Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.
Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det gÃ¥r. Jag drivs – som gissar jag – mÃ¥nga andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda pÃ¥ saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.
Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.
Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.
En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.
Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.
Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en sÃ¥ världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mÃ¥n även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskÃ¥r varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.
På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.
Medan mÃ¥nga stÃ¥ngar sina huvuden blodiga och tänker sÃ¥ det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter pÃ¥ ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba pÃ¥ förödelsen. Mina tankar gÃ¥r till den brända jordens taktik, även om det är en nÃ¥got haltande jämförelse.
SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.
Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.
Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.
Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.
SÃ¥ snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gÃ¥ng er chef ber er testa nÃ¥got nytt pÃ¥ nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstÃ¥ att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som smÃ¥, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för vÃ¥ra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.
Tags: Dawit Isaak, demokrati, Journalistförbundet, koncern, mediebranschen, medielandskapet, nya medier, samarbete, SJF, spotify
Exakt så Sofia!
Mycket bra skrivet!
HÃ¥ller med dig och ThomasTvivlaren.
Mycket bra!
Jag kan bjuda pÃ¥ en Spotify-länk, it’s on the house.
http://open.spotify.com/track/1xz2x28NqMFRSx4IfJkC5p
@bstark – :)
UtifrÃ¥n en skröna frÃ¥n en webbredaktion, som du själv medger kan bygga pÃ¥ ett missförstÃ¥nd, drar du slutsatsen att facket “än en gÃ¥ng, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen”. Detta är ju bara demagogi.
Det är inte bara i tidningsvärlden ny teknik och sociala medier har orsakat diskussioner och visst ställningskrig.
Jag älskar webben och tycker både som radiolyssnare och radiomedarbetare att Sveriges radio ska finnas överallt där publiken finns. Självklart på vår egen webb, men vi ska också finnas på twitter, facebook, youtube osv och prata med våra lyssnare.
Men det tar tid. En länk är ju ingenting att tjafsa om. Men det är ju oftast inte bara en länk. Att skriva ut webbtexter på nyhetsinslagen, att lägga ut ljudfiler, att ta bilder, redigera dem, lägga ut och arkivera tar tid. Att länka till bakgrundsmaterial, rapporter, myndigheter, att konstruera webbfråga, administrera kommentarer tar tid. Att därtill twittra, bygga upp en publikkontakt, etc tar tid jag inte har.
Jag har aldrig förstått SJF:s hållning att mer eller mindre per automatik kräva mer betalt för mer arbete. Det är klart att jag inte skulle tacka till en löneförhöjning, min kompetens har ju de facto ökat, men några hundringar löser ju inte situationen. Jag har fortfarande samma arbetstid för att klämma in mer uppgifter. Och trots att vi lokalt om och om igen ber om det lyckas arbetsgivaren aldrig peka på nån annan uppgift vi ska sluta göra.
Det är ett dilemma hur vi i traditionella media ska kunna satsa – vilket jag tror väldigt mÃ¥nga av oss faktiskt vill – men när resurserna i form av arbetstid och folk faktiskt inte räcker.
@Lillemor – Jag vet – det är ett dilemma.
Men jag tror inte att lösningen är att vägra, och också arbetsgivaren har såklart ett ansvar.
Beslut måste fattas, om vad vi ska satsa på och det är också upp till arbetsgivaren att sanktionera beslut och motivera varför man ska göra på ena eller andra sättet.
Och faktiskt – besluta vad vi inte ska göra. För det är helt rätt att tiden är densamma idag.
Det är många som inte orkar, jag vet flera sjukskrivna journalister som dukar under och tappar gnistan, inte minst då de upplever att jobbet på många sätt blivit meningslöst, de får aldrig gräva ordentligt, mycket är snuttifierat, de upplever att de gör ett sämre jobb på grund av den ständiga tidsbristen och samtidigt jobbar de mer än nånsin.
Det är absolut ett problem, men precis som du säger – det handlar om andra saker än enstaka länkar.
