Internetdemokrati för vem?

Verkligheten på andra sidan webbläsaren är en storm av åsikter, idéer, politisk propaganda, öppna brev, kakrecept och nyheter. Stormen har precis fällt Egyptens diktator och kommer att fälla fler allt eftersom fler vindpustar ansluter; just nu råder det klass tre-varning i stora delar av arabvärlden.

Än så länge har det inte blivit några större kalhyggen i Sverige, men allt fler tar ur ena fickan upp sin knutna näve och ur den andra sin nya smartphone: allt fler gör sin röst hörd i frågor som engagerar dem. Internet verkar onekligen ge makt till folket.

Frågan är hur jämnt makten sprider sig? Vem får de bästa bitarna, och finns där till och med de som relativt sett förlorar demokratisk makt? Vi journalister genomgår just nu seglarskolan och har så smått börjat lära oss hissa rätt segel för att fylla det av bloggvinden, men vad händer med dem som inte är journalister, med den som inte ens i den vidaste ”nyjournalist”-bemärkelse kan kalla sig journalist?

Jag kommer ihåg Magnus Bråths inlägg om att bloggande ger makt och stärker demokratin:

Internet och framförallt bloggandet har förändrat världen. Det som har hänt är att ett informationsoligopol har brutits. Det är inte längre några få som kontrollerar vad vi får reda på, vi kontrollerar alla informationen.

Det är ett bra inlägg, samtidigt som det till viss del är skrivet utifrån ett ovanifrån-perspektiv. ”Du ska skaffa en blogg så att du får samma makt som jag har för jag har faktiskt makt” är en sanning med modifikation – Magnus jobbar med SEO och är expert på att göra bland annat sina inlägg sökbara och lästa. Det han skriver om Karin Olsson (efter bråk mellan bland annat henne och Paul Ronge) blir läst av fler, eller som han själv uttrycker det i kommentarsfältet:

Vill dessutom tillägga att jag kan något som Karin inte kan – Om några dagar kommer den här bloggposten ha permanentat sig på förstasidan när man söker på hennes namn, min åsikt kommer alltså fortsätta spela roll även i framtiden när hennes post sedan länge är glömd.

Det Magnus tycker kommer alltså att finnas kvar. Likaså vad de stora företag säger som köper Magnus tjänster för att flytta upp sina egna sidor i sökresultaten, och på så vis knuffar ner andra, kanske kritiska, åsikter. Eller städar de helt enkelt bort kritik direkt, utan omsvep.

För de allra flesta är det ändå inte dammvippan som är problemet. Egentligen är problemet inte ens ett problem utan en möjlighet, problemet är bara att möjligheten inte är lika möjlig för alla.

Möjligheten består i att kunna skriva och publicera sin text, problemet för många är att göra det på ett bra och övertygande sätt.

Jag är journalist och har fått lära mig att skriva texter på ett sådant sätt att de blir lästa. Redan på själva antagningsprovet till journalistprogrammet kontrollerades det så att jag skrev någorlunda bra, och långt innan det hade jag fått höra av lärare att jag borde jobba med att skriva när jag blev stor. Som journalist övas jag dessutom i kritiskt tänkande och jag får betalt för att läsa andras debattinlägg; mina retoriska färdigheter blir på så vis bättre och bättre, och jag fyller mina texter med mer och mer övertygande innehåll. För mig innebär alltså informationssamhället med alla sina bloggar och skrivbara ytor en massa möjligheter att påverka, internet blir ett demokratitillskott jag kan ta tillvara på.

Till gruppen som har lätt för att skriva ner sina argument kan vi lägga exempelvis PR-folk och mediestrateger, författare, diverse akademiska människor och ett gäng naturbegåvningar. På det hela taget finns där väldigt många människor som kan skriva rätt bra, och även de har allt att vinna på den möjlighet att publicera sig som internet innebär.

