Det är ju ändå 2010

Gårdagens hashtag på Twitter blev högst oväntat #lernfelt. Där häcklades Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt friskt av Twittereliten, efter att ha skrivit en mycket tveksam krönika, publicerad både i papperstidningen och på nätet.

Efter häcklandet uppdaterades den på nätet, men i tidningen såg det ut så här.

På Twitter såg jag länken till krönikan, klickade och blev alldeles ställd. Jag läste igenom texten både en och två gånger i förhoppningen att finna poängen, det ironiska, skämtet. Men det var inget skämt.

Malin Lernfelt har alltså skrivit en krönika om att SJ borde börja twittra, eftersom det ändå är 2010.
Inget företag i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet för sitt twittrande som SJ. SJ har twittrat sedan hösten 2009, de har en hel stab som twittrar på heltid. Ingen svensk som twittrar kan ha undgått deras twittrande, kritiken mot det, och hyllningarna.

En snabb googling på SJ och Twitter ger svar direkt.

Idag diskuteras häcklandet i sig, ord som häxjakt och twittermobb förekommer, och jag funderar på vad vi kan lära oss av detta. Är det så att Twitter består av ett gäng självgoda elitistiska människor som står redo att krossa den som misslyckas? Det vore inte så förvånande om Malin Lernfelt fått den uppfattningen.

Men jag är inte helt säker på det. Visst häcklas det. Men gårdagens fadäs uppfattades mest som väldigt rolig. Vi skrattade. Vi gjorde det på Lernfelts bekostnad – ja. Men när så en twittrare vid namn @MalinLernfelt dök upp och skrev följande tweet blev hon snabbt förlåten:

Det var bara det att ungefär samtidigt uppdaterades krönikan på nätet, och helt plötsligt handlade det om att Lernfelt tyckte att SJ borde ha bättre service dygnet runt. Vilket är oerhört märkligt med tanke på att hon till Dagens Media säger att hon inte hade någon aning om att SJ twittrade. Hur man kan uttala sig om hur någon sköter en service som man inte ens är medveten om att den existerar är för mig en gåta.

Hennes försvarsattityd gick inte ihop med twitterprofilen. Snart dök även en @mlernfelt upp, som genast började attackera SJ på Twitter. Det spekulerades i vilken av dem som var den rätta Malin Lernfelt och enligt Jack som faktiskt ringde upp henne för att fråga visade det sig till slut att @MalinLernfelt var den rätta och @MLernfelt försvann senare. Jag har bett Malin själv förklara denna förvirring men inte fått något svar, än.

Hur som helst – Malin Lernfelt har alltså börjat twittra. Hon häcklar tillbaka. Och fortsätter kritiseras.

Är det så att man är rökt på Twitter om man gör fel från början? Är man förlorad om man gör ett misstag? Nej. Så är det inte. Däremot spelar det roll hur man hanterar sitt misstag. Hade Malin Lernfelt nöjt sig med den första ironiska tweeten, skrattat åt det hela och därefter försökt lära sig Twitter är jag helt säker på att hon skulle ha omfamnats av “mobben”, förlåtits och fått hjälp.
Felet hon gjorde var att börja skapa efterkonstruktioner för att försvara sig mot sitt misstag, och att hon började hacka på inte bara SJ utan även Twitter i sitt raljerande över tjänsten som ett ställe där man beskriver vad man äter till frukost.

Till Jack säger hon dessutom att hon inte tar åt sig eftersom hon är van vid att få hatmejl. Jag vågar ändå påstå att det är stor skillnad på hatmejl och kritik mot faktafel, hur den än uttrycks. Att inte ta åt sig av kritik som är relevant är nonchalant och opassande. Att hatas för sina åsikter, vilket jag tror hör till det vanliga för en ledarskribent, är något annat.

