May, 2010


30
May 10

Trevlig sommar!

Tanken var att vårens sista veckobrev skulle skrivas idag.
Men oförutsedda händelser och galet mycket jobb offline har tyvärr ställt sig i vägen, och den kollen som krävs för att skriva en veckosammanfattning värd namnet finns helt enkelt inte.
För detta ber jag väldigt mycket om ursäkt.

Att det är maj och hur mycket som helst att göra och att sommaren står för dörren är dessutom en anledning för oss att med detta önska trevlig sommar!
Förra veckans veckobrev blev alltså det sista denna vår.

Men vi försvinner inte. Fortsätt gärna läsa Doktor Spinns länktips, läs mymlan the real, och alla andra skribenter här på SSBD. (länkarna hittar ni i högerspalt)

Följ oss gärna på Twitter, och så hörs vi till hösten igen.

(naturligtvis kommer vi att blogga här om något särskilt händer eller andan faller på, men vänta er inga storverk den närmaste tiden)

/Jerry och Sofia med vänner.


23
May 10

Veckan som gick – vecka 20

Jag har lagt in väldigt mycket personligt tyckande i det här veckobrevet, ty detta har i sanning varit en debatternas vecka. För er som enbart intresserar er för veckosammanfattningen, läs förbi mitt personliga tyckande bara!

Thord Daniel Hedengren menar att nytillträdda ansvariga utgivare ska ansvara för artiklar som publicerats på nätet innan de tillträdde. Detta blir en sorts “arvssynd” som ansvariga utgivare måste leva med, menar Hedengren. Exakt vad som gäller vet vi inte ännu.

Det hela aktualiserades av att Daniel Sandström inte vill ta ansvar för publiceringar som hans företrädare på Sydsvenskan gjort. Thomas Mattsson kallar domen för olycklig, och jag håller med honom. Mattsson menar att detta hotar de digitala arkiven med successiv utrensning: “Att rensa i mediesajternas arkiv är faktiskt lika befängt som att börja klippa i gamla tidningslägg”.  I den påföljande debatten poängterade exempelvis Joakim Jardenberg att publicering inte är något som sker varje gång en server http-anropas.

Mitt förslag på lösning: Om ett gammalt publiceringsbeslut anmäls och döms, låt då ansvarig utgivare fatta ett “ligga kvar-eller-ta-bort-beslut” och låt henne eller honom stå till svars för detta beslut och inte det första.

Apropå debatter så drar Sofia Mirjamsdotter sitt resonemang kring Sverigedemokraterna vidare, en vidare utbyggnad av hennes första omdiskuterade postning på ämnet. Textpassagen nedan tycker jag är kärnan i Mirjamsdotters resonemang och samtidigt skiljelinjen mellan henne och dem som argumenterar emot henne:

“Alla håller såklart inte med mig, men jag kompromissar inte när det gäller att yttrandefriheten måste försvaras, vem som än vill utöva den. Många tolkade min postning som att jag tycker att svenska tidningar ska släppa fram anhängare till partiet i kommentarsfält och debattinlägg. Det tycker jag inte. Yttrandefrihet är inte detsamma som rätten att publicera sig överallt, var som helst och när som helst. Varje ansvarig utgivare fattar sina egna publiceringsbeslut. Det jag reagerade mot var den svenska pressens tystnad i fall där sverigedemokrater blivit utsatta för allt från äggkastning till att förlora jobbet på grund av sina åsikter. Samma press som i dagarna ägnar spaltmeter efter spaltmeter åt att diskutera Lars Vilks rätt att yttra sig.”

Min åsikt är att journalistiken måste ställa sig frågan Är det här något som svenska folket borde känna till? och agera utifrån det. Behöver vi veta vilka åsikter som bubblar under ytan så har vi rätt att få veta. Om åsikterna sedan är problematiska rent politiskt så är detta inte något som enskilda mediehus är skickade att vara skiljedomare kring. Journalistikens uppgift är att genomlysa Sverigedemokraternas ideologi, sakpolitik och anhängare. Och dess konsekvenser. Här är medierapporteringens misslyckande ännu så länge monumentalt.

Och om exponering = framgång för Sverigedemokraterna, ja då har problematiken väldigt, väldigt lite med publicistisk att göra.

