September, 2010


26
Sep 10

Veckan som gick – vecka 38

Den gångna veckan har dominerats av eftervalsdebatten, både valresultat och mediernas hantering av valrörelse och valnatt har synats i alla tänkbara sömmar.
Inte minst har kvällstidningarnas roll diskuterats, och både Expressen och Aftonbladet tog tydligt ställning mot SD på självaste valdagen.
Här får en Expressenläsare svar på tal om varför.
Helin har också bloggat en del, på valnatten och senast idag.
Thomas Mattsson skriver om trafikrekord men också kort om framtida bevakning av Sverigedemokraterna.
Dagens Media har talat med flera mediechefer om hanteringen av SD.
Mediernas ansvar kommer nog att diskuteras länge framöver. Själv har jag sett många reaktioner och tänkt tanken själv att en hel del av den information man fått om SD efter valet kanske skulle gjort större nytta före. Exempelvis hade man velat se K-G Bergström intervjua Jimmie Åkesson för flera veckor sedan, inte efter valet. Väldigt mycket av det som skrivits och sagts har varit metadiskussion, och har handlat mer om hur vi bör behandla SD än om innehållet i deras politik. Det har varit en hel del prat om SD men mindre samtal med sverigedemokrater.

Kritiken har också varit hård mot SVT:s valvaka. Inte minst för att Bert Karlsson fanns i studion som “mysgubbe”. Läs gärna den här Weird Science-texten om det.

För övrigt var valvakan mer spännande att följa än någonsin, och tidningarna sparade inte på krutet när det gällde att vara närvarande minut för minut. Medievärlden har gjort en genomgång av valsajterna. Helin går igenom Aftonbladets rekordsiffror.
Ett alldeles nytt grepp testades av Expressen och Emanuel Karlsten som bevakade den sista rösträkningen och streamade live. Så ospännande, och så genialiskt på samma gång.

Mediernas ansvar diskuteras ännu mer vad gäller det övriga valresultatet. Kent Asps undersökning som visar att rapportering om Mona Sahlin varit starkt negativ jämfört med det som sagts om Reinfeldt har blivit omdiskuterad. Axel Andén kommenterar, liksom Martin Jönsson.

Att sociala medier har betydelse och att de spelat roll i valet råder det ingen tvekan om. Politikerna kanske riktigt förstått att utnyttja nätet tillfullo, men användarna gör det. Ett konkret bevis på att det fungerar är den manifestation som hölls på Sergels torg i måndags, efter att en sjuttonårig tjej skapat ett event på Facebook.

Magnus Betner har skrivit en läsvärd post om huruvida medier och politiker tagit diskussionen med SD eller om invandrarfrågorna. Damon Rasti har skrivit en delvis motsägande lika läsvärd post, och Rakel Chukri har skrivit dagens måsteläsning. I Sydsvenskan finns för övrigt också den hittills bästa texten om Socialdemokraternas nederlag.

Många är det nu som vill göra något. Som vill förändra, som vill att Sverige ska vara ett annat när det är val igen om fyra år.
Jocke Jardenberg vill samla krafterna, liksom Gert Frost. Läs också gärna Frosts tio frågor som söker svar. Anders Mildner skriver klockrent om hur sociala medier kan användas mot intoleransen. Samtidigt som Sverigedemokraterna gör klart att de kommer att använda delar av partistödet till att satsa på sociala medier. SD är annars ett parti som använt sig flitigt av nätet för att mobilisera väljare, och för att sprida sina åsikter. Kanske en del av pengarna ska gå till att putsa ytan också hos gräsrötter och andra som inte uppför sig lika städat som partiledaren.

UD-bloggen har samlat länkar om eftervalsdiskussionen, inklusive utländska reaktioner på det svenska valresultatet.

Dagen efter valet spreds länken till sajten som publicerat ett register på personer som anmält intresse för Sverigedemokraterna. Det är alltså inte medlemsregistret som läckt ut, endast en lista med intresseanmälningar. Nikke Lindqvist har skrivit utförligt om det hela. Nu återstår det att se om publiceringen är ett brott mot PUL eller ej.

Fokus har publicerat en lista på de 900 twittrarna som varit mest aktiva att twittra om valet.

