December, 2010


19
Dec 10

Istället för veckobrev – #prataomdet

Vissa rörelser kan inte förutses.
Några få personliga tweets kan utlösa jordskred, öppna dammluckor, släppa ut odjur.

Det är precis vad som hände den gångna veckan, och det är anledningen till att det inte blir någon veckosammanfattning i vanlig ordning.
Jag har helt enkelt hamnat någonstans i stormens mitt, och ägnat all min vakna tid de senaste dagarna åt #prataomdet. Därför har jag inte lyckats ha den koll på mitt övriga flöde som jag brukar och som är nödvändig för att kunna ge er relevanta länkar om branschhändelser. För det ber jag om ursäkt.
Istället ber jag att få låna er tid några minuter, för att berätta vad det är som har hänt. Försöka förklara vad #prataomdet handlar om. Från mitt perspektiv.

Det började i tisdags kväll. Johanna Koljonen – @jocxy på Twitter – twittrade om sina erfarenheter. Minnen som väcktes till liv då hon funderade över anklagelserna mot Julian Assange, och smutskastningen av de anmälande kvinnorna.
Hon berättade öppet och naket om hur hon haft sex med äldre man, att hon ville, men att han någonstans i mitten bröt deras gemensamma överenskommelse om att använda kondom.
Hon resonerade kring bristen vi har på ett språk för att faktiskt prata om sex. Om bra sex, om dåligt sex, om gråzonerna mellan övergrepp och ömsesidig sex.

Hon fick mängder av respons. Hejarop, pepp och rekommendationer. Och någonstans där, sent i tisdags kväll, föddes idén att skriva om detta. På många ställen, samtidigt. I etablerade medier. Under onsdagen började ett löst nätverk att ta form. Skribenter och redaktörer försökte samordna publicering av artiklar på temat #prataomdet. Vi började skriva och läste och kritiserade varandras texter.
Många av oss var rädda, men i det större sammanhanget blev det lättare att berätta om våra egna upplevelser, det kom inte längre att handla om oss var och en, eftersom våra upplevelser sattes i ett sammanhang. Vi var också eniga om att de personliga berättelserna behövdes. De personliga berättelserna är vad som skapar igenkänning. Det är först när läsaren kan identifiera sig med det berättade som budskapet riktigt når fram.

På torsdagen twittrade även jag. Jag delade med mig av mina erfarenheter av sexuella trakasserier, främst i mediebranschen. Jag använde taggen #prataomdet. Dammluckorna var öppna. Odjuret utsläppt. Parallellt med att jag twittrade om mina upplevelser började många, många andra att berätta. De använde taggen #prataomdet och de berättade om sexuella övergrepp, våldtäkter, trakasserier, dålig sex, och om skuld och skam.

Vi satte upp en blogg för att kunna länka till våra texter, och till andras. För det inte bara twittrades. Det bloggades också. Våra mejlboxar började fyllas med berättelser från personer som kände igen sig, som hade liknande erfarenheter, människor som ville #prataomdet.

Jag satt halva natten och läste texter, vi kontaktade olika tidningar och sajter för publicering av texter och på fredagen började journalisterna ringa. Alla ville skriva om #prataomdet. Vi flyttade bloggen till prataomdet.se, fortsatte ha koll på twitterflödet och fångade upp och länkade till bloggposter som skrevs. Vi pratade med medier och vi fortsatte fila på våra egna personliga texter. Vi påbörjade också översättning av texter till engelska eftersom #prataomdet rönte internationellt intresse, genom hashtaggen #talkaboutit.

Igår lördag, satte vi upp en sida på Facebook, som fick över tusen fans under gårdagen. Och mejlen fortsatte att strömma in. Bloggposterna, twittrandet och kommentarerna kom i en aldrig sinande ström.

Samtidigt publicerades Johanna Koljonens artikel i Dagens Nyheter. Den text vi hade trott skulle vara startskottet för den eventuella rörelsen.

Men den var redan igång. Den lever sitt eget liv. Det pratas om #prataomdet långt utanför Twitter och det står alldeles klart att det finns ett stort mörkertal, att det finns ett uppdämt behov av att prata om sex. Om sin egen roll, om skuld, om preferenser, och om svåra övergrepp.