Kent Persson deklarerar i alla fall att han inte tänker samarbeta med några Sverigedemokrater. I skrivande stund 235 kommentarer och Persson får sannerligen kämpa med olika kommentarsstrategier. Webbkommentarer har ju annars varit på tapeten ett tag nu. Mina tankar efter att plöjt kommentarsväxlingarna för mig osökt till Monty Python (lägg gärna märke till affärsmodellen!):

Lars Vilks då? Jag tycker att Humanistbloggen gör en bra poäng somo kontaterar att häda inte är det samma som att kränka i lagensmening. Via Staffan Bengtsson. Andreas Johansson Heinö diskuterar rätt och fel om Lars Vilks föreläsning.

Värmlands Folkblad kritiserar Nya Wermlandstidningen i HBT-frågor.

Det smarta internet i dumburken? Ja, det är ju knappast en ny idé och det har funnits olika implementeringar. Men nu buzzas det kring Google TV. Via Kristofer Björkman:

Vad kommer detta att innebära för journalistiken? Traditionella tv-nyheter kan komma att behöva bli sökbara på Google både vad gäller indexering och transkriberingar – annars väljer nyhetskonsumenterna andra nyhetskällor. Text- och bildbaserade nyhetsmedier behöver inte transkribera förstås, men kan komma att behöva presentera alla sina nyheter även i webb-tv-format för att nå ut.

Kommer Google TV att slå? Kommer alla annonsintäkter att gå till Google? Det blir spännande att följa utvecklingen.

(SVT och Stampen inleder samarbete, förresten.)

Google Wave, förresten. Nu tillgängligt för alla. Det tog ju tid för Twitter att hitta sitt nischanvändande, så vi får akta oss att räkna ut Wave och Buzz ett tag till, tänker jag. Lite otäckt dock om Google ska agera censor. Det är hur som helst inte särskilt lätt att förutså framtiden (missa inte citaten)!

Håll koll på GeekGirls Crowdsourced Charity Hack!

Anna Troberg är kritisk till de traditionella mediernas hantering av Säpoaffären:

“Det talas då och då om “bloggsörjan”, men det framstår mer och mer som om det är bloggarna som fyller de skor som gammelmedia har för små fötter för: OpassandeHaxMikael NilssonRöda BergetRick Falkvinge.”

Sveriges Radio får kritik av Patrik Fältström. Anette Novak menar att SR hotar åsiktsmångfalden.

Jag sörjer att Värnpliktsnytt läggs ned. Det är säkert rätt beslut, nu när vi inte ska ha någon värnplikt och så, men ändå. Den har nog betytt mycket för många.

Mikael Zackrisson frontar en ny affärstidningssatsning. Jag tycker detta är superbra – vi behöver fler affärsmedier och mer konkurrens mellan dem! De sociala medierna är bättre på att lyfta fram de entreprenörssatsningar som görs, men lite sämre på att granska och ifrågasätta. Som här där Zackrisson diskuterar hur verkligheten kom ikapp Spotify.

Du följer väl förresten Micco Grönholms Twitternytta?

I Stockholm och för vana att arbeta på nätterna? Om du vill hänga tillsammans så finns nu Stockholm Nightowls.

Svenska PR-företagen ställer frågan om medietränare ska kunna få Stora journalistpriset eller om det är ett kok stryk de förtjänar?

Ted Valentin har listat Sveriges hetaste bloggare och skällt lite på Resumé. Tobias Rydergren var dock snabbt på bollen och rättade till, snyggt!

Martina Lind kommenterar Svenska Dagbladets partitest där politiskt aktiva plötsligt upptäcker att de ur ett sakpolitiskt perspektiv “hamnar” i andra partier. Jag vet inte vad slutsatsen ska vara. Lita inte på partitester eller Fundera en gång till över din partitillhörighet?

Lind fortsätter: “Ett intressant efterspel är att Svd dels varit inne och kommenterat på de kritiska bloggarna, och dels svarat på och anpassat sig efter kritiken. Så får tex Tommy Möller stå till svars mot bloggarnas kritik i Svd. Ett bra exempel på hurbloggarna läses av och påverkar traditionella medier. Och ett bra exempel på hur man som tidning kan hantera situationen. Dessutom kan Svd glädja sig över att nu ha valrörelsens antagligen mest länkade partitest.”

Några snabba puckar:

Inte nog med detta?

