både lockande och begripligt, samt självklart sant och relevant. Det borde också ligga i varje journalists intresse att så många som möjligt får ta del av sann och objektiv rapportering om både stort och smått.

Journalistiken i sig är inte beroende av att leverera snabba händelsenyheter eller underhållning. Journalistiken i sig själv, då den är sann, relevant och folkbildande behöver inte tävla.
Journalistiken behöver kanske inte måste vara – kan inte ens vara – hundra procent objektiv, men den ska använda objektiva arbetsmetoder och alltid redovisa sina källor, då detta inte förhindras på grund av källskydd. Den ska inte underskatta läsarens intelligens, men heller inte överskatta dess förkunskaper.

Så hur ligger vi till idag?

Kombinationen tidningskris, lågkonjunktur och internet har orsakat stora nedskärningar i medieföretagen. Nedskärningar som inte nödvändigtvis föregåtts av ett långsiktigt tänk, och nedskärningar som sällan utgått ifrån ett publicistiskt tänk. De flesta tidningsägare idag är vinstdrivande koncerner med aktieägare som vill ha utdelning.
Det kan alltid diskuteras om DN Kultur behöver 100 eller 20 journalister för att göra bra kultursidor, det är inte riktigt det det handlar om. Men faktum är att när man drar ner på de mänskliga resurserna, journalisterna, så blir journalistiken sämre. Inte minst om det sker i kombination med krav på ökad produktion. Slarv, bristande research, dålig korrekturläsning och mindre tid åt att gräva fram egna historier har gjort journalistiken urvattnad.

Det har satsats mängder på tekniska innovationer, men inte lika mycket på innehåll och visioner. Det finns goda exempel. Det finns redaktioner som klarat nedskärningar med stolthet och kvalitet i behåll. Det finns framförallt många yrkeskunniga, engagerade och ambitiösa journalister som dagligen hindras från att använda sina kunskaper och sitt engagemang fullt ut.

Det finns ett utbrett journalistförakt. Ett förakt som vi pratar om alldeles för sällan. Ibland när det kommer på tal är det så lätt att som journalist slå sig själv på bröstet och tänka att de som kritiserar inte vet vad de talar om.
De som kritiserar är konsumenterna. Våra läsare, tittare och lyssnare. De som på ett eller annat sätt bör betala för det vi producerar om det i framtiden ska finnas några yrkesverksamma journalister. Och de har dessutom idag egna verktyg. Det inte vi gör kommer andra att göra, det vi inte gör bra kommer andra att göra bättre.

Jag är inte så väldigt rädd för att yrkestiteln ska försvinna. Jag är desto mer rädd om våra grundlagar och tror att demokrati är något vi måste slåss för varje dag. För mig är det viktigare att driva frågor som har med demokrati och yttrandefrihet att göra än att fortsätta kalla mig för journalist – hur stolt och lycklig jag än var den dagen jag fick mitt medlemsskap i SJF.


Flattr this