Journalistik om journalistik den nya journalistiken

Det har varit extremt den senaste veckan, men över huvud taget har intresset för att bevaka bavakningen i medierna ökat väldigt snabbt på senare tid. Fram till för bara några år sedan var det specialtidningar som Journalisten och Resumé, Medierna i radio och ett och annat tv-program som stod för granskningen av journalistiken i våra medier: i dag sker den granskningen i snart sagt vartenda medium.

Bevakningen inför valet ger många tydliga exempel. Händelser förpassades snabbt till att bli bakgrundsmaterial till bevakningen av hur händelserna bevakades: det mest uppmärksammade var förstås Aftonbladets Littorin-artiklar, men gång efter gång hamnade mediernas hantering av uttalanden och händelser i fokus, medan själva händelsen sattes i periferin.

Detta är en del i samma trend som är uppenbar i min egen morgontidning, Svenska Dagbladet, som numera allt oftare inleder ett uppslag med analysen eller kommentaren. Det material som förr bifogades som en kommenterande eller förklarande del, blir idag huvudnyheten. Fullständigt idiotiskt i mina ögon, men det finns säkert någon läsarundersökning som visar att jo, läsarna vet redan allt som händer och behöver dessutom hjälp att dekonstruera och tolka skeendena i samhället.

(Att det de facto är billigare att låta en någorlunda erfaren reporter fylla i ett halvlagt pussel med egna erfarenheter och slutsatser än att faktiskt ta reda på maximalt antal fakta i det aktuella fallet och sedan lämna luckorna öppna, det lämnar vi därhän för denna gång.)

Utvecklingen grundar sig i konkurrensen från nätet och den utveckling som nu pågått i 15 år. De snabba kanalerna stressar medierna till att tro att en händelse eller nyhet är daterade bara timmar efter att den faktiskt hänt. Tidsrummet mellan tryckskick och läsning, i tidningarnas fall, innebär också stora risker för att det som skrivs de facto är daterat när det väl når läsekretsen – saker händer under natten, bloggare och andra gräver vidare och blottlägger kanske fakta som inte varit kände vid pressläggning, et cetera.

I hasten och röran glömmer redaktionerna bort att de allra flesta mottagare är långt mycket mindre uppdaterade än redaktionerna. Det är få människor som konsumerar medier i olika format lika intensivt som journalister. Så den nyhet som inte längre är nyhet för redaktionen, kan mycket väl vara det för läsarna.

Analysen eller kommentaren blir här en gardering för att uppmuntra de insatta fås fortsatta intresse. Tyvärr tar den plats från själva verkligheten, som ofta rumphuggs eller behandlas översiktligt, till förmån för reporterns guidande analyser.

Samtidigt finns det också goda grunder för sammanfattande och förklarande analyser och kommentarer. En komplex och tillgänglig verklighet kan behöva en lots för att bli begriplig. Så de interna argumenten för denna typ av ”journalistik” är säkert hjärtevärmande. Men de skymmer verkligheten.

Veckan som gått har hur som helst varit något av en navelskåderiets triumf när det gäller journalistiken idag.

Störst och tyngst väger naturligtvis Wikileaks uppmärksammade dokument-släpp, som blottlagt skvaller och interna bedömningar från den amerikanska diplomatin. De uppgifter som har publicerats har i mångt och mycket varit förbannat ointressant – skvaller om statschefer och interna smeknamn, liksom – men delvis graverande och uppseendeväckande. Att Mona Sahlin och Urban Ahlin sitter och smickrar USA:s utsända för att få hjälp och att dessa utsända avfärdar neutraliteten som död är intressanta, om än på olika sätt. Det mest givande är nog den försvars- och säkerhetspolitiska diskussion som svagt börjat flämta i spåren på neutralitets-avfärdandet.

Men Wikileaks handlingar tas emot med blandade känslor. Att många i USA vill sätta stopp för det hela förvånar väl ingen, men även här i Sverige diskuteras det i medierna hur avslöjandena påverkar världen. Wikileaks står ju egentligen för det som all journalistik borde stå för – fri och obunden publiceringsplikt – och borde stämma till eftertanke kring hur medierna arbetar normalt. Vilka hänsyn tas egentligen, av medierna som helhet och av enskilda journalister? Är det möjligt att gräva fram mer och bättre material än vad som görs idag?
Jag tror det, något bland andra SvD bevisar med sina sköna grävjobb som tyvärr är undantagen snarare än regeln, men är inte säker på att medierna klarar av en sådan omställning.