Läs hela internet, vettja. Men kom för allt i världen i håg att ta hand om varandra. Eller ta jobb i reklambranschen om du känner att du fixar kreativitskraven. Och om du vill bli rik gör du klok i att inta bara hänga med likasinnadeVilken väg väljer du?

Till sist 1: Ett specialomnämnande till Beta Alfa för alla de länktips som jag har så stor nytta av! Ni är förstås fler, och fler omnämnanden kommer. Det är ni som sätter agendan. Länkkärlek FTW!

Till sist 2: Agnereds Närsjukhus kör Dagens outfit.


16
May 10

Veckan som gick – vecka 19

Det har varit en kort vecka, men med tanke på det och sommarvädret som kastade sig över stora delar av landet igår ändå händelserik, inte minst på nätet.
Det märks också tydligt, åtminstone i mitt flöde, att det är valår. Politiska diskussioner upptar allt större del av mitt flöde för varje vecka.

Men jag börjar med debatten om Pressombudsmannen och PON, som hölls på Publicistklubben i måndags. (i onsdags hölls ytterligare en debatt som jag inte hört så mycket om dock).
I måndags fanns PO själv, Yrsa Stenius, på plats. Hela debatten kan ses här. Det var en rätt lam diskussion, men det var ändå intressant att höra Yrsa Stenius bemöta den massiva kritik hon fått den senaste tiden.
Medierna i P1 har gjort en undersökning om förtroendet för Stenius som PO, som visar att förtroendet är mindre, men att få vill se henne avgå i förtid.

Det blåser också kring tidningen Arbetaren, och förra helgen publicerade Aftonbladet en debattartikel undertecknad 27 nuvarande och före detta medarbetare på Arbetaren, som riktar hård kritik mot den nya ledningen. Chefredaktören svarar på kritiken i en egen artikel, och i Medievärlden.
Förre chefredaktören Rikard Warlenius kommenterar vidare i sin blogg.

Kvällstidningarna har halverat sina upplagor de senaste trettio åren. Här känns viktigt att påpeka att det är just pappersupplagorna som halverats, inte antalet läsare.
Apropå den trycka upplagan har Medievärlden gjort en intressant kartläggning av hur mediejättarna tänker gällande sina tryckerier.

Vad gäller kvällspressen har Aftonbladets medarbetare Martin Ezpeleta skrivit ett lysande försvar av kvällstidningsjournalistiken efter att hans läsare ifrågasatt varför han “säljer sig billigt” till skitpressen.

Samtidigt som trenden tydligt pekar på att upplagetappet inte är en tillfällig svacka presenterar Schibsted en strålande kvartalsrapport. Aftonbladet ökar vinsten och SvD vänder förlust till vinst. Och det inte bara siffrorna som är svarta, SvD har också lyckats öka upplagan. Helin kommenterar Aftonbladets siffror i sin blogg.
Samtidigt sätter DN punkt för sparåtgärderna genom att säga upp 11 personer. Herlitz kommenterar beslutet i Dagens Media.

Att dagspressen lever i en föränderlig och krisfylld tid blir vi varse på olika sätt. Än en gång ställs WAN-konferensen in. (Förra årets konferens i Indien blev visserligen av till slut, om än uppskjuten.)

Att nätjournalister använder färre källor tror jag har mer att göra med deras uttalade uppdrag att vara snabba, kortfattade och att deras jobb fortfarande på många redaktioner inte ses som lika viktigt som att skriva för papperet, än på någon annan eventuell förklaring.
Tyvärr. Eftersom nätet lämpar sig alldeles utmärkt för fördjupning. Om reportrarna dessutom uppmuntras att börjar jobba med öppen, nätdriven journalistik tror jag att antalet källor ökar istället för att minska.

Förra veckan tipsade Jerry om Magnus Bråths text “Bloggar är inte små tidningar“. Fredrik Strömberg har kontrat med texten “Tidningar är inte stora bloggar”. Och Bråth replikerar.

När jag föreläser brukar jag påtala vikten av att visa blogglänkar i anslutning till artiklar på sajten. Att det lönar sig visar Expressens statistik, som efter införandet av Twinglys tjänst för blogglänkar slagit rekord. Emanuel Karlsten skriver mer.

