It’s time

Häromdagen hörde jag något alldeles hårresande. Nämligen att webbredaktionen på en svensk morgontidning vägrat lägga ut Spotifylänkar på webben i anslutning till exempelvis recensioner eller artistintervjuer, om de inte får extra ersättning för merarbete.
Då jag inte har fullständiga detaljer om turerna tänker jag inte peka ut redaktionen. I bästa fall stämmer det inte. Men det är inte första gången jag hör liknande hårresande historier om hur facket bortom rimlighetens gräns bromsar utvecklingen i branschen.
Det gör mig bekymrad.

Jag gillar när det händer grejer. Jag älskar utveckling. Och jag är nyfiken. Jag vill veta hur det går. Jag drivs – som gissar jag – många andra journalister, av just nyfikenhet. Viljan att ta reda på saker, viljan att vara med där det händer, när det händer, fascinationen i att följa skeenden.
Därför har jag också nu en i grunden positiv inställning till vad som händer omkring oss, i en så rasande takt att det är svårt att hänga med.

Men lite bekymrad är jag ändå, över relationen mellan de svenska mediearbetsgivarna och Journalistförbundet.

Jag skrev nyligen ett öppet brev till Journalistförbundet som gällde Kulturskaparna. Den här posten handlar om något helt annat. För om Kulturskaparna handlade om ett förhållningssätt till medborgarna, de som förväntas betala för den journalistik vi producerar, och om demokratiska värderingar och andra hjärtefrågor för mig som journalist, så handlar det här om förhållningssättet till arbetsgivarna, där jag alltför ofta möts av utgångspunkten att medieföretagen är onda, medan journalisterna är goda.

En förutsättning för att de ska kunna tjäna pengar är att de har duktiga journalister, och att det finns människor som vill betala för det journalisterna åstadkommer.
På samma sätt som en förutsättning för Journalistförbundets hela existens är att det finns kapitalstarka företag som kan anställa och säkra journalisternas jobb också i framtiden.
Vi är beroende av varandra, och även om facket givet ska försöka få ut så rimliga löner som det bara går, och företagen helt logiskt försöker hålla dem nere, så har vi i grunden mer gemensamt än somliga tycks tro.

Det finns frågor där mediearbetsgivarna och SJF är och länge varit rörande överens. Frågor där det lobbas gemensamt. Det rör sig om viktiga frågor så som demokrati och yttrandefrihet, inte minst i fallet Dawit Isaak. Det rör sig om frågor som berör grundläggande förutsättningar för att det ska kunna bedrivas objektiv och granskande journalistik. Att SJF och arbetsgivarna kan ställa sig på samma sida och slåss för gemensamma intressen är inte några konstigheter.

Därför är det tycker jag mycket märkligt att vi när vi står inför det mest omvälvande vi varit med om i mannaminne, så tycks skyttegravskriget som pågår mellan parterna intensifieras. När vi mer än någonsin är beroende av att samarbeta för att hitta en väg i den nya värld som föds mitt framför våra ögon.
För ja, läs mammaminne bokstavligt.
Ingen nu levande människa har deltagit i en så världsomvälvande revolution som den som fötts ur internet – en revolution som allvarligt hotar hela branschen, och i viss mån även det vi idag kallar journalistik. Eller i varje fall den yrkeskår varav stora delar är anslutna till journalistförbundet.

På andra sidan Atlanten är tidningsdöden redan nästintill epidemisk.
Här i Sverige blöder branschen. DN hårdbantar, Sydsvenskan ska krympa, SvD har redan genomgått flera stålbad, Aftonbladet chockade omvärlden förra året när de för första gången i tidningens historia gjorde sig av med 90 anställda. Och det vi ser är bara början.

Medan många stångar sina huvuden blodiga och tänker så det knakar, träffas, diskuterar, till och med hjälper varandra att finna lösningar som ska ta mediebranschen ur krisen, sätt att hitta framtidens ultimata distribution av nyheter på ett inkomstbringande sätt, finns det andra som tycks ta varje tillfälle i akt att bromsa utvecklingen, och därmed – som jag ser det – snabba på förödelsen. Mina tankar går till den brända jordens taktik, även om det är en något haltande jämförelse.