@Sofia Mirjamsdotter –
Tror du inte att det kan vara sÃ¥ att medarbetarna och facket i det här fallet har känt hur fler och fler arbetsuppgifter liksom smugit sig in, och sÃ¥ har man bestämt sig för att sätta ner foten vi en specifik uppgift. Nu hinner vi inte mer, nu vill vi inte mer, nu fÃ¥r ni punga ut med mer pengar. Inte för att just Spotifylänken är svÃ¥r eller jobbig att göra, men för att den ännu inte blivit rutin. Annars brukar ju gärna chefen peka pÃ¥ nÃ¥n annan ivrig medarbetare och säga “men han hinner ju” och glömmer den medarbetaren struntar i att göra nÃ¥t annat istället.
I den bästa av världar skulle vi fått några reportrar till på redaktionen, så vi alla hinner göra webbversioner med bilder, länkar, twittra etc. I verkligheten blir många redaktioner mindre. Lösningen på tidningsdöden och hur gammelmedia ska bli modernare kan i alla fall inte vara att journalisterna sliter ut sig, det är vi överens om.
Om vi ska prioritera upp webbnärvaron måste vi prioritera bort något annat. Frågan är vad?
@Lillemor – Jag skulle ändÃ¥ vilja invända lite här mot att just twittrande och kommunicerande pÃ¥ nätet skulle ta sÃ¥ mycket extra tid.
Förutom startsträckan, innan man lärt sig, sparar de tid,
man får en väldigt mycket större kontaktyta än någonsin tidigare, och det tar mindre tid att underhålla och konversera än exempelvis telefonen.
Ett av problemen (som jag tagit upp tidigare) är att vi lever mitt emellan, och mÃ¥ste göra bÃ¥da. Vi kan inte ignorera de lyssnare/läsare/tittare som fortfarande helst använder telefon eller snigelpost, samtidigt som vi mÃ¥ste erbjuda dem som vill ha nätkontakt det. Under en period blir det sÃ¥klart dubbeljobb…
Men det jag vill komma till är att under en halvtimme som ett telefonsamtal kan ta skulle jag hinna konversera, läsa och ha kontakt med mÃ¥nga gÃ¥nger fler personer via facebook, twitter och bloggande…
Att använda nätet för research är enormt tidsbesparande i jämförelse med att sitta och ringa runt för att fÃ¥ tag i rätt personer, att ställa snabba frÃ¥gor som inte kräver omedelbara svar gÃ¥r mycket fortare med hjälp av mejl eller Twitter än genom att ringa. och sÃ¥ vidare…
@Sofia Mirjamsdotter – du har rätt, generellt sett.
Jag använder ju själv nätet hela tiden privat, är väldigt sällan offline. Och jag blir grymt irriterad när myndigheter och företag jag vill ha kontakt med inte har smarta kontaktvägar för att boka och avboka möten etc.
Problemet är att på redaktionen behöver hela arbetsfördelningen göras om ifall vi ska få både det analoga och det digitala att fungera. Och jag tror inte att vi är ensamma om det. Traditionellt har reportrarna setts som in-flöde, medan desken är ut-flödet. De levererar och jag sänder/publicerar. Det funkar inte när vi ska leva mer i nät eller till och med moln snarare än tvåvägskabel.
Just nu, i brytningstiden, tar varenda tweet och länk jag gör tid från telegrammet jag ska skriva om och övningsläsa för radiosändningen.
Vi behöver alla bli sändare och mottagare och nätverkare samtidigt.
Det är ett ansvar för både arbetsgivare och journalister att åstadkomma det.
Jag vill återvända till det ursprungliga inlägget, som jag tycker är försåtligt formulerat på flera sätt, inte minst eftersom det upprepar den eviga arbetsgivarmyten om motsättningen mellan den förändringsobenägna journalistkåren och den framstegsvänliga företagsledningen. Min erfarenhet är att detta är skitprat.
Jag vet flera fall av journalistisk webbutveckling som drivits underifrÃ¥n som drivits underifrÃ¥n och inte sällan mött initialt motstÃ¥nd frÃ¥n ledningen. Jag känner till arbetsplatser där medarbetarna mÃ¥ste be en central placerad “applikationskommitté” om lov innan de kan ladda ned olika applikationer till sina datorer: pÃ¥ en sÃ¥dan arbetsplats hade ditt (förmdoligen fiktiva eller Ã¥tminstone uppförstorade) Spotifyexempel aldrig kunnat inträffa, eftersom medarbetarna varit förhindrade att ens installera Spotify.