Lars Vilks attackerades under en föreläsning i Uppsala i veckan. En händelse som återigen satt frågan om yttrandefriheten i fokus. Thomas Mattsson skriver. Lars Vilks själv uttalar sig för SvD.
Magnus Betnér skriver rysligt bra om Vilks och yttrandefriheten, och efter diverse kommentarer gör han också ett förtydligande, som förklarar med all önskvärd tydlighet vad yttrandefrihet innebär i praktiken.

Personligen har jag i veckan läst Niklas Orrenius mycket aktuella och angelägna bok “Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”
En bok om Sverigedemokraterna, som är det mest nyanserade jag läst om dem någonsin, faktiskt.
(Här finns en ypperlig recension av boken.)
Förutom att den förklarar SD:s politik och vad partiet egentligen vill, är den mediekritisk. Och därmed självkritisk. Jag blev så pass upprörd över delar i boken att jag skrev ett inlägg med den kanske lite i överkant provocerande rubriken “upp till kamp för sverigedemokraterna”. En postning som snabbt genererade många kommentarer, både i min och i andras bloggar.

Niklas Orrenius kommenterade med en form av statement över varför han skrev boken, här är hans kommentar i sin helhet:

“Intressant diskussion! Med min bok försöker jag, lite förenklat, främst säga två saker:

1. Sverigedemokraterna är inte som Ny Demokrati. SD är ett ideologiskt drivet nationalistiskt parti som vill ha en genomgripande samhällsomvandling. Invandringskritiken är bara en del av detta. Nationalismen präglar alla områden av partiets politik: skolfrågor (SD vill ha en mer fosterländskt sinnad undervisning i bl a historia), kulturfrågor (partiet vill slopa offentligt kulturstöd utom till det som enligt SD ”bär det svenska kulturarvet”, som folkdräktsarkiv och vikingamuseer).

Denna punkt kommer fram rätt väl i dessa reportage

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article233412/Sd-ledaren-har-tagit-plats-i-rampljuset.html

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/article428552/SD-toppen-drommer-om-Faroarna.html

2. Det är ett demokratiskt problem att sopgubbar, lärare och tjänstemän har förlorat sina jobb på grund av sina åsikter, för att de är SD-medlemmar. Det är också ett problem att så många Sverigedemokrater blir hotade och misshandlade på grund av sina – måhända extrema – åsikter. Denna punkt kan illustreras av detta reportage:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article123330/Sparkad-for-sina-asikter.html

Historiskt har svenska journalistkåren rapporterat för lite om dessa två centrala punkter i förståelsen av SD, anser jag. Därför har vi ett kunskapsunderskott om SD i Sverige idag – trots alla artiklar som skrivits om partiet.”

Jag har inte, som somliga tror, missat den första punkten i Orrenius bok. Det är självklart en väldigt viktig fråga för Sveriges journalister, och det är lite fascinerande att den som på senare tid skrivit det mest relevanta som SD och deras faktiska politik på senare tid är en komiker och bloggare. (jag har tidigare tipsat om Magnus Betnérs utmärkta texter som SD)

SvD testade ett nytt grepp häromdagen då de beskrev det Sverige vi skulle få om Miljöpartiet fick bestämma. Maria Wetterstrand har självklart fått kommentera.
Jag tror att det skulle vara intressant att få läsa en liknande text om SD. En beskrivning av det Sverige de vill ha.

I en demokrati måste människor få fatta egna beslut, och det är mediernas uppgift att se till att de har bra underlag för sina beslut. (inser när jag skriver meningen att det inte ens ska behöva sägas)
Politometern som samlar politiska bloggar nylanserade i veckan med fler bloggar, bland dem partier som tidigare inte indexerats som SD, FI och SP. Dessutom politiska bloggar utan särskild partitillhörighet.
Däremot ser jag inget yttrandefrihetsproblem här, om principen är att endast riksdagspartierna medverkar. Någonstans måste gränsen dras.

Och det händer mer i den politiska bloggosfären. Erik Laakso som förra veckan meddelade att han lämnar det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skriver en läsvärd debattartikel i Expressen.

Mittmedia meddelar att alla politiska partier får halva priset på annonsering inför valet, medan NWT-koncernen premierar de borgerliga partierna.
Och Jardenberg meddelar att han nu tänker släppa in annonser på Jardenberg.se. Han är tydlig med att han väljer själv och måste respektera dem som annonserar varför exempelvis SD och SJ är uteslutna. Personligen skulle jag nog säga ja till SJ men nej till SAS.

