Vi börjar med Magnus Bråth som har skrivit en tänkvärd postning med rubriken Bloggare är inte små tidningar. Läs den. Och läs Per Torbergers personliga reflektion om livet som entreprenör och frilansare. Om jag bara fick läsa två postningar den här veckan skulle jag välja dessa två! (Som bubblare kastar jag även upp Fredrik Stenbecks Triad of the internet och Johan Ronnestams The 10 commandments of future brands.)
Badlands Hyena leker lite med då-slipper-vi-växla-pengar-argumentet i EMU-debatten (i den mån den lever fortfarande). Vi geeks förnekar annars blint att Moores lag verkligen skulle vara död. Vi kanske kan sänka blodtrycket genom att läsa RSS utan stress?
Och så frågar folket, alltså. Ett initiativ att hålla koll på.
Brit Stakston har släppt Politik 2.0 och medverkar gör flera profiler inom sociala medier tillsammans med flera av de politiker som varit synliga i den digitala konversationen på webben. Bland annat Joakim Jardenberg tackar och länkar:
“Ett stort tack till Brit Stakston och Beijbom books för att de rodde iland Politik 2.0 (adlibris eller bokus). Boken är fin, den är välbehövlig och den kommer att göra skillnad. Stort tack ocksÃ¥ för ett grymt lanseringsmingel. Tajt, trÃ¥ngt och ingen som helst tvekan om att alla var där! Ni rockar.”
Niclas Strandhs råtext hittade jag här!
Gunilla Herlitz utsågs till årets branschpersonlighet. Jag hejade förstås på Sofia Mirjamsdotter som ju nominerats. Men jag hade blivit överraskad om hon faktiskt hade vunnit. Dels blev hon ju inte inbjuden till eventet(?), dels är ju sociala medier inom journalistiken på sina håll en oönskad bastard. Mina tankar om Gunilla Herlitz som val? Jag intervjuade henne för en uppsats när hon just tagit över efter Hasse Olsson på Dagens Industri och minns tydligt vår diskussion kring huruvida journalistik ska vara det människor vill klicka på ellerdet som allmänheten borde ha kännedom om. Hon slog mig som en klok, resonerande och handlingskraftig person.
NY Times + Facebook = Paying online readers? Eller som DN och SVD – ta varsin väg till pengarna? Eller varför inte satsa pÃ¥ chokl… kringtjänster?
Och vad du än gör – bjud pÃ¥ frukost! Men läs inte Johanna Sjödins postning enbart för avslutningsorden, utan för det orädda sätt som hon diskuterar sex pÃ¥ ett vuxet sätt, en diskurs som i övrigt känns som en tom lucka i det offentliga samtalet. Let’s talk about sex!
“FörhÃ¥llandet mellan tingen och begreppen är minst lika viktiga som konstruktionen av desamma, likt trÃ¥dar, eller kopplingarna som binder samman. Den figur som visar sig när man extraherar trÃ¥dar och kopplingar är den kropp man ingÃ¥r i, per funktion. När struktur möter metod händer nÃ¥got hos oss individer, och vi hittar vÃ¥r placering och funktion.”
När jag läser Tommy K Johanssons Kommer Facebook att dö? fÃ¥r jag en distinkt flashback av det filosofiska konstaterandet i filmen Fight Club, att vi är alla döende; det är bara en frÃ¥ga om att betrakta tidslinjen pÃ¥ tillräckligt lÃ¥ngt avstÃ¥nd. Vem vet, when all is said and done, sÃ¥ kanske det bara är Blocket som stÃ¥r när de andra har fallit? Till dess – dela, men dela ansvarsfullt, goddammit.
Sofia Mirjamsdotter lekte kändistwittrare i veckan. Det finns en del att ta med sig från experimentet och det kan förstås testa det förtroendekapital som Sofia över tiden har byggt upp, men det jag tycker är viktigt att titta extra på är att hon lägger ner mycket tid efter själva experimentet för att fånga upp feedback, prata med människor om deras reaktioner och att blogga om det efteråt, liksom för att vara delaktig i den kollektiva beskrivningen.
Någon kanske minns hur The Amazing Hanna gjorde sitt intåg på Twitter för några månader sedan? Utan att acceptera den ofta hyggliga kulturen på Twitter gick hon hårt åt både den ena och den andra. Och på kort tid har hon idag alltså 1643 följare utan att ha kultiverat någon närvaro under lång tid och utan att vara kändis. Vem som helst kan tycka att hennes approach gick stick i stäv med både det ena och det andra, men det gav ju henne en plats på kartan och en plattform. Inte för att antalet följare är rätt mätvärde, men jag hoppas ni förstår min poäng.
Mindre välkommet blev kanske Fredrick Federleys fejkade utspel, om någon minns?
Alldeles oavsett anser jag att organisationer gör det klokt i att inte ge sig pÃ¥ experiment av det här slaget. Jag har till exempel varit kritisk mot att Skattebetalarna hittar pÃ¥ en fejkad “motstÃ¥ndare” i Mats Roslin, en karaktär som de förser med bÃ¥de Facebook- och Twitterkonto kombinerat med annonser i dagspressen. Tips: Lämna de avancerade strategierna och experimenten Ã¥t social media naturals som Sofia Mirjamsdotter, Hanna Johansson och Fredrick Federley.
