Veckan som gick – vecka 5

Dramat i Egypten fortsätter och jag tror att i synnerhet alla pirater där ute uppskattar Guy Fawkes-referensen i bilden ovan. Att internet är viktigt även ur ett demokratiskt perspektiv blir så oerhört tydligt i och med de fasansfulla händelserna – ett viktigt uppvaknande när vi tenderar att ibland fastna i diskussioner där vi å ena sidan har teknokrater, å andra sidan traditionalister.

Kanske kommer vi under detta årtionde få uppleva att internet upptas i FNs universella deklaration över mänskliga rättigheter? Tänk på saken. Med internet har du möjlighet att göra din röst hörd, skaffa dig en utbildning och även en chans till egen försörjning. Om det fria internet är din fiende, då har du av någon anledning hamnat på fel sida.

Och om nu stater har rätt att titta på oss borde vi ha rätt att titta tillbaka, åtminstone.

Händelserna i Egypten sammanfaller med en livfull diskussion i Sverige, den om journalistrollens utveckling, #journalistroll. Den har förstås pågått under längre tid, men efter ett seminarium av Anders Mildner hos JMK blossade den upp igen. Brit Stakston fångar seminariet väl och hela diskussionen har så många anknytningspunkter till händelserna i Egypten att jag nästan baxnar. I synnerhet när min uppmärksamhet fastnar på Nikke Lindqvist stillsamma kommentar:

“När jag läste det här kunde jag inte låta bli att reflektera över vad som händer i Egypten. Det första som stängdes av en hotad regim var Twitter. Dagen efter var det Facebook som blockerades. Sedan hela Internet och därefter mobilnätet. Först några dagar senare kom regimen på att de kunde dra in Al Jazeeras tillstånd och tvinga de lokala sattellitbolagen att ta bort dem från utbudet.”

Internet har blivit viktigt, riktigt viktigt. Men kanske tolkar vi det vi ser på ett felaktigt sätt? Bara för att internet har blivit viktigt så kanske det inte behöver betyda att journalistik blivit mindre viktigt? Paul Ronge poängterar till exempel att Al Jazeeras rapportering varit oerhört god och detta mycket tack vare internet – inte trots internet.

Mikael Zackrisson förklarar varför debatten är viktig, men när Joakim Jardenberg och Anders Mildner bestämmer sig för att köra en live-streamad repris på egenhändigt ihopsnickrat manér blir jag besviken. Anders framförande är inget sprängstoff i sig självt, utan mer en stilla nulägesanalys med historisk klangbotten. Inte heller är den efterföljande diskussionen särskilt ny, utan argumenten från bägge sidor kan spåras flera år tillbaka i tiden.

Det som är nytt är något helt annat. Debatten har svängt. Tidigare har det varit internetvännerna som stått för de syrligaste kommentarerna och den successivt upptrappade stämningen, men den rollen har nu övertagits av traditionalisterna.

Då är det lätt att som Gert Frost, själv utbildad journalist men samtidigt en numera inbiten internetentusiast med stark röst, faktiskt tappa tilltron till journalistiken. Det är meningslöst att skriva vidare, resignerar han och ställer frågan om huruvida folket faktiskt är beredda att betala för journalistik överhuvudtaget?

Det som saknades under den efterföljande debatten var frågan om vilken uppgift journalistiken ska fylla. Inte för journalistikens egen skull, utan för de som ska ha nytta av den. För som i fallet Egypten, sociala medier och Al Jazeera, så ser vi ju hur rapporteringen faktiskt blir bättre med miljontals kameror ute på gatorna, i händerna på de utsatta.

Det talades mycket om journalistrollens status och journalistikens makt. Att journalistiken ofta tycker att de är “lite finare”. Men är lösningen att i självsaneringens ädla namn kliva ner från de höga hästarna? Jag tror inte det. Det är journalistikens inneboende stolthet som ger dess innehåll ett värde, inte innehållet i sig självt.

Begrunda Anders Thoressons reflektion från seminariet:

“Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.”

Märk väl att Per inte fokuserar på nyheter. Kanske kan vi hitta nyckeln till journalistikens problem i detta? Istället för att sträva efter att vara först med det senaste så kan istället journalistiken bli bäst på det viktigaste. I ett sådant paradigm kan journalistiken samexistera med internet och faktiskt behålla (och till och med utveckla) sin yrkesstolthet och därmed sitt värde.

Affären, då? Till att börja med kanske vi nyktert kan konstatera att nyheter sällan varit en affär på egna ben. Annonsintäkter har gått hand i hand med utvecklingen sedan allra första början. Att peka på att publiken försvinner känns orättvist, eftersom vi konsumerar mer nyheter än någonsin tidigare. Vi är vanedjur och som sådana är det svårt att hålla alla nyhetssajter i huvudet när vi surfar, i synnerhet om det handlar om att annonsörerna ska få sina banners synliga i några sekunder…

Att detta är en viktig medievecka accentueras ytterligare av hajpen kring den låsta nyhetsapplikationen The Daily, apropå medieaffären. Fredrik Strömberg poängterar i en första kommentar:

“Visst, tidningar som USA Today har haft stor framgång med sin icke-lokala strategi, men det här är en helt annan distributionsvärld. Och mitt största problem med The Daily är egentligen två. För det första ger den mig ingen känsla av att vara en matig nyhetsprodukt, lite samma problem som vi känner igen från andra dagliga nyhetstidningar. Och för det andra så blir det, hur mycket man än pratar om sin unika röst, för generiskt. Och ingen formgivning eller presentation i världen kan dölja det. Med detta sagt – kommer det att lyckas? Det är inte omöjligt, nyckeln här ligger i priset och tekniken. Den kommer att säljas för en dollar i veckan, på en förnyande (recurring) prenumeration. Det är ohyggligt många som kommer att bara låta prenumerationen fortgå för att att det är så billigt. Och där kan man bara gratulera amerikanerna, som har en så stor marknad att man kan gå runt på den här typen av priser (om det funkar). Men tro inte att det här sätter något exempel för hur man kan prisa medieprodukter i Sverige, bara.”

Nej, då är The Atavist intressantare.

Nåväl, jag är uppenbarligen inte journalist, men marknadsföring förstår jag mig på. Liksom Fredrik och Malin Nävelsö vill jag därför slå ett slag för den lokala journalistiken. I min värld ser jag från första parkett vad som händer med de stora marknadsföringsbudgetarna och särskilt med medieköpen. Annonsering behöver komma närmare dem de berör. Medieköp går från att spreja brett till att skjuta prick. Och för mediehusen kan många bäckar små faktiskt bli till en stor å.

Ett annan del av annonsaffären journalistiken behöver ta fasta på är att annonserna behöver följa med de enskilda nyheterna, inte själva formatet. Se hur Youtube eller för all del TV4 Mobilab bland andra experimenterar med inbäddad reklam som följer med även när du delar. Allt på ett kuvöst stadie förstås, men det finns en logik i att innehållsskaparen tjänar på spridning istället för inlåsning. Fokus blir då på att skapa relevant och viktigt innehåll istället för att med tekniska knep locka till den egna sajten.

Den senare strategin kannibaliserar blott på den egna branschen då vi konsumenter – som de vanedjur vi är! – knappast klarar att vara trogna fler än högst ett fåtal faktiska sajter.

På samma ämne slår jag även ett nytt slag för en annan gammal käpphäst: Det finns en affär som är bättre än annonsaffären, nämligen analysaffären. Genom att vara en hub för viktigt och relevant innehåll har mediehusen en möjlighet att ackumulera oerhörda mängder spännande data om läsarna, tittarna och lyssnarna – bara genom hur de klickar och sprider saker. Om djupanalysföretag som Forrester Research och Gartner Group hade tillgång till all denna data hade de kunnat tälja guld med kniv – varför skulle inte mediehusen kunna göra det?

Analysaffären går dessutom bättre hand i hand med journalistikens roll som oberoende granskare än vad annonsaffären någonsin gjort.

Apropå just marknadsföring så sitter jag just nu i min lägenhet på Manhattan med Superbowl i bakgrunden. Det är ett spektakel och det är tydligt att det finns en plats för masskommunikationen och de stora budgetarna ännu, även om jag är säker på att konversationerna går varma inte bara framför tv-apparaterna, utan även på Twitter och Facebook.

Jag missade shlagerspektaklet hemma i Sverige, men att döma av dem som diskuterade de första bidragen så höll de relativt låg kvalitet, vilket antagligen säger en hel del. Men riktigt snygg är Twinglys Liveboard över Twitter-snacket. Hans Kullin berättar att detta är ett rekordtwittrande.

Men hur viktigt är Twitter i Sverige? Om vi ska gå efter volym – inte särskilt viktigt. Den ambitiösa folkräkningen av Hampus Brynolf möttes först av stor beundran och många glada tillrop, men exempelvis Niclas Strandh och David Hall, som äger starka röster, uttrycker viss skepsis. Själv jämför jag dagligen konversationsvolymer på Twitter mellan olika länder och Sveriges volym… är inte stor. Men spelar det roll?

Snabbheten och enkelheten och kopplingarna mellan de mest tongivande individerna i den debatterade Twitter-eliten (ett begrepp som många starkt ogillar), gör att samtalen blir viktiga den lilla volymen till trots. Hur viktiga? Det kanske nästa undersökning tittar närmare på.

Charmigast var i alla fall Leif Pagrotskys inträde på Twitter. Eller hur några politiker i kommunfullmäktige bestämmer sig för att testa.