Idag, i morgon och resten av veckan kommer texter att publiceras som handlar om att #prataomdet, i mängder av svenska medier. Vårt nätverk består av ett flertal skribenter. Kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella, med erfarenheter av olika slag. Vissa är offer, andra förövare, andra har alldeles vanliga erfarenheter i gråzonen.
Mina egna texter kommer att publiceras i morgon på Dagens Arena, Medievärlden och i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda.

Om du är redaktör för en tidning och vill publicera en artikel – hör av dig, vi levererar.

Jag kan ärligt säga att jag för stunden är alldeles för insyltad för att kunna se nyktert på eller ha någon vettig analys om det som händer. Det enda jag vet är att det är stort. Att det är unikt, det som händer nu. Att gå från ingenting till folkrörelse på ett par dygn, på grund av människors behov av att #prataomdet.

Vi i nätverket är alla individer, som talar för oss själva. Det vi gör är inte att ta ställning i en rättsprocess. Vi försöker hitta ett språk, sätta ord på sådant som trots det öppna samtalsklimat vi tror oss leva i ändå är så svårt att prata om.
Eftersom vi fått sådana enorma, helt oförutsedda mängder respons jobbar vi på att organisera oss. Definiera vår roll. Förutom att naturligtvis förvalta de kanaler vi redan figurerar i. Håll koll, all information kommer att finnas på prataomdet.se.

Sist vill jag tacka alla fantastiska, modiga och starka människor som #prataromdet. Mina superlativ räcker inte för att uttrycka det jag känner för er. Tack.

Prataomdet.se
Prataomdet på Twitter
Prataomdet på Facebook


Flattr this


14
Dec 10

Det är ju ändå 2010

Gårdagens hashtag på Twitter blev högst oväntat #lernfelt. Där häcklades Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt friskt av Twittereliten, efter att ha skrivit en mycket tveksam krönika, publicerad både i papperstidningen och på nätet.

Efter häcklandet uppdaterades den på nätet, men i tidningen såg det ut så här.

På Twitter såg jag länken till krönikan, klickade och blev alldeles ställd. Jag läste igenom texten både en och två gånger i förhoppningen att finna poängen, det ironiska, skämtet. Men det var inget skämt.

Malin Lernfelt har alltså skrivit en krönika om att SJ borde börja twittra, eftersom det ändå är 2010.
Inget företag i Sverige har fått så mycket uppmärksamhet för sitt twittrande som SJ. SJ har twittrat sedan hösten 2009, de har en hel stab som twittrar på heltid. Ingen svensk som twittrar kan ha undgått deras twittrande, kritiken mot det, och hyllningarna.

En snabb googling på SJ och Twitter ger svar direkt.

Idag diskuteras häcklandet i sig, ord som häxjakt och twittermobb förekommer, och jag funderar på vad vi kan lära oss av detta. Är det så att Twitter består av ett gäng självgoda elitistiska människor som står redo att krossa den som misslyckas? Det vore inte så förvånande om Malin Lernfelt fått den uppfattningen.

Men jag är inte helt säker på det. Visst häcklas det. Men gårdagens fadäs uppfattades mest som väldigt rolig. Vi skrattade. Vi gjorde det på Lernfelts bekostnad – ja. Men när så en twittrare vid namn @MalinLernfelt dök upp och skrev följande tweet blev hon snabbt förlåten:

Det var bara det att ungefär samtidigt uppdaterades krönikan på nätet, och helt plötsligt handlade det om att Lernfelt tyckte att SJ borde ha bättre service dygnet runt. Vilket är oerhört märkligt med tanke på att hon till Dagens Media säger att hon inte hade någon aning om att SJ twittrade. Hur man kan uttala sig om hur någon sköter en service som man inte ens är medveten om att den existerar är för mig en gåta.

Hennes försvarsattityd gick inte ihop med twitterprofilen. Snart dök även en @mlernfelt upp, som genast började attackera SJ på Twitter. Det spekulerades i vilken av dem som var den rätta Malin Lernfelt och enligt Jack som faktiskt ringde upp henne för att fråga visade det sig till slut att @MalinLernfelt var den rätta och @MLernfelt försvann senare. Jag har bett Malin själv förklara denna förvirring men inte fått något svar, än.

Hur som helst – Malin Lernfelt har alltså börjat twittra. Hon häcklar tillbaka. Och fortsätter kritiseras.

