Vad är receptet?

Idag gästbloggar Ola Henriksson, utvecklingsredaktör på SvD.se och ledamot i Publicistklubbens styrelse Stockholmskretsen, som svar på Mikael Zackrissons inlägg En svindlande tanke;

Vad är receptet?

När jag första gången praktiserade på SvD:s redaktion 1996 använde alla journalister datorer för att skriva texter och för att redigera sidorna. Men utanför den lilla webbredaktionen fanns bara två datorer som var uppkopplade mot internet.
Sedan växte antalet uppkopplade datorer successivt och fler och fler insåg nätets möjligheter. Men det dröjde innan flertalet journalister kunde omsätta den kunskap de fick om att söka information på nätet och krav på att den skulle vara tillgänglig, till att de själva insåg deras roll i att deras egen tidning hade en aktiv och uppdaterad webbplats.
Flera med mig kan nog vittna om en lång “kamp” för att nå ut med informationen på golvet. Argumentation, övertalning och inspiration i massor krävdes för att det dagliga jobbet med webben skulle fortskrida. De medieföretag lyckades bäst där ledningen tidigt insåg potentialen och där man satsade strategiskt från början.

Men det tog cirka tio år innan alla på redaktionen helt hade omfamnat nätet som arbetsredskap och som publiceringskanal. En viktig milstolpe var SvD:s projekt “Steg för steg”, under 2008, där SvD.se som eget bolag upphörde att existera och vi påbörjade en strategisk integration med övriga avdelningar.

Sen kom nästa steg och jag tror det är där många inte har hängt med, eller “inte har fattat” enligt Mikael Zackrisson. När hela skutan hade vänt och alla seglade åt samma håll började en ny utvecklingsfas på nätet. Det hade redan börjat som Web 2.0 men ansågs bara vara för startups och nördar. Men kraften och vitaliteten var större än så och nu kan ingen blunda för att mer än tre miljoner svenskar finns på Facebook och den enorma aktivitet som finns på olika sociala mediesajter.

I den första fasen sågs nätet mer som en anslagstavla, en ytterligare kanal vid sidan om den tidigare. Man kunde publicera nyheter, och man kunde uppdatera dem under dagen. Fine.
Men när nätet började leva sitt eget liv, när fler och fler skapade information parallellt med de stora mediehusen och denna information för det allra mesta var snabbare och i många fall också bättre, gick det inte att hänga med längre.
Min uppfattning är att många journalister redan ansåg att de hade sträckt sig till det yttersta för att lära sig nya redskap, tänka och leverera snabbare. Jag märker ett stort intresse för att lära sig Twitter och hur man ska använda Facebook, men det går långsamt. Och jag blir otålig och famlar efter recept för att få alla med på den nya banan.

En medarbetare som är mycket van bloggare och tidigt tagit till sig nymodigheter kom förbi och var upprörd över att han fått en inbjudan till ett möte direkt som ett meddelande i sin iPhone. Det kändes påträngande tyckte han. Men varför skulle det vara mer påträngande än ett sms eller ett telefonsamtal? Detta är bara ett av många exempel där ny teknik och nya kommunikationssätt inte riktigt landat.

Men utveckling kanske inte går smidigt?
Det kanske inte finns någon universalmedicin för att alla ska förstå? Vid all utveckling och alla nymodigheter finns det några som vågar gå före och som vågar göra fel och lära sig av misstagen. Dessa är oftast de enda som kan undervisa dem som kommer efter. Och jag tror fortfarande att det är vårt ansvar, vi som gått före. Det arbetet sker på många plan, till exempel här på SSBD, men vi kanske måste intensifiera det arbetet.

Jag tror också på fortsatt ödmjukhet och tålamod med dem som inte har förstått. Jag har ofta varit frustrerad, men jag tror inte det gynnar saken att bara låta sin frustration få utlopp. Bland annat därför har jag engagerat mig i Publicistklubben. Det finns andra forum där andra kan engagera sig utanför sina arbetsplatser. Och de som inte fastnar i Christer Lövkvists slarviga surslängar utan läser vidare finner två texter längre bak i PK:s årsbok av Oscar Westlund och Nima Dervish som aktivt propagerar för att medierna måste tänka nytt, tänka framåt för att vara relevanta för sin samtid.

Men frågan kvarstår: Vad gör vi med dem som…
… aldrig har hittat de där bloggarna som gör att de känner sig smarta varje dag när de läser dem?
… aldrig har deltagit i en debatt i ett kommentatorsfält? Aldrig har diskuterat med meningsmotståndare offentligt och fått erkänna sig besegrade? Eller vunnit?
… bara ser webben som ett ställe där man hämtar in senaste nytt?
… aldrig vågat fråga om hjälp på webben och därmed aldrig fått uppleva den givmildhet som folk generellt uppvisar i de sociala nätverken?

Räcker det att vi engagerar oss på våra arbetsplatser eller i sammanhang utanför dem? Eller behöver vi skapa fler forum, fler seminarier etc för alla de av våra medarbetare och kolleger som ännu inte har fattat?