Ett parti som i motsats till SD inte hade mycket att fira på valnatten är Piratpartiet. Läs gärna Andreas Ekströms utmärkta text om varför partiet stött på grund.
Piratpartisten Oscar Swartz skriver om ett lyckat valresultat. Farmor Gun funderar över varför SD lockade så många fler väljare än vad Piratpartiet lyckades med. Emma Opassande har i vanlig ordning skrivit bra.

En hjälte i internetsammanhang har varit Folkpartisten Camilla Lindberg som röstade emot FRA-lagen. Hon åkte ur riksdagen när partiet tappade mandat.

Och apropå pirater - i morgon inleds hovrättsförhandlingarna i The Pirate Bay-målet. En rättegång som nog många pirater önskade hade hållits före valet, vilket troligen skulle gett dem några fler röster.

En intressant diskussion uppstod på Twitter sedan Mikael Pettersson i SVT visat bland annat en upprörd tweet från Isobel Hadley-Kamptz. Hon blev upprörd och tycker att det hon twittrar inte är allmängods på det sättet. Också Resumé fångade upp det hela, och Pettersson sammanfattar här. Jag tycker att det hela är mycket enkelt. Det som publiceras på nätet är publicerat, en tweet som inte är en låst tweet är allmängods, och kan användas av massmedia på samma sätt som ett uttalande var som helst annorstädes. Twitter är inte att likställa med att sitta och prata på en privat middag eller i en mindre krets av liktänkare, Twitter är öppet för hela världen och det är upp till varje twittrare att faktiskt vara medveten om det och tänka sig för. Sen kan man tycka att Resumé lyckades göra en höna av något som inte ens var en fjäder, men det är knappast förvånande.

Många är det som byter jobb efter valet, bland annat Martin Gelin som jobbat åt de rödgröna med sociala medier. Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus, blir ny politisk chefredaktör på Aftonbladet efter Helle Klein. Medievärlden har intervjuat Karin Pettersson om det nya jobbet.
Aftonbladet har för övrigt fått kritik av SSU för att de snott deras logga för den gamla kampanjen Rör inte min kompis” till sin kampanj “vi gillar olika”.

Därmed lämnar jag valet för den här veckan, och gratulerar min SSBD-kollega Jerry Silfwer till nya jobbet som ska ta honom till New York. Här berättar han själv om vad det är han ska göra.

Nanok Bie skriver om ett nytt koncept för hyperlokal journalistik som New York Times testar.
Tracks går i graven. Jag ska vara ärlig nu. Jag visste inte att programmet fortfarande sändes, jag begravde det ungefär samtidigt som jag lämnade mina tonår.
I går gick Veckorevyns Blog Awards av stapeln, här är alla vinnarna. Extra kul tycker jag att Ana Gina fick pris.
På torsdag den 7 oktober är det dags att dela ut pris i tidningsbranschen. Här är de nominerade till helhetspriset – Årets Dagstidning. Martin Jönsson komenterar och skriver att SvD alltid vill vara årets dagstidning.

Strömstad Tidning testar en ny modell för att ta betalt på nätet. Ska bli intressant att se hur det fungerar.
New York Times presenterar ett dystert resultat.
Expressen däremot dubblar vinsten.
Schibsted tar kontroll över franska Blocket, som värderas till 4 miljarder kronor. Den norska storkoncernen tar samtidigt helt över tv.nu.
Medieinvesteringarna ökar, fördel tv.
i Sverige startar en ny feministisk nyhetstidning.

Svenska Dagbladet bygger om sajten och tar hjälp av Mark Porter, något som inte betyder att de kommer att se ut som The Guardian.

Det har varit bokmässa, och här ska sägas att jag haft inte så bra koll. Men en bok som jag tror kan vara intressant är Juttans memoarer.
Anders Mildner har skrivit om bokbranschens framtid i samband med invigningen av bokmässan.
Google var också på besök för att lugna ner förläggarna.
Det är nu nio år sedan Dawit Isaak fängslades och han uppmärksammades på bokmässan, inte minst genom boken som släppts med hans texter översatta till svenska.

Om du jobbar med reklam eller marknadsföring, om du har en tidning och vill göra intäkter med hjälp av annonsering, om du är det minsta lilla intresserad av reklam – läs Micco Grönholm – Reklam nej tack!
Och när du har gjort det kan du läsa om ryktet om pressmeddelandets död som är kraftigt överdrivet.

