Jag antar att du inte läste mitt blogginlägg – eller det jag tidigare bloggat om detta. I så fall skulle du förstått min koppling. Om nån ska vilja betala för public service måste vi vara bra, finnas på många plattformar, där publiken finns. Om vi bara får göra det mest grundläggande – av konkurrenskäl – och det är kommersiella medier som får spin-off-effekten, fördjupningen, debatten – varför skulle då någon vilja betala för att vi gör grunden? Särskilt som grunden då skulle finnas på aftonbladet.se, svd.se, tv8.se osv.

Och förresten, om du tycker att 2 076 kronor per år är ett rättvist pris för att fritt använda hela utbudet av upphovsrättsligt skyddat material i public service borde du kanske göra en verklighetskoll.

Kasta ett öga på SCB:s lönedata http://bit.ly/8esCOc enligt vilken en journalistlön ligger på i genomsnitt 31.000 i månaden – då ingår alla journalister, inte bara public service. Hur mycket journalisternas fackliga organisation tycker att arbetet och rätten att publicera materialet kan du exempelvis läsa i SJF:s frilansrekommmendation: http://bit.ly/aR1h2x exvis 570 kr/timmes arbete plus sociala avgifter för en a-skattare, eller 1 550 – 3 100 för en större porträtt/reportagebild.

Hur många minuter radio eller tv anser du dig ha köpt med drygt 2.000 kronor?

För mig är det viktiga med upphovsrätten att kunna styra var, hur och i vilket sammanhang mitt material publiceras. Det går aldrig att friköpa med en tv-avgift.

Men att sätta en prislapp på produkten/tjänsten gör att det kan gå att stoppa just den där publiceringen jag inte vill stå för. Exempelvis vill jag inte att mina telegram läses upp – taffligt dessutom – i en privat radiokanal. Ett samtal från programjuristen som kan tala inte bara paragrafer utan också siffror med ansvarig utgivare på radiostationen sätter stopp för det.

Jag förstår inte ditt påstående.
“varför skulle då någon vilja betala tv-avgift för de tre public servicebolagens arbete?”

Det är ju knappast något man kan välja idag i alla fall, så det argumentet är ju löjligt att använda.
Det finns ingen valfrihet i public service!

Det är betalt av medborgarna och bör således vara fritt att använda för alla som betalt tv-licensavgiften. Privatpersoner som företag.

Det kan synas som en lätt match för de kommersiella medierna om allt PS gör skulle bli fritt, men jag tror att det också skulle innebära ytterligare en skärpning av konkurrensen. Om allt blir tillgängligt för alla krävs det verkligen att de kommersiella medierna lyckas särskilja sig och förbättra sig för att skilja sig från mängden.

Jag utvecklar tankarna mer på min blogg, http://annaserner.wordpress.com/2010/03/31/mer-public-och-mer-service

Jag försöker sprida lite mer länkkärlek i min del av SR-världen. Länkar till rapporter, pressmeddelanden, myndigheter etc, löpande i texten precis som jag gör i en bloggtext. Det har jag kollat med vår regionala webbmaster, och fått okej för. Tidigare har vi haft som policy att samla länkarna i rad på slutet.

Det fanns/finns en teknisk begränsning – om jag lägger in en länk i själva webbtexten så försvinner länkordet för den som läser via mobil.sr.se Har inte hunnit kolla om det problemet finns kvar.

Vi har förresten inskrivet i vår nyhetspolicy att vi ska vara generösa med credd. Vi plockar ju ständigt upp saker ur de lokala morgontidningarna, skriver telegram och creddar “…, säger Kalle Pettersson till Västerbottens-kuriren”. Visst borde det vara lika självklart att på nätet creddar man med en länk

Men det stora problemet är i mitt tycke att vare sig kommersiella medier eller public service har en tradition av att länka till andra medier. De anses vara konkurrenter, och varje enskilt medieslag vill ju envist försvara bilden av att man i princip är ensam om varje nyhet.

Att länka verkar dessutom ännu svårare inom public service, för där kan det tolkas som reklam. Ebba von Sydow har fått hård kritik för att hon länkar till modemärken i sin blogg på SVT, trots att det är precis det hennes läsare vill ha.

jag kommenterade Z, inte dig.