Ola Henriksson
Utvecklingsredaktör SvD.se
ola.henriksson@svd.se
twitter.com/oholah

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , ,

(75%) (0%) (8%) (17%)
12 buttar
  • http://www.30minuter.nu Anna Lindberg

    Tack för mycket bra, tänkvärt inlägg. Ödmjukheten i anslaget är uppfriskande. Själv slits jag dagligen i klyftan mellan det gamla och det nya, en klyfta som ibland känns oöverstiglig. Och du har rätt att frustration inte leder någon vart.
    Jag skulle gärna vilja veta hur det är på andra medieföretag: finns det en öppen dialog och debatt om mediehusens nya villkor? Diskuteras det på redaktionerna? Eller sitter folk och mumlar på sina platser? Tar ledningarna tag i den frustration som föregångarna upplever? Eller förs diskussionen i samband med fräna workshops för att sedan självdö? Är väldigt nyfiken på hur det ser ut.
    Återigen, stort tack.

  • http://blogg.svd.se/utvecklingsblogg Ola Henriksson

    @Anna Lindberg – Ett recept på SvD har varit seminarier. Vi har nyligen bjudit in hela redaktionen till ett seminarium där Andreas Ekström berättade om sin bok Googlekoden. På SvD.se är ambitionen att varje månad ha ett seminarium på något “nytt” nättema ex twitter, trender på nätet.

  • Frida Nilsson

    Hej,

    Åh. Jag tror ibland rädslorna är större än okunskapen? Alltså rädslan inför att den kunskap man tror sig ha om sociala medier. Att det rör sig om något annat än det gör och avfärdas därmed. Samt rädslor inför funderingar om att det som skapas nätledes består i evighet, kan läsas av vemsomhelst och kan användas emot mig. Hur hittar man rätt avvägningar om mig, mitt och mitt mediala bidrag. Här får man pröva sig fram. Men det verkar anses hotfullt ännu. Dessa ickefärdiga recept på hur.

  • Jonas Kanje

    Jag försöker och har försökt under de senaste åren att hålla mig uppdaterad, att hänga med i det som brukar kallas web 2.0 inklusive uppdateringar. Det går hyggligt, men inte fantastiskt, om jag få säga det själv. Samtidigt jobbar jag på en daglig papperstidning som av olika anledningar (här skulle det bli långrandigt, så vi hoppar det) håller en extremt låg webbprofil.
    Utifrån den bakgrunden har jag några tankar kring din text.
    • Först en generalisering: väldigt många av dem du kallar föregångare agerar och skriver som vore de frälsta. Mediefolk och journalister har i allmänhet jävligt svårt med frälsta människor och andra som anser att de har förstått den enda sanningen.
    Formuleringar av typen ”de om inte har förstått” rymmer en rejäl brist på ödmjukhet. Jag tror inte att det gynnar utvecklingen att titta sorgset på kollegorna, klappa dem på huvudet och farbroderligt säga till dem: ”Ta det lugnt, snart förstår du det jag, som är en föregångare, redan har förstått.”
    Naturligtvis finns det ett antal verklighetsfrånvända reaktionärer som medvetet missuppfattar hela grejen med de sociala medierna och aldrig närmar sig självklarheter som vanliga bloggar och Facebook, men för de flesta andra tror jag skepticismen bottnar i något annat:
    • Old style funkar fortfarande – också. Hur mycket någon än skulle vilja att det var annorlunda så är traditionella medier fortfarande otroligt starka och trendsättande. Och lästa, lyssnade på och tittade på. Min egen tidning har exempelvis ökat antalet läsare rejält och regelbundet i flera år.
    Den sanningen är svår att få ihop med den andra sanningen som säger att det är på nätet det händer (för det är det ju – också).
    Min slutsats av detta är utvecklingen måste gå långsamt, att det är bra att det finns folk som håller emot, som tvingar ”föregångarna” att bevisa sina teser, vässa sina argument och så vidare.
    Klart att vi måste utvecklas, vara nyfikna, hänga med och förstå. Men vi får inte glömma bort att det vi redan gör i gammelmedia inte är stendött i dag och inte ser ut att vara det i morgon heller.

  • http://nattensbibliotek.wordpress.com/2010/04/23/inlagg-som-beror-100423/ Inlägg som berör – 100423 « Nattens bibliotek

    [...] SvD utvecklingschef gästbloggar på SSBD och talar insiktsfullt om svårigheterna med att integrera webben i redaktionsarbetet på en tidning. Man måste vara utrustad med både tålamod och envishet om man ska klara att år ut och år in bli motarbetad i det tysta av människor som inte ens förstår att de just motarbetar. [...]

  • http://samesamebutdifferent.se/2010/04/26/veckan-som-gick-vecka-16-2/ Veckan som gick – vecka 16 « Same Same But Different

    [...] behöver tolerera det som är så svårt att tolerera (läs upprinnelsen i DN). Ola Henriksson har i en gästblogg svarat på Mikael Zackrissons En svindlande tanke. Jag har teoretiserat om accelerationen och dess [...]

blog comments powered by Disqus