Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

När jag jobbade som kommunreporter på Norrtelje Tidning hade jag bland annat som uppdrag att granska Jan Emanuel Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Norrtälje.

En dag upptäckte jag att en av mina texter om honom fanns på hans hemsida. Jag blev förstås rasande. Det är så klart aldrig snyggt att sno någons text, särskilt inte utan att fråga först, men det var inte däri min ilska låg, utan i frågan vad som skulle hända med mitt anseende.
Hur skulle någon kunna ta något jag skrev på allvar, om min text hade publicerat på en riksdagsledamots sida? Jag skulle granska honom, det var tidningen mot makten. Ungefär så.

Jag kan rodnande också erkänna att jag, efter att min chef vänligt men bestämt bett honom att plocka bort texten, letade efter möjligheter för att kunna stoppa hans länkar till min fina artikel också. Av samma anledning. Jag var granskare, han den granskade. Om han tyckte att mina artiklar var så bra att han kunde länka till dem måste jag ha gjort något fel. Jag antar att jag skämdes.

En dag fick jag äran att guida runt en grupp vitryska journalister på ett studiebesök lett av Malcolm Dixelius. Det han sa då gjorde starkt intryck på mig:

De kan verkligen inte förstå hur journalister i Sverige skriver en nyhet varje gång det kommer snö. De riskerar livet för det de skriver. De undrar hur man kan använda yttrandefriheten till att skriva om snöoväder.”

Några år senare frågade min pappa mig under nyårsmiddagen: ”Malin, tror du att tidningar kommer att finnas kvar i framtiden?” Jag tänkte på Malcolms ord och svarade:

Om du menar tryckta papperstidningar så vet jag inte. Och faktum är att jag faktiskt inte bryr mig. Det jag däremot på riktigt bryr mig om är huruvida journalistiken finns kvar. Och hur den i så fall kommer att se ut.

Pappas fråga och mitt svar illustrerar tyvärr en klyfta man fortfarande kan se i branschen.
Att vi fortfarande stirrar oss blinda på de distributionsformer som finns (ska det här inslaget sändas i radio först, eller publiceras på webben, ska artikeln som finns i papperstidningen också göras tillgänglig för nätpubliken?) och pratar om ”plattformar”. (”Va? Ska vi uppdatera en Facebooksida nu också? Men vad ska jag producera för den?”) Ser journalistiken som en produkt istället för en process. Samtidigt som det finns människor världen över som riskerar livet för att beskriva vad de ser.

I lördags, efter det att jag fick ett DM på Twitter från Sofia Mirjamsdotter, där hon bjöd in mig för att skriva här på SSBD om journalistrollen (”Du är så bra på att förklara just dina egna tillkortakommanden. Kanske en tillbakablick, hur tänkte du då, vad fick dig att ändra dig?” skrev hon.) vaknar jag mitt i en dröm.

Jag står framför en kateder, håller uppenbarligen en föreläsning för några människor. Solen lyser in genom fönstret, det är ganska varmt. Och så hör jag mig själv säga:

”En journalist är en person som försöker beskriva verkligheten som den är, med sig själv som
redskap.” Jag hör mig lägga till ”i dagsläget brukar det oftast vara personer som får sin lön
från ett medieföretag för att göra det som kallas för journalister”
.

Diskussionen i klassrummet rör sig kring ”med sig själv som redskap”. Att det kanske är just det som gör journalistrollen till någonting speciellt. Forskare kan använda sig av instrument, eller texter, men journalister behöver röra sig i den verklighet de ska beskriva.
Och problematiken i det, att vara en del av det samhälle man ska granska. Hur det ibland kan ställa orimliga krav på en journalist, men hur kravet på opartiskhet också kan leda till att texterna blir världsfrånvända, att den som texten handlar om inte längre känner igen sig i det som beskrivs.

Jag ska också rodnande erkänna att jag ganska länge höll på med något som i bästa fall skulle kunna kallas för att publicera nyheter på nätet. Men det var inte förrän min chef på DN.se, Charlotta Friborg, knuffade mig ut från tians hopptorn genom att ”be mig” börja blogga som jag på allvar började inse vilken potential det finns i att göra nätjournalistik.

Det var nämligen först då jag insåg skillnaden. Jag började försiktigt, trevande, med att göra artiklar, lägga ut dem, ta ett djupt andetag och hoppas på att jag inte skulle få för många elaka kommentarer i kommentarsfältet.
Senare skulle just kommentarerna bli bloggens hjärta. De frågor som ställdes där, de diskussioner som startade och fick sin näring var det som drev bloggen framåt. De som kritiserade, funderade, undrade, reflekterade.

Jag kan både förstå de som menar att ”det här med sociala medier är inte någonting nytt, vi har alltid skapat tillsammans med publiken” och de som säger att ”sociala medier är helt revolutionerande för medielandskapet.” Jag tror nämligen att båda sidor har rätt.

Jag har chattat utan chattverktyg, fört dialog och skapat tillsammans med läsarna utan kommentarsfält. Bjudit in, bjudits upp, dansat. När jag bevakade reformen av sjukpenningpolitiken efter förra valet hade jag många av Sveriges förtidspensionärer i min inbox. Utan dem hade jag inte kunnat beskriva den verklighet de gick till mötes. När Norrtälje sjukhus akutmottagning hotades av nedläggning ringde folk hela dagarna för att fråga mig vad
som hade hänt sedan de läst tidningen klockan 05.00 på morgonen.

Jag är också helt övertygad om att vi kommer att kunna tjäna pengar på journalistik även i framtiden och håller helt med Fredrik Strömberg om att visionerna kommer att födas när vi väl rusat runt här ett tag och undrat vad vi egentligen ska göra. Jag tycker faktiskt att jag redan kan se dem. Som gammal lokalredaktör och fashionista vet jag hur otroligt bra det kan bli när annonsörer möter sin publik. Jag har alltid varit lika intresserad av mötet som av affären och nätet har naturligtvis samma möjlighet att skapa det mötet, som lokaltidningen och modemagasinen alltid har haft. Malin Nävelsö närmar sig detta i sin utmärkta bloggpost ”bort med mellannivån”.

Och jag tror i ärlighetens namn på att det också kan vara viktigt att skriva om snöoväder.

Men när även granskarna granskas så gäller det att se till att det vi gör verkligen blir så bra som det kan bli. Jag är helt övertygad om att jag också kommer att göra saker som gör att jag rodnar när jag ser tillbaka på 2010 och 2011. År som jag skämtsamt och en aning överdrivet i mina biografier kommer att kalla för ”tiden då man kunde få ett jobb för att man hade ett twitterkonto”.

Lite likgiltighet, lite svalkande likgiltighet. Men ändå, en så starkt brinnande passion. Att beskriva den verklighet vi lever i i dag. Och ibland kanske, kanske göra skillnad.

/Malin Crona
Journalist
Sveriges Radio
Malins blogg

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(67%) (0%) (0%) (33%)
3 buttar