Om presstöd och demokrati

Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag får nästan två och en halv miljon kronor i presstöd. Det väcker upprörda känslor – Fokus chefredaktör Martin Ahlquist lämnar Presstödsnämnden i protest, och folk rasar mot att våra skattepengar går till ett forum för rasbiologi och Förintelseförnekande.

Presstödet är problematiskt på många sätt. Det är många som utnyttjar reglerna för att få pengar via lokala editioner och andra kryphål. Det innebär också att stora tidningar som råkar vara minst på en viss ort kan få pengar som de nog egentligen inte behöver, och som kunde göra mer nytta någon annanstans.

Jag kan också bli upprörd över att en tidning jag inte håller med får stöd, absolut – men jag kan inte protestera. Jag kan inte tycka att det borde vara annorlunda. Någonstans vinner min ultrademokratiska ådra över min inre åsiktspolis. Antingen ska man få säga vad som helst – inom ramen för det lagen tillåter – eller inte. Antingen ska alla kunna få hjälp att säga det i tryck, eller inte. Till och med nu när de flesta kan sprida sitt budskap gratis över internet – antingen har vi presstöd, eller så har vi inte. “Borde det finnas presstöd” är en helt annan diskussion än “vem borde kunna få det”.

För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför. Jag kan inte acceptera en ordning där någon ska bedöma vad som är ok för att få pengar som är tänkta att främja bredd, variation, utbud och, inbillar jag mig, ändå något slags yttrandefrihet. För nästa gång är det en annan gräns som dras. Någon annan som sitter med makten att bedöma vad som är OK. Och ett kliv i den riktningen är ett kliv jag fasar för.

Någon säger att det är väl bara att ta ifrån dem presstödet om de fälls för hets mot folkgrupp. Och sen då? När en annan tidning fälls för förtal? När en tredje inte lever upp till kravet på max två rättelser per vecka? När en fjärde råkar publicera förra veckans verklighetsbeskrivning från sanningsministeriet istället för veckans?

Jag tänker inte säga att jag är beredd att till döden försvara Nationell Idags rätt att säga det jag hatar. Jag tänker försvara allas vår rätt att säga dumma och kloka och onödiga och livsviktiga saker – och jag tänker använda den rätten till att säga emot alla som jag tycker har så inihelvete fel. Till exempel rasbiologer och Förintelseförnekare.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , ,

(65%) (12%) (15%) (8%)
26 buttar
  • Sonja

    Men det är en viss skillnad att ha rätt att säga något och få skattepengar för att ge ut en tidning. Att “villkora stödet utifrån innehåll” görs ju när det gäller nästan alla andra stöd till kultur och mediasektorn. Vilket såklart är helt rimligt.

  • Pingback: Presstöd och paranoia « Julia Skott – pangbrud och skjutjärnsjournalist.

  • http://samesamebutdifferent.se Julia Skott

    @Sonja – Men då bör hela presstödet göras om radikalt. Så som det ser ut nu ska det utgå från ekonomiska faktorer och konkurrens.

    (Jag hade faktiskt en passus om kulturtidskriftsstödet först, men det kändes som att det var att lämna ämnet för mycket.)

  • Pingback: jardenberg kommenterar – 23 Apr, 2010 | jardenberg unedited

  • Towe

    Tack för att du sätter ord på det jag tänker!
    Ett svårt moraliskt dilemma, där demokratin och synen på fri press alltid måste vara i fokus!

  • Pingback: Presstödet ska vara kvar och vara generellt | Svensson

  • Puck

    Den enda framtid i vilken jag anser presstöd vara berättigat är just om innehållet är villkorat.
    Dagstidningen har spelat ut sin roll som signalfilter.
    En personlig RSS-läsare är ett så mycket kraftfullare verktyg, och långt mycket mer kostnadseffektiv lösning.

    Det som är viktigt att värna är den samhällsnyttiga journalistiken. Problemet är då bara; vilken journalistik är samhällsnyttig? Vem ska bestämma det?

    Det finns, som du nämner, vissa problem med att villkora innehåll. Frågan är på vilken nivå det isåfall skall villkoras? Skulle det t.e.x inte kunna vara samhällsnyttigt att ge presstöd till en svensk förgrening av wikileaks.com? Då går presstödet direkt till paraplyorganisationen, och innehållet är inte inte villkorat ner på artikelnivå/innehållsnivå.

    Bör sport-, kultur-, nöjesjournalistik etc skattesubventioneras? Jag lutar försiktigt åt ett nej, men är givetvis öppen för argumentation.

  • Pingback: Veckan som gick – vecka 16 « Same Same But Different

  • anders

    Å ena sidan tycker man att presstödet ska verka för mångfald, dvs att främja den mångfald av åsikter som finns i vårt land. Å andra sidan ska inte “alla” åsikter främjas. Bara de som är politiskt korrekta. Det är märkligt hur man resonerar….