Är det så att man är rökt på Twitter om man gör fel från början? Är man förlorad om man gör ett misstag? Nej. Så är det inte. Däremot spelar det roll hur man hanterar sitt misstag. Hade Malin Lernfelt nöjt sig med den första ironiska tweeten, skrattat åt det hela och därefter försökt lära sig Twitter är jag helt säker på att hon skulle ha omfamnats av “mobben”, förlåtits och fått hjälp.
Felet hon gjorde var att börja skapa efterkonstruktioner för att försvara sig mot sitt misstag, och att hon började hacka på inte bara SJ utan även Twitter i sitt raljerande över tjänsten som ett ställe där man beskriver vad man äter till frukost.

Till Jack säger hon dessutom att hon inte tar åt sig eftersom hon är van vid att få hatmejl. Jag vågar ändå påstå att det är stor skillnad på hatmejl och kritik mot faktafel, hur den än uttrycks. Att inte ta åt sig av kritik som är relevant är nonchalant och opassande. Att hatas för sina åsikter, vilket jag tror hör till det vanliga för en ledarskribent, är något annat.

Dessutom skiljer många på folk och folk. Med all rätt. Som ledarskribent på en av Sveriges större tidningar förväntar sig de flesta twittrare att hon ska ha koll på fakta. Det ställs alltså högre krav på personer i det offentliga än på andra. Det ställs höga krav på journalister. Krav som faktiskt är helt relevanta att ställa. Som ledarskribent antas man leda och påverka debatten och vilken riktning den tar. Att då göra det med så dåligt underbyggda fakta som Lernfelt gjorde i sin krönika väcker misstankar. Har hon koll på fakta när hon skriver om andra saker? Slarvar alla journalister på liknande sätt?

Som jag ser det handlar inte den här händelsen om någon twittermobb. Den handlar om mediekritik. Den handlar om krav på medierna, delvis nya. För femton år sedan skulle ett dylikt fel ha passerat obemärkt, någon kanske skulle ha hört av sig till redaktionen som eventuellt skulle ha gjort en liten rättelse. Idag fungerar det inte så. Idag tvingas massmedia att stå till svars för sina publiceringar, och erkänna sina fel och brister. Jag tror att detta enbart är till gagn för journalistiken, under förutsättning att kritik och ifrågasättanden tas på allvar.

Den kommer trots allt från dem som mediehusen förväntar sig ska betala för fortsatt utgivning.
Människor som vill kunna lita på dom “riktiga journalisterna”.
Lite ödmjukhet sitter aldrig fel. Det är ju ändå 2010.

Tove Hansson skriver bra om korrekturläsare på Twitter.
The Girls of Florida har också skrivit om Lernfelts fadäs.
Läs också gärna vad Emanuel Karlsten skev här på SSBD redan 2009, om högfärdiga journalister.


Flattr this


12
Dec 10

Veckan som gick – vecka 49

Den här veckan har dominerats så totalt av händelserna kring Wikileaks och Julian Assange att denna veckorapport kommer att domineras av detta, inte minst för att jag också anser att det som händer är bland det viktigaste under hela det här året. Både för att det tydligare än något annat speglar den tid vi lever i, men också på grund av de konsekvenser det kommer att få både i den närmaste och lite mer avlägsna framtiden. Yttrandefriheten är utsatt för sällan tidigare skådade angrepp, i västvärlden, och eftersom grundläggande demokratiska principer så som yttrandefrihet måste vara viktigare än någon annat är jag övertygad om att ni överser med övervikten på Wikileaks-rapportering denna vecka.

Men först – gårdagens bombdåd i Stockholm.

Mitt Twitterflöde domineras helt av bomben, och den sedvanliga metadiskussionen om hur 1. Medierna och 2. Regeringen hanterar det inträffade. Den tredje stora frågan är den om vad dådet betyder för Sverigedemokraterna, vars medarbetare Alexandra Brunell utbrister #äntligen på Twitter.

Också Carl Bildt uttalade sig först på Twitter, där han säger att terrorattacken misslyckades, men kunde ha blivit en rejäl katastrof.

Fortfarande vet vi väldigt lite, det är trots allt mindre än ett dygn sedan dådet inträffade. Vad som dock kan sägas är att många reagerade i natt på SVT och deras totala brist på nyheter kring händelsen, inte minst då de gick ut med en extrasändning vid midnatt som endast innehöll flera timmar gamla nyheter. Jag satt själv och gapade framför teven och undrade om de verkligen inte hade mer att komma med, och i så fall varför. Reaktionerna på Twitter visar i mycket att när det verkligen händer grejer så vänder sig folk till Public Service och förväntar sig att de ska vara alerta.
Under natten kom den mest relevanta rapporteringen från internationella medier. Nima Dervish kängar även TV4.
Samtidigt hyllas Twitter som kanal för att förstå vad som händer.

