September, 2010


12
Sep 10

Nej, sociala medier är ingen röstmagnet, men det kan vara något mycket större

Sociala medier är en flopp i valrörelsen, dundrar DN ut idag (finns inte på webben), precis som vi gjorde på VA.se för några veckor sedan. Man vinner inga röster på Facebook eller Twitter, konstateras det, utan det är traditionell dörrknackning och tv-reklam som är bästa sättet att nå ut med sin politik.
Fine, så. Helt korrekt. Rätt svar, men frågan är i mina ögon felställd.

För om vi överhuvudtaget ska prata om sociala medier och politik måste vi ha några saker klart för oss från början. En valrörelse är bara en del av politiken. Kampanjer är inte samma sak som långsiktighet, individen är ett och partiets agerande ett annat. För bilden är lite mer komplex än att kunna sammanfattas i ett flipp eller flopp.

Av de stora politiska partierna har Facebook, bloggar och Twitter i valrörelsen i princip enbart använts  för att marknadsföra och få ut sin politik. Alltså som traditionella medier. Envägskommunikation. Klassiskt kampanjarbete.

Och det är inget konstigt med det. Förebilden Barack Obama gjorde precis samma sak, “Obama är ingen internetpresident” skrev Fredrik Wass redan för två år sedan.
Och svenska partier har gjort ungefär detsamma, en del bättre än andra. Man har mobiliserat gräsrötterna via digitala kampanjverktyg. Man har sett till att finnas på de kanalerna dit en stor del av medborgarna, rösterna, har flyttat.
Men överlag är dessa räknat i antal fortfarande väldigt små. Du kan inte bedriva massmarknadsföring via sociala medier, utan tv-reklam och plakat på stan är naturligtvis effektivare.

Samtidigt har de sociala kampanjerna, för det är kampanjer det handlar om, ändå märkts. Folk skrattar gott åt Göran Hägglunds iphone-app. Gudrun Schyman har nått nya personer att samtala med på Twitter. Vinner detta ett val? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande för litet och för dåligt genomfört, överlag. Men det är ändå en viktig trend, och kommer bli än viktigare 2014.

Däremot har någonting helt annat hänt när det gäller sociala medier och politik. Vi vanliga väljare har börjat diskutera politik på ett sätt som faktiskt helt saknar motstycke i historien. David Heibrandt formulerar det bra:

“Jag har aldrig tidigare noterat ett sådant stort intresse för att prata om politik som nu. Internet har öppnat upp för en helt ny sorts politiserad mellanmänsklig kommunikation som inte kan beskrivas som annat än fantastisk. Den nya hypermedierade verkligheten har i stor utsträckning gjort valhemligheten överspelad. Få människor känner längre behov av att dölja sina sympatier, utan det länkas relevanta artiklar och det pratas sakfrågor som aldrig förr. På Internet finns också andra sociala konventioner än utanför, det går att föra en saklig debatt om politik utan att bli alltför osams trots skilda åsikter.”

Det intressanta är att på Facebook diskuteras det inte partipolitik, utan sakfrågor. Jämställdhet, Afganistan, rut-avdrag, för att inte tala om favoriten skolpolitik. Alla har en åsikt, en historia att berätta, erfarenheter som bidrar till den egna ståndpunkter. Argumenten stöts och blöts, och ger kanske inte svar på den enkla frågan vad man ska rösta på på söndag, men ökar i stället kunskapen. För politik handlar ju inte bara om val, politik har en praktisk sida, alltså hur vi gemensamt vill styra vårt samhälle så att det blir så bra som det bara går.
Och här finns idag ett engagemang som aldrig förr. Ett engagemang långt ifrån partiledardebatter och politiska reklamfilmer.  Ett engagemang som inte tar slut på söndag.

Här är “sociala medier” helt outstanding. Här finns allt som valstrategerna på partihögkvarteren behöver veta. Det enda de behöver göra är att skicka ut sina partiarbetare, låta dem ta diskussionerna, men inte som just partiarbetare, utan som sina privata jag. Lyssna, lära och förstå. Ta in kritiken, tänka om, tänka nytt, hitta de nya visionerna.
För det är väl ändå det politik handlar om?

Läs också Kristofer Björkman: Oförmåga att förstå sociala webben – enda floppen i valrörelsen


5
Sep 10

Veckan som gick – Vecka 35

Hej alla! Gissa om jag satte i halsen när jag såg Sofias fenomenala veckobrev förra veckan. Jag hade hoppats att vi skulle mjukstarta, men jag antar att jag kapitulerade redan där och då. Lika bra som Sofia hänger med, det gör inte jag helt enkelt. Med det sagt hoppas jag att ni ändå håller till godo! Mvh Jerry

Först och främst är det intressant att se hur duktiga sociala medier är på att skapa trafik. Kanske går vi från att tänka oss att sociala medier primärt skapar överflöd av innehåll som sökmotorerna hjälper oss att sortera till att se de sociala medierna som filter, gatekeepers och redaktörer? Allt fler blänkare börjar dyka upp – är “curating” en tillfällig trend eller något vi kommer att få se mer av?

En annan trend är reklam som vi frivilligt ger vår tid. Vi gör det eftersom den är snygg, den berättar en historia och den lämnar oss med en känsla som vi vill ha. Kolla in Peroni, Johnnie Walker och Perrier för tre besläktade exempel. Sedan minns vi vää Old Spice Guy och deras framgång med individual video responses. Mantrat att massmarknadsföra genom att tala till en människa i taget är i ett ord – kraftfullt. Och ska tydligen påverka försäljningen, också.

