Istället för veckobrev – #prataomdet

Vissa rörelser kan inte förutses.
Några få personliga tweets kan utlösa jordskred, öppna dammluckor, släppa ut odjur.

Det är precis vad som hände den gångna veckan, och det är anledningen till att det inte blir någon veckosammanfattning i vanlig ordning.
Jag har helt enkelt hamnat någonstans i stormens mitt, och ägnat all min vakna tid de senaste dagarna åt #prataomdet. Därför har jag inte lyckats ha den koll på mitt övriga flöde som jag brukar och som är nödvändig för att kunna ge er relevanta länkar om branschhändelser. För det ber jag om ursäkt.
Istället ber jag att få låna er tid några minuter, för att berätta vad det är som har hänt. Försöka förklara vad #prataomdet handlar om. Från mitt perspektiv.

Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook


Flattr this

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , ,

(60%) (13%) (7%) (20%)
15 buttar
  • Pingback: Tweets that mention Istället för veckobrev – #prataomdet « Same Same But Different -- Topsy.com

  • http://twitter.com/figaropravda Ivan Johnson

    Visst kan det finnas bra saker med den här kampanjen, men personligen ser jag många etiska problem, inte minst att den ingår i en medial kampanj mot Julian Assange och till stöd för kvinnorna som anklagar honom för våldtäkt.

    Detta pratar man inte högt om, men det blir tydligt när man granskar nätverket som ligger bakom kampanjen, där flera personliga vänner till “Ms A” ingår. Kampanjen sammanfaller också i tiden med läckandet av kvinnornas utsagor till pressen. Utsagor som för övrigt demonstrerar hur tunna anklagelserna mot Assange verkligen är.

    Den har dessutom presenterats som en gräsrotskampanj när den i själva verket orkestrerats av representanter för gammelmedia, som har ett nätverk som når i princip hela mediesverige. Därav det enorma genomslaget.

    Massor av sårbara människor har lockats att deltaga i kampanjen, och lägga ut berättelser om sina sexuella trauman på nätet, i tron att de ingår i någon sorts ideell gräsrotskampanj. Dessa människor har blivit manipulerade och cyniskt utnyttjade av journalisterna bakom kampanjen, som driver en helt annan agenda än vad de utger sig för att göra.

  • http://twitter.com/mymlan Sofia Mirjamsdotter

    Det är väldigt tråkigt att du istället för att läsa det jag skriver på förhand har bestämt dig för en sanning som dessvärre är uppdiktad och långt från verkligheten. #prataomdet föddes på exakt det sätt jag beskriver ovan, och har ingen dold agenda, om ens en agenda överhuvudtaget annat än en förhoppning att fler ska våga #prataomdet.

  • http://twitter.com/figaropravda Ivan Johnson

    Så #prataomdet är alltså en “gräsrotsrörelse”, som har dragits igång av några av de mäktigaste personerna i mediesverige, som bara “råkar” vara personliga vänner till Ms A, och som dessutom “råkar” tajma sin kampanj så att den sammanfaller med läckandet av nya fakta i fallet Assange?

    Visst kan det vara så, även om det låter långsökt. Men kan du åtminstone hålla med om att syftet med kampanjen är att påverka opinionen i just de frågor som Assange-fallet har aktualiserat?

    Därmed har ni också tagit ställning i rättsprocessen, hur mycket ni än förnekar det.

  • http://twitter.com/mymlan Sofia Mirjamsdotter

    Jag kan tala för mig. Jag är en av dem som “dragit igång” och jag känner inte A. Eller Koljonen, för den delen.

    Syftet är – precis som vi är tydliga med – att vi vill att folk ska våga prata. Att hitta ett språk, och sätta ord på sådant som har med sex att göra. Avdramatisera.
    Idén föddes ur diskussioner kring fallet Assange ja. Men där slutar också kopplingen. Vi tar inte ställning alls.

    /Sofia, varm anhängare av Wikileaks.

  • Pingback: Deepedition » Lucka 18: Wikileaks vill bara prata om det

  • Pingback: “Tänkte aldrig att det var ett övergrepp” - Rodeo Magazine

  • http://emanuelkarlsten.se Emanuel Karlsten

    Ivan, du har fel. För mycket fel.

  • http://www.hultberg.org Manne

    Fy fan. Fy fan, säger jag. Jag sitter här i London, i mitt kök över frukostlaptopen (jag tog sovmorgon, so sue me, jag har semester) med tårar i ögonen. Har precis kollat #prataomdet på Twitter och några av posterna på prataomdet.se.

    Så mycket uppdämda ord. Får mig att må dåligt.

    Hittade hit via @Jockes sedvanliga måndagsuppdatering, och även om frukosten fick en fadd smak i munnen är jag glad att du valde att skriva det här istället för den vanliga länkredogörelsen.

    Det här behöver vi prata om. Mycket.

  • Pingback: Spinns Smurftips — Doktor Spinn

  • Pingback: Inlägg som berör – 24 december 2010 « Nattens bibliotek