Vid lunchtid höll Statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och om den kan väl sägas att han klarade provet. Uppmaningen att inte dra förhastade slutsatser kan inte upprepas nog många gånger i dagsläget.
Rädslan för att händelsen ska utlösa en våg av hat mot muslimer i Sverige är i allra högsta grad närvarande, och det är därför viktigt att skilja på enskilda terrorister och terrororganisationer, och religion och de människor som tror på den. Dilsa Demirbag-Sten skriver bra om det, liksom Alex Bengtsson.
Läs också Nima Dervish – Grattis Sverige.

Det här är också en läsvärd text, om självmordsbombare, och deras önskan att helt enkelt ta sig själva av daga.

Emma Andersson skriver och delar ett helt gäng länkar. Hon tar även upp FRA och undrar om dataövervakningslagar kan leda till att förstärka “vi och dom”-tänket. Tänkvärt. Henrik Alexandersson är kortfattad, och uttrycker en viss oro att dådet med följdverkningar ska bidra till att inskränka yttrandefriheten.

Aftonbladet förskjuter ännu en gräns genom publiceringen av bilden på liket av bombaren. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men är väldigt nyfiken på hur andra ser på det. Kommentera gärna!
Uppdaterat: Marcus Melinder, nyhetschef på Tidningen Ångermanland, skriver här om bildpubliceringen.

Därmed lämnar vi Stockholmsbomben för ett försök att sammanfatta händelserna och rapporteringen kring Wikileaks och gripandet av Julian Assange.

Det var i tisdags som Assange överlämnade sig själv till polisen i Storbritannien. Läs gärna den här tidslinjen för en bra bakgrund.
På måndagen då han ännu var en fri man var upprördheten stor över att Paypal och senare även Mastercard stoppade alla betalningar till Wikileaks. (På tisdagen stod det klart att även Visa stoppade betalningarna) Många sade upp sina Paypalkonton, däribland jag själv.
Till och med den schweiziska banken PostFinance är med på noterna och har stängt Assanges konto där.
Jag tipsade även om Flattr som ett sätt att fortsätta donera till organisationen, och senare under veckan är det flera som skrivit om just Flattr som den svenska tjänsten som gör det möjligt att hjälpa Wikileaks ekonomiskt trots bankernas bidrag i försöken att krossa Wikileaks.

Oavsett om kortföretagens och Paypals beslut beror på påtryckningar från bankerna eller CIA är det ytterst anmärkningsvärt, och vad som gjorde mig och Emma Andersson riktigt rädda på riktigt, för hur det egentligen står till med demokratin i väst.

Och när till och med journalister deltar i denna massiva attack mot yttrandefriheten vill jag bara skrika högt.
Då är det tur att det finns sådana som Axel Andén som säger det bäst – obegripligt att journalister vill tysta Wikileaks. Björn Hedensjö drar också sitt strå till stacken när han gör klart att det inte är journalisters jobb att sköta internationell diplomati.
Fredrik Wass sätter fingret på vad som händer, med historiska paralleller.

Också Twitter har anklagats för att censurera, och medvetet ta bort Wikileaks och Assange från trending topics, något som de förklarar här.
Jeff Jarvis säger det kort, men mer behövs egentligen inte.

Journalistförbundet fördömer försöken att stoppa Wikileaks. Så gör även Ulrika Knutson, Publicistklubbens ordförande.
För det är faktiskt så att kampen för Wikileaks är kampen för yttrandefriheten. Även om Wikileaks skulle tystas kommer det att finnas andra på banan, som gör samma sak. Avhoppare från Wikileaks flaggar nu för kommande OpenLeaks.
Det är bara att inse att världen är ny, och enda sättet att stoppa läckor av Wikileaksstorlek är att stänga ner internet. Wikileaks kan inte stoppas.

Julian Assange skrev själv en artikel som publicerades i The Australian efter gripandet. Bland annat skriver han att Wikileaks behöver skyddas, inte förföljas. Den kommenteras på Journalism.co.uk. Här finns artikeln översatt till svenska.
I Wired skriver Evan Hansen om varför Wikileaks är bra för Amerika.

