Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Idag har vi äran att presentera ännu en gästskribent och det är ingen mindre än Malin Lernfelt, ledarskribent på Göteborgs-Posten, tidigare omnämnd här på SSBD i ett inlägg där hon blev rätt hårt kritiserad.

Sluta kriga. Det är 2011 nu.

Ett skyttegravskrig. Vem tjänar på det? Ingen och inget. Ändå är det precis vad som pågår mellan sociala medier-sfären och de traditionella medierna. Från ena hållet skjuts det ut nedsättande epitet som gammelmedia och det spås vitt och brett om den professionella journalistikens nära förestående död. På andra sidan klamrar sig människor, som under efter decennier av mediemakt vant sig vid att ha tolkningsföreträde, fast vid illusionen om att närvaro i det digitala samhället fortfarande är något man som journalist kan välja bort. Det kan man inte. När Katrineholms-Kurirens medarbetare orerar om bloggvalpar eller stolt deklarerar att de inte är intresserade av Facebook eller Twitter, begår de ur ett journalistiskt perspektiv ett kardinalfel. Eller till och med flera.

Grunden i all bra journalistik nyfikenhet. Att vilja veta mer om om människor, världen omkring oss och hur saker hänger ihop, eller inte gör det. Den som arbetar med nyhetsförmedling bör också bära på en övertygelse om att öppenhet och kommunikation är av godo. Inte bara den öppenhet och kommunikation som verkar till den egna mediets fördel, utan som allmän princip. Det är man skyldig sina läsare,lyssnare eller tittare.

Inte heller bör förglömmas att det är just dessa läsare, lyssnare och tittares tillvaro som skall skildras. Som världen ser ut i dag innebär det att journalister bör vara lika bekväma i den digitala verkligheten som bland kommunala handlingar eller vid människors köksbord. Att inte finnas där människor finns, innebär att gå miste om värdefulla idéer, nytänkande uppslag, diskussioner och information. Jag är ganska övertygad om att det är precis vad Katrineholms-Kuriren gjort. Det skulle förklara de slutna och fördomsfulla frågor som ställdes till kommunchefen Mattias Jansson. Frågor vars syfte inte var en förutsättningslös, och säkert välbehövlig, granskning av Janssons och Katrineholms kommuns användning av sociala medier, utan endast handlade om att bekräfta redaktionens fördomar om att kommunchefen ägnade en massa tid åt tramserier på arbetstid.

Katrineholms-Kuriren är givetvis inte unik. Samma sorts konservativa bubbla omgärdar många redaktioner där man ännu inte riktigt släppt sargen och kommit in i matchen (för att använda en gammal klyscha). Jag kan ha viss förståelse för det. Det är fortfarande ganska bekvämt där uppe i elfenbenstornet. Kombinationen med en pågående utveckling inom traditionella medier mot att allt färre skall göra mer, gör det lätt att sticka huvudet i sanden. Det finns ett starkt behov av att dra en gräns. Inte en sak till, har jag hört människor säga. INTE EN SAK TILL. Problemet är bara, att när man drar den gränsen vid sociala medier, är det snarare något som stjälper än som hjälper. Men det vet de ju inte. De tror kanske de vet. Men i själva verket har de ingen aning.

Så var det för mig. Jag är inte en infödd i det land som är internet. Jag var runt tjugo första gången jag kopplade upp mig via ett hackigt modem. Men som digital invandrare har jag ändå tyckt att jag assimilerat mig väl. Jag har surfat runt, hängt i chattrum, läst nätdagböcker som sedan blivit bloggar, facebookat och regelbundet scannat av flera stora nätforum. Även Twitter tyckte jag att jag hade koll på. Under valrörelsen följde jag flera politikers förehavanden via tweets. Att själv börja twittra föresvävade mig däremot inte. Varför?

För att Twitter, bortsett från det rent informativa politik- och nyhetsförmedlandet, i mina ögon var en sandlåda full av elaka barn, där jag inte ämnade slösa bort min tid. Jag ville inte vara en del av en digital lynchmobb på ständig jakt efter nästa offer. Inte frottera mig med egenkära posörer vilka varvade sina litterära spyor med att frenetiskt klia varandra på ryggen.
Så kände jag för två månader sedan och så känner jag i viss mån fortfarande. Men samtidigt, för den som är öppen och tar sig tid att lyssna och lära bleknar snabbt att dessa sorgliga ursäkter för mänsklig kommunikation bort, eftersom de fullständigt överskuggas av allt det intressanta, roliga och lärorika som Twitter har att erbjuda. Det fina i kråksången är ju också att det är upp till en själv att välja på vilket sätt och i vilken omfattning man vill delta i det ständigt pågående samtalet. Det viktiga är att man deltar. Att dörren är öppen.