SJF och arbetsgivarna har aldrig förr haft så stora gemensamma problem, det har inte tidigare i historien varit så angeläget att samarbeta för att hitta lösningar.

Därför är det med sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt fack än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen, eftersom det säkert också bara handlar om att chefen vill jävlas.

Det handlar inte om det. Det handlar om vår framtid. Det handlar om fackets framtid, om journalisternas framtid, om journalistikens framtid och om hela branschens framtid. Det finns inte tid att jävlas, energin behövs till annat.
Och jag säger inte att det här är ett problem där ansvaret ligger enbart på journalisterna. Också arbetsgivarna har anledning att tänka om i vissa frågor, men det är en annan postning.

Det finns exempel på andra krisbranscher, som exempelvis flyget, där anställda och facket har förstått och exempelvis accepterar lönesänkningar för att rädda vad som räddas kan.

Så snälla journalister, anslutna till SJF, om ni läser detta. Nästa gång er chef ber er testa något nytt på nätet, som att länka till Spotify i samband med en skivrecension eller reportage om en artist – förstå att det inte är av elakhet, utan för att vi behöver samla alla krafter, stora som små, för att utveckla journalistiken och göra den attraktiv för dem som konsumerar och betalar för våra medier.
Gör inte som kollegorna, som vägrar länka till Spotify om de inte får bättre betalt.
Det kommer att sluta med att ni inte har någon arbetsgivare alls. I en inte alltför avlägsen framtid.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , ,

(92%) (8%) (0%) (0%)
12 buttar
  • http://thomastvivlaren.se Thomas Tvivlaren

    Exakt så Sofia!

    Mycket bra skrivet!

  • http://viktorbijlenga.se Viktor

    Håller med dig och ThomasTvivlaren.

    Mycket bra!

  • bstark

    Jag kan bjuda på en Spotify-länk, it’s on the house.

    http://open.spotify.com/track/1xz2x28NqMFRSx4IfJkC5p

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @bstark – :)

  • Hans Castorp

    Utifrån en skröna från en webbredaktion, som du själv medger kan bygga på ett missförstånd, drar du slutsatsen att facket “än en gång, enligt principen att arbetsgivaren är ond, bestämmer sig för att inte ens anamma de lättaste stegen in i den nya världen”. Detta är ju bara demagogi.

  • http://radioblogg.wordpress.com/ Lillemor

    Det är inte bara i tidningsvärlden ny teknik och sociala medier har orsakat diskussioner och visst ställningskrig.

    Jag älskar webben och tycker både som radiolyssnare och radiomedarbetare att Sveriges radio ska finnas överallt där publiken finns. Självklart på vår egen webb, men vi ska också finnas på twitter, facebook, youtube osv och prata med våra lyssnare.

    Men det tar tid. En länk är ju ingenting att tjafsa om. Men det är ju oftast inte bara en länk. Att skriva ut webbtexter på nyhetsinslagen, att lägga ut ljudfiler, att ta bilder, redigera dem, lägga ut och arkivera tar tid. Att länka till bakgrundsmaterial, rapporter, myndigheter, att konstruera webbfråga, administrera kommentarer tar tid. Att därtill twittra, bygga upp en publikkontakt, etc tar tid jag inte har.

    Jag har aldrig förstått SJF:s hållning att mer eller mindre per automatik kräva mer betalt för mer arbete. Det är klart att jag inte skulle tacka till en löneförhöjning, min kompetens har ju de facto ökat, men några hundringar löser ju inte situationen. Jag har fortfarande samma arbetstid för att klämma in mer uppgifter. Och trots att vi lokalt om och om igen ber om det lyckas arbetsgivaren aldrig peka på nån annan uppgift vi ska sluta göra.

    Det är ett dilemma hur vi i traditionella media ska kunna satsa – vilket jag tror väldigt många av oss faktiskt vill – men när resurserna i form av arbetstid och folk faktiskt inte räcker.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Lillemor – Jag vet – det är ett dilemma.
    Men jag tror inte att lösningen är att vägra, och också arbetsgivaren har såklart ett ansvar.
    Beslut måste fattas, om vad vi ska satsa på och det är också upp till arbetsgivaren att sanktionera beslut och motivera varför man ska göra på ena eller andra sättet.