Frågan är hur den vars texter blev rödklottrade av svenskläraren, och vars åsikter blev stumma på skolgården, nu ska göra sig hörd i internetstormen? Vad ger internetdemokratin dem?

Men hallå, har vi inte riksdagsval där varje väljares röst räknas? Visst gäller fortfarande det vi fick lära oss om representativ demokrati, där de som är duktiga retoriker och skribenter företräder de som inte är det? Måste alla göra sig hörda på bloggar och i sociala medier, måste stormen utvecklas till en orkan?

De allmänna valen finns kvar, men jag tror att den demokratiska kraften har förskjutits lite från Regeringsformen och Vallagen mot Yttrandefrihetsgrundlagen. Medan rättigheterna i Vallagen är relativt enkla att tillgodogöra sig så krävs det mycket mer arbete för att få nytta av YGL, och den vars texter inte hörs (eller inte skrivs) kommer helt enkelt tappa demokratisk påverkansmakt relativt sett de som skriver högljutt och välljudande.

Skolan ska ge eleven förutsättningar att bli en aktiv samhällsmedborgareskriver Skolverket under ”Demokrati som uppdrag”. När jag gick i grundskolan betydde det att lära sig röstsystemet med kommunval etcetera, och möjligtvis få sig en bit demonstrationshistoria tills livs. Min lillasyster lämnade grundskolan för något år sedan och då verkade kurserna inte ha förändrats nämnvärt.

Det jag tror behövs för att bli ”en aktiv samhällsmedborgare” är kunskaper i retorik och ”offentligt skrivande”, det vill säga bloggande och liknande. Jag tycker att det är skolans ansvar att se till att eleverna får denna kunskap, annars är det rika företagsledare med SEO-budget, journalister samt en och annan naturbegåvning som lägger beslag på internetdemokratin.

/Lasse Edfast
@lasseedfast

(Eftersom detta inlägg snarast kan sägas handla om en #ojournalistroll, vill jag tillägga hur viktigt det är att de traditionella medierna lyfter fram de som inte själva kan publicera sig så att även deras röster blir hörda. Tyvärr tenderar media att ge än mer plats åt de som redan syns och hörs mycket på Twitter och dylikt eftersom de är lätta att hitta och man vet vad de tycker.)

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(57%) (14%) (0%) (29%)
7 buttar
  • http://twitter.com/morpac Morris Packer

    Bra!

    Och bonuspoäng för: ” Tyvärr tenderar media att ge än mer plats åt de som redan syns och hörs mycket på Twitter och dylikt eftersom de är lätta att hitta och man vet vad de tycker.”

  • http://kommunchef.com/ Mattias Jansson

    Intressant.

    Självklart måste skolan ge möjligheten även på detta område.

    Men behöver kommunikation, om än skriftlig, vara så komplicerad att det är utestängande för många?

    Är det inte just vad som ska särskilja en amatör som undertecknad från den professionella journalisten?

  • http://lasseedfast.wordpress.com Lasse Edfast

    Kommunikation behöver inte vara speciellt komplicerad – ibland räcker det med 140 tecken i en tweet för att säga något viktigt – men ibland är det komplicerade saker man behöver skriva om. Det är antaglien då som den professionella journalisten (eller andra människor som jobbar med kommunikation) får ett övertag över amatören, och därmed större möjlighet att påverka/makt.

  • http://kommunchef.com/ Mattias Jansson

    Jag tror jag förstår hur du menar, men jag håller inte riktigt med. Amitionsnivån i en text på en blogg eller i annan skriftlig kommunikation får ses som en tes för utvecklande i dialog. Jag tror att de allra flesta har den förmågan.
    Däremot den kompetens som journalisten besitter är det få som har, varför den forsättningsvis kommer att vara oerhört viktig. I min värld så är den texten så att säga lite mer klar när den skrivs.
    Är du med hur jag tänker?

  • Pingback: Kommunchef kommenterar – 28 februari 2011

  • Pingback: Stegö Chilò och Berge vet inte vad de pratar om « Lasse Edfast