Gästblogg: Att koka soppa och kalla det journalistik

Detta inlägg av Lasse Edfast är ursprungligen publicerat i hans egen blogg.

Att koka soppa och kalla det journalistik

Jag är förmodligen vad den sociala mediesfären skulle kalla för lillgammal. 24 år liten och redan fast i de gamla tankesätten vad gäller journalistik. Tragiskt, jag som just börjat få några followers på Twitter. Jag som kunde blivit något.

Medierna i lördags handlade bland annat om nomineringen av en Flashback-tråd till Guldspaden. Det var Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg som den11 november nominerat tråden till priset, och förklarade varför på SR:s medieorm. Reaktionerna på nomineringen kom snabbt, både hos bloggareoch journalister (SSBD har fler länkar för den som vill, bland annat denna till Filters reportage om Flashback).

Förlåt, nu gjorde jag det igen. Gjorde en skillnad på journalister och bloggare. Några av er reagerade säkert redan innan ögat hoppat ner till detta stycke, kanske har jag redan tappat en läsare.

Men som sagt, jag är kvar i dåtidens journalistik. Jag har för många olästa poster i min RSS-läsare för att vara uppdaterad, för många bitar kvar i twitterkartongen för att se hur bilden ser ut i dag. Och ständigt är det någon som lägger dit nya. Sluta!

Nä, skojade bara. Sluta inte. Jag är ju inte alls någon bakåtsträvare. Jag vill bara inte slänga det gamla på tippen, redan halvfull av uttjänta tryckpressar. Att trycka ord på papper är kanske snart helt meningslöst, men kan det finnas en mening i att ha kvar begreppet ‘journalistik’? Kanske det. Ja, jag skulle till och med, på det ödmjukaste sätt, vilja drista mig till att värna det en smula här på min blogg.

Så tillbaka till guldspadenomineringen av flashbacktråden. En lysande nominering som inte minst uppmärksammat hur croud surfing kan användas, och som säkert genererat en hel del nya journalistanknytna användakonton på Flashback. Juryn får avgöra om tråden vinner eller inte, ska bli spännande. Jag skriver det här inlägget eftersom den efterföljande diskussionen fått journalismbegreppet att glida iväg ytterligare lite, liksom stympat och utspätt för att ingen ska känna saknad, eller skillnad, när det tillslut bara finns informationsteknologi kvar. “Är forumtråden journalistik?” har man frågat sig, och även fast det inte har presenterats något klart och väl underbyggt svar så är känslan ändå att det lutar mot ett “ja”.

Det är heller inte så konstigt. Det journalistiska hantverket har nedprioriterats alltför länge, och det som verkar ta mest skada är produktens form. Internet gör att funktionen som informationsbärare bibehålls – även då varje redaktions informationsproducerade minskas får läsaren veta vad som händer genom en mångfald av källor. Google och webbaserade sökverktyg gör att innehållet av framtagna uppgifter hålls uppe trots färre som gräver. Men formen, sättet att presentera det som luskats fram och som sedan ska masspridas ut, har inte alls kunnat hämta lika mycket ur det internet som gjort så mycket gott för journalistiken i övrigt.

Visst, vi har fått webb-TV, det vill säga en i de flesta fall lågkvalitativ produktion med, gissar jag, relativt få tittare. Och bildspel (tyvärr var tidningen tvungen att skära ner på sin fotoredaktion så det är lite ont om fotografer). Antagligen något mer också, kan inte komma på vad just nu bara. Med allt mindre tid att lägga på vad man nu vill producera blir det hur som helst lite mer utav ett fuskjobb, och i journalistbranchen har nödlösningar blivit standard. Jag pratar form alltså, inte innehåll.

Det här har till exempel journalistutbildningen vid Göteborgs Universitet , JMG, tagit fasta på och pratar nu så lite form det bara går. Förutom det allra mest grundläggande sägs ingenting om gestaltning eller berättande. Vi övas i att följa nyhetsmallen, och avråds från att testa något annat. Bland det första jag fick höra var att “redaktörer hatar när en ung journalist försvarar sin artikel med att ‘jag har min egna stil’.” Må så vara, men låt oss då få testa oss fram på universitetet för att hitta någonting utanför 1A som fungerar! Eller är formen faktiskt inte viktig?

Den som beteckar forumtråden på Flashback som journalistik kan inte lägga speciellt mycket vikt vid formen. En soppa av flera tusen inlägg är lika mycket journalistik som en doktorsavhandling på flera tusen sidor. Det ligger naturligtvis en hel del research och “journalistiskt arbete” bakom både tråden och avhandlingen, men journalistik är inte bara summan av inhämtad och förmedlad information. För trots att all information om rättsfallet fanns där var det bara några få som hade tid och ork att tillgodogöra sig den. Skulle jag lägga ut mina oklippta intervjuer tillsammans med ett gäng mötesprotokoll, anteckningslappar och rapporter hade nog de flesta tyckt att det saknats något, att mitt journalistiska arbete bara kommit halvvägs. Skulle det sändas i radio hade nog de flesta slagit av.

Jag håller med Yasmine om att journalister ofta placerar sig själva på ett elfenbenstorn, och att det är dags att komma ner.

Jag föreslår inte att vi ska placera journalistiken i en elfenbensbur, oåtkomlig för andra och för förändring.

Jag tycker bara att det finns ett värde i att kunna berätta allt det man fått reda på på ett begripligt och intressant sätt så att andra kan förstå, och jag har en känsla av att den hantverksmässiga kunskapen värdesätts allt lägre. Precis som Augustin Erba skriver på Medieormen finns en uppfattning att “journalistik är något man kan göra själv”. Naturligtvis finns det mycket vi kan göra själva – jag städade i går min garderob och hittade då bland annat en väst jag sytt själv för länge sedan – men någon gång för ett många tusen år sedan blev det ändå så att den som gjorde många skor tillslut blev så duktig på det att hon kunde ta betalt för dem, och på så vis slapp andra både sticka sig på den ovana skinnålen och frysa om fötterna i sina halvtaskiga skor. Sedan dess har vi delat upp våra sysslor i olika yrken; några blev till exempel fattiga krakar som överlevde genom att gå mellan gårdar och berätta historier. Det fanns såklart historier som berättades mellan vänner på alla gårdar, men berättarens historier var ändå alltid något extra.

Jag hoppas fler testar att sy sin egen väst för att sedan kunna uppskatta skräddarens skicklighet, och jag tycker fler journalister ska lära känna Flashback för att ta del av – och bli en del av – allt researcharbete som görs där.

Dessutom måste mediebolagen uppskatta en skicklig journalist, för om inte de tar vara på det journalistiska hantverket behöver det bli mycket mer ekonomiskt lönsamt att blogga för att det även i fortsättnignen ska finnas de som kan lägga all sin tid på de historier som måste berättas för många fler än deltagarna i en forumtråd.

/Lasse Edfast
Twitter: @lasseedfast

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(77%) (0%) (8%) (15%)
13 buttar
  • http://wolber.se Fredrik Lyreskog

    Mitt i prick! Kan inte göra annat än att hålla med.