Tillbaks till Vilks som senare under veckan också fick sin hemsida hackad och vars bostad utsattes för mordbrand. Thomas Mattsson skriver en krönika i Expressen om Vilks och varför det är viktigt att slå vakt om yttrandefriheten inte bara i totalitära regimer utan också hemma i Sverige.
Vad gör Thomas Mattsson för att ta itu med problemet SD och yttrandefriheten? Jag har inte sett honom ropa lika högt när sverigedemokrater förhindras yttra sig. Och det är ett demokratiskt problem. Om kampen för demokrati och yttrandefrihet bara sträcker sig att gälla personer vars åsikter vi gillar, eller som i fallet Vilks – vit medelålders kulturarbetare och man, då ekar det lite tomt någonstans.
Lars Vilks finns för övrigt på Twitter, som @pluskvam.

Och Twitter var den plats där det först rapporterades om attacken på Uppsala Universitet. Var annars?

Twitter skakades om lite i veckan, då en bugg upptäcktes som gjorde att man kunde tvinga folk att följa en. Medan arbetet pågick med att laga hålet tappade alla twittrare alla sina followers, vilket orsakade viss panik i flödet. Det varade inte så länge dock.
Problemet var inte så allvarligt sett ur integritetssynpunkt, inte att jämföra med avslöjandet att det på Facebook gick att se sina vänners privata chattar. Däremot inte bra såklart, särskilt inte för kändisar med följare i hundratusental som med hjälp av buggen kunde ha tvingat dem att följa tillbaks, och även skicka privata meddelanden på Twitter. Emanuel bloggar mer om buggarna.

Julia Skott har skrivit en krönika i Aftonbladet om när kändisar sviker på Twitter. Och jag undrar fortfarande lite försynt var länken tog vägen, den som också förklarar för läsarna lite mer om vad mitt nämnda experiment gick ut på.

Second Opinion har inlett en serie om artikelkommentarer, där de talat med olika nyhetssajter om hur de tänker om kommentarshantering. Rekommenderad läsning för alla som har med läsarkommentarer att göra. Först ut Sydsvenskan, sedan Östran.
Lars Johansson på HD har bloggat om kommentarer. Läs också gärna Magnus Bråth.

Hugo Chavez tycks ta Twitter på stort allvar och nyanställer 200 personer för att ha koll på de kommentarer han får där. Men vad menar artikelförfattaren med påståendet att Mona Sahlin är Sveriges mesta politiska twittrare? Hon meddelade för en tid sedan att hon slutar twittra, och att ha många followers säger inte mycket om vad man är för slags twittrare. Jag passar åter på att slå ett slag för ett par av de bättre politikertwittrarna i Sverige, nämligen @GoranHagglund och @GudSchy.

Det här med att använda Twitter för att kommunicera, med väljare eller för mediefolk publiken, finns det en del fina exempel på. Som varande norrlänning reagerade jag i veckan när SvD publicerade följande rubrik:

Älskade Dumburk reagerade också. Liksom flera andra norrlänningar på Twitter. Efter viss förvirring rådande om det var Expressen eller SvD som publicerat (som såklart reddes ut med hjälp av Expressenmedarbetare på Twitter) bad Martin Jönsson hela Norrland om ursäkt, både på Twitter och i sin blogg.
Banalt exempel kan tyckas, men det visar utmärkt hur det kan fungera att ha koll på vad som sägs om en på nätet, delta i samtalet och snabbt kunna rätta till. Det gör läsarna glada, det ökar trovärdigheten och på sikt borgar det för goda relationer med publiken.

Diskussionen om otillbörligt gynnande i de fall Public Service använder exempelvis Facebook och uppmanar sina tittare att bli ett fan eller gilla deras sida kommer upp ganska ofta när jag pratar med Public Servicefolk. Och nu har en privatperson anmält Sveriges Radio för just det – gynnande av företagen Facebook och Google. Ska bli intressant att höra Granskningsnämndens resonemang i frågan.
Och debatten om Public Service och konkurrensen fortsätter, här har SR-medarbetaren Lillemor Strömberg svarat på Anette Novaks debattartikel i Medievärlden.