Det är också skönt att se att det finns svenska politiker som stöttar Wikileaks.
Farmor Gun skriver också bra, och jag undrar också vad yttrandefrihet är värd om den bara gäller vissa av makten godkända uttalanden?

Marcin de Kaminski sätter fingret på något viktigt när han skriver att det är bra att myndigheterna försöker tysta Wikileaks. Nämligen att internet redan är väldigt reglerat, och att det som nu händer tydliggör just hoten mot det fria nätet. Intressant är också att se hur många det är som är beredda att stötta och delta i kampen för öppenhet. Antalet spegelsajter är i dagsläget över tusen, om jag inte är felinformerad.

Ett spår i debatten kring Wikileaks är den om huruvida de sätter agendan genom att själva välja vilka som ska få ta del av materialet, och vad som faktiskt ska läckas.
Svenskans redaktionschef Martin Jönsson ger svar på tal här.

När Julian Assange greps på tisdagen samlades massor av människor för att protestera mot gripandet, och krävde hans frigivning.
Och så kommer vi till nästa spår i hela denna soppa. Det om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, den officiella orsaken till gripandet.

Jag kan inte vara så mycket tydligare än jag är här när jag ifrågasätter folks förmåga att tänka två tankar samtidigt. Det finns ingenting som säger att en framgångsrik person som gör bra saker för mänskligheten inte kan vara en skitstövel privat. Låt oss hålla isär begreppen, och anklagelserna, tack. Inte minst för att det gör ont i mig att se hur det bedrivs en häxjakt på nätet framförallt mot en av de målsägande i våldtäktsfallet. Till och med Assanges svenske advokat sällar sig till mobben.
Läs också Maggis Strömberg om att anmäla klassens populäraste kille, och Oisin Cantwell.
Lisa Magnusson skriver också bra om att skilja på Julian Assange och Wikileaks. För allt handlar faktiskt inte om Wikileaks.
Missa inte heller Mårten Schultz som skriver nyktert om Assange och rättvisan.

Oavsett anledning till gripandet så har det inte stoppat Wikileaks. Inte heller de sanktioner som görs mot organisationen hjälper, snarare hjälper de till att öka engagemanget världen över. Läckorna är inte tilltäppta. Journalisterna vaknar. Motattackerna avlöser varandra.

Också Piratpartiet har attackerats under den gångna veckan.

Världens första cyberkrig, är det det vi ser? Eller är det en storm i ett vattenglas?

Mycket metadiskussioner blir det, men i det här läget tycker jag att yttrandefriheten är viktigare och mer intressant än de konkreta avslöjandena som görs av Wikileaks. Även om jag tycker att detta är småskrämmande. Avslöjandet om hur Sverige och USA samarbetat mot fildelning.

Under veckan har det också kommit frapperande uppgifter om FRA. Som hur de ska lämna information om svenskar till utländska myndigheter utan att kontrollera informationen. Nu anklagas Försvarsdepartementet för att ha ljugit för riksdagen inför omröstningen om FRA-lagen. Tyvärr är jag inte förvånad, snarare känns det främst bra att sådana här uppgifter kommer upp i ljuset.

Frågan är vad som ska hända härnäst. Enligt uppgift är Assange häktad först och främst till den 14 december.
Han vill själv inte utlämnas till Sverige, landet som till för inte så länge sedan var hans fristad. Somliga hävdar att han till och med bör skyddas från Sverige.
Personligen håller jag med Mary W Jensen och Karl Sigfrid om att Sverige bör fördöma USA:s övertramp.
På UD-bloggen kan vi läsa om Sverigebilden utifrån senaste veckans nyhetsrapportering.

Ikväll visar SVT dokumentären om Wikileaks som legat ute på SVTPlay sedan igår.
Här finner du mer läsning om Wikileaks, och så rekommenderar jag The Wikileaks Daily, som samlar länkar om Wikileaks från Twitter, behändigt paketerade som en nyhetssajt. Joakim Jardenberg står bakom.

Slutligen några snabba länkar om annat som hänt:

Spotify har hamnat i skottgluggen, när det kommit fram att de fördelar intäkterna ojämt beroende på skivbolagens storlek. Ett par skivbolagsjättar hotar nu att lämna Spotify.
Rasmus Fleischer skriver om den stora lösningen som blev den stora blåsningen.
Google har avslöjat vilka ord vi googlar allra mest. Per Torberger om vad våra googlingar säger om vår samtid.