Reklamen har haft det tufft i det digitala skiftet över från envägs- till tvåvägskommunikation, men känslan är att de kommer att anpassa sig och återhämta sig snabbt – om än inte snabbt nog. Och så kan väl alla “kreativa byråer” oavsett disciplin sluta upp med allt fejkande? Lite fingertoppskänsla, tackDet nya medielandskapet handlar trots allt inte bara om att tvinga fram reaktioner på innehåll i olika kanaler.

Men om vi alla fall ska snacka heta kanaler – webb-tv.

Kristeligt Dagblad drar intressanta lärdomar från Wikipedia, via @stroemberg. Inte så dumt kanske i tider när konkurrensen om läsekretsens engagemang ökar. Aftonbladet filar förresten på en Ipad-app.

Wikileaks, då? Copyriot menar att Wikileaks skulle må bra av en annan talesperson:

“En gång till har jag helt kort träffat Julian Assange. Det var på Chaos Communication Congress i Berlin i vintras. Då var han stressad och gav intryck av att vara ännu mer paranoid än tidigare. Paranoian var säkerligen befogad. Utan tvivel var han redan då en måltavla för säkerhetstjänster. Jag hade svårt att komma ifrån tankarna på vad det gör med en människa att vara i en sådan position.”

“Twitter blir tidning” tycker jag är lite hårddraget och jag tror att likande “Flipboard-hajper” kan skruvas upp lite för högt, men kraften hos den sociala filtreringen är intressant.

Hur ska en utgivare förhålla sig till utpekade personer som vill slippa vara ständigt publicerade, frågar sig Axel Andén på Medievärlden som har nominerats för sin design.

Själv så myser jag när Kjell Häglund plockar fram sin vassa penna:

“Men omoderna svammeltexter av naturvetenskapliga noviser är en sådan gammal inventarie på svenska kultursidor, och har så få läsare, att de så smått fått mysfaktor.”

Och så en gammal favoitfråga som vi ju älskar att diskutera: Hur ska journalistiken utvecklas? Institutet för mediestudier har några idéer.

Och handen på hjärtat – hur mycket tjänar artisterna egentligen på det digitala medielandskapet?

Anna Troberg är redan trött på allt valfuskandeStatsministern blev visst ställd mot väggen av en S-pitchad läkare i SVT:s “opartiska” utfrågning. Oops.  Apropå tv så gick Kristallen av stapeln i veckan (jaja, jag vet att det bara är båttävlingar som kan “gå av staplar”), men det var inget jag hade koll på. Men jag så att Gina Dirawi kammade hem ett pris och det är jag glad för!

Apropå priser – passa på att nominera till Kunskapspriset!

Johan Lundberg ställer en relevant fråga om vad som händer när trollen tillåts ta över partiledardebatterna?

“Nej, min undran är på vilka grunder som man anser det vara av vikt att rådfråga just anonyma chattare i partiledarutfrågningar. Vad är det som gör att man uppfattar att förutsättningarna för att ställa kompetenta och djuplodande frågor finns bland just internettrollen?”

Personligen anser jag att det är sajtägarens privilegium att välja antingen aktiv moderering eller icke-anonym kommentarsfunktion om det är i syfte att rädda ett ett kommentarsfält som inte går att rädda med öppet bemötande. Allt handlar inte om kommentatorernas rättigheter, sajtägarna har rättigheter de också.

Och just det – veckans ceremonitroll är…

Snubblade även över Pop Vox – ett nystrtat parti med nobla intressen. Aldrig hört talas om dem, men lägger till en mentaql liten anteckning om dem.

Nätet kan ersätta mötet AFK i många avseenden. Fast kanske inte alla. Men varför välja, argumenterar Sofia Mirjamsdotter. (AFK, förresten. Away from keyboard. Jag vet att jag är jobbig nu, men i tider av Ipads, Netbooks och Smartphones – är vi någonsin “away from keyboard”, lika lite som den digitala världen är mindre IRL, in real life, än den analoga? Well, well.)

Vi behöver bli bättre på digital kommunikation förresten och inte stirra oss blinda på tekniken.

Heja den papperslösa skolan och det digitala uppslagsverket, förresten. (Fast jag själv överger knappast mina Moleskines i första laget.) Apropå ordning och redan – visst har vi alla längtat (utan att veta om det) efter Gmails prioriterade inkorg? Vi får se hur intelligent den är, men visst lovar det gott?

Mycket om LBS – location based services eller positioneringtjänster just nu. Blans annat gästbloggar Niclas Strandh på Superbrands Nordic och jag på SocialBusiness. Apropå att träffas blir Blogger’s Monday nu Blogger’s Wednesday (Facebook-länk).

Filmen från SSWC har haft världspremiär. (Puffar även för @JournalistLisah:s SSWC-inslag på Nyhetskanalen.se och TV4Nyhetsmorgon.)

Varför inte göra din egen remix av grundmaterialet?

Andreas Johansson Heinör resonerar kring om huruvida Sverigedemokraterna verkligen kan omsätt uppmärksamheten i väljare. Morris Packer med en stilla vädjen till alla som jobbar med valet (Facebook-länk). Och Hitler… ja, han gör det han gör mest nuförtiden och spoofar vidare.

Och i tider med främlingsfientlighet på tapeten, vad bättre än att återta allvaret och påminna om de två ytterligheter som så tydligt har präglat vår civilisatoriska historia; medmänskligheten och rädslan? Via @jocke.

</svammeltext>