Och Wikileaks informationsspridning är inte oproblematisk. Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).

Hur som helst behöver Wikileaks diskuteras vidare. Det är bra att det finns en organisation som fritt och obundet samlar och förmedlar information som annars förblivit dold för allmänheten, men det kräver nog sina former.

En enskild artikel som rört upp känslor är Resumés superduperdunderviktiga avslöjande om att DN:s kritiker Johan Croneman missat att betala tv-licens så länge att kronofogden fått ärendet på sitt bord. Hade inte Croneman själv lyft upp artikeln i en krönika i DN, hade den kanske snabbt dött sotdöden: nu blev den istället gnistan för en diskussion om allmänintresse, relevans och privalivets helgd. Viggo Cavling försöker i ett blogginlägg rättfärdiga publiceringen, men det blir ganska tunt: att motivera en publicering med att ”sprickorna Cronemans professionella fasad” ska ”exponeras” och att ”En av anledningarna till att Croneman inte är en bättre skribent kan vara att han inte sköter sin ekonomi” är taget ur luften. Med en brasklapp om att Croneman eventuellt har jagat licenssmitare i sina krönikor, något jag i så fall missat, så har hans licens-betalande inte mycket att göra med hans gärning som kritiker. Att Resumé vill hjälpa Croneman att bli ännu bättre är visserligen behjärtansvärt, men … äh, vet inte riktigt hur jag ska avsluta den här meningen, det är lite för uppenbart.

Och läsarna har sprungit till Cronemans försvar. Har nog aldrig sett så många kommentarer på ett inlägg i Viggos blogg, till exempel. Och även om det är få i antal, kan det enligt medielogiken ”ett telefonsamtal är inget, tre är en läsarstorm” duga som bevis på att det rört upp känslor. Cavling själv har dock inte bemödat sig att svara på kritiken i kommentarsfältet.

Gränsen mellan privat och offentligt har blivit allt bredare och allt gråare med åren, och den utvecklingen lär fortsätta. Frågan är om vi egentligen vill ha mer privatliv eller mer privat i medierna.

Slutligen: Isabella Löwengrip ”sågar” svensk journalistutbildning i ett inlägg på Blondinbella.se. Utbildningen är ”ett skämt”, skriver hon, och inget som är meriterande för dem som söker jobb på hennes nya tidning.

Upprörande för mängder med journalister, tydligen, vilket är lätt att se både hos Blondinbella själv och i kommentarerna på Resumés artikel om det hela. Löwengrip själv tar stormen med ro och har inte förmått sig att en enda gång svara på kritiken hon fått i det egna kommentarsfältet. Uppenbarligen delar hon Cavlings intresse för interaktion.

Flera har också bloggat om uttalandet, mer eller mindre kritiskt, men det har också skapat diskussion i andra sociala medier.

Två som tar henne i försvar är Hanna Fridén och Jerry Silfwer. Fridén utifrån perspektivet att hon som journalist utan utbildning med bakgrund som bloggare ofta får beska kommentarer angående sin avsaknad av utbildning, Silfwer utifrån perspektivet att Löwengrip skapar en konflikt för att få PR, vilket är smart.

Det som intresserar mig i Silfwers kommentar är dock att han försöker ge uttalandet någon slags legitimitet utifrån att Löwengrip haft många journalist-kontakter genom åren. Exakt hur dessa kontakter ger Löwengrip fog för att bedöma utbildningens kvalitet, framgår inte: här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande från Silfwer.

Men, att trampa på journalisters tår är uppenbarligen effektivt om du vill ha uppmärksamhet. Därmed bevisar Löwengrip snabbt att förmågan att skapa PR för sig själv verkligen inte kräver någon utbildning. En lite lustig parantes i sammanhanget ;)

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , ,

(63%) (13%) (0%) (25%)
8 buttar
  • Pingback: Tweets that mention Journalistik om journalistik den nya journalistiken « Same Same But Different -- Topsy.com

  • Paulie Hansson

    1. Wikileaks har ingenting gemensamt med journalistik. Digital vandalism kan aldrig ersätta analys, källkritik och politiskt obunden (äkta sådan) – eftertanke, alldeles oavsett vilken drömbild faktiska journalister har kring vem som ska uträtta deras arbete. Ja, vi vet.