Dessutom skiljer många på folk och folk. Med all rätt. Som ledarskribent på en av Sveriges större tidningar förväntar sig de flesta twittrare att hon ska ha koll på fakta. Det ställs alltså högre krav på personer i det offentliga än på andra. Det ställs höga krav på journalister. Krav som faktiskt är helt relevanta att ställa. Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar. Att då göra det med så dåligt underbyggda fakta som Lernfelt gjorde i sin krönika väcker misstankar. Har hon koll på fakta när hon skriver om andra saker? Slarvar alla journalister på liknande sätt?

Som jag ser det handlar inte den här händelsen om någon twittermobb. Den handlar om mediekritik. Den handlar om krav på medierna, delvis nya. För femton år sedan skulle ett dylikt fel ha passerat obemärkt, någon kanske skulle ha hört av sig till redaktionen som eventuellt skulle ha gjort en liten rättelse. Idag fungerar det inte så. Idag tvingas massmedia att stå till svars för sina publiceringar, och erkänna sina fel och brister. Jag tror att detta enbart är till gagn för journalistiken, under förutsättning att kritik och ifrågasättanden tas på allvar.

Den kommer trots allt från dem som mediehusen förväntar sig ska betala för fortsatt utgivning.
Människor som vill kunna lita på dom “riktiga journalisterna”.
Lite ödmjukhet sitter aldrig fel. Det är ju ändå 2010.

Tove Hansson skriver bra om korrekturläsare på Twitter.
The Girls of Florida har också skrivit om Lernfelts fadäs.
Läs också gärna vad Emanuel Karlsten skev här på SSBD redan 2009, om högfärdiga journalister.


Flattr this

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , ,

(80%) (0%) (0%) (20%)
10 buttar
  • http://va.se/asikter/bloggar/natet Mikael Zackrisson

    Bra Sofia!

    Jag tycker hela den här episoden är ett lysande exempel på att massmedia inte längre är allsmäktiga. Det handlar inte om kritik eller “hatmejl”, det handlar om att ha koll, skriva vettiga saker baserat på vettiga analyser. Gång efter annan säger folk saker som att “ja, tidningen är bra, men när de skriver om mitt område så har de tyvärr ingen koll”.
    Hela Lernfelt-incidenten visar med mycket stor tydlighet att massmedierna inte längre är de som har bäst koll. Det finns ALLTID någon därute som har bättre koll, i det här fallet var de lite för många och hennes misstag lite för stort för att det skulle få passera obemärkt.
    Att förstå denna kunskapsförskjutning och kunna hantera – och dra nytta av – all den kunskap som finns därute tror jag kommer bli något av massmediernas viktigaste uppgifter framöver.

  • http://twitter.com/WittyKim Kim Lehult

    Det här påminner en del om det blogginlägg Göran Rudling skrev ang Assange och anklagelserna för våldtäkt (http://www.samtycke.nu/2010/09/fallet-assange-uppgifter-raderas-om-och-om-igen/).

    Jag tror aldrig att man ska försöka mörka – tror du har helt rätt! – bättre att vara ödmjuk! Alla gör vi fel ibland!

    Kim

  • http://twitter.com/WittyKim Kim Lehult

    Påminner i bemärkelsen: försöker “sopa igen sina spår på nätet”

  • http://twitter.com/WittyKim Kim Lehult

    Påminner i bemärkelsen: försöker “sopa igen sina spår på nätet”

  • Anonymous

    Jag tycker fallet är allvarligt därför att det återigen skjuter hål på många journalisters favoritargument gentemot bloggosfären, dvs att “riktigt” journalister minsann är alltid faktagranskar vilket bloggare påstås inte göra. Precis som Micke skriver i kommentaren ovan, upplever jag att massmedia oftast slaktar de ämnesområden jag kan, både vad gäller analys, nyhetsrapportering och rena faktafel.

