Jag är journalist. Jag säger det, även om jag inte längre ägnar huvuddelen av min arbetstid åt journalistiska arbetsuppgifter. Varför jag ändå kallar mig journalist är därför att jag har det i ryggmärgen.
De journalistiska grundprinciperna och värderingarna som styr mitt handlande även då jag gör annat än journalistik.
Dit hör bland annat att jag är rädd om min trovärdighet. Jag är så till den grad rädd om den att jag inte sällan väger mina ord på våg, väl medveten om att jag när som helst kan ställas till svars av vem som helst, för det jag säger och gör. Enkelt uttryckt kan man också säga att jag försöker leva som jag lär.
Jag lyckas inte alltid. Självklart inte. Jag är också människa. Men jag försöker.
Året 2011, när snart sagt varje journalistiskt alster finns tillgängligt på internet, och därtill tusentals granskare med egna plattformar för publicering, är det vardagsmat för journalister att bli ifrågasatta och granskade. Av sina läsare, lyssnare och tittare. Ibland sker ifrågasättandet i kommentarsfält direkt anslutna till en artikel, andra gånger genom syrliga kommentarer på Twitter, åter andra genom att någon dissekerar en text i en egen blogg eller kanske på Flashback.
Många ser detta som något dåligt. Många känner sig obekväma med att vem som helst öppet kan ifrågasätta allt ifrån en formulering till hela syftet med ett genomarbetat jobb, och såga resultatet.
Jag ser det som något oerhört bra, eftersom vi journalister måste leva som vi lär. Vi måste tåla att granskas, så som vi granskar andra. Vi måste vara öppna och offentliga med vad vi gör och hur och varför, så som vi kräver öppenhet av andra. Det logiska resultatet av detta bör vara att vi skärper oss. Blir än mer noggranna med research och formuleringar, och åstadkommer bättre resultat. Det innebär också att vi tränas i att argumentera för de prioriteringar vi gör, och därmed kanske inser att vi ibland prioriterar fel.
Men det var inte ovanstående jag hade tänkt skriva om idag. Jag har nämligen skrivit detta så många gånger redan, här på SSBD sedan 2008. Jag har ett tag trott att allt redan är sagt. Att inget nytt finns att tillägga, att SSBD spelat ut sin roll. Jag önskar åtminstone att det vore så. Det är inte så.
Svenska journalister är fortfarande livrädda för granskning. Svenska journalister är fortfarande livrädda för öppenhet. Och tydligen inte endast då det ställs krav på dem själva om öppenhet, utan otroligt nog även när personer i maktposition är öppna och använder sig av offentlighetsprincipen, en princip som alla journalister säger sig älska. Så länge den inte drabbar dem själva.
Johannes Wahlström är ett färskt exempel pÃ¥ en journalist som kan sägas inte riktigt leva som han lär, eller som i varje fall ställer högre krav pÃ¥ andra än sig själv, dÃ¥ han absolut inte ville att förhöret med honom själv skulle “läcka” ut till media.
Ett annat om möjligt än mer obegripligt exempel är konversationen, eller vad man ska kalla det, mellan Katrineholms kommunchef Mattias Jansson och journalister från Katrineholms-Kuriren.
Det hela började igår, när en av tidningens reportrar skickade ett mejl till Mattias Jansson med en rad intervjufrågor. Frågorna rörde en granskning av kommunens användande av sociala medier. Bra grej, tänker man vid första anblicken. Sedan läser man frågorna. De är insinuanta, långt ifrån öppna, och det är tydligt att reportern på förhand har bestämt sig för att det här med kommunens närvaro i sociala medier är en dålig sak.
Man kan ha alla möjliga åsikter om en kommuns närvaro på nätet, inte minst hur närvaron ser ut och fungerar i praktiken. Men att ha en sådan i grunden negativ syn på sociala medier i stort som reportern avslöjar i sina frågor tycker jag är otroligt märkligt av en journalist år 2011.
En anledning att jag fortfarande kallar mig journalist är också att jag står för och slåss för demokratiska värderingar och rättigheter, för yttrandefrihet och transparens hos makten. Självklara saker kan tyckas.
Det tycker inte reportern på Katrineholms-Kuriren.
Mattias Jansson lever som han lär. Han publicerar först alla frågor i sin blogg, och crowdsourcear svaren genom att be sina läsare om hjälp.
Svaren han fått kan skrivas ut rakt av och användas som läromedel för vilken kommun som helst som funderar på att kasta sig ut i sociala medier. Han tar hjälp av dem och skriver svar till reportern, vilka han också publicerar i sin blogg.
