March, 2010


29
Mar 10

Vägen framåt heter samarbete – inte skyttegravskrig

Public service verksamhet ska begränsas på nätet. Det är innebörden i en ny utredning som det berättades om i P1:s Medierna i lördags. SR, SVT och Utbildningsradion ska framöver vara tvungna att anