February, 2011


28
Feb 11

Internetdemokrati för vem?

Verkligheten på andra sidan webbläsaren är en storm av åsikter, idéer, politisk propaganda, öppna brev, kakrecept och nyheter. Stormen har precis fällt Egyptens diktator och kommer att fälla fler allt eftersom fler vindpustar ansluter; just nu råder det klass tre-varning i stora delar av arabvärlden.

Än så länge har det inte blivit några större kalhyggen i Sverige, men allt fler tar ur ena fickan upp sin knutna näve och ur den andra sin nya smartphone: allt fler gör sin röst hörd i frågor som engagerar dem. Internet verkar onekligen ge makt till folket.

Frågan är hur jämnt makten sprider sig? Vem får de bästa bitarna, och finns där till och med de som relativt sett förlorar demokratisk makt? Vi journalister genomgår just nu seglarskolan och har så smått börjat lära oss hissa rätt segel för att fylla det av bloggvinden, men vad händer med dem som inte är journalister, med den som inte ens i den vidaste ”nyjournalist”-bemärkelse kan kalla sig journalist?

Jag kommer ihåg Magnus Bråths inlägg om att bloggande ger makt och stärker demokratin:

Internet och framförallt bloggandet har förändrat världen. Det som har hänt är att ett informationsoligopol har brutits. Det är inte längre några få som kontrollerar vad vi får reda på, vi kontrollerar alla informationen.

Det är ett bra inlägg, samtidigt som det till viss del är skrivet utifrån ett ovanifrån-perspektiv. ”Du ska skaffa en blogg så att du får samma makt som jag har för jag har faktiskt makt” är en sanning med modifikation – Magnus jobbar med SEO och är expert på att göra bland annat sina inlägg sökbara och lästa. Det han skriver om Karin Olsson (efter bråk mellan bland annat henne och Paul Ronge) blir läst av fler, eller som han själv uttrycker det i kommentarsfältet:

Vill dessutom tillägga att jag kan något som Karin inte kan – Om några dagar kommer den här bloggposten ha permanentat sig på förstasidan när man söker på hennes namn, min åsikt kommer alltså fortsätta spela roll även i framtiden när hennes post sedan länge är glömd.

Det Magnus tycker kommer alltså att finnas kvar. Likaså vad de stora företag säger som köper Magnus tjänster för att flytta upp sina egna sidor i sökresultaten, och på så vis knuffar ner andra, kanske kritiska, åsikter. Eller städar de helt enkelt bort kritik direkt, utan omsvep.

För de allra flesta är det ändå inte dammvippan som är problemet. Egentligen är problemet inte ens ett problem utan en möjlighet, problemet är bara att möjligheten inte är lika möjlig för alla.

Möjligheten består i att kunna skriva och publicera sin text, problemet för många är att göra det på ett bra och övertygande sätt.

Jag är journalist och har fått lära mig att skriva texter på ett sådant sätt att de blir lästa. Redan på själva antagningsprovet till journalistprogrammet kontrollerades det så att jag skrev någorlunda bra, och långt innan det hade jag fått höra av lärare att jag borde jobba med att skriva när jag blev stor. Som journalist övas jag dessutom i kritiskt tänkande och jag får betalt för att läsa andras debattinlägg; mina retoriska färdigheter blir på så vis bättre och bättre, och jag fyller mina texter med mer och mer övertygande innehåll. För mig innebär alltså informationssamhället med alla sina bloggar och skrivbara ytor en massa möjligheter att påverka, internet blir ett demokratitillskott jag kan ta tillvara på.

Till gruppen som har lätt för att skriva ner sina argument kan vi lägga exempelvis PR-folk och mediestrateger, författare, diverse akademiska människor och ett gäng naturbegåvningar. På det hela taget finns där väldigt många människor som kan skriva rätt bra, och även de har allt att vinna på den möjlighet att publicera sig som internet innebär.

Frågan är hur den vars texter blev rödklottrade av svenskläraren, och vars åsikter blev stumma på skolgården, nu ska göra sig hörd i internetstormen? Vad ger internetdemokratin dem?

Men hallå, har vi inte riksdagsval där varje väljares röst räknas? Visst gäller fortfarande det vi fick lära oss om representativ demokrati, där de som är duktiga retoriker och skribenter företräder de som inte är det? Måste alla göra sig hörda på bloggar och i sociala medier, måste stormen utvecklas till en orkan?

De allmänna valen finns kvar, men jag tror att den demokratiska kraften har förskjutits lite från Regeringsformen och Vallagen mot Yttrandefrihetsgrundlagen. Medan rättigheterna i Vallagen är relativt enkla att tillgodogöra sig så krävs det mycket mer arbete för att få nytta av YGL, och den vars texter inte hörs (eller inte skrivs) kommer helt enkelt tappa demokratisk påverkansmakt relativt sett de som skriver högljutt och välljudande.

Skolan ska ge eleven förutsättningar att bli en aktiv samhällsmedborgareskriver Skolverket under ”Demokrati som uppdrag”. När jag gick i grundskolan betydde det att lära sig röstsystemet med kommunval etcetera, och möjligtvis få sig en bit demonstrationshistoria tills livs. Min lillasyster lämnade grundskolan för något år sedan och då verkade kurserna inte ha förändrats nämnvärt.

Det jag tror behövs för att bli ”en aktiv samhällsmedborgare” är kunskaper i retorik och ”offentligt skrivande”, det vill säga bloggande och liknande. Jag tycker att det är skolans ansvar att se till att eleverna får denna kunskap, annars är det rika företagsledare med SEO-budget, journalister samt en och annan naturbegåvning som lägger beslag på internetdemokratin.

/Lasse Edfast
@lasseedfast

(Eftersom detta inlägg snarast kan sägas handla om en #ojournalistroll, vill jag tillägga hur viktigt det är att de traditionella medierna lyfter fram de som inte själva kan publicera sig så att även deras röster blir hörda. Tyvärr tenderar media att ge än mer plats åt de som redan syns och hörs mycket på Twitter och dylikt eftersom de är lätta att hitta och man vet vad de tycker.)


27
Feb 11

Veckan som gick – Vecka 8

Händelserna i Libyen
Som så många av de senaste veckorna börjar vi utomlands och med oroligheterna i världen. Denna vecka har Libyen stått i centrum och inte minst landets ofta kallade galna ledare Muammar Khadaffi. Ett namn som få kan ha undgått men som verkar vara svårt att hitta den rätta stavningen på. Ghadaffi, Kadaffi, Khadaffi, Qadhdhafi… Alternativen är många, men ska man tro Språkrådet så är det det sistnämnda som gäller. Eller? Men det är givetvis ett av de mindre problemen med den här mannen. Bland annat hotas journalister som försöker ta sig in i landet att betraktas som laglösa. När han är inblandad kan det anses vara en aning naivt att tro att det kommer gå relativt lugnt till som i Tunisien och Egypten.

I ett uttalande av Sverige i FN:s råd för mänskliga rättigheter fördöms de händelser som ägt rum och det konstateras att “attackerna saknar motstycke”. Protestanter beskjuts och våldet eskalerar. Men beroende på vem man frågar får man olika svar angående läget i landet. Skrämmande.

Carl Bildt har fått utstå kritik för sitt flata förhållningssätt till diktaturen i Libyen. Utrikesministern sa på måndagen till Dagens Eko att “det inte handlar om att stödja den ena eller den andra utan om att få stabilitet och en rimlig utveckling”, vilket har väckt debatt och har lett till att ministern har fått försvara sig både en och två gånger.

Betydelsen av de sociala medierna för revolutionerna i arabvärlden har diskuterats på flera håll under dessa månader, men för en nybliven egyptisk pappa råder det inga tvivel. Han döpte sitt barn till Facebook för att hedra den roll som de sociala nätverken spelat.  Det finns igen hejd när det gäller kreativitet och barnnamn kan tyckas… Via CNN kan vi också läsa om “Revolution 2.0″.

Tips på hur du bäst följer händelserna i arabvärlden levereras av Axel Andén på Medievärlden.

Som en konsekvens av de sociala rörelserna som gjorts möjliga via Internet drar nu Kina öronen åt sig och skärper ytterligare kontrollen över nätet. För det finns givetvis de som vill få igång en egen “Jasminrevolution” även i Kina.

Hett här hemma
Om vi nu istället riktar blickarna mot vad som hänt här hemma kan vi konstatera att mycket diskussion pågår kring journalisternas eget förbund och kring en stoppad krönika i förbundets egen tidning. Journalisten Paul Frigyes väljer att säga upp sig efter att chefredaktör Helena Giertta valt att inte publicera hans krönika på grund av hur den kunde uppfattas i relation till tidningens inställning. Medierna i P1 rapporterar utförligt om händelsen med uttalanden från båda parter. Här på SSBD förklarar Sofia Mirjamsdotter varför detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Åsikterna går varma och frågor som ställs är bland annat hur länge Giertta ska tillåtas sitta kvar och var annars debatten kring journalistrollens framtid ska föras om inte i den egna tidningen? Många vill säga upp sina medlemskap i protest, men andra vill inte ge upp riktigt än.

Frigyes skriver en debattartikel som också blir bemött.

Vill du läsa krönikan finns den nu trots allt publicerad i sin helhet.

SVT. Om Eva Hamilton får som hon vill kommer vi snart inte längre att åtnjuta en gratis tillgång till svtplay. Internetanvändare ska också betala tv-avgift. På DN Debatt skriver hon om vad som krävs i framtiden och står givetvis inte oemotsagd.

Mats Svegfors, VD Sveriges Radio, och Cecilia Benkö, vvd, har lämnat in en avsiktsförklaring till regeringen som definierar Sveriges Radios roll i det framtida medielandskapet.

The Phonehouse har åkt på smäll en del under veckan efter att ha blivit granskade av Dokument Inifrån. Nog så hemskt är det hur företaget har behandlat sina anställda, men för att göra det hela ännu lite värre har man efter programmet haft lite svårt att veta hur man ska bemöta anklagelser och kritik. Eller lite svårt… man kan nog kalla det katastrof rakt av och säga att Phonehouse hjälpt till att gräva gropen ännu lite djupare. På företagets hemsida kan man idag läsa om de åtgärder man tagit för att “det här inte upprepas”. På Facebook pågår diskussionen för fullt.

Bloggerskan Kissie, aka Alexandra Nilsson, har också lite svårt att hålla huvudet kallt och svär åt både den ena och den andra reportern och slänger hot omkring sig. Hon polisanmäls av Pascal Engman och Nyheter 24 efter att ha hotat honom och svarar med att lämna in en stämningsansökan. Båda verkar idag vara nedlagda och Kissie har bett om ursäkt. I lördagens Medierna vill hon dock inte låta sig intervjuas utan lägger på upprepade gånger.

Angående händelsen på en tågperrong i förra veckan när en ung kvinna hamnade mellan tåget och perrongen får nu även SJ ta del av de sociala mediernas makt och möjligheterna som medföljer en känsla av ansvar och en vilja att hjälpa. Utredningen på eget initiativ kan följas här.

Ytterligare ett steg har tagits när det gäller att sudda ut gränsen mellan vår digitala identitet och vår fysiska. Niclas Strandh har i dagarna lagt till sitt nick som lagenligt mellannamn. Deeped. Det är intressant tycker jag. Och jag undrar hur många som kommer att ta efter eftersom någon nu varit modig nog att vara först (så vitt jag vet?).

Kortisar
Julian Assange ska utlämnas till Sverige enligt ett beslut som han såklart kommer att överklaga. Den kontroversielle Assange är också anledningen till att George Bush ställde in sin medverkan vid konferensen Global Leadership Summit i Denver eftersom han inte under några omständigheter vill delta i samma forum som någon som skadat USA:s intressen.

Hela socialdemokraternas presstab hoppar av.

Ett försök till diskussion via Twitter med riksdagsledarmoten Anton Abele verkar inte ha gått så bra. Den inledande anledningen var Abeles vilja att reglera internet genom att ge polisen möjlighet att begära ut abonnemangsuppgifter, vilket han uttrycker i en debattartikel i Expressen.

Anders Lundin slutar på Allsången och lämnar över till Måns Zelmerlöf. Ok.

Big Brother är tillbaka. Hmmm…

Vad man väljer att blogga om varierar… Skönheten i att vi alla har rätt att uttrycka våra intressen visar sig i en blogg om rulltrappor i Flemingsberg.

Melodifestivalen tar över twitterflöden under lördagskvällarna (i alla fall mitt) med hashtagen #Mel2011 som hamnade på “trending topics” på Twitter. Bara efter förra lördagens festival kunde man konstatera 37 000 inlägg. Helt sjukt, speciellt med tanke på hur många som svär att de aldrig tittar på tillställningen:)

CNN tar pris för sitt innovativa sätt att använda Twitter under fotbolls-VM i Sydafrika.

Och vi avslutar med att uppmärksamma att denna förträffliga blogg under veckan har fyllt 3 år. Sofia sammanfattar och reflekterar och jag kan inte annat än säga tack för att jag får vara med på ett litet hörn. Och självklart GRATTIS.

/Caroline
@millionesse


25
Feb 11

Droppen som fick min bägare att rinna över

Paul Frigyes, reporter på tidningen Journalisten, säger upp sig från jobbet. Detta för att Helena Giertta stoppade en resonerande krönika om journalistrollen. En riktigt bra krönika, som om den hade publicerats i Journalisten hade kunnat vara startskottet för en seriös diskussion även där om framtidens journalistik och nya förutsättningar i en föränderlig värld.

Det är hög tid att Helena Giertta lämnar över chefredaktörsstolen på tidningen Journalisten till någon annan. Till någon som är intresserad av öppenhet och yttrandefrihet. Till någon som på allvar vill diskutera journalistrollen i en värld i förändring. Till någon som är intresserad av utveckling och framtid istället för bakåtsträvande och gamla ohållbara principer. Till någon som tar uppdraget på allvar utan att väja för svåra frågor, någon som är öppen för andras åsikter och tankar, någon som lyssnar.

Om inte Helena Giertta tänker säga upp sig av egen fri vilja vädjar jag, som medlem av Journalistförbundet, till SJFs styrelse att genast börja leta efter kandidater till jobbet och säga upp Giertta.
Jag ser fram emot en öppen process där både SJF och tidningen Journalisten spelar med öppna kort och har ett transparent samtal med medlemmarna om förbundets, tidningens och yrkets framtid.

Allt annat är oacceptabelt, utifrån det faktum att en av tidningens reportrar sagt upp sig i protest mot Gierttas syn på vad tidningen Journalisten ska stå för.

Det vore upprörande på vilken tidning som helst att en chefredaktör stoppade en reporter från att framföra åsikter om journalistik i en krönika. Att detta sker hos Journalistförbundets eget husorgan är ofattbart. Att en reporter känner sig nödgad att säga upp sig för att ledningen för den tidning som ska spegla just journalistrollen vägrar låta andra åsikter än de egna komma fram är inget annat än skandal, och det är inte första gången Giertta visar tecken på dåligt omdöme.
Och hennes förklaring till det inträffade lyckas inte på något sätt vare sig släta över eller förklara. Jag hade något hoppats att Frigyes överdrev, att det egentligen handlade om något annat, men hon står verkligen för detta. Magstarkt. (även om det såklart fanns andra men direkt relaterade orsaker till att Frigyes till slut lackade ur)

Men Helena Giertta menar alltså på fullt allvar att tidningens anställda inte får ha andra åsikter än dem hon själv representerar, för Helena Giertta är Journalisten. Gierttas åsikter är tidningens åsikter.

Frågan är nu om SJF’s ledning trots detta har fortsatt förtroende för Helena Giertta?
I så fall vill jag inte längre vara med i SJF. Antingen lämnar Giertta sin post som chefredaktör, eller också lämnar jag förbundet.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan

Frigyes krönika kommer att publiceras i Expressen i morgon och i Medievärlden på måndag.

Uppdaterat: Här finns Frigyes krönika att läsa i Expressen. Och så har han kommenterat händelsen ytterligare i DN Kultur.


Flattr this


25
Feb 11

SSBD 3 år idag

Idag är det exakt tre år sedan första bloggposten publicerades här på SSBD. Tre år då det hänt vansinnigt mycket och samtidigt är det mesta ungefär som det var då.

När jag och Niclas Strandh drog igång den här bloggen hade vi inget särskilt mål, eller strategi. Det var en rätt spontan idé som gick ut på att vi borde blogga ihop, och att det fanns utrymme för ännu en medieblogg. Vi tog en nisch som inte var inmutad – den om mötet mellan gamla medier och nya. Ett område som intresserade och engagerade oss båda, från lite olika perspektiv. Jag journalist – Niclas reklamare.
Förutom egna åsikter och analyser försökte vi vara en aktiv nyhetsrapportör, som berättade om sådant vi tyckte var viktigt och intressant i mediebranschen. Vi bjöd in gästskribenter, som gav sina perspektiv på det nya medielandskapet, och jag intervjuade en rad intressanta personer i branschen. Då var vi ganska ensamma om att rapportera om just den sortens nyheter, idag är det flera som gör det, inte minst har tidningen Medievärlden – som vi alltid haft en god relation till – börjat berätta sådant som vi från början ofta var ganska ensamma om.

Och vilken respons vi fick!

I september samma år var vi nominerade till Årets Nättidskrift. I februari 2009 vann vi nyinstiftade YABA för Årets bästa medieblogg.

Sedan gick luften ur. Både jag och Niclas satsade samtidigt på att bli egna företagare. Niclas hoppade av SSBD, och jag fick prestationsångest. SSBD hade fått så pass bra rykte att jag hade känslan av att varje post här måste vara extraordinär, lysande, briljant. Att nå dit jämt och ständigt kändes orimligt. Och litegrann kändes det som om intet nytt fanns att säga. Det var samma saker, möjligen med något andra formuleringar, som tuggades om och om igen. Samtidigt exploderade bloggvärlden i Sverige av mediebloggar, bloggar om sociala medier och journalistik, och det kändes fint. Vi hade dragit igång något, det hade blivit ringar på vattnet och verket kändes på sätt och vis fullbordat.

Men så var det det här med veckobreven. Redan i mars 2008 började vi varje söndag att publicera en länksamling som vi kallade “Veckan som gick”. Snart utvecklades det till en ambitiös veckosammanfattning som uppskattades och senare efterfrågades när det blev tyst härifrån. Så i september 2009, efter att SSBD legat nere några månader, gjordes en nystart.

Då hade jag fått med mig Jerry Silfwer som medhjälpare, och en rad lysande skribenter som tillsammans väckte liv i bloggen. Jag och Jerry turades om att skriva veckobreven och det rullade på, även om farten trappades ner något efter årsskiftet i fjol.

Idag är vi fyra personer som turas om att skriva veckosammanfattningarna. Förutom jag och Jerry är det Caroline Johansson och Mikael Zackrisson. Där emellan är aktiviteten oregelbunden, men fortfarande finns frågor i mediebranschen som vi tycker är angelägna att ta upp, och då och då har vi gästskribenter. Förhoppningen är att SSBD ska fortsätta att vara en plats för öppen mediedebatt och analys. Kanske inte den mest livaktiga, men alltid relevant och intressant.

Jag vill också tacka alla som hjälpt till att göra Same same but different till en av Sveriges främsta mediebloggar. Givet alla skribenter och gästbloggare genom åren, men lika mycket vill jag tacka er läsare, utan er skulle SSBD inte finnas.
Några personliga tack vill jag också rikta till Axel Andén, Martin Jönsson, Joakim Jardenberg, Morris Packer, Martin Källström, Anton Johansson, Fredrik Wass och Paula Marttila, för inspiration, pepp och bra feedback när jag behövt den.
Jag har säkert glömt någon, men det beror inte på att du som känner dig glömd är obetydlig, det beror helt och hållet på mitt eget dåliga minne.

/Sofia Mirjamsdotter
@mymlan


Flattr this


21
Feb 11

Veckan som gick, vecka 7, 2011

Det är svårt att sammanfatta en vecka utan att börja med de stora händelserna i arabvärlden. Protesterna sprider sig nu till Libyen, Bahrein och Marocko. Jag har inte följt utvecklingen i detalj, men uppenbart är att precis som i Egypten försöker ledarna i Libyen stänga ned internet för att försvåra för demonstranterna. I Marocko sprider regeringen desinformation om planerade demonstrationer, men dementeras sedan på Facebook.

Exakt vilken roll nätet, Facebook och andra sociala sajter i spelar i revolterna är ett ämne som debatterats. Jag tycker Sam Sundberg sammanfattade det bra i Svd:

“En Facebook-grupp allena störtar ingen diktator. Men internet öppnar svindlande möjligheter för såväl demokratiska som antidemokratiska krafter som förstår att utnyttja det.”

Martin Gelin är inne på samma spår i DN några dagar senare.

“Efter den här vintern har det blivit svårare att förneka sociala mediers globala inflytande, eller den kraft som kan uppstå i ledarlösa gräsrotsrörelser. Men lärdomen bör inte vara att den nya teknologin på något organiskt sätt skulle göra världen mer demokratisk och rättvis. Det finns ingen inneboende godhet i Facebook, Twitter eller YouTube. Om de kommer att användas för att sprida demokrati eller förtryck kan bara avgöras av deras användare.”

Nu är jag själv en obotlig optimist i när det gäller webben, men personligen tycker jag ändå att både Sundberg och Gelin lite grand missar den inneboende transparens som finns i webben i sig. Och den transparensen är per definition positiv, när det gäller att motarbeta totalitära regimer.
Nu på natten till måndag ser jag rapporter på Twitter om att protesterna i Libyen sprider sig och att regimen tycks vara på väg att falla.

Här hemma har det framför allt handlat om #kkgate, bråket mellan den bloggande kommunchefen och Katrineholmskuriren som granskar honom. Bråket har nu nått allmänmedia, som DN. Sveriges Radios Medierna sammanfattade i lördags:

Varför bråkade alla om Katrineholmskuriren? by Medierna

Och tidigare i veckan debatterade kommunchefen Mattias Jansson och Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka i Studio Ett.

Fajten nådde väl någon slags bottennivå när Wistbacka på ledarplats slog fast att Jansson blivit känd tack vare Kurirens granskning av honom och sedan kallade sina kritiker för bloggvalpar. Detta föranledde före detta TV4- och Expressenchefen Morris Packer att publicera ett öppet brev till Wistbacka här på SSBD, där han menar att Wistbacka är en skam för journalistiken.

Efter det blev tonen något mer försonlig. Malin Lernfeldt, ledarskribenten på GP som blev så kritiserad för sitt uttalande om att SJ borde twittra i höstas, svarade här på SSBD, “Sluta kriga, det är 2011 nu”.
Frilansjournalisten Tomas Carlsson körde det juridiska spåret och gick igenom kommunens rättigheter och skyldigheter i en post som även Katrineholmskurirens publicerade. Personligen anser jag att Carlsson är lite fel ute, min erfarenhet är att domstolarna mer intresserade av att lagens mening efterföljs – det vill säga att myndigheterna är öppna – än vem som äger servrar och domännamn.
Jag låter Thord Daniel Hedengren få sista ordet.

Nästan lika stor uppmärksamhet fick Dagens Nyheters granskning av bostadspolitiken och en intervju med statsminister Fredrik Reinfeldt där han enligt DN “sågar” hyresrätten. Detta var en helt felaktig tolkning, menade Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, och valde att publicera en egen bandinspelning av intervjun på regeringens pressajt för att motbevisa tidningen. DN publicerade då också intervjun, och chefredaktör Gunilla Herlitz menade att Alenius hade ringt och nästan hotat henne innan publiceringen, ett uttalande hon dock senare tog tillbaka.
Regeringens agerande visar dock att man inte tänker låta medierna sätta agendan, och pressmeddelandet fick också de stora kvällstidningarna att fokusera stort på bråket mellan tidningen och Reinfeldt. Att Reinfeldt faktiskt inte själv ville svara på frågan kom i skymundan.

Paul Ronge drog i en bloggpost slutsatsen av både DN-bråket och KKgate att politikerna nu utmanar medias makt. Själv skrev jag något liknande, men med tillägget att det nu kommer en helt ny typ av aktörer som gör anspråk på att göra det journalister alltid gjort.

En av de som gör det tydligast är Apple, som i veckan lanserade prenumerationer i sin nätbutik App Store. I korthet skärper Apple kraven på de som säljer prenumerationstjänster via appar. En prenumeration som säljs via till exempel leverantörens/mediebolagets egen sajt måste alltid finnas tillgänglig inuti App Store också, och då till samma (eller lägre) pris. Men i App Store tar Apple 20 procent av intäkterna, utanför 0 procent. Dessutom får leverantören inte automatiskt tillgång till kunddata om prenumeranten, som den sålts inuti App Store, om inte kunden frivilligt gått med på att dela med sig av exempelvis mejladressen. Man får inte heller bygga apparna så att de länkar till en extern säljsajt.
Det här har fått igång debatten om huruvida Apple utnyttjar sin ställning i app-världen. Jason Kincaid förstår inte varför alla försvarar Apple, när bolaget utnyttjar sin monopolställning. MS Siegler går i svaromål och menar att över tid kommer marknadssituationen förändras, så Apples villkor spelar ingen roll. Siegler erkänner dock att det är högt spel från Apples sida. Men villkoren kan slå tillbaka mot Apple när de blir en ursäkt för att bygga appar för Android, Googles kommande surfplatte-os Honeycomb och andra plattformar. Min förra arbetsgivare Bonnier har i alla fall valt att hoppa på Apples erbjudande. Sydsvenskan lanserades direkt som ipad-prenumeration, dock inte i App Store, vilket bryter mot Apples regler. Men tidningarna har å andra sidan till 30 juni på sig att anpassa sig till reglerna.
Nieman Journalism Labs gräver djupare i vad villkoren innebär för tidningshusen. Men den här artikeln ger lite perspektiv: Amazon tar också 30 procent av intäkterna, men först efter att kostnaderna dragits av.
Men att Ipads är populära på företagen, det råder det ingen tvekan om. Visst finns googlebaserades surfplattor, men priserna och kvaliteten lämnar fortfarande mycket att önska.

Samtidigt slutar Bonnier ge bort Dagens Industri i ipad-version, numera kostar den 28 kronor om dagen. Expressen går motsatt väg och ger bort sin tidigare betalda ipadutgåva, något som Joakim Jardenberg menar beror på att betalstrategin inte funkat. Jag är böjd att hålla med.

För den ipadintresserade har Roman Pixell gått igenom de svenska dagstidningarnas ipadsatsningar i en ambitiös artkelserie i Medievärlden:
Vägval för tidingsappar
Svenska pressens Ipad-missar
Svenska dagstidningar i Ipad – långt från fulländning
Det är lätt att vara kritisk när man läser om bristerna i de produkter som faktiskt säljs för tusentals kronor om året. Men man ska också förstå att ipad ändå är en plattform funnit i mindre än ett år, det handlar mer om att mediebolagen rusar fram lite för fort.
Det som oroar mig, personligen, är att tidningsföretagen så uppenbart prioriterar papperstidningslikheterna och möjligheterna att sälja tidningen som produkt, framför de sociala och personaliseringsmöjligheterna som ipaden ger.

Rasmus Fleischer varnar för att Apples regler för vad som får finnas i apparna bäddar för censur. Jag håller nog med om att det är en större fara för journalistiken än pengafördelningen.

Veckan inleddes annars med att moderatpolitikern Anton Abele beklagade sig över näthatet i Expressen och efterlyste hårdare tag från leverantörer av bloggplattformar och it-bolag mot “twittermaffian”. Signerat Kjellberg debatterade emot.

Lite mer internationellt: Banken JP Morgan ska sätta upp en stor fond för investeringar i sociala medier-bolag. Fonden ska dra in mellan en halv och trekvarts miljarder dollar och kan ses som ett svar på Goldman Sachs investering i Facebook nyligen.
Att det finns en hajp kring sociala nätbolag visades också när Zynga, som utvecklar Facebookspel som Farmville, tar in en halv miljard dollar i riskkapital och värderas till hela 10 miljarder dollar. Om någon undrat hur de där fåniga spelen på Facebook lyckas attrahera mångmiljonpublik, som dessutom betalar för sig, så har Business Insider en underhållande förklaring.
Hajpen togs också upp av branschorganet Computer Sweden som varnar för en bubbla inte olika den som drabbade internetbranschen för tio år sedan.

Kritiken mot Nokias allians med Microsoft konkretiserades när en anonym grupp “unga arga investerare” lanserade en Plan B för att utmana styrelsen på den kommande bolagsstämman. Det hela ledde till en hel serie roliga förslag på Plan C, D, E och så vidare. Men till slut visade det sig att det hela bara var en bluff. Helt klart verkar ändå att vi får vänta ett bra tag på den första Windowstelefonen från Esboo.

Utrikesdepartementet släpper en serie tidigare hemligstämplade dokument med ambassadrapporter från tiden från Sovjetunionens frigörelse. Dokumenten går att läsa i sin helthet på Issuu.com

Efter att både Elin Kling och Isabella “Blondinbella” Lösengrip tagit steget från blogg till tidning gör nu även sajten Daisy Beauty det. En tidning om skönhet kommer det att bli, och det verkar också vara en trend.
Svenska Kyrkan planerar att börja videofilma och sända gudstjänster på internet.
Charlotta Friborg tar över Östgötacorren och blir publisher eller tidningschef där. Friborg kommer närmast från ett jobb som pr-konsult, men har tidigare varit både ledarskribent och chef för DN.se.
Metro Teknik läggs ned.

Google gör ännu ett försök på det sociala området, nu är det Googles sökfunktion som vässas med sociala inslag. I korthet går det ut på att länkar som folk i ditt sociala nätverk tipsat om får högre rank i sökresultaten. Tyvärr indexerar Google inte Facebookgillningar, utan det görs enbart av Microsoftsökotorns Bing. Sökfajten fortsätter.
Hur förhåller du dig till det som händer på nätet kontra det som händer i den fysiska verkligheten, frågar Fredrik Wass och refererar till en ny bok om sociala medier.

Aftonbladet gör rekordvinst och numera tjänar webben mer annonspengar än pappret, i alla fall vissa månader på året.
TV4 satsar på Twitterkonton för olika redaktioner och program, men har lite problem med konton som “fallit mellan stolarna” bland medarbetarna.
Klout är ett nytt verktyg för att mäta inflytande på Twitter.
Mode- och spelsajten för unga tjejer Stardoll lanserar ett eget klädmärke i den fysiska världen.
Planerna på en gemensam etisk granskningsorganisation för medier går vidare, även om Sveriges Radio motsätter sig förslaget.

I lördags arrangerades Vinterminglet, en ny internetkonferens mitt i Stockholm inspirerad av sommarlägret Swedish Social Web Camp. Jag var själv inte där, men bland andra föreläste Sveriges Radios vd och vice vd Mats Svegfors och Cilla Benkö om sitt bokliknande bloggprojekt Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn.
Reklammannen och nybliven ipadföretagaren Johan Ronnestam pratade trender på webben, och Malin Stroman berättade om gamification, hur man kan utnyttja speltänkande i nya produkter för att öka lojalitet och underhållningsvärdet. Som hemlig gäst dök den gamla internetikonen Johan Staël von Holstein upp och talade om sitt hjärtprojekt Mycube, att man ska kunna äga sin data om sig själv på nätet. Erik Lindahl sammanfattar.
Mer om Vinterminglet:
Hallvarsson & Halvarsson: Vinterminglet I – digitala trender, gamification & Telias sociala kundtjänst
Dinwebb.nu: Spelifiering och ledarskap – nästa grej?

Mats Svegfors och Cilla Benkö debatterade för övrigt om public service roll och relation till kommersiella medier på DN Debatt i lördags.

Slutligen måste tipsa om ytterligare två bra inlägg om hur det är som journalist att gå från det gamla till det nya, publicerade i vårt serie om journalistrollen här på SSBD:
Sofia Mirjamsdotter om journalistrollen
Gästblogg: Malin Crona om journalistrollen

Till sist: Det är alldeles för lätt att klicka på gilla på något på Facebook, menar Maria Hillerström.
Då kanske en rejäl stämpel med knappen kan vara något? Dislike-stämpeln får du på köpet.
Foto: Roligaprylar.se

/Mikael Zackrisson