    Det Wikileaks gör är att kasta in en granat på förhandlingsbordet och förnöjt se på när världen exploderar. Jag ser inte hur någon vettig människa kan anse att det är en god väg till fred och demokrati.

    Ej heller ser jag varför allmänheten skulle behöva veta namnet på Khadaffis sjuksköterska eller annat tramsigt skvaller. Vem hon vill jobba för är hennes eget, privata, val.

    Beklämmande är även ompaketeringen av Wikileaksmaterialet som nyheter. Inget av det som “läckt”, förlåt, stulits, har varit okänt.

    Vidare är det hyggligt störande hur integritetsivrare och annat löst Piratparti-folk anser att diplomater inte har rätt till integritet. Konsekvensfel, möjligen?

    Kanske dags att börja tala om digital vandalism från icke pålästa småungar och inte “en ny journalistisk modell”? Eller ska ni köra fortsätta köra den babblande, skrattretande innehållstomma sociala medier-skallen i det egna träskets beundran länge till?

    2. På vilket sätt är avslöjandet om Croneman viktigt? Skärpning, för guds skull! Det är skvallerjournalistik och för övrigt utmärkt hanterat av Croneman. All den här genomlysningen tjänar absolut inget till. Ge mig ditt personnummer, Per, berätta för mig om ditt liv, dina förhållanden och dina misstag och jag kommer gräva upp så mycket annan skit om dig att du aldrig kommer kunna möta en annan människa, eller skriva ännu en ihophafsat, ogenomtänkt krönika igen. Syfte? Vision? Avsikt? Nej, tänkte det.

  • http://samesamebutdifferent.se Per Torberger

    Hej Paulie,
    jättekul att du tog dig tiden att kommentera! Men kanske borde du ha spenderat mer tid på läsningen än skrivandet, så hade du sett detta stycke:
    ”Wikileaks står för tillfället inte för journalistik utan bara som källa. Journalistik kräver också någon slags bedömning, granskning och urval för att vara relevant, något den första släppomgångens skvaller-fokus visar saknas hos organisationen (även om det självklart är bra som sensations-skapande).”

    Och hemska, hemska Wikileaks som ”stulit” en massa information. Det är ju annars ett typiskt beteende från såna där hemska ”medier” – usch för dem!

    Inser nu att jag borde ha satt ”viktiga” inom citationstecken – ironi måste vara övertydlig för att gå fram i skrift.

    Kanske dags att skaffa nya läsglasögon, med lite mindre förutfattade meningar i?

  • Paulie Hansson

    Var inte så upprörd och arg. Lite provokation är fair game.

    Sociala medier, och dess huvudlösa shamaner, har sedan Wikileaks först börjat stjäla – ja, stjäla – information pratat om en “ny journalistisk modell” där Wikileaks gör grävandet och journalisterna står för… ja, resten. Möjligt att jag läste diagonalt i din text och drog dig, och den generella idén om Wikileaks som en del av ett journalistiskt ekosystem över en och samma kam.

    Icke desto mindre tror jag mer på min förmåga att uppfatta ironi än din förmåga att skriva den. Om du nu så gärna bjuder in mothugg så anser jag att din idé om att sätta “ironi” inom citationstecken i kommande texter är god, så länge du är så oförmögen att i skrift presentera den.

    Kan vi möjligen vara klara med den obligatoriska ego-mätningen nu?

    För ingenstans bemöter du min kritik, annat än att referera tillbaka till din text, vilket nog får anses vara ett missförstånd.

    Med Croneman har du dessutom trampat i klaveret ordentligt. Vem tjänar på ett knäck likt det Resumé gjort? I vilket syfte?

  • Paulie Hansson

    Förresten. Stryk det sista. Det var säkert din “ironi” som talade där också. Skitsamma. Minus en RSS-prenumeration på den här sajten, helt enkelt.

  • http://www.doktorspinn.se Jerry

    Är inte säker på hur jag kan förtydliga mig, men för att dra en parallell tycker jag att en arbetsgivare kan kritisera en skola utan att själv ha gått i skolan eller rent akademiskt ha undersökt den. Och vad gäller legitimitet ser jag att Löwengrip har mött tillräckligt många journalister för att kunna ha åsikter om dem som grupp.

