Detta inlägg av Lasse Edfast är ursprungligen publicerat i hans egen blogg.
Att koka soppa och kalla det journalistik
Jag är förmodligen vad den sociala mediesfären skulle kalla för lillgammal. 24 år liten och redan fast i de gamla tankesätten vad gäller journalistik. Tragiskt, jag som just börjat få några followers på Twitter. Jag som kunde blivit något.
Medierna i lördags handlade bland annat om nomineringen av en Flashback-tråd till Guldspaden. Det var Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg som den11 november nominerat tråden till priset, och förklarade varför på SR:s medieorm. Reaktionerna på nomineringen kom snabbt, både hos bloggareoch journalister (SSBD har fler länkar för den som vill, bland annat denna till Filters reportage om Flashback).
Förlåt, nu gjorde jag det igen. Gjorde en skillnad på journalister och bloggare. Några av er reagerade säkert redan innan ögat hoppat ner till detta stycke, kanske har jag redan tappat en läsare.
Men som sagt, jag är kvar i dåtidens journalistik. Jag har för många olästa poster i min RSS-läsare för att vara uppdaterad, för många bitar kvar i twitterkartongen för att se hur bilden ser ut i dag. Och ständigt är det någon som lägger dit nya. Sluta!
Nä, skojade bara. Sluta inte. Jag är ju inte alls nÃ¥gon bakÃ¥tsträvare. Jag vill bara inte slänga det gamla pÃ¥ tippen, redan halvfull av uttjänta tryckpressar. Att trycka ord pÃ¥ papper är kanske snart helt meningslöst, men kan det finnas en mening i att ha kvar begreppet ‘journalistik’? Kanske det. Ja, jag skulle till och med, pÃ¥ det ödmjukaste sätt, vilja drista mig till att värna det en smula här pÃ¥ min blogg.
SÃ¥ tillbaka till guldspadenomineringen av flashbacktrÃ¥den. En lysande nominering som inte minst uppmärksammat hur croud surfing kan användas, och som säkert genererat en hel del nya journalistanknytna användakonton pÃ¥ Flashback. Juryn fÃ¥r avgöra om trÃ¥den vinner eller inte, ska bli spännande. Jag skriver det här inlägget eftersom den efterföljande diskussionen fÃ¥tt journalismbegreppet att glida iväg ytterligare lite, liksom stympat och utspätt för att ingen ska känna saknad, eller skillnad, när det tillslut bara finns informationsteknologi kvar. “Är forumtrÃ¥den journalistik?” har man frÃ¥gat sig, och även fast det inte har presenterats nÃ¥got klart och väl underbyggt svar sÃ¥ är känslan ändÃ¥ att det lutar mot ett “ja”.
Det är heller inte sÃ¥ konstigt. Det journalistiska hantverket har nedprioriterats alltför länge, och det som verkar ta mest skada är produktens form. Internet gör att funktionen som informationsbärare bibehÃ¥lls – även dÃ¥ varje redaktions informationsproducerade minskas fÃ¥r läsaren veta vad som händer genom en mÃ¥ngfald av källor. Google och webbaserade sökverktyg gör att innehÃ¥llet av framtagna uppgifter hÃ¥lls uppe trots färre som gräver. Men formen, sättet att presentera det som luskats fram och som sedan ska masspridas ut, har inte alls kunnat hämta lika mycket ur det internet som gjort sÃ¥ mycket gott för journalistiken i övrigt.
Visst, vi har fått webb-TV, det vill säga en i de flesta fall lågkvalitativ produktion med, gissar jag, relativt få tittare. Och bildspel (tyvärr var tidningen tvungen att skära ner på sin fotoredaktion så det är lite ont om fotografer). Antagligen något mer också, kan inte komma på vad just nu bara. Med allt mindre tid att lägga på vad man nu vill producera blir det hur som helst lite mer utav ett fuskjobb, och i journalistbranchen har nödlösningar blivit standard. Jag pratar form alltså, inte innehåll.