I veckan har nya Twitter börjat rulla ut till svenska användare. Men liksom Sandra Jakob har jag inte sett skymten av något nytt, inte heller på någon annans skärm. Däremot har jag drabbats av dels den skadliga koden som spreds på Twitter tidigare i veckan, och senare av ett förargligt Spam som fick mitt konto att skicka hundratals DM till folk jag inte ens följer. Jag ber alla drabbade om ursäkt.
Emanuel Karlsten lyckades få till en intervju med mannen bakom den skadliga koden.

Här är en riktigt tydlig postning som förklarar bloggens SEO-egenskaper.
Twitter är på väg att släppa ett verktyg för att analysera användandet, och förstå hur interaktionen funkar och vilka vägar den tar.
Konferensen Disruptive Code gick av stapeln i veckan, tyvärr kunde jag inte vara där men i vanlig ordning kunde den följas online. (vilket jag inte heller riktigt hunnit med) Men jag har spanat in Per Åströms presentation, om hur TV4 Digitala medier använder molntjänster.
Kullin skriver intressant om lärare, elever och deras relationer på Facebook.
Anna Loverus har skrivit en postning om de sociala nätverken, om gränsen mellan privat och offentligt. En postning som fick mig att kraftigt tänka om inför den föreläsning jag ska hålla på Mittuniversitetet i morgon.

Det blev mycket val den här veckan, men det kändes oundvikligt. Jag har säkert missat en massa, så kolla även Uppdragsmedias länksamling och Medievärldens veckosammanfattning.

Veckans video är kort men koncis. Varför alla journalister bör finnas på Twitter:

Gillar du veckobrevet? Klicka på länken nedan och flattra!


Flattr this


19
Sep 10

Veckan som gick – Vecka 37

Det är den tredje söndagen i september och som vi alla vet – valdag. Jag sitter på Wayne´s Coffee på Vasagatan i Stockholm och har precis röstat. Om ett par timmar är det valvaka för lite mediefolk på 1900 signerad TU och Greatness PR – Aftervote.

Valrörelsens vanligaste ord har varit välfärd och arbetslöshet.  Dramaturgin har varit enkel. Alliansen lyckades dåligt med att kommunicera hur regeringsdugligt de lotsat oss genom krisen och de rödgröna hade momentum. Sedan började Fredrik Reinfeldt ensam att agera landsfader med starka opinionssiffror och starka framträdanden gentemot Mona Sahlins betydligt svagare dito och Alliansen kunde visa historiskt starka siffror i mätningarna – även om undersökningar alltid är undersökningar.

Men i skrivande stund känns det som de rödgröna har återfunnit funnit sin roll som underdog champions för de mest utsatta. Därtill ser vi ut att gå mot ett högt valdeltagande vilket borde gynna de rödgröna. Men Alliansen har gjort ett bättre jobb i att förmedla trygghet och samstämmighet. Känslan hos mig (och kvällstidningarna) är att vi får se ett jämnt val ikväll.

Ur ett medialt perpsektiv kan jag tycka att rapporteringen förkroppsligas av Peter Jidhe och Peter Settman. Det ska vara lättsmält. De som rapporterar tar lika stor plats som de som deltar i innovativa game shows; politiken beskrivs som en lek om makt mellan ett fåtal individer. Jesper Strömbäck skrev för ett antal år sedan boken Gäster hos verkligheten – dess budskap känns mer mitt i prick idag än någonsin tidigare.

Ändå är det de sociala medierna som beskrivs som floppen. Jag är i Fredrik Wass ringhörna här. Bara för att  partierna inte har lyckats särskilt väl så betyder det inte att de sociala medierna saknar betydelse. Att människor själva väljer de sociala medierna för att i egenskap av individer tycka, tänka och interagera med varandra förtjänar visst ingen uppmuntran och tillskrivs lite eller ingen betydelse. Men vi  entusiaster kan väl få drömma?

Skönt i alla fall att klottret på valaffischerna har recenserats.

Alla val har en missnöjesuppstickare, men Piratpartiet fick sin del av kakan i EU-valet. Det måste mer till än partiledargrodor och Youtube-spoofs. Jag bävar för att få se Sverigedemokraternas siffror ikväll. Oavsett om de kommer in eller inte, så är det ett misslyckande att strömningarna finns i samhället. Kunde vi som motsätter oss främlingsfientligheten ha varit smartare?