Antalet fängslade journalister har inte varit så högt sedan 1986.
Läkare och sociala medier, kan det va nåt?
Sydsvenskan.se uppmärksammas i Medievärlden som också gör ett porträtt på motorn Anders Olofsson.

Det explosionsartade användandet av smartphones förändrar inte våra medievanor, utan också våra toavanor. En fantastisk biverkning säger jag om ni frågar mig.

Därmed är det slut för idag.
På återseende nästa vecka, då kommer sista veckobrevet före juluppehållet.


Flattr this


7
Dec 10

Transparens: Bra eller anus?

Vi är många som gärna pratar om transparens, och många som försöker leva efter något slags öppenhetsideal. Men det är inte oproblematiskt.

Framför allt blir det svårt när man ska försöka implementera något slags professionell transparens. Visst, man måste tänka på vad man säger om sig själv och sin arbetsprocess utifall att uppdragsgivare googlar en. Kanske inte ska twittra så mycket om att man alltid gör allt i sista stunden, bakis och med en något generös inställning till faktakoll.

Men det är också ett vågspel att över huvud taget dela med sig av sin arbetsprocess. Det är många som gjort och gör det, som berättar vad de läser och tänker, under eller innan skrivarbetet. Och då är det lätt hänt att någon mindre nogräknad kollega “inspireras” och hinner först med en artikel, en krönika, ett radioinslag, eller vad det nu kan tänkas vara. Det är en sak att twittra om att man är på en presskonferens där man är en av tretton som kommer producera ungefär samma rapportering. Men ska man våga nämna att man har en intressant vinkel, dela med sig av en rolig fråga man tänker ställa? Ska man berätta att man arbetar med en längre knasig gonzo-grej, en totalsågning av en politiker, ett test om brasilianska vaxare? Några kommer att svara absolut inte, några kommer att säga självklart.

Vete fan om det finns något facit, egentligen. Det är både väldigt trevligt och väldigt uppskattat att dela med sig av vad man håller på med, av reflektioner och vägen till målet. Men instinktivt håller jag själv mycket av det för mig själv tills efteråt. Rätt väg? Beror på. Men det betyder att det än så länge är större risk att jag får idéer snodda av redaktioner som jag pitchar till, eller där jag går på anställningsintervjuer och ska föreslå några möjliga reportage eller inslag. För det har ju också hänt. Det finns inga garantier, och ingen heder mellan tjuvar.

Särskilt inte om de kanske fakturerat lite dåligt senaste månaden, eller har helt tomt på idéer i skallen.


5
Dec 10

Veckan som gick – Vecka 48

Då var det dags för mitt första inlägg i SSBD i form av ett veckobrev.  Caroline Johansson heter jag, har en fil.kand i medie- och kommunikationsvetenskap,  jobbar som kommunikatör och lever mitt liv på webben, i stan och på landet, allt i en härlig kombination. Bloggar privat på www.millionesse.com och man hittar mig givetvis även på Twitter!
www.twitter.com/millionesse

Då kör vi!

När man ser tillbaka på veckan som gått är det några självklara ämnen som dominerar. Vintern kom till Sverige (i år igen, tro det eller ej), iPad släpptes och Wikileaks offentliggjorde ytterligare dokument. Dessa snackisar följdes tätt av förgiftningen av vattnet uppe i Östersund där en parasit härjar och sprider magsjuka.

iPadhysteri – äntligen här!
Den 30 november kom den äntligen till Sverige. Nattöppet, köande och efterlängtade inköp. Prisermodeller och abonnemang har gåtts ingenom för att hjälpa den som känner sig vilsen eller överväldigad. Utöver lyckan att den äntligen är här har flera tidningsföretag uttryckt oro kring Apples sätt att hantera vad som släpps in i en iPad och inte och om de ägnar sig åt censur,  då de förbehåller sig rätten att godkänna alla appar som kan köpas i appstore. Frågan är om man inte som företag har rätt att bestämma vad man vill ska vara tillgängligt eller inte.

Det finns mycket att diskutera när det kommer till iPad, appar, utveckling och affärsmodellen. Gratis eller inte gratis? Och hur kommer vi framåt?