Det Mattias Jansson gör är att han använder sig av offentlighetsprincipen, av internet, han agerar demokratiskt och öppet, han blottar också sin strupe eftersom vem som helst faktiskt kan kommentera och ifrågasätta hans svar, det kan finnas personer med insyn eller andra som känner till eventuella snedsteg som kan lägga sig i och Mattias Janssons handlande uppmuntrar till den sortens beteende från personer med horn i sidan till honom.
Det är just detta med att blotta strupen som är det farliga med offentligheten.
Och han blottar inte bara sin egen, utan även reporterns strupe när han publicerar frågorna i sin blogg.
Jag förstår att reportern tycker att det känns olustigt. Jag förstår också att reportern känner sig utskrattad och förlöjligad främst av ett par kommentarer till Mattias Janssons bloggpost. Reportern får smaka på sin egen medicin. Obekvämt.
Så vad händer då? Jo, reportern vill inte längre konversera med Mattias Jansson via mejl.
Istället skickar en annan av tidningens medarbetare följande mejl till Mattias Jansson, som jag begärt ut från Katrineholms Kommun med stöd av offentlighetsprincipen:
“Hej Mattias!
Jag har förstått av Marlene att du är svår att få tag på i dag. Jag håller på att skriva en artikel angående din publicering av Marlenes frågor på din blogg. Jag skulle behöva dina kommentarer och skickar därför här några frågor som jag vore glad om du kunde ta dig tid att besvara. Artikeln kommer att gå i morgondagens tidning.
Varför valde du att ta hjälp att av bloggläsarna för att besvara frågorna?
Borde inte en kommunchef kunna besvara dessa frågor utan hjälp av andra?
Du publicerar samma material som begärts ut för att genomföra en granskning och skriver egna kommentarer innan journalisten ens fått tillgång till det fullständiga materialet. Är förfarandet ett försök att komma undan en kritisk granskning?
Ditt förfarande kan uppfattas som en sorts härskarteknik. Är det frågan om det?
Att föregripa en journalistisk granskning, är det schyssta spelregler anser du?”
Jag är, precis som Joakim Jardenberg, chockad.
Mejlet innehåller så många fel så att jag inte vet var jag ska börja.
Givet att Katrineholms-Kuriren känner sig kränkta eller förminskade av den uppmärksamhet som Mattias Janssons bloggposter fått, tycks de reagera med ryggmärgen och känslan istället för att andas djupt och tänka igenom sin egen roll. Och resultatet blir att de målar in sig själva ännu mer i ett hörn, gör dubbelfel istället för att försöka reparera skadan från det första mejlet som trots insinuationer och en mindre trevlig ton ändå innehöll en del relevanta frågor.
FrÃ¥ga ett har jag inga invändningar emot. FrÃ¥ga tvÃ¥ funkar väl, även om formuleringen kanske borde ha varit “Kunde du inte svara själv?”
Sedan får vi en föreställning i självfullkomlighet, dissande av den offentlighetsprincip som jag är övertygad om att alla på Katrineholms-Kuriren innerst inne kramar, samt en liten uppvisning i de härskartekniker som Katrineholms Kuriren beskyller Mattias Jansson för att använda.
Jag blir häpen, chockad, men allra mest beklämd, och lite ledsen.
Att påstå att Mattias Jansson på något sätt försöker förhindra en journalistisk granskning genom att själv publicera de offentliga uppgifter som journalisten frågat efter är absurt, obegripligt. När handlandet i själva verket ökar kommuninvånarnas möjligheter att läsa kommande artiklar med kritiska ögon, jämföra med Mattias Janssons egna uppgifter och dessutom ger en rad personer utanför Katrineholms-Kurirens läsekrets insyn i kommunens korridorer.
Ett agerande som varje vän av demokrati och öppenhet borde välkomna och omfamna, oavsett ämne, oavsett innehåll.
Den senaste tiden har journalistrollen diskuterats flitigt. Bland annat på JMK, där bland andra tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta knappt kunde andas av upprördhet över själva tanken på att journalistrollen är under förändring.
Jag misstänker att hennes upprördhet över Anders Mildners framtidstankar bottnar i samma rädsla som den vi åser från Katrineholms-Kurirens medarbetare. Nämligen rädsla för att förlora makt, inflytande och rätten att diktera agendan för den offentliga diskussionen.
När varje journalists strävan kanske egentligen borde vara att göra sig själv överflödig?
/Sofia Mirjamsdotter
ps. Fredrik Wass säger det med färre ord än jag. ds
Uppdatering:
När man trodde att det inte kunde bli värre.
Och detta tycks vara det enda som internetläsarna får ta del av från granskningen från Katrineholms-Kuriren.
Förbryllande är också Thomas Mattssons kommentar till det hela.
Läs även Fredrik Strömbergs kommentarer.