Apropå förtroenden så ser förtroendet för Yrsa Stenius ut att fortsätta minska:
“Den senaste tiden har pressombudsmannen Yrsa Stenius kritiserats hÃ¥rt. Men handlar det om nÃ¥gra enstaka klandrade tidningar som slÃ¥r ifrÃ¥n sig – eller är kritiken mer spridd? Medierna har kollat – och det visar sig att det finns ett minskat förtroende pÃ¥ de flesta av de stora dagstidningarna.”
Joakim Jardenberg rör om i grytan och föreslår att vi inför engelska som modersmål. Som ofta hos honom är det bra nivå på kommentarerna (eftersom han deltar i konversationerna själv = en hint till alla webbjournalister som inte svarar på webbkommentarer till egna artiklar).
Nujo är nÃ¥gon sorts Twitterportal ut mot journalisttweets, men jag tror de fÃ¥r jobba lite till med gränsnittet sÃ¥ det blir enklar att förstÃ¥ hur sajten ska användas. Jag tipsar även pÃ¥ ämnet att ta hjälp av hashtaggen #jourtips. Det är en tagg för journalister i jakt pÃ¥ case. NÃ¥gra organisationer har försökt spamma genom att tagga sina pressmeddelanden med #jourtips, men jag, Per-Ola Mjömark och Mikko Viitala är lite “poliser” och säger till dessa företag vänligt men bestämt.
Urban Lindstedt skriver tänkvärt om Spotify och Facebook-integrationen:
“Med ett enkelt klick kunde se vänners, kollegors och bekantas spellistor och musikvanor pÃ¥ Spotify. Jag var tillbaka i pojkrummet där jag spelade upp senast inköpta vinylplattan för kompisarna. Musiken blev social igen. Helt plötsligt har bÃ¥de Facebook och Spotify fÃ¥tt en ny livsnerv. Lite pinsamt att alla kan se att jag lyssnat pÃ¥ melodifestivallÃ¥tar, men det är priset jag fÃ¥r betala för att se vad bloggaren Discobell lyssnar pÃ¥ hos Spotify.Nu ställs integriteten mot nyttan och glädjen av interagera med människor kring musik. Denna gÃ¥ng förlorade integriteten.”
Visste du förresten att du nu kan beställa Wikipedia-innehåll som tryckta böcker? Sådant här får mitt hjärta att bli varmt. De som läser det jag postar på webben kanske tror att jag är digitalevangelist, men faktum är att jag älskar pappersprassel och jag samlar på böcker. Jag är en stor magasinkonsument och tycker det är härligt att läsa på papper. Men jag älskar tanken om att vi alla och envar får möjligheten att publicera oss och läsa dem vi vill läsa ännu mer. Därför hoppades jag barnsligt mycket på Vulkan. Därför tycker jag att Sofia Mirjamsdotters projekt Daßlog Papier var spännande och därför köpte jag den fina boken från förra årets Sweden Social Web Camp. Och spana förresten in det coola projektet 48H Magazine!
Men tror jag på ovanstående? Det är en annan fråga. Ännu så länge står mitt hopp till en kombinerad program- och hårdvara som förverkligar min dröm om att ha en skrivare hemma som printar och binder ihop mina individuella exemplar av såväl morgontidningar som glossiga magasin. Sådan drömmare är jag!
En drömmare som tänker börja se upp med url-förkortare i framtiden, ty dessa problem kände inte jag till innan jardenberg.se tipsade om dem. (Nej, därmed inte sagt att jag tänker satsa pÃ¥ url-förlängare…)
“Carl Bildts blogg är ett utmärkt exempel. En person pÃ¥ UD berättade en gÃ¥ng för mig att det första personalen där gör pÃ¥ morgonen, är att gÃ¥ in pÃ¥ utrikesministerns blogg för att fÃ¥ reda pÃ¥ vad Carl Bildt hÃ¥ller pÃ¥ med. Och om utrikesministern pÃ¥ det här sättet löser upp bÃ¥de de interna och externa informationsplattformarna genom att kommunicera via wordpress istället för med UD:s brevpapper, ja, varför skulle dÃ¥ inte övriga anställda inom departementet kunna göra precis samma sak? Problemet är bara att vi dÃ¥ gÃ¥r in i en ny terräng, där vi ännu inte vet var det personliga slutar och det offentliga börjar, just eftersom de nya kommunikationsformerna i sÃ¥ hög grad bygger pÃ¥ den enskilda individens filtrering av vad som sker. Vi vet faktiskt inte ens med säkerhet hur vi ska betrakta Carl Bildts blogg.”
Jag tycker detta är ett bra exempel på att samtalen och frågeställningarna kring sociala medier i näringslivet och politiken håller på att mogna och därmed bli allt mer väsentliga än det gamla vanliga tugget om huruvida sociala medier spelar någon roll eller inte.
Hand upp den som gillar xkcd! Och den nya Did you know?-filmen:
Till sist en efterlysning: Vem är det som springer omkring och köper 3,5-tumsdisketter? Lägg pengarna på något fantastiskt udda och elektrifierande snabbt istället!