Sveriges Radio har presenterat sin nya identitet. Så här ser den ut.

Veckans bloggtips får bli Kristina Alexanderson, som skriver en hel del om nätet i ett skolperspektiv. Här har hon skrivit om begreppet Digitala infödingar och menar att det inte bidrar till bättre förståelse utan tvärtom. Jag håller inte helt med, utan tror att det beror på hur begreppet tolkas och förklaras.
Sen tror jag att vi äldre måste lära oss mer om hur dessa som kallas digitala infödingar faktiskt konsumerar media, och förstå att det inte handlar om tillfälliga tonårsnycker. Något som Emanuel Karlsten gör bra.

Rasmus Fleischer skriver om att lämna Facebook, och Andreas Ekström är inte sen att tala om “Facebooks första stora backlash”. Jag vill nog ha bättre underlag för det påståendet än att två personer förklarar att de lämnar communityn. Det är ungefär som att säga att bloggen är död för att Marcus Birro slutar blogga.

Sist några spridda skurar, väl värda att ta en titt på:
Anders Mildner är som alltid läsvärd. Det privata är politiskt.
Andreas Ekström gör samma reflektion som jag och förmodligen de flesta journalister gjort – nämligen att kvinnor är så mycket mer benägna att tacka nej till intervjuer än män.
Orvar Säfström om hur vi berömmer våra barn utifrån egna referensramar, och vad det kan betyda i praktiken när vi inte förstår deras värld. Måsteläsning!
48 Hour Magazine är ett crowdsourcat magasin, som föddes på Twitter. Nu vill Anders Frick göra samma sak i Sverige.
Pelle Sten ger oss ett bra exempel på hur Creative Commons kan fungera. Hans bild blev bokomslag.
Och avslutningsvis, en pressgroda utan riktig motsvarighet:


14
May 10

“Why web won’t be nirvana”

Det är lite billigt, lite elakt, men mycket roligt att gå tillbaka till gamla analyser, med facit i hand.

För femton år sedan skrev Clifford Stoll i Newsweek om internet. Det har nu slängts upp på nätet, och det är frestande att bara peka och skratta. Stoll sa att internet inte alls hade den kraft och påverkan på våra liv och beteenden som folk sa skulle komma, och att det inte heller skulle få det. Köpa och läsa böcker och tidningar över internet? Larv. Handla varor, boka resor och aktiviteter på nätet? Inte då. Kunna skicka pengar och betalningar säkert? Omöjligt!

Peka och skratta, som sagt. Det kanske är lite naivt av Stoll att tro att internet i sin linda — för så gammalt och så stort var inte internet 1995 — skulle ha levt upp till sin fulla potential. Och med lyxen av erfarenhet är det för oss självklart att han är en våt filt.

Men vad säger folk idag? Det finns fortfarande många som skjuter ner möjligheter och visioner. Och ser man till det stora perspektivet är de femton år som gått också bara spädbarnsår. Det finns mycket kvar att göra, det finns mycket kvar som kan hända. Vad kommer folk om femton år skratta åt att vi dissar nu?


9
May 10

Veckan som gick – vecka 18

Vi börjar med Magnus Bråth som har skrivit en tänkvärd postning med rubriken Bloggare är inte små tidningar. Läs den. Och läs Per Torbergers personliga reflektion om livet som entreprenör och frilansare. Om jag bara fick läsa två postningar den här veckan skulle jag välja dessa två! (Som bubblare kastar jag även upp Fredrik Stenbecks Triad of the internet och Johan Ronnestams The 10 commandments of future brands.)

Badlands Hyena leker lite med då-slipper-vi-växla-pengar-argumentet i EMU-debatten (i den mån den lever fortfarande). Vi geeks förnekar annars blint att Moores lag verkligen skulle vara död. Vi kanske kan sänka blodtrycket genom att läsa RSS utan stress?

Och så frågar folket, alltså. Ett initiativ att hålla koll på.

Brit Stakston har släppt Politik 2.0 och medverkar gör flera profiler inom sociala medier tillsammans med flera av de politiker som varit synliga i den digitala konversationen på webben. Bland annat Joakim Jardenberg tackar och länkar:

“Ett stort tack till Brit Stakston och Beijbom books för att de rodde iland Politik 2.0 (adlibris eller bokus). Boken är fin, den är välbehövlig och den kommer att göra skillnad. Stort tack också för ett grymt lanseringsmingel. Tajt, trångt och ingen som helst tvekan om att alla var där! Ni rockar.”