    Man funderar ju också på varför en ledarskribent får betalt för att på bästa plats skriva vad som närmast kan betraktas som en sämre post på en privat blogg. För att citerar Mymlan i artikeln ovan “Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar” så uppfyller ju inte riktigt posten i fråga det, och inte heller några av de tidigare ledarna jag läste av samma författare. Borde det inte ställas högre krav på verkshöjd och analys i en ledare i ett tidevarv då alla kan publicera sin åsikt?

  • http://www.frojdh.se Göran Fröjdh

    Det här med att kolla fakta var något som journalister gjorde förr i tiden. Nuförtiden rewritar man TT-telegram, eller tycker till i största allmänhet. Fakta är så tråkigt, och sänker alldeles för ofta en bra vinkel.

  • http://anders.thoresson.net/ Anders Thoresson

    Någon kunskapsförskjutning har ju egentligen inte skett. Att det finns läsare/tittare/lyssnare som har bättre sakkunskaper än vi journalister är inget nytt. Det har bara blivit mycket lättare för dem att rätta och korrigera. Och det är ju i slutänden något som är positivt, både för redaktioner och publik.

    När jag började jobba som journalist för drygt tio år sedan kunde ett fel, om det var allvarligt nog, resultera i ett argt telefonsamtal eller två. Ibland blev det en rättelse, ibland inte.

    Idag finns sällan den valmöjligheten – rättelsen kommer att finnas på nätet vare sig jag vill eller inte. Och därmed finns bara ett enda förhållningssätt: Mer noggrann research för att minska felen, och en öppen attityd till att lära sig av dem man ändå begår.

    (Jag har till exempel blivit bättre – hoppas jag – på att använda “att” framför infinitivformer av verb. Chefredaktörerna på de två(!) första tidningarna jag jobbade på fick mina texter rättade med rödpenna skickade till sig.)

  • http://twitter.com/mymlan Sofia Mirjamsdotter

    Exakt, det var det här jag försökte säga.

  • http://collentine.com @collentine

    bra sammanfattning av fallet Lernfelt.

    Som jag kommenterade till någon annan har Journalister ett visst ansvar med det förtroende som läsarna ger dem. Research är en av grunderna i journalistens jobb. Det kan jämföras med en doktor som göre en undersökning men glömmer skriva ut medicin.

  • http://twitter.com/ulrikagood Ulrika Good

    Mycket bra sammanfattat och analyserat! En sak jag tänkte på var att hon bad SJ om ursäkt. Hon borde bett sina läsare om ursäkt i första hand.

  • http://twitter.com/ulrikagood Ulrika Good

    “sina läsare” är förstås GP:s läsare. Både på papper och nätet.

  • http://twitter.com/mymlan Sofia Mirjamsdotter

    good point.

  • Pingback: Journalistik 3.0 – behövs journalister? | Malins tankar

  • http://twitter.com/agaton Anton Johansson

    Tack Sofia.

  • Pingback: Strandh.DigitalPR » Strandh DigitalPR omvärldskoll [2010/12/13]

  • Pingback: Kommunchef kommenterar – 14 December, 2010

  • Pingback: MW-Tips: 2010-12-15

  • http://elegansen.wordpress.com/ elegansen

    Spot on.

    Framför allt retade jag mig på att Lernfelt ändrade på andemeningen i texten efter sin uppdatering och sedan kritiserade läsarna för att vi bara läste rubriken.

    Å andra sidan är det inte första gången Lernfelt hamnar i kritikens skottlinje: debatten om (eller kanske snarare hennes frånvaro i debatten om) Gamla Ullevi vs Göteborgsoperan är en klassiker.
    http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2010/02/25/inte-alla-heter-glenn-i-goteborg/

  • Pingback: Företag – våga visa att ni finns på sociala medier – det är ju ändå 2010

  • Pingback: Sluta kriga. Det är 2011 nu. « Same Same But Different

  • Pingback: Stockholm Waterfront - ert nätverk suger! | jardenberg unedited jardenberg unedited