Sladden ur?

En professor vid Harrisburg-universitetet i Pennsylvania har valt att stänga av sina studenter från sociala medie-tjänster under en vecka. Inte som ett straff, inte för att få dem att fokusera på sina studier, utan som ett experiment. När veckan är slut ska de skriva om hur de upplevde veckan, hur det kändes att leva i, som NPR skriver, ”social media exile”.

(Jaron Lanier säger till NPR att det vore vettigare att ha eleverna att böta en cent till välgörenhet varje gång de använde någon av tjänsterna, så att de istället på ett mer konkret sätt skulle bli uppmärksammas på sitt beteende.)

Jag har funderat flera gånger på en egen internetblackout. Både på skoj och på allvar, både som experiment och som ren självbevarelsedrift.

Det senare handlar om de där dagarna när det känns som att det blir för mycket. När den ständiga nätvaron och de aldrig sinande inflödena börjar kännas stressande och krävande istället för stimulerande, spännande och underhållande. Gånger som jag varit bortrest och haft massa annat för mig och sporadisk nättillgång har det nästan bara varit skönt. Visst, man kan undra vad man missar, men det fina med internet är ju att nästan allt finns kvar sen. Och oavsett hur genialisk jag kan tycka att jag är så är det generellt ingen katastrof om jag missar att kommentera någon enskild händelse eller debatt. (Och är jag så genialisk att jag kommer på något som ingen annan formulerat så kan jag faktiskt skriva det en vecka senare.)

Det förra handlar mer om det reflekterande och problematiserande som professor Darr är ute efter med sitt experiment. Att genom brutal undanryckning undersöka och pröva min relation till och användande av sociala medier – med vilket jag väl egentligen menar typ ”hela internet och allt som finns där”. På ett mycket mer konkret sätt åskådliggöra att här skulle jag vilja säga nåt roligt till en kompis, här vill jag skriva ett argt inlägg om nåt konstigt i tidningen, här har jag tråkigt och vill titta på youtubevideor, här behöver jag kolla upp, kanske be om hjälp med hur jag stickar ett visst mönster.

Frågan är för vem ett sånt åskådliggörande skulle vara ämnat – och för vem det skulle vara intressant. Instinktivt tänker jag att de flesta är ganska medvetna om sitt beteende, men det kanske inte är så? Större delen av vår internetkonsumtion kanske sker så parallellt med allt annat, så självklart och självgående, att den blir ungefär som att andas – man tänker på det när man börjar tänka på det, men inte annars. Alla automatiska extrakollar av mailkorgen, youtuberundan när man egentligen borde gå och lägga sig, den extra tweeten när man kommer på något fyndigt i mjölkdisken. Tänker man på dem när de händer? Och, kanske ännu mer intressant: Vad skulle det betyda om man faktiskt gjorde det?

Skulle ett blackoutexperiment förändra mitt beteende? Kanske inte. Och det skulle nog inte vara avstressande, i och med det ständiga självpåminnande och reflekterandet. Men intressant skulle det nästan garanterat vara (om jag kunde hitta en arbetsgivare eller sponsor som gick med på det). Frågan är kanske vad som är mer intressant — om en av oss internetknarkare testar, eller om en (tänkt) genomsnittsanvändare gör det. Det skulle innebära ganska skilda reaktioner och reflektioner.

Om inte annat skulle det vara kul att se hur folk omkring mig skulle reagera på försöket. Sannolikt med misstro och skepsis – både mot att lägga ner Facebook i sju dagar, och mot att jag personligen skulle klara av det.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(75%) (0%) (25%) (0%)
4 buttar