Gilla olika.

Martin Jönsson resonerar om martyrskapet kring Sverigedemokraterna.

Intressant är att två profiler stängs av för sin medverkan i filmen Osvenskt. Nu var detta ett väldigt tydligt ställningstagande, men vi behöver ta en rejäl funderare kring våra olika roller som människor. Kan framtidens journalister vara opolitiska? Varje journalist är bara en Facebook-status borta från att avslöja sin politiska färg – är detta hållbart?

Inte bestämt dig? Skaffa dig koll på partiernas entreprenörspolitik.

Som PR-konsult tycker jag det ska bli intressant att utvärdera partiernas stora satsningar på dörrknackning.

Aftonbladet har nominerats för formatet Superlive. Mer om de övriga nominerade hos Medievärlden.

Ett intressant fenomen som börjar få ordentligt fotfäste i vårt lilla land är det som på amerikanska benämns som curating. Jennifer Bark hittar ett bra ord för alla dessa sammanfattningskommentatorer därute – blänkare. Den nya tidens gatekeepers på många sätt.

På temat blänkare rekommenderar jag Fredrik Strömbergs kommentarer. Ofta vasst och med jävlar anamma. Hans kommentar på denna DN-artikel tycker jag förkroppsligar mervärdet i hans kommentarer:

“Det var väl i ärlighetens namn inte så vansinnigt mycket nytt som kom fram i det här samtalet med fyra politiska bloggare. Men urvalet är gott – och det här är fyra personer som jag tycker står för ”sociala medier i politiken” snarare än ”sociala medier i valet” – för där just sociala medier kanske inte är en adrenalinspruta i hjärtat för ett parti i opinionens motvind så kanske det är ett sakta smältande piller för att återuppväcka slumrande ideologiska frågor inom och utanför partierna, frågor som kan växa till rörelser och kanske avgöra valet 2014 eller 2018. Det är ett maratonlopp det här.”

En veckosammanfattning som står ut är Medievärldens veckobrev Mediaveckan som gör i stort sett samma sak som SSBD:s veckobrev. Och det är bra. Fler perspektiv ger en bättre bild. Min personliga åsikt är att Veckan som gick uppstod eftersom denna typ av veckosammanfattning saknades hos de traditionella medierna.

Apropå Medievärlden så beskriver Axel Andén hur de jobbar i molnet.

De sociala kanalerna då? De fortsätter att utveckla sig. Men frågan är om vi inte just nu befinner oss på en platå? Läs Joakim Jardenbergs tankar i blänk nummer 1. Vi är nog många som känner att det börjar bli en del rundgång i det mediala samtalet. Det är viktigt att granskningen av granskarna håller hög kvalitet, men kanske behöver vi fler journalistiska avslöjanden av rang?

Veckans konspirationsteori lyckades inte riktigt fånga mitt intresse. Storm i ett vattenglas?

Och 2009 är tydligen ett förlorat år. Samtidigt rapporterar SvD.se  om en miljon läsare och tar sikte på dn.se. Antingen är journalistiken för dyr, eller så är affärsmodellerna i osynk med den nya tidens mediekonsumtion i kombination med att den tekniska utvecklingen hittills varit fokuserad på distribution. Eller något helt annat. Sannolikt en kombination. Men jag är positiv och jag tror att journalistiken kommer att hitta sina modeller. Inte imorgon, men snart. Här är i alla fall en bra checklista för mediehusen.

Amerikanerna tillbringar nu förresten mer tid med nyheter än någonsin tidigare.

Är sladden ur lösningen? Eller kanske tappa minnet och bli uppfostrad av djur? Vi får inte glömma att världen förändras och att vi står på tröskeln, inte i slutet av en lång tunnel. En person som alltid resonerar klokt kring detta är Stefan Hyttfors.

10 sätt att låta dina kunder tala för dig.

Inga sociala medier = Inkompetent företagsledning?

Facebook på jobbet är alltid en het potatis, liksom Facebook och ditt varumärke.

TU lägger ner Medieutbildarna.

Vill du säga upp dig med buller och brak, förresten? Testa direktsändning.

Vilken bloggotyp är du?

