Har tidigare skrivit exempelvis om att en tidning för att få läsare och prenumeranter måste värna kvaliteten på innehållet, om frustrerade reportrar som vill men inte ges utrymme att göra genomarbetad och unik journalistik, att tidningarna under guldår borde ha satsat för att inte hamna i bakvattnet istället för att skära och hamstra inför kommande nöd…

Det vi säljer är ju journalistik, och hur kan arbetsgivarna tro att vi ska komma på fötter igen utan att satsa på den, samtidigt som det finns lekmän som gör jobbet lika bra i vissa fall?

Jag blir dessutom upprörd när läsare skyller detta på enskilda journalister istället för att rikta kritiken mot dem som bestämmer, utan förståelse för att de flesta journalister är som vilka löneslavar som helst…

Men som sagt – det var inte det den här posten handlar om, och tyvärr gör sig SJF ibland svåra att ta på allvar när det kommer till sådana frågor, till exempel när det tjafsas om saker som länkning…

Poängen med min post är att BÅDE arbetsgivare och fack måste inse allvaret i situationen och försöka mötas istället för att kriga.

Jag vet flera fall av journalistisk webbutveckling som drivits underifrån som drivits underifrån och inte sällan mött initialt motstånd från ledningen. Jag känner till arbetsplatser där medarbetarna måste be en central placerad “applikationskommitté” om lov innan de kan ladda ned olika applikationer till sina datorer: på en sådan arbetsplats hade ditt (förmdoligen fiktiva eller åtminstone uppförstorade) Spotifyexempel aldrig kunnat inträffa, eftersom medarbetarna varit förhindrade att ens installera Spotify.

Mot detta har facket (ja, det förändringsibegänga, teknikhatande, protektionistiska, skråmässiga facket) protesterat.

Däremot känner jag inte till några fackliga krav – centrala eller lokala – om att det per automatik skulle innebära löneföhöjning att lägga länkar till webbartiklar.

Jag använder ju själv nätet hela tiden privat, är väldigt sällan offline. Och jag blir grymt irriterad när myndigheter och företag jag vill ha kontakt med inte har smarta kontaktvägar för att boka och avboka möten etc.

Problemet är att på redaktionen behöver hela arbetsfördelningen göras om ifall vi ska få både det analoga och det digitala att fungera. Och jag tror inte att vi är ensamma om det. Traditionellt har reportrarna setts som in-flöde, medan desken är ut-flödet. De levererar och jag sänder/publicerar. Det funkar inte när vi ska leva mer i nät eller till och med moln snarare än tvåvägskabel.

Just nu, i brytningstiden, tar varenda tweet och länk jag gör tid från telegrammet jag ska skriva om och övningsläsa för radiosändningen.

Vi behöver alla bli sändare och mottagare och nätverkare samtidigt.

Det är ett ansvar för både arbetsgivare och journalister att åstadkomma det.

Ett av problemen (som jag tagit upp tidigare) är att vi lever mitt emellan, och måste göra båda. Vi kan inte ignorera de lyssnare/läsare/tittare som fortfarande helst använder telefon eller snigelpost, samtidigt som vi måste erbjuda dem som vill ha nätkontakt det. Under en period blir det såklart dubbeljobb…

Men det jag vill komma till är att under en halvtimme som ett telefonsamtal kan ta skulle jag hinna konversera, läsa och ha kontakt med många gånger fler personer via facebook, twitter och bloggande…

Att använda nätet för research är enormt tidsbesparande i jämförelse med att sitta och ringa runt för att få tag i rätt personer, att ställa snabba frågor som inte kräver omedelbara svar går mycket fortare med hjälp av mejl eller Twitter än genom att ringa. och så vidare…

Tror du inte att det kan vara så att medarbetarna och facket i det här fallet har känt hur fler och fler arbetsuppgifter liksom smugit sig in, och så har man bestämt sig för att sätta ner foten vi en specifik uppgift. Nu hinner vi inte mer, nu vill vi inte mer, nu får ni punga ut med mer pengar. Inte för att just Spotifylänken är svår eller jobbig att göra, men för att den ännu inte blivit rutin. Annars brukar ju gärna chefen peka på nån annan ivrig medarbetare och säga “men han hinner ju” och glömmer den medarbetaren struntar i att göra nåt annat istället.

I den bästa av världar skulle vi fått några reportrar till på redaktionen, så vi alla hinner göra webbversioner med bilder, länkar, twittra etc. I verkligheten blir många redaktioner mindre. Lösningen på tidningsdöden och hur gammelmedia ska bli modernare kan i alla fall inte vara att journalisterna sliter ut sig, det är vi överens om.

Om vi ska prioritera upp webbnärvaron måste vi prioritera bort något annat. Frågan är vad?