    Och faktiskt – besluta vad vi inte ska göra. För det är helt rätt att tiden är densamma idag.

    Det är många som inte orkar, jag vet flera sjukskrivna journalister som dukar under och tappar gnistan, inte minst då de upplever att jobbet på många sätt blivit meningslöst, de får aldrig gräva ordentligt, mycket är snuttifierat, de upplever att de gör ett sämre jobb på grund av den ständiga tidsbristen och samtidigt jobbar de mer än nånsin.

    Det är absolut ett problem, men precis som du säger – det handlar om andra saker än enstaka länkar.

  • http://radioblogg.wordpress.com/ Lillemor

    @Sofia Mirjamsdotter

    Tror du inte att det kan vara så att medarbetarna och facket i det här fallet har känt hur fler och fler arbetsuppgifter liksom smugit sig in, och så har man bestämt sig för att sätta ner foten vi en specifik uppgift. Nu hinner vi inte mer, nu vill vi inte mer, nu får ni punga ut med mer pengar. Inte för att just Spotifylänken är svår eller jobbig att göra, men för att den ännu inte blivit rutin. Annars brukar ju gärna chefen peka på nån annan ivrig medarbetare och säga “men han hinner ju” och glömmer den medarbetaren struntar i att göra nåt annat istället.

    I den bästa av världar skulle vi fått några reportrar till på redaktionen, så vi alla hinner göra webbversioner med bilder, länkar, twittra etc. I verkligheten blir många redaktioner mindre. Lösningen på tidningsdöden och hur gammelmedia ska bli modernare kan i alla fall inte vara att journalisterna sliter ut sig, det är vi överens om.

    Om vi ska prioritera upp webbnärvaron måste vi prioritera bort något annat. Frågan är vad?

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Lillemor – Jag skulle ändå vilja invända lite här mot att just twittrande och kommunicerande på nätet skulle ta så mycket extra tid.
    Förutom startsträckan, innan man lärt sig, sparar de tid,
    man får en väldigt mycket större kontaktyta än någonsin tidigare, och det tar mindre tid att underhålla och konversera än exempelvis telefonen.

    Ett av problemen (som jag tagit upp tidigare) är att vi lever mitt emellan, och måste göra båda. Vi kan inte ignorera de lyssnare/läsare/tittare som fortfarande helst använder telefon eller snigelpost, samtidigt som vi måste erbjuda dem som vill ha nätkontakt det. Under en period blir det såklart dubbeljobb…

    Men det jag vill komma till är att under en halvtimme som ett telefonsamtal kan ta skulle jag hinna konversera, läsa och ha kontakt med många gånger fler personer via facebook, twitter och bloggande…

    Att använda nätet för research är enormt tidsbesparande i jämförelse med att sitta och ringa runt för att få tag i rätt personer, att ställa snabba frågor som inte kräver omedelbara svar går mycket fortare med hjälp av mejl eller Twitter än genom att ringa. och så vidare…

  • http://radioblogg.wordpress.com/ Lillemor

    @Sofia Mirjamsdotter – du har rätt, generellt sett.

    Jag använder ju själv nätet hela tiden privat, är väldigt sällan offline. Och jag blir grymt irriterad när myndigheter och företag jag vill ha kontakt med inte har smarta kontaktvägar för att boka och avboka möten etc.

    Problemet är att på redaktionen behöver hela arbetsfördelningen göras om ifall vi ska få både det analoga och det digitala att fungera. Och jag tror inte att vi är ensamma om det. Traditionellt har reportrarna setts som in-flöde, medan desken är ut-flödet. De levererar och jag sänder/publicerar. Det funkar inte när vi ska leva mer i nät eller till och med moln snarare än tvåvägskabel.

    Just nu, i brytningstiden, tar varenda tweet och länk jag gör tid från telegrammet jag ska skriva om och övningsläsa för radiosändningen.

    Vi behöver alla bli sändare och mottagare och nätverkare samtidigt.

    Det är ett ansvar för både arbetsgivare och journalister att åstadkomma det.

  • Hans Castorp

    Jag vill återvända till det ursprungliga inlägget, som jag tycker är försåtligt formulerat på flera sätt, inte minst eftersom det upprepar den eviga arbetsgivarmyten om motsättningen mellan den förändringsobenägna journalistkåren och den framstegsvänliga företagsledningen. Min erfarenhet är att detta är skitprat.