Mot detta har facket (ja, det förändringsibegänga, teknikhatande, protektionistiska, skråmässiga facket) protesterat.
Däremot känner jag inte till nÃ¥gra fackliga krav – centrala eller lokala – om att det per automatik skulle innebära löneföhöjning att lägga länkar till webbartiklar.
@Hans Castorp – Den här postningen handlade om facket.
Jag har skrivit om arbetsgivarna också, för också där förhindras utveckling, och jag är fullt medveten om att det finns massor av journalister och medlemmar i facket som brinner, som kommer med smarta lösningar, som har kreativa förslag och så vidare, men som motarbetas uppifrån och vars idéer inte får gehör.
Poängen med min post är att BÅDE arbetsgivare och fack måste inse allvaret i situationen och försöka mötas istället för att kriga.
Ja, och jag hävdar att den bild du gav av facket var onyanserad och ensidig.
Jag hävdar, som jag gjort i mÃ¥nga debatter, att journalistförbundet skjutit sig i foten när man brÃ¥kat om vad som är journalistik och inte utifrÃ¥n publiceringsform. När det gäller SJF:s inställning till arbetsgivaren tycker jag däremot att du ger arbetsgivarna lite för mycket credd. De tidningsarbetsgivare som pÃ¥ allvar värnar den goda journalistiken – oavsett publiceringsform – verkar tyvärr vara lätträknade. Och nu menar jag inte enstaka chefer som ber mig lägga ut nÃ¥got pÃ¥ nätet utan arbetsgivare pÃ¥ den nivÃ¥ som vÃ¥rt fack har att möta vid förhandlingsbordet.
@Full bokhylla – Fast jag hÃ¥ller helt med dig, bara det att den här posten fokuserade pÃ¥ annat.
Har tidigare skrivit exempelvis om att en tidning för att fÃ¥ läsare och prenumeranter mÃ¥ste värna kvaliteten pÃ¥ innehÃ¥llet, om frustrerade reportrar som vill men inte ges utrymme att göra genomarbetad och unik journalistik, att tidningarna under guldÃ¥r borde ha satsat för att inte hamna i bakvattnet istället för att skära och hamstra inför kommande nöd…
Det vi säljer är ju journalistik, och hur kan arbetsgivarna tro att vi ska komma på fötter igen utan att satsa på den, samtidigt som det finns lekmän som gör jobbet lika bra i vissa fall?
Jag blir dessutom upprörd när läsare skyller detta pÃ¥ enskilda journalister istället för att rikta kritiken mot dem som bestämmer, utan förstÃ¥else för att de flesta journalister är som vilka löneslavar som helst…
Men som sagt – det var inte det den här posten handlar om, och tyvärr gör sig SJF ibland svÃ¥ra att ta pÃ¥ allvar när det kommer till sÃ¥dana frÃ¥gor, till exempel när det tjafsas om saker som länkning…
Om man tittar i det här enskilda fallet sÃ¥ borde ju inte en länk vara sÃ¥ mycket att brÃ¥ka om. Men tänk om vi snackar en jävla massa länkar i veckan och tänk om man bestämt sig för att skära ner pÃ¥ webbredaktionen utan att skära ner arbetsuppgifterna. Det rimmar ju liksom illa att kräva mer av färre, kanske är länk-grejen en del av nÃ¥t större, precis som Lillemor skriver…
Men visst, givetvis ska det finnas länkar till recensionerna, en bra läsarservice – men nÃ¥n människa mÃ¥ste ju lägga dit dem…
@Oskar Nord – Jag hör dig Oskar. Och förstÃ¥r att det är mer som ligger bakom.
Vad som behövs skulle jag tro är en omvälvande omgöring och omprioritering, av resurser. Och där måste nog både fack och arbetsgivare bjuda till, och släppa på prestige åt olika håll.