Apropå charmigt fick sig SL en liten näsbränna över de stigande priserna när nätaktivister bestämde sig för att använda deras lanserade tävlingskampanj för att föra fram sitt budskap. De flesta tycker nog att detta var rätt harmlöst och faktiskt ganska roligt, även om det kanske var lite svettigt på SL där ett tag.

Mer på allvar är då den stora krisövning i vilken sociala medier får en tydlig roll att spela:

“I morgon börjar första fasen av SAMÖ KKÖ 2011, Sveriges största krisövning någonsin med 70 myndigheter och andra aktörer, sammanlagt drygt 6000 personer inblandade. I spelet drabbas Sverige av en kärnteknisk olycka, och myndigheterna ska göra sitt bästa för att skydda medborgarna.”

Gick det bra? Berätta gärna i kommentarsfältet.

Här i USA har Kenneth Cole’s olyckliga försök till finurlighet varit den stora snackisen i sociala medier. Klädmärkets talesperson valde att göra sig lustig i en tweet i vilken han drog paralleller till händelserna i Kairo. Eftersom jag har fått viss insyn i detta i efterhand vore det oetiskt av mig att analysera händelsen djupare här, men det finns tusen och åter tusen arga tweets och blogginlägg för den som vill fördjupa sig i detta.

Noterade även att en mangatecknare dömts för barnpornografibrott. Det är svårt att tolka innebörden av detta. Betyder det att lagen syftar till att förhindra att barnpornografiska gestaltningar hamnar framför ögonen på människor med pedofila tendenser? Var det under sådana premisser lagen klubbades igenom? Sedan ser ju typ 9 av 10 figurer i mangavärlden ut att vara typ tio år, så genren får det svettigt i Sverige framöver. Hannah Fridén skriver initierat om ämnet.

Men det händer märkliga saker i verkligheten också. Som den här ondskefulla handen.

Gemensamt skulle jag även vilja att vi lyfter på hatten för alla de svenska journalister som riskerar liv och hälsa för att rapportera om händelserna i Egypten. I synnerhet varma tankar till de som faktiskt skadats eller kränkts, som Bert Sundström som knivhuggits och vars rapporter varit oerhört värdefulla.

Jag har även sett diskussioner om SJF och Pressens samarbetsnämnd i veckan, men dessa frågor lämnar jag därhän åt dem som förstår vad som händer bättre. Inte heller har jag koll på diskussionen om #prataomdet och Julian Assange. Men apropå Assange tycker jag att det är roligt att SR startar Radioleaks.

Vi avslutar den här viktiga medieveckan och detta pratiga SSBD-veckobrev med min favoritlåt av Gary Moore.

- Jerry Silfwer

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(50%) (50%) (0%) (0%)
2 buttar
  • http://medieman.wordpress.com/2011/02/07/ta-journalistroll-pa-allvar/ Ta #journalistroll på allvar | media tankar

    [...] Bloggen Same Same But Different sammanfattar diskussionen #journalistroll på ett initierat sätt och det är en bra startpunkt för den som vill fördjupa sig i vem som är vem i debatten. [...]

  • http://www.accentmagasin.se/pierre/2011/02/08/lankar-och-kommentarer-8-february-2011/ Länkar och kommentarer – 8 February, 2011 | Pierre Anderssons blogg

    [...] Veckan som gick – vecka 5 « Same Same But DifferentJerry Sifwer kommenterar #journalistroll: ”Istället för att sträva efter att vara först med det senaste så kan istället journalistiken bli bäst på det viktigaste. I ett sådant paradigm kan journalistiken samexistera med internet och faktiskt behålla (och till och med utveckla) sin yrkesstolthet och därmed sitt värde.” Det här inlägget postades i kommentarer. Bokmärk permalänken. ← 136 000 000 kr [...]

  • http://digitalpr.se/2011/02/10/strandh-digitalpr-omvarldskoll-20110209/ Strandh.DigitalPR » Strandh DigitalPR omvärldskoll [2011/02/09]

    [...] Veckan som gick – vecka 5 [...]

  • http://samesamebutdifferent.se/2011/02/14/veckan-som-gick-vecka-6-2/ Veckan som gick – vecka 6 « Same Same But Different

    [...] Det var i onsdags som Katrineholms kommunchef fick en rad frågor från en reporter på Katrineholms Kuriren. (kan någon snälla tala om för mig om det ska skrivas med eller utan bindestreck?) Han lade upp frågorna i sin blogg och bad läsarna om hjälp med svaren. Ett agerande som blev upprinnelsen till årets hittills största clash mellan nya och gamla medier, det som SSBD ursprungligen handlade om. Det blev också ett konkret exempel att utgå ifrån i den sedan tidigare pågående diskussionen om journalistrollen, som Jerry Silfwer sammanfattade fint i förra veckans veckobrev. [...]

blog comments powered by Disqus