    Sedan håller jag inte med henne i sak förstås, i synnerhet eftersom jag har ägnat mycket kraft här på SSBD åt att lyfta fram goda exempel på svensk journalistik ur ett webbperspektiv, men jag ser det inte som negativt i det här fallet att hon är öppen med vad hon tycker eftersom det positionerar hennes Egoboost-projekt mot övriga publikationer.

    Vad som saknas nu är en saklig argumentation om vad som konkret är fel – i hennes tycke – med journalistutbildningarna. Vem vet, det kanske visar sig att hon grundar sitt ställningstagande på kloka och relevanta synpunkter? De som tycker att Löwengrip har fel borde fråga henne vad hon grundar sitt ställningstagande på – istället för att avskriva henne som ovetande i ämnet.

    Att tycka om andras tyckande blir lätt ekande tomt annars.

  • http://samesamebutdifferent.se Per Torberger

    Paulie: vad är det egentligen jag ska bemöta? Att Resumés Croneman-artikel är helt uppåt väggarna? Ok, det anser jag är rätt uppenbart av vad jag skrivit, men: Resumés artikel är helt uppåt väggarna. Jag håller alltså med dig och har därmed inget att bemöta.

    Anledningen till att jag ens tar upp den är det jag avslutar med: den blir, genom Cronemans svar, en bra utgångspunkt för diskussionen om gränsen mellan det privata och det offentliga.

    Det är för övrigt lustigt att du uppfattar det ironiskt menade som fullaste allvar, och det allvarligt menade som ironi. Det, å sin sida, sätter fingret på hur svårt det är att använda ironi i skrift.

  • http://samesamebutdifferent.se Per Torberger

    Jerry: Jag säger inte att du har i sak fel och försöker inte förneka dig rätten att tycka. Vad jag undrade var hur möten med journalister kan vara en bra grund för att bedöma en utbildning. Att bedöma journalistkåren eller medierna utifrån den bakgrunden går väl utmärkt, men en utbildning?
    Well well. Det mest intressanta är kanske ändå skråets extremt ömma tår. Själv tyckte jag att utbildningen lämnade en hel del att önska, men tror ändå att de flesta kommer att göra ett bättre jobb efter att ha gått den.

  • http://www.doktorspinn.se Jerry

    “[...] för att dra en parallell tycker jag att en arbetsgivare kan kritisera en skola utan att själv ha gått i skolan eller rent akademiskt ha undersökt den.”

    En yrkesutbildning är väl nära knuten till till det utövande som sker efter den?

  • http://samesamebutdifferent.se Per Torberger

    Men det finns gott om journalister som inte har utbildning. Det finns gott om journalistutbildningar i Sverige (en gissning: de flesta svenska journalister har inte gått på “journalisthögskolan”, JMK. Inte ens om du räknar med JMG och JMS blir det en majoritet).

    Jag har träffat en jäkla massa grafiska designers. Trots det hoppas jag att ingen tar mig på allvar och jag hävdar att ”Konstfack-utbildnngen är ett skämt”.

  • Pingback: Ett envetet journalistvirus « Reportagebloggen

  • http://www.doktorspinn.se Jerry

    Jag tycker exempelvis lärarutbildningen är riktigt jävla dålig utan att ha gått den själv, men det finns så klart en väldig massa obehöriga lärare. So what?

    Och om du nu skulle tycka att alla utbildade grafiska designers är ett riktigt inkompetent pack så försvarar jag din legitimitet att som outbildad – men verksam inom området – ifrågasätta deras yrkesutbildning. Och om du på din egen blogg använder starkt språk i sammanhanget så tycker jag det bara är uppfriskande!

    Så, du bad mig om en kommentar om detta på Twitter och jag tyckte till på min blogg, du ber mig sedan om ett förtydligande här på SSBD och jag har försökt vara så tydlig jag kan – är det någon del där du känner att jag varit otydlig med vad jag tycker fortfarande?

  • Pingback: Spökflygningar, sossarnas förnyelsearbete och Ahlin | Thomas Hartman | In The Pendent

  • http://samesamebutdifferent.se Per Torberger

    Nej.

  • Pingback: Veckan som gick – Vecka 48 « Same Same But Different