    Jag vet flera fall av journalistisk webbutveckling som drivits underifrån som drivits underifrån och inte sällan mött initialt motstånd från ledningen. Jag känner till arbetsplatser där medarbetarna måste be en central placerad “applikationskommitté” om lov innan de kan ladda ned olika applikationer till sina datorer: på en sådan arbetsplats hade ditt (förmdoligen fiktiva eller åtminstone uppförstorade) Spotifyexempel aldrig kunnat inträffa, eftersom medarbetarna varit förhindrade att ens installera Spotify.

    Mot detta har facket (ja, det förändringsibegänga, teknikhatande, protektionistiska, skråmässiga facket) protesterat.

    Däremot känner jag inte till några fackliga krav – centrala eller lokala – om att det per automatik skulle innebära löneföhöjning att lägga länkar till webbartiklar.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Hans Castorp – Den här postningen handlade om facket.
    Jag har skrivit om arbetsgivarna också, för också där förhindras utveckling, och jag är fullt medveten om att det finns massor av journalister och medlemmar i facket som brinner, som kommer med smarta lösningar, som har kreativa förslag och så vidare, men som motarbetas uppifrån och vars idéer inte får gehör.

    Poängen med min post är att BÅDE arbetsgivare och fack måste inse allvaret i situationen och försöka mötas istället för att kriga.

  • Hans Castorp

    Ja, och jag hävdar att den bild du gav av facket var onyanserad och ensidig.

  • http://fullbokhylla.wordpress.com/ Full bokhylla

    Jag hävdar, som jag gjort i många debatter, att journalistförbundet skjutit sig i foten när man bråkat om vad som är journalistik och inte utifrån publiceringsform. När det gäller SJF:s inställning till arbetsgivaren tycker jag däremot att du ger arbetsgivarna lite för mycket credd. De tidningsarbetsgivare som på allvar värnar den goda journalistiken – oavsett publiceringsform – verkar tyvärr vara lätträknade. Och nu menar jag inte enstaka chefer som ber mig lägga ut något på nätet utan arbetsgivare på den nivå som vårt fack har att möta vid förhandlingsbordet.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Full bokhylla – Fast jag håller helt med dig, bara det att den här posten fokuserade på annat.

    Har tidigare skrivit exempelvis om att en tidning för att få läsare och prenumeranter måste värna kvaliteten på innehållet, om frustrerade reportrar som vill men inte ges utrymme att göra genomarbetad och unik journalistik, att tidningarna under guldår borde ha satsat för att inte hamna i bakvattnet istället för att skära och hamstra inför kommande nöd…

    Det vi säljer är ju journalistik, och hur kan arbetsgivarna tro att vi ska komma på fötter igen utan att satsa på den, samtidigt som det finns lekmän som gör jobbet lika bra i vissa fall?

    Jag blir dessutom upprörd när läsare skyller detta på enskilda journalister istället för att rikta kritiken mot dem som bestämmer, utan förståelse för att de flesta journalister är som vilka löneslavar som helst…

    Men som sagt – det var inte det den här posten handlar om, och tyvärr gör sig SJF ibland svåra att ta på allvar när det kommer till sådana frågor, till exempel när det tjafsas om saker som länkning…

  • Oskar Nord

    Om man tittar i det här enskilda fallet så borde ju inte en länk vara så mycket att bråka om. Men tänk om vi snackar en jävla massa länkar i veckan och tänk om man bestämt sig för att skära ner på webbredaktionen utan att skära ner arbetsuppgifterna. Det rimmar ju liksom illa att kräva mer av färre, kanske är länk-grejen en del av nåt större, precis som Lillemor skriver…
    Men visst, givetvis ska det finnas länkar till recensionerna, en bra läsarservice – men nån människa måste ju lägga dit dem…

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Oskar Nord – Jag hör dig Oskar. Och förstår att det är mer som ligger bakom.
    Vad som behövs skulle jag tro är en omvälvande omgöring och omprioritering, av resurser. Och där måste nog både fack och arbetsgivare bjuda till, och släppa på prestige åt olika håll.