Niclas Strandhs råtext hittade jag här!

Gunilla Herlitz utsågs till årets branschpersonlighet. Jag hejade förstås på Sofia Mirjamsdotter som ju nominerats. Men jag hade blivit överraskad om hon faktiskt hade vunnit. Dels blev hon ju inte inbjuden till eventet(?), dels är ju sociala medier inom journalistiken på sina håll en oönskad bastard. Mina tankar om Gunilla Herlitz som val? Jag intervjuade henne för en uppsats när hon just tagit över efter Hasse Olsson på Dagens Industri och minns tydligt vår diskussion kring huruvida journalistik ska vara det människor vill klicka på ellerdet som allmänheten borde ha kännedom om. Hon slog mig som en klok, resonerande och handlingskraftig person.

NY Times + Facebook = Paying online readers? Eller som DN och SVD – ta varsin väg till pengarna? Eller varför inte satsa på chokl… kringtjänster?

Och vad du än gör – bjud på frukost! Men läs inte Johanna Sjödins postning enbart för avslutningsorden, utan för det orädda sätt som hon diskuterar sex på ett vuxet sätt, en diskurs som i övrigt känns som en tom lucka i det offentliga samtalet. Let’s talk about sex!

Mia Ankarvall skriver eftertänksamt om skolans och individens verkligheter i de sociala nätverkens era:

“Förhållandet mellan tingen och begreppen är minst lika viktiga som konstruktionen av desamma, likt trådar, eller kopplingarna som binder samman. Den figur som visar sig när man extraherar trådar och kopplingar är den kropp man ingår i, per funktion. När struktur möter metod händer något hos oss individer, och vi hittar vår placering och funktion.”

När jag läser Tommy K Johanssons Kommer Facebook att dö? får jag en distinkt flashback av det filosofiska konstaterandet i filmen Fight Club, att vi är alla döende; det är bara en fråga om att betrakta tidslinjen på tillräckligt långt avstånd. Vem vet, when all is said and done, så kanske det bara är Blocket som står när de andra har fallit? Till dess – dela, men dela ansvarsfullt, goddammit.

Sofia Mirjamsdotter lekte kändistwittrare i veckan. Det finns en del att ta med sig från experimentet och det kan förstås testa det förtroendekapital som Sofia över tiden har byggt upp, men det jag tycker är viktigt att titta extra på är att hon lägger ner mycket tid efter själva experimentet för att fånga upp feedback, prata med människor om deras reaktioner och att blogga om det efteråt, liksom för att vara delaktig i den kollektiva beskrivningen.

Någon kanske minns hur The Amazing Hanna gjorde sitt intåg på Twitter för några månader sedan? Utan att acceptera den ofta hyggliga kulturen på Twitter gick hon hårt åt både den ena och den andra. Och på kort tid har hon idag alltså 1643 följare utan att ha kultiverat någon närvaro under lång tid och utan att vara kändis. Vem som helst kan tycka att hennes approach gick stick i stäv med både det ena och det andra, men det gav ju henne en plats på kartan och en plattform. Inte för att antalet följare är rätt mätvärde, men jag hoppas ni förstår min poäng.

Mindre välkommet blev kanske Fredrick Federleys fejkade utspel, om någon minns?

Alldeles oavsett anser jag att organisationer gör det klokt i att inte ge sig på experiment av det här slaget. Jag har till exempel varit kritisk mot att Skattebetalarna hittar på en fejkad “motståndare” i Mats Roslin, en karaktär som de förser med både Facebook- och Twitterkonto kombinerat med annonser i dagspressen. Tips: Lämna de avancerade strategierna och experimenten åt social media naturals som Sofia Mirjamsdotter, Hanna Johansson och Fredrick Federley.

Apropå förtroenden så ser förtroendet för Yrsa Stenius ut att fortsätta minska:

“Den senaste tiden har pressombudsmannen Yrsa Stenius kritiserats hårt. Men handlar det om några enstaka klandrade tidningar som slår ifrån sig – eller är kritiken mer spridd? Medierna har kollat – och det visar sig att det finns ett minskat förtroende på de flesta av de stora dagstidningarna.”