Det här har till exempel journalistutbildningen vid Göteborgs Universitet , JMG, tagit fasta pÃ¥ och pratar nu sÃ¥ lite form det bara gÃ¥r. Förutom det allra mest grundläggande sägs ingenting om gestaltning eller berättande. Vi övas i att följa nyhetsmallen, och avrÃ¥ds frÃ¥n att testa nÃ¥got annat. Bland det första jag fick höra var att “redaktörer hatar när en ung journalist försvarar sin artikel med att ‘jag har min egna stil’.” MÃ¥ sÃ¥ vara, men lÃ¥t oss dÃ¥ fÃ¥ testa oss fram pÃ¥ universitetet för att hitta nÃ¥gonting utanför 1A som fungerar! Eller är formen faktiskt inte viktig?
Den som beteckar forumtrÃ¥den pÃ¥ Flashback som journalistik kan inte lägga speciellt mycket vikt vid formen. En soppa av flera tusen inlägg är lika mycket journalistik som en doktorsavhandling pÃ¥ flera tusen sidor. Det ligger naturligtvis en hel del research och “journalistiskt arbete” bakom bÃ¥de trÃ¥den och avhandlingen, men journalistik är inte bara summan av inhämtad och förmedlad information. För trots att all information om rättsfallet fanns där var det bara nÃ¥gra fÃ¥ som hade tid och ork att tillgodogöra sig den. Skulle jag lägga ut mina oklippta intervjuer tillsammans med ett gäng mötesprotokoll, anteckningslappar och rapporter hade nog de flesta tyckt att det saknats nÃ¥got, att mitt journalistiska arbete bara kommit halvvägs. Skulle det sändas i radio hade nog de flesta slagit av.
Jag håller med Yasmine om att journalister ofta placerar sig själva på ett elfenbenstorn, och att det är dags att komma ner.
Jag föreslår inte att vi ska placera journalistiken i en elfenbensbur, oåtkomlig för andra och för förändring.
Jag tycker bara att det finns ett värde i att kunna berätta allt det man fÃ¥tt reda pÃ¥ pÃ¥ ett begripligt och intressant sätt sÃ¥ att andra kan förstÃ¥, och jag har en känsla av att den hantverksmässiga kunskapen värdesätts allt lägre. Precis som Augustin Erba skriver pÃ¥ Medieormen finns en uppfattning att “journalistik är nÃ¥got man kan göra själv”. Naturligtvis finns det mycket vi kan göra själva – jag städade i gÃ¥r min garderob och hittade dÃ¥ bland annat en väst jag sytt själv för länge sedan – men nÃ¥gon gÃ¥ng för ett mÃ¥nga tusen Ã¥r sedan blev det ändÃ¥ sÃ¥ att den som gjorde mÃ¥nga skor tillslut blev sÃ¥ duktig pÃ¥ det att hon kunde ta betalt för dem, och pÃ¥ sÃ¥ vis slapp andra bÃ¥de sticka sig pÃ¥ den ovana skinnÃ¥len och frysa om fötterna i sina halvtaskiga skor. Sedan dess har vi delat upp vÃ¥ra sysslor i olika yrken; nÃ¥gra blev till exempel fattiga krakar som överlevde genom att gÃ¥ mellan gÃ¥rdar och berätta historier. Det fanns sÃ¥klart historier som berättades mellan vänner pÃ¥ alla gÃ¥rdar, men berättarens historier var ändÃ¥ alltid nÃ¥got extra.
Jag hoppas fler testar att sy sin egen väst för att sedan kunna uppskatta skräddarens skicklighet, och jag tycker fler journalister ska lära känna Flashback för att ta del av – och bli en del av – allt researcharbete som görs där.
Dessutom måste mediebolagen uppskatta en skicklig journalist, för om inte de tar vara på det journalistiska hantverket behöver det bli mycket mer ekonomiskt lönsamt att blogga för att det även i fortsättnignen ska finnas de som kan lägga all sin tid på de historier som måste berättas för många fler än deltagarna i en forumtråd.
/Lasse Edfast
Twitter: @lasseedfast
