En plågsam och pinsam digital valrörelse

(Den här texten är tidigare publicerad i Expressen)

Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier. Den goda nyheten spred sig över hela världen. Kampanjledare helgonförklarades, valarbetare upphöjdes och svenska politiker vallfärdade till Washington för att få med sig nycklar hem till Sverige.
Allt var som upplagt för svensk, digital valväckelse.
Istället blev det en plågsam skärseld av dåliga försök.

Svenska valrörelser har aldrig karaktäriserats av uppfinningsrikedom. Vi gillar hur traditionellt det är uppbyggt. De röda valstugorna på torget, stadsmiljöer draperade i wellpappaffischer och den närmast sentimentalt analoga känslan i att gå med röstlapp till vallokal på valdagen.

Men det här valet skulle bli annorlunda. Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft. I alla fall inte på något betydande sätt. Det närmaste framgång vi fick var en Iphoneapplikation med Göran Hägglund som ordvitsar på dialekt.
Valrörelsen har varit en uppvisning i att man inte förstått någonting.

Det upprörande är inte att partierna misslyckats med att kopiera Obama, utan att man tycks ha missförstått internet. Det har styvmoderligt hanterats som ytterligare en kanal att skandera budskap i. Jag vill ursäkta det med att det har med vår historia att göra. Att vi bara känner till valkampanjer när den görs genom megafon. Att det är därför vi försökt pressa in sociala medier i samma enkelriktade fack. Som ett nytt sätt att slå fast sanningar, fast för finniga tonåringar.

Synen på internet sammanfattas bra av Alliansens Erik Bratthall som i söndagens DN menar att den ”allmänna väljaren” inte vill gå in ”där”. ”Där” betyder internet. Samma internet där 80 procent av svenskarna finns. Samma plats där Facebook har fyra miljoner aktiva svenska konton. “Där” samtalen kretsar kring politik – utan partiernas medverkan.

Här är vi nu. Partierna tycks klara med sin bedömning av sociala medier. De slår ut med händerna och pratar om hur det nog var lite överskattat ändå. Använder sina digitala satsningar som ett slags avlatsbrev. ”Vi försökte ju i alla fall”, säger de och valspurtar vidare på gator, torg och i tv-debatter.

Det ironiska är att de svenska valstrategerna – trots alla Obamaresor - missade den viktigaste nyckeln. Den som stod tryckt på varenda valaffisch: ”Change”.

Visst, Obama använde nätet framgångsrikt. Han skapade ett gräsrotsengagemang som var unikt, som fick helt nya väljargrupper att resa sig från soffan och skapa ett historiskt val.
Men allra mest lyfte han politik till att vara större än partipolitiska sakfrågor.

Han försökte inte styra samtalet till att handla om sjukvård eller jobb, utan slog an en idé om att våra liv var politik. Att våra liv kunde förändras. ”Change”.

Sociala medier handlar om att odla och låta något växa underifrån. Det varken kan eller ska ersättas av traditionella kampanjer, men det kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg för att tillvarata ett växande och brinnande engagemang. Det var det Obama gjorde. Lyssna och kanalisera engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.

Valrörelsen gör nu sin sista spurt. Att den största valfrågan hittills har varit en bröstpump säger mycket. Men kanske allra mest något om partiernas oförmåga att vinna vårt engagemang.

För när vi sitter och blaséartat raljerar över blockens konturlösa politik står Sverigedemokraterna och jublar.

Chanserna till en framgångsrik digital väckelsekampanj må vara över för nu. Men kom igen svenska politiker. Hitta tillbaka till de där politiska frågorna som åtminstone får oss att förstå att valet handlar om något mer än vilket kontor ni får sitta i fyra år framöver.

Emanuel Karlsten, sociala medier-redaktör på Expressen

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(83%) (0%) (17%) (0%)
6 buttar