Joakim Jardenberg rör om i grytan och föreslår att vi inför engelska som modersmål. Som ofta hos honom är det bra nivå på kommentarerna (eftersom han deltar i konversationerna själv = en hint till alla webbjournalister som inte svarar på webbkommentarer till egna artiklar).

Nujo är någon sorts Twitterportal ut mot journalisttweets, men jag tror de får jobba lite till med gränsnittet så det blir enklar att förstå hur sajten ska användas. Jag tipsar även på ämnet att ta hjälp av hashtaggen #jourtips. Det är en tagg för journalister i jakt på case. Några organisationer har försökt spamma genom att tagga sina pressmeddelanden med #jourtips, men jag, Per-Ola Mjömark och Mikko Viitala är lite “poliser” och säger till dessa företag vänligt men bestämt.

Urban Lindstedt skriver tänkvärt om Spotify och Facebook-integrationen:

“Med ett enkelt klick kunde se vänners, kollegors och bekantas spellistor och musikvanor på Spotify. Jag var tillbaka i pojkrummet där jag spelade upp senast inköpta vinylplattan för kompisarna. Musiken blev social igen. Helt plötsligt har både Facebook och Spotify fått en ny livsnerv. Lite pinsamt att alla kan se att jag lyssnat på melodifestivallåtar, men det är priset jag får betala för att se vad bloggaren Discobell lyssnar på hos Spotify.Nu ställs integriteten mot nyttan och glädjen av interagera med människor kring musik. Denna gång förlorade integriteten.”

Visste du förresten att du nu kan beställa Wikipedia-innehåll som tryckta böcker? Sådant här får mitt hjärta att bli varmt. De som läser det jag postar på webben kanske tror att jag är digitalevangelist, men faktum är att jag älskar pappersprassel och jag samlar på böcker. Jag är en stor magasinkonsument och tycker det är härligt att läsa på papper. Men jag älskar tanken om att vi alla och envar får möjligheten att publicera oss och läsa dem vi vill läsa ännu mer. Därför hoppades jag barnsligt mycket på Vulkan. Därför tycker jag att Sofia Mirjamsdotters projekt Daßlog Papier var spännande och därför köpte jag den fina boken från förra årets Sweden Social Web Camp. Och spana förresten in det coola projektet 48H Magazine!

Men tror jag på ovanstående? Det är en annan fråga. Ännu så länge står mitt hopp till en kombinerad program- och hårdvara som förverkligar min dröm om att ha en skrivare hemma som printar och binder ihop mina individuella exemplar av såväl morgontidningar som glossiga magasin. Sådan drömmare är jag!

En drömmare som tänker börja se upp med url-förkortare i framtiden, ty dessa problem kände inte jag till innan jardenberg.se tipsade om dem. (Nej, därmed inte sagt att jag tänker satsa på url-förlängare…)

Annars sätter Anders Mildner fingret på exakt den problematiska dimension som många företag och organisationer kämpar med att förhålla sig till i dag:

“Carl Bildts blogg är ett utmärkt exempel. En person på UD berättade en gång för mig att det första personalen där gör på morgonen, är att gå in på utrikesministerns blogg för att få reda på vad Carl Bildt håller på med. Och om utrikesministern på det här sättet löser upp både de interna och externa informationsplattformarna genom att kommunicera via wordpress istället för med UD:s brevpapper, ja, varför skulle då inte övriga anställda inom departementet kunna göra precis samma sak? Problemet är bara att vi då går in i en ny terräng, där vi ännu inte vet var det personliga slutar och det offentliga börjar, just eftersom de nya kommunikationsformerna i så hög grad bygger på den enskilda individens filtrering av vad som sker. Vi vet faktiskt inte ens med säkerhet hur vi ska betrakta Carl Bildts blogg.”

Jag tycker detta är ett bra exempel på att samtalen och frågeställningarna kring sociala medier i näringslivet och politiken håller på att mogna och därmed bli allt mer väsentliga än det gamla vanliga tugget om huruvida sociala medier spelar någon roll eller inte.

Hand upp den som gillar xkcd! Och den nya Did you know?-filmen:

Till sist en efterlysning: Vem är det som springer omkring och köper 3,5-tumsdisketter? Lägg pengarna på något fantastiskt udda och elektrifierande snabbt istället!