En undersökning visar dock att lockelsen till iPad inte finns hos alla grupper, utan att svenska IT-chefer inte alls är intresseradeNiklas Strandh skriver om läsplattans ankomst och dess framtid och avslutar med en rolig tweet signerad @stroemberg.  

Redan nu sägs det finnas över 60 000 iPads i Sverige och inom ett år ska denna siffra ha uppgått till 270 000 stycken.  

Wikileaks
Rätt eller fel? Debatten kring Wikileaks blossar upp på nytt i och med ytterligare dokument har offentliggjorts. Åsikterna går isär när det kommer till hur man ska hantera detta eller om man ska tycka att det är bra eller dåligt. Elever vid Columbia universitetet har till exempel blivit varnade för att kommentera eller länka materialet i sociala nätverk eftersom det kan påverka deras möligheter till anställning. Argumentet bygger på att man kan ifrågasätta deras förmåg att hantera sekretessbelagt material. Frågan växer till att inkludera yttrandefrihet och demokratiska rättigheter i det fria samhället. Och hur påverkar detta utvecklingen av internet och den fria tillgången till det? 

Denna gång handlar läckan om diplomatiska relationer och ett flertal av världens ledare har beskrivits i mindre smickrande ordalag.

Wikileaks har varit en dominerande nyhet i medierna, men man kan fråga sig om det verkligen är Wikileaks som ansvarar för vad medierna publicerar? Hur stort ansvar har de för konsekvenserna av läckan?

Processen som materialet gått igenom är ganska invecklad. SvD svarar på frågan Hur jobbar egentligen Wikileaks?

En svensk frilansjournalist har fått tillgång till den senaste läckan.

Assange är också återigen på flykt undan den svenska rättvisan  och är även efterlyst av Interpol. I brittiska The Guardian svarar han på läsarnas frågor .
Paypal tar ställning mot Wikileaks och många tar därmed ställning mot Paypal

Vädret – snö, kyla och förseningar
Chocken som kommer varje år. Sverige är ett land med snö och vi förvånas ändå varje gång det ställer till det framåt november, Mycket gnäll och mycket diskussion i landets medier kring hur man ska hantera detta fenomen snö och is. SJ får ta mycket skarp och befogad kritik  när resenärer blir sittande i stillastående tåg i flera timmar. I början av veckan förutspåddes temperaturer lägre än på hundra år i Stockholm.  

Förorenat vatten i Östersund
Invånarna i Östersund har den senaste tiden fått koka sitt vatten efter att en parasit förorenat vattnet. Det kan dröja flera veckor innan det är drickbart igen.

I övrigt
Blondinbella startar ny tidning och dissar journalistutbildningen. För det blir hon både ifrågasatt, stöttad och förstådd

 
Chloe Shuterman ger sig in i bloggosfären  med sin nystartade modebloggchic.se. Kontroversiellt och inte ouppmärksammat. Tjejen är bara tolv år och är anställd proffsbloggare. Chefredaktör Charlotta Flinkenberg var beredd på kritiken och bemöter den.
Dagens Medias chefredaktör Fredrik Svedjetun förklarar varför man valt att stänga av kommentarsfunktionen på vissa artiklar.

Journalistik om journalistik den nya journalistiken
Om mediernas bevakning av sig själva, nyhetskonsumption och Wikileaks.

Är du en sådan som gillar att sammanfatta året med listor? Ska du göra musikaliska sådana finns det tips att få i teori och metod. Demokratisk, selektiv eller statistisk?

Hajar har ihjäl turister dykningens paradis Sharm el Sheik.

Islänningarna slutar prenumenrera på tidningar

SD inte lämplig som praktikplats för elever på Berghs. Enligt skolan går inte deras värderingar ihop med skolans. Dessutom möter inte SDs informationsavdelning Berghs höga krav på praktikplatser.

Julen närmar sig och i samband med detta uppmärksammas även dem som inte har möjlighet att fira som alla andra. Kalle Anka kommer visas på storbildsskärm i Stockholm. Kampanjen man vill att så få som möjligt ska se  

Google skruvar om sin sökmotor så att inte företag som behandlar sina företag illa hamnar högt i sökningar. Att vara elak ska inte längre vara en fördel.

Kobbs te uppmuntrade folk att stänga ner sina Facebookkonton men blev istället nedstängda själva. Man kan ju fråga sig hur framgångsrikt man trodde det skulle vara att använda sig av den plattform som man ville att folk skulle ta avstånd ifrån?