Veckan som gick – vecka 34

Tio grader och regntunga moln är ett tydligt bevis för att sommaren är slut, hösten är här och därmed också våra veckosammanfattningar.
Veckans utan konkurrens största snackisar i branschen har varit Assange-affären och Sverigedemokraternas valfilm. Jag återkommer till dem, men tänkte först dra några snabba länkar om andra händelser:

GovData – Jonas Lejons sajt som samlar data från svenska myndigheter – är nu gratis att använda. Än så länge listar sajten främst utgifter i svenska myndigheter från 2003 och framåt. Till exempel kan vem som helst gå in och få veta att Socialstyrelsen förra året lade 10.1 miljon kronor på post, och 59.9 miljoner till utbildning för den egna personalen.
Och när vi är inne på myndigheter – nu finns UD-bloggen, och med den en egen liten UD-bloggportal där Google maps används för att peka ut varifrån i världen det bloggas. Richard Gatarski har skrivit mer, liksom Dagens Media.

Björn Jeffrey har fått ett nytt uppdrag hos Bonnier, nämligen att lösa gåtan om mediebolagens framtid, som Fredrik Wass uttrycker det på Bisonblog.

Somliga kanske hävdar att det inte finns någon gåta att lösa, inte minst när annonsmarknaden vänder uppåt. Men siffrorna säger egentligen ganska lite om utvecklingen över tid. USA Today gör drastiska förändringar och i Australien spår Ross Dawson att tidningarna kommer att ha tappat sin relevans redan år 2022:

“We are shifting to a “media economy” dominated by content and social connection. Yet established media organisations will need to reinvent themselves to participate in that growth.”

Gert Frost bloggar en hel del om sociala medier, och jag rekommenderar hans blogg som har ett journalistiskt kritiskt perspektiv på utvecklingen, samtidigt som Frost är nyfiken och öppen för den digitala revolutionen. Den här veckan har han bland annat skrivit om hur han uppfattar att landsbygden och i det här fallet Norrland verkar ha halkat efter i den digitala världen, och att många som sitter långt från storstäderna inte förstår nyttan i sociala medier. Jag ser liknande tendenser, och tanken går till den elitdiskussion som förts på Twitter i sommar. Alla dessa experter på sociala medier, denna “elit”, som finns främst i storstadsregionerna tycks måttligt intresserad av landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet. Jag kan tänka mig att göra en turné och försöka förklara sociala medier också i mindre hippa och hajpade delar av landet. Nån som hakar på?
Men det behöver inte krånglas till eller göras svårare än det är. Sociala medier lär man sig bäst genom att använda dem. Och genom att förstå att de inte är ännu en kanal för publicering och envägskommunikation.

Jag vill gärna slå ett slag för #Allemansprojekt, en sajt skapad av Mattias Boström från Piratförlaget och David Stark från Uppdragsmedia. Eftersom det handlar om crowdsourcing och bygger på deltagande är det svårt att säga var det hamnar, men tanken är att personer med idéer som inte hinner genomföras ska kunna sajten för crowdsourcing, kanske finns någon annan som går igång och vill genomföra just din idé?

Svenska Dagbladet förnyar. I veckan presenterades Olle Zachrison som ny näringslivschef och på onsdag rullar den nya debattsajten ut.

Sydsvenskan satsar mer på det digitala och tillsätter en ny chef för Digitala Medier.
Också Sveriges radio bygger om och tillsätter åtta regionchefer som ersätter de tidigare kanalcheferna.

Trådlösa nätverk borde vara standard i alla skolor. Kanske om ett par år?

Så över till veckans och faktiskt månadens stora snackis – våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange, som drogs tillbaka inom mindre ett dygn och utlöste en våldsam debatt om pressetik, personlig integritet och feminism.
Jag har skrivit om det i min personliga blogg. Först samma dag som nyheten basunerades ut, senare en kommentar till Isobel Hadley-Kamptz utmärkta text. Och så en kommentar till den massiva kritiken mot både media och rättsväsende.

En person som varit väldigt engagerad och poppat upp i stort sett överallt där debatten förts är Staffan Dopping, som är hårt kritisk mot beslutet att publicera uppgifterna och därmed stämpla Julian Assange.
Expressen var visserligen först, men Expressen var långt ifrån ensam om att göra den publicistiska bedömningen att uppgifterna och namnet på den i sin frånvaro anhållne Assange skulle publiceras. Jag vet inte om argumentet att “hela världens medier kan inte ha fel” håller särskilt bra. Att följa med strömmen är sällan klokt som publicist, men om vi utgår ifrån att varje redaktion tänkt till och fattat ett självständigt beslut i frågan kanske publiceringen inte var så märklig ändå?

En annan person som varit kritisk och som synts i tevesoffor och hörts uttala sig i radio är Joakim Jardenberg.