Min favoritpostning denna vecka tillhör Johan Östlund kring hur vi beter oss. Rekommenderad läsning! Intressant inte bara för oss som jobbar med digital påverkan.

Mycket buzz kring sociala spel annars. Vi kommer nog få höra mer. Om du missat, börja med the game layer on top of the world. Något mörkt, men läs även om Chatroulette.

Till sist en fundering om medieträning. Vissa behöver det mer än andra. Samtidigt skulle vi då kanske gå miste om en hel del magiska stunder, som den här serenaden till exempel:


17
Sep 10

En plågsam och pinsam digital valrörelse

(Den här texten är tidigare publicerad i Expressen)

Obamas valseger frälstes av internet och sociala medier. Den goda nyheten spred sig över hela världen. Kampanjledare helgonförklarades, valarbetare upphöjdes och svenska politiker vallfärdade till Washington för att få med sig nycklar hem till Sverige.
Allt var som upplagt för svensk, digital valväckelse.
Istället blev det en plågsam skärseld av dåliga försök.

Svenska valrörelser har aldrig karaktäriserats av uppfinningsrikedom. Vi gillar hur traditionellt det är uppbyggt. De röda valstugorna på torget, stadsmiljöer draperade i wellpappaffischer och den närmast sentimentalt analoga känslan i att gå med röstlapp till vallokal på valdagen.

Men det här valet skulle bli annorlunda. Partierna anställde valstrateger som, flera år i förväg, besökte USA för att lära sig av Barack Obamas stab. Men väl hemma har ingen satsning lyft. I alla fall inte på något betydande sätt. Det närmaste framgång vi fick var en Iphoneapplikation med Göran Hägglund som ordvitsar på dialekt.
Valrörelsen har varit en uppvisning i att man inte förstått någonting.

Det upprörande är inte att partierna misslyckats med att kopiera Obama, utan att man tycks ha missförstått internet. Det har styvmoderligt hanterats som ytterligare en kanal att skandera budskap i. Jag vill ursäkta det med att det har med vår historia att göra. Att vi bara känner till valkampanjer när den görs genom megafon. Att det är därför vi försökt pressa in sociala medier i samma enkelriktade fack. Som ett nytt sätt att slå fast sanningar, fast för finniga tonåringar.

Synen på internet sammanfattas bra av Alliansens Erik Bratthall som i söndagens DN menar att den ”allmänna väljaren” inte vill gå in ”där”. ”Där” betyder internet. Samma internet där 80 procent av svenskarna finns. Samma plats där Facebook har fyra miljoner aktiva svenska konton. “Där” samtalen kretsar kring politik – utan partiernas medverkan.

Här är vi nu. Partierna tycks klara med sin bedömning av sociala medier. De slår ut med händerna och pratar om hur det nog var lite överskattat ändå. Använder sina digitala satsningar som ett slags avlatsbrev. ”Vi försökte ju i alla fall”, säger de och valspurtar vidare på gator, torg och i tv-debatter.

Det ironiska är att de svenska valstrategerna – trots alla Obamaresor - missade den viktigaste nyckeln. Den som stod tryckt på varenda valaffisch: ”Change”.

Visst, Obama använde nätet framgångsrikt. Han skapade ett gräsrotsengagemang som var unikt, som fick helt nya väljargrupper att resa sig från soffan och skapa ett historiskt val.
Men allra mest lyfte han politik till att vara större än partipolitiska sakfrågor.

Han försökte inte styra samtalet till att handla om sjukvård eller jobb, utan slog an en idé om att våra liv var politik. Att våra liv kunde förändras. ”Change”.

Sociala medier handlar om att odla och låta något växa underifrån. Det varken kan eller ska ersättas av traditionella kampanjer, men det kan vara ett av de mest kraftfulla verktyg för att tillvarata ett växande och brinnande engagemang. Det var det Obama gjorde. Lyssna och kanalisera engagemang till något praktiskt där jag är just nu. Ett praktiserande av politik.

Valrörelsen gör nu sin sista spurt. Att den största valfrågan hittills har varit en bröstpump säger mycket. Men kanske allra mest något om partiernas oförmåga att vinna vårt engagemang.

För när vi sitter och blaséartat raljerar över blockens konturlösa politik står Sverigedemokraterna och jublar.