Det går inte att förneka att sociala medier omformat den verklighet vi alla har att förhålla oss till. Kanske mest påtagligt är det för personer som befinner sig i någon form av maktposition. Journalister, politiker, opinionsbildare, PR-folk och företrädare för näringslivet.

Plötsligt har informationsmonopolet gått förlorat. Ingen kan längre räkna med att vara ensam om en källa, vara enda nyhetskanalen eller kunna stå oemotsagd. Inte heller kan man räkna med att dålig journalistik (till exempel som i mitt fall, usel research), beslut fattade på oklara grunder eller illa skött verksamhet kan passera utan anmärkning. Det är bra. Ju mer öppenhet desto bättre. Konsekvensen blir att kraven blir högre och att därmed kvaliteten (på till exempel den journalistik som produceras) förhoppningsvis blir bättre. De sociala mediernas intåg betyder däremot inte att journalistik som yrke inte fyller en funktion eller – vilket det finns de som vill göra gällande – inte längre existerar. Tvärtom. I ett informationsflöde som forsar fram likt Niagarafallet blir människor som både besitter hantverksskicklighet och en inställning som först och sist handlar om att vara lojal och sann mot läsare och lyssnare, oerhört viktiga.

Jag tror inte att sociala medier innebär något dödligt hot mot traditionella medier. Snarare är de att betrakta som ett komplement och en sparringpartner. Utan tvekan finns ett starkt ömsesidigt beroende och lyfter man lite på locket också en hel del kärlek trots alla svador om bloggvalpar och förstockad gammelmedia. Förmår företrädare från båda sidor möta varann med öppet sinne och insikt om att vi alla kan göra fel, men tillsammans kan vi göra om och göra bättre, kommer det inte dröja särskilt länge innan de flesta faktiskt kan vara överens om att det finns ett värde i ett medielandskap där både bloggar och prasselpress får plats. Att mångfald är bättre än skyttegravskrig och trött positionering. Kommunikation bättre än fingerpekande. Det är ju ändå 2011 nu.

/Malin Lernfelt
Journalist
Göteborgs-Posten

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(85%) (0%) (15%) (0%)
13 buttar
  • http://www.facebook.com/krister1 Krister Wistbacka

    En liten detalj kanske. Vi har aldrig påstått att vi är ointresserade av Facebook och Twitter. Rätt använda är de utomordentliga arbetsredskap.

  • http://www.facebook.com/krister1 Krister Wistbacka

    Vem har påstått att vi är ointresserade av Facebook och Twitter? Rätt använda blir de utmärkta arbetsredskap.

  • Pingback: Bra länkar – 18 februari, 2011 | Per Olof Arnäs

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=787799198 Malin Lernfelt

    Hej Krister!
    Jag har letat efter både dig och Catarina Nitz på Twitter men inte hittat någon av er. Dessutom markerar din kollega Nitz i presentationen på sin (sällan uppdaterade) blogg att är det något hon INTE sysslar med så är det Facebook. På det sätt ni båda uttryckt er har jag också fått intryck av att ni inte är särskilt intresserade av att läsa,inspireras och ta intryck av vad de ni kallar “bloggvalpar” skriver eftersom KK inte “är ett sådant medium”.

    Är det så att jag totalt missuppfattat allting så kunde ingen vara gladare än jag. Skall genast gå in på twitter och leta lite till…

    Vänliga hälsningar
    Malin Lernfelt

    ps. Kan inte du lista dina favoritbloggare? Skulle vara kul!

  • http://www.facebook.com/profile.php?id=787799198 Malin Lernfelt

    Hej Krister!
    Jag har letat efter både dig och Catarina Nitz på Twitter men inte hittat någon av er. Dessutom markerar din kollega Nitz i presentationen på sin (sällan uppdaterade) blogg att är det något hon INTE sysslar med så är det Facebook. På det sätt ni båda uttryckt er har jag också fått intryck av att ni inte är särskilt intresserade av att läsa,inspireras och ta intryck av vad de ni kallar “bloggvalpar” skriver eftersom KK inte “är ett sådant medium”.

    Är det så att jag totalt missuppfattat allting så kunde ingen vara gladare än jag. Skall genast gå in på twitter och leta lite till…

    Vänliga hälsningar
    Malin Lernfelt

    ps. Kan inte du lista dina favoritbloggare? Skulle vara kul!

  • Pingback: Samlade länkar v7 | born to hula

  • Pingback: Deepedition DigitalPR » Deepedition DigitalPR [2011/02/22]

  • Pingback: Fördomsfulla frågor kräver offentlighet för att kunna svaras på >> Sluta kriga. Det är 2011 nu. « Same Same But Different | Kommunikation via Digital Teknik

  • Pingback: Mitt 2011 i backspegeln : Therese Reuterswärd