Thomas Mattsson skriver själv om publiceringen. Också Martin Jönsson skriver, liksom Jan Helin. För jo, de två senare fattade exakt samma publiceringsbeslut som Expressen, även om de inte var först på bollen.

Mårten Schultz skriver läsvärt ur ett juridiskt perspektiv.

Om namnpubliceringen av Assange orsakade en smärre folkstorm inte minst bland Wikileaksanhängare, så orsakade publiceringen av en av de anmälande kvinnornas namn om möjligt ännu större upprördhet, om än i något andra kretsar.
Helena Giertta och Agneta Lindblom Hulthén fördömer publiceringen som ansvarig utgivare Bernt Hermele försvarar i Medievärlden. (Hulthén som tidigare krävt granskning av rättsväsendet för den rent juridiska hanteringen av fallet Assange. Och Jouråklagaren har också anmälts för sekretessbrott.)
Jag upprepar vad jag redan sagt – Hermele borde verkligen skämmas.

Diskussionen som uppstått parallellt som handlar om det rent sexuella och vår syn på våldtäkt, sexuell frihet och intilliggande ämnen är också intressant, även om den kanske inte har så mycket med mediebranschen att göra. Men värda att läsa i ämnet är Oscar Swartz och Lisa Magnusson.

Många har sagt att det hela är en soppa utan vinnare, där alla är förlorare. En möjlig vinnare kan dock vara Expressen vars besöksstatistik tog ett glädjeskutt i samband med Assangerapporteringen.

En dryg vecka har gått sedan våldtäktsanklagelserna, och de flesta tycks eniga om att de flesta konspirationsteorier som härjat kan avskrivas. Henrik Alexandersson konstaterar krasst att det hela handlar om typisk svensk klantighet, och länkar till den här artikeln i Dailymail som är betydligt mer detaljerad än någon av de svenska tidningarna ens varit i närheten av.

Diskussionen om pressetik lär gå vidare. Och jag hävdar precis som jag gjorde i min första postning om Assange att den svenska pressetiken inte alls är så obefintlig som många belackare gör gällande. Det är inte samma sak som att inga misstag görs, eller att olika chefredaktörer har olika höjd på sin ribba, men återigen – diskussionen om etik är mer levande än någonsin och i det nya landskapet där vem som helst kan tycka till – och där folk faktiskt gör det – blir det svårare och svårare för ansvariga utgivare att slippa undan ansvaret för sina beslut.
Joakim Jardenberg skriver om den pressetiska diskussionen, en postning som orsakade en del indignation på Twitter från bland andra Martin Jönsson och Daniel Sandström. Indignation som jag inte riktigt förstår, eftersom jag hängde en hel del på Twitter och såg twittrare som ifrågasatte att ingen med riktigt ansvar fanns på plats och diskuterade, och att en diskussion om pressetik var värdelös om ingen ansvarig fanns med.
Just därför är Jardenbergs postning så bra.
För det är precis som han skriver. Vem som helst får vara med. Läsare, tittare, folk i branschen och folk utanför. Och chefredaktörerna lyssnar, det vet jag, även då de inte direkt kastar sig in i diskussionen på Twitter.

Lite relaterat: Den här publiceringen känns betydligt allvarligare än vad som skrevs om Assange. I Assangefallet fanns en tanke bakom, ett beslut fattat inte utan konsekvensanalys, medan dylika misstag faktiskt bara inte får förekomma.

Vad gäller anklagelsen om ofredande som kvarstår mot Assange så är den i dagsläget inte särskilt intressant i förhållande till andra verksamheter som han ägnar sig åt. Som Wikileaks.
Avslutningsvis tycker jag att ni ska läsa den artikel om Assange som publicerades i Fokus i fredags.

Så över till veckans andra stora samtalsämne, nämligen Sverigedemokraterna i allmänhet och den stoppade reklamfilmen i synnerhet.

Jan Scherman säger att det inte var komplicerat att stoppa filmen och hävdar att den bryter mot lagen. Enligt Anna Serner än TU:s jurist Per Hultengård av en annan uppfattning.
Många menar att stoppandet av filmen bara gett Sverigedemokraterna ett nytt argument för att hävda sit martyrskap, medan andra, som Serner, menar att filmen borde ha sänts i TV4 för att den är så avslöjande och knappast skulle värvat röster åt partiet.
Jag är inte lika säker på det.

Både Thomas Mattsson och Martin Jönsson skriver bra om det faktum att SD inte alls är diskriminerade i årets valrörelse, utan får precis den plats de förtjänar i förhållande till sitt partis storlek och siffror i opinionsmätningar.

Själv funderar jag på om inte metadiskussionen kring SD vare sig den handlar om en stoppad film eller hur de i övrigt framställs i media ger den mer luft under vingarna än de skulle fått om de inte omgärdats av medveten och undermedveten överdriven försiktighet från mediernas sida vare sig det gäller eventuella publiceringar av debattartiklar eller medverkan i tevedebatter och allmän rapportering om deras politik.