Chanserna till en framgångsrik digital väckelsekampanj må vara över för nu. Men kom igen svenska politiker. Hitta tillbaka till de där politiska frågorna som åtminstone får oss att förstå att valet handlar om något mer än vilket kontor ni får sitta i fyra år framöver.

Emanuel Karlsten, sociala medier-redaktör på Expressen


15
Sep 10

Sladden ur?

En professor vid Harrisburg-universitetet i Pennsylvania har valt att stänga av sina studenter från sociala medie-tjänster under en vecka. Inte som ett straff, inte för att få dem att fokusera på sina studier, utan som ett experiment. När veckan är slut ska de skriva om hur de upplevde veckan, hur det kändes att leva i, som NPR skriver, ”social media exile”.

(Jaron Lanier säger till NPR att det vore vettigare att ha eleverna att böta en cent till välgörenhet varje gång de använde någon av tjänsterna, så att de istället på ett mer konkret sätt skulle bli uppmärksammas på sitt beteende.)

Jag har funderat flera gånger på en egen internetblackout. Både på skoj och på allvar, både som experiment och som ren självbevarelsedrift.

Det senare handlar om de där dagarna när det känns som att det blir för mycket. När den ständiga nätvaron och de aldrig sinande inflödena börjar kännas stressande och krävande istället för stimulerande, spännande och underhållande. Gånger som jag varit bortrest och haft massa annat för mig och sporadisk nättillgång har det nästan bara varit skönt. Visst, man kan undra vad man missar, men det fina med internet är ju att nästan allt finns kvar sen. Och oavsett hur genialisk jag kan tycka att jag är så är det generellt ingen katastrof om jag missar att kommentera någon enskild händelse eller debatt. (Och är jag så genialisk att jag kommer på något som ingen annan formulerat så kan jag faktiskt skriva det en vecka senare.)

Det förra handlar mer om det reflekterande och problematiserande som professor Darr är ute efter med sitt experiment. Att genom brutal undanryckning undersöka och pröva min relation till och användande av sociala medier – med vilket jag väl egentligen menar typ ”hela internet och allt som finns där”. På ett mycket mer konkret sätt åskådliggöra att här skulle jag vilja säga nåt roligt till en kompis, här vill jag skriva ett argt inlägg om nåt konstigt i tidningen, här har jag tråkigt och vill titta på youtubevideor, här behöver jag kolla upp, kanske be om hjälp med hur jag stickar ett visst mönster.

Frågan är för vem ett sånt åskådliggörande skulle vara ämnat – och för vem det skulle vara intressant. Instinktivt tänker jag att de flesta är ganska medvetna om sitt beteende, men det kanske inte är så? Större delen av vår internetkonsumtion kanske sker så parallellt med allt annat, så självklart och självgående, att den blir ungefär som att andas – man tänker på det när man börjar tänka på det, men inte annars. Alla automatiska extrakollar av mailkorgen, youtuberundan när man egentligen borde gå och lägga sig, den extra tweeten när man kommer på något fyndigt i mjölkdisken. Tänker man på dem när de händer? Och, kanske ännu mer intressant: Vad skulle det betyda om man faktiskt gjorde det?

Skulle ett blackoutexperiment förändra mitt beteende? Kanske inte. Och det skulle nog inte vara avstressande, i och med det ständiga självpåminnande och reflekterandet. Men intressant skulle det nästan garanterat vara (om jag kunde hitta en arbetsgivare eller sponsor som gick med på det). Frågan är kanske vad som är mer intressant — om en av oss internetknarkare testar, eller om en (tänkt) genomsnittsanvändare gör det. Det skulle innebära ganska skilda reaktioner och reflektioner.

Om inte annat skulle det vara kul att se hur folk omkring mig skulle reagera på försöket. Sannolikt med misstro och skepsis – både mot att lägga ner Facebook i sju dagar, och mot att jag personligen skulle klara av det.


12
Sep 10

Veckan som gick – vecka 36

Ännu en vecka till ända, och ännu en sammanfattning av händelser i mediebranschen och på nätet:

Granskningsnämnden fällde Sveriges Radio för att de uppmanat lyssnare till aktivitet på Facebook.

Diskussionen om otillbörligt gynnande har ofta varit uppe på bordet och därför får Granskningsnämndens beslut ses som ett viktigt statement. Frågan är hur det kommer att påverka public service i fortsättningen, eller snarare hur public service-uppdraget ska formuleras för att fungera med de nya förutsättningar som gäller och som redan praktiseras.
Anna Lindberg sätter fingret på det problematiska i Granskningsnämndens beslut.
Lillemor Strömberg som jobbar på just Sveriges Radio har skrivit.
Också Thomas Mattsson kommenterar.

Mikael Pettersson skriver läsvärt på SVT:s valblogg om mediegranskning i sociala medier.

Parallellt med medias bryderier kring användandet av Facebook presenterar Datainspektionen vägledning för myndigheters användande av sociala medier. Fredrik Wackå har skrivit några rader om den.
Och vad gäller myndigheter och sociala medier – heja UD!

En händelse i veckan som satt fokus på det galna i att inte anpassa lagen efter internet är den märkliga domen mot tidningen Lundagård som tvingas betala för att ha publicerat en faksimil av en annons på nätet.
Staffan Teste företrädde upphovsmannen i ärendet.
Thomas Mattsson skriver utan att komma fram till något annat än att lagen inte är teknikneutral.

Att sociala medier är ett sätt för läsare, tittare och lyssnare att granska både politiker och journalister på ett nytt sätt är något som jag ofta framhåller. Och jag tror att vissa ickenyheter som den om att Niklas Svensson ätit ostkrokar i sällskap med Federley – något som bevisas av en bild publicerad på Facebook – ändå har en poäng när det gäller att få igång diskussionen på allvar om journalisters oberoende och objektivitet.
Axel Andén kommenterar.
Det hela började med “avslöjandet” att Maria Wetterstrand intervjuats av en före detta pojkvän, och en annan journalist vars privata kopplingar diskuterats under veckan är Axel Gordh Humlesjö som ger svar på tal i Resumé.

En nätnyhet i veckan är Google Instant. Det har talats om döden för SEO, något som SEO-konsluterna givet inte håller med om. Dagens Media har gjort en bra sammanfattning.
Intressant är också Andreas Ekströms kommentar i Sydsvenskan:

“Google har räknat ut att detta kan spara elva timmars väntetid varje sekund. Och det låter ju bra – men så länge sekunderna inte kan läggas samman och användas till något annat förblir de spillsekunder. Världen är full av spillsekunder. Jag är övertygad om att de behövs, inte minst till eget tänkande.

För vad är det egentligen jag letar efter? Finns det möjligen en liten risk att jag blir påverkad i mitt tänkande om Google talar om för mig att jag borde gå till Youtube när jag har skrivit ”yo” i sökrutan, fastän jag i själva verket söker efter en yogakurs eller texten till ”You are the sunshine of my life”?

Det är klart att det gör. Google har alltså gjort det igen: Förbättrat teknik på ett fantastiskt vis medan den humanistiska reflektionen lämnats åt andra.”

Det talas om ljuset i tidningskrisens tunnel. Siffrorna vänder uppåt och bland annat Stampen visar upp ett riktigt bra resultat. Och enligt vissa finns pengar att hämta för den som satsar på en bra säljorganisation.
Men allt är inte svarta siffror. Stora Enso stänger ett pappersbruk på grund av dålig prognos för papperstidningar i Europa.

Att Expressen inte är överförtjust i PO Yrsa Stenius är knappast en nyhet. Nu har PO själv uttalat sig om turerna.

Med en enda vecka kvar till valet har såklart väldigt mycket handlat om valrörelsen. Och så sent som idag skrev Mikael Zackrisson här på SSBD om sociala medier i valrörelsen. Han skriver mycket bra, och det kan tydligen inte sägas nog många gånger att sociala medier handlar om att bygga relationer – och att relationer tar tid.
Och trots allt prat om politikers misslyckande på nätet så finns goda exempel. Ett sådant är Fredrick Federleys eget direktsända pratprogram på nätet inför valet.
Ett mindre lyckat exempel är såklart när någon utger sig för att vara Lars Leijonborg på Twitter – och lyckas lura flera politikervänner till Leijonborg. Nu är han inte aktuell i den här valrörelsen, men det finns betydligt fler aktuella politiker vars stab inte brytt sig om ens att skapa ett konto för att undvika “kapningar” av det här slaget.

Gammelmedia gör mer eller mindre bra ifrån sig i valrörelsen. Man kanske inte behöver kasta mer skit på SVT:s elfte timmen, men jag kan inte undanhålla er denna eleganta sågning av Magnus Betnér. Han avslutar med att han skulle ha gjort det bättre själv. Och jag tror honom.

En annan satsning som fått en del ris men minst lika mycket rosos är Svenska Dagbladets reportageserie Sverigebilder, skrivna av Mustafa Can. Martin Jönsson listar alla fem delar här för dig som missat.

Jocke Jardenberg har en helt egen vinkel på partiernas insatser i sociala medier – med ett konkret exempel.

Och misslyckande eller ej – det beror på hur man ser det. Det finns i varje fall personer som kommit fram till vad de ska rösta på genom sociala webben.

SvD har lanserat en Twitterknapp till sin sajt – snyggt. Ni har väl förresten inte missat att SvD.se har en ny utvecklingsredaktör i Johan Silfversten Bergman?

En annan på nytt jobb är Petra Bjernulf som tar över vd-posten på Dalarnas Tidningar efter Pär Fagerström. Samtidigt blir Ewa Wirén ny ansvarig utgivare på tidningen.

Jag är visserligen lite trött på diskussionen om sociala medieexperter men måste ändå lyfta på hatten för Jennifer Bark som definitivt får alla rätt i testet. Dessutom gillar jag hur hon inleder – det är svårt att vara expert på allt, det finns så många kanaler och det finns också många olika anledningar att anlita en konsult. Det viktigaste är att den expert du anlitar förstår just din problematik.

En som inte kallar sig expert men som håller på att skriva en bok om sociala medier är Mattias Boström från Piratförlaget. En bok jag ser väldigt mycket fram emot, då jag har svårt att tänka mig en person bättre lämpad att skriva om ämnet. Och självklart gör han det åtminstone delvis till en öppen process, publicerar kapitelutkast och ber om feedback. Ge honom den! Och medan ni väntar på att boken ska bli klar kan ni med fördel beställa SSWC-boken skriven på initiativ av samme Boström, men med betydligt fler författare.

Är du nybörjare på Facebook? Eller kanske veteran som inte riktigt känner att du har grepp om de olika funktionerna och fördelarna? Läs gärna den här rätt så omfattande guiden till Facebook.
Om du följer dem kommer du säkert att bidra till den här utvecklingen;

“Internet users are spending a bit more time these days socializing on Facebook than searching on Google, according to new data from market researcher ComScore.

In August, people spent 41.1 million minutes on Facebook, accounting for 9.9 percent of the total number of minutes they spent online for the month. That inched past the 39.8 million minutes, or 9.6 percent of total time, that Net users spent on all of Google’s sites combined, including its search engine, YouTube, Gmail, and Google News, ComScore said Thursday.”

Att twittrande i mobiler ökar är inte ett dugg förvånande, och är säkert en viktig orsak till att twittrandet fortsätter öka. Jag har inte någon färsk statistik för twittrandet i Sverige just nu, men tycker mig se i mitt eget flöde att det verkligen rasslat till – och nu är det inte bara webbelit som hänger där och diskuterar allt ifrån politik till dokusåpor. Jag har också en känsla av att medelåldern bland de svenska twittrarna håller på att sjunka drastiskt. En bra lista att följa är Gustav Holmströms som samlar svenska tonåringar.
Det är också alltid lika roligt att kunna visa den konkreta nytta man kan ha av Twitter – som det här fallet där en kidnappad i Afghanistan meddelade sig med omvärlden via Twitter.

Guardian.co.uk firar tio år, händelserika tio år.

Jag använder själv en del grejer från Apple, men tycker att Applevaka är ganska tråkigt och tar inte alls åt mig av Julia Skotts krönika om macmännen som inte längre är underdogs.

Fallet Assange fortsätter att intressera, och framförallt överraska i de olika turerna. Det här var varken mer eller mindre underligt än något annat i soppan kring Wikileaksprofilen.

Sen är jag säker på att det finns åtminstone någon som missat denna.

Veckans video får bli denna:

Och innan jag klickar på publish vill jag igen rekommendera Medievärldens veckosammanfattning, liksom Uppdragsmedias dito och Fredrik Strömbergs länktips.


Flattr this