Så sent som förra söndagen medverkade Jimmie Åkesson i Agenda där han diskuterade våldtäkt med Gudrun Schyman, som här förklarar varför hon tog debatten. Frågan är vad som är mest anmärkningsvärt – att hon tog debatten eller att hon i likhet med så många andra tycks känna sig tvingad att förklara och försvara varför hon gjorde det.

Den stoppade filmen har redan enligt SD själva haft cirka 350.000 visningar på olika ställen där den ligger ute. Och jag ser ingen anledning att inte visa den, se och bedöm själva:

Jag visade den för min mamma. Hon tittade två gånger utan att uppfatta kvinnorna i burka. Hur man nu lyckas med det.

Tor Billgren skriver bra om filmen, och sätter fingret på det som var min första tanke, nämligen vad barnvagnarna spelade för roll? Är SD i hemlig maskopi med Lena Andersson?

Frågan om vem som gjort filmen har också fått sitt svar. Sveriges Radio blev inte jätteglada över att den är producerad av någon som även levererar till SR, även om Anders Königsson själv säger att han inte ställer sig bakom budskapet i filmen utan bara har gjort ett jobb.
Jag såg en blänkare någonstans men minns tyvärr inte var – hjälp mig gärna om du vet, Staffan Dopping kanske? – som menade att Königssons publicitetsskada i samband med avslöjandet var fullt jämförbar med den som Julian Assange lider efter våldtäktsanklagelserna. Intressant tanke som jag inte vevat färdigt än. Kom gärna med synpunkter på den!

Jag har inte själv hunnit kolla in eller läsa det här, men det skulle kunna vara intressant. Nima Dervish publicerar en SD-avhoppares historia som PDF.
En annan läsvärd text om SD ifall ni lyckats missa den är Strages krönika.

Därmed lämnar vi Sverigedemokraterna för denna vecka.
Men vi stannar kvar i valrörelsen, som Thomas Bodström tänker sköta via sociala medier från USA dit han precis rest med sin familj:

“Jag har i dag tillfälligt förflyttat mitt valarbete utomlands. Anledningen är att familjen ska installera sig i Massatuches där bland annat alla fyra barnen ska börja skolan nu. Jag kommer att skriva artiklar, göra intervjuer, delta i debatter och skriva på bloggen och på facebook. Nu är det i och för sig tänkt att det bara kommer att bli några dagar. Jag kommer att åka hem allra senast någon gång nästa vecka. Det här blir en intressant möjlighet att se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger.”

Jag tycker inte att det är något att jaga upp sig över, faktiskt tror jag att det går alldeles utmärkt att driva valrörelse över nätet under några dagar.

I Journalisten fann jag den här debattartikeln som ifrågasätter mediernas roll som opinionsbildare.
Och hos Johanna Sjödin finner jag den här texten om ungdomar som åtalats för barnpornografibrott efter att ha skickat nakenbilder av sig själva till varandra.
Intressant utifrån den svenska barnpornografilagen som tar sig de mest absurda uttryck.
Fredrik Strömberg uppmärksammar genom att dela ut titeln “Veckans ceremonitroll” den stora enkät som Dagens media gjort för att ta reda på riksdagsmännens inställning till reklam.

Sommartorkans räddare på flera redaktioner var Littorinaffären. En härva som det inte talas mycket om idag, bara ett par månader senare.
Minn ni Jesper Nilsson som fotograferade poliser i tunnelbanan och publicerade bilderna i sin blogg? Nu står det klart att han som bloggare inte omfattas av tryckfrihetsförordningen. Som Jocke säger – det är ett inte helt lätt dilemma, även om lagen egentligen är solklar. Men inte minst i ljuset av Wikileaks önskan om att verka från just Sverige på grund av vår tryckfrihetsförordning och källskyddet är det en viktig diskussion, låt den inte dö ut.

Jag närmar mig slutet på höstens första veckobrev från SSBD. Om jag glömt något viktigt så kan det tänkas att Axel Andén har med det i sin veckosammanfattning.

Innan jag sätter punkt vill jag puffa för det arbetsstipendium som Andreas Ekström inrättat till minne av Leif Alsheimer.

Och allra sist idag – filmen om SSWC:

Uppdatering: Ni som har frågat vad det kostar att prenumerera på veckobrevet via mejl – nu har ni chansen att bidra om ni tycker det är värt något. Gå till Flattr.com, registrera ett konto, sätt in en summa pengar och klicka sedan på Flattr-knappen här nedan. Flattr gör det enkelt att belöna dem vars jobb du anser vara värd någon form av belöning.

Flattr this

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

(86%) (14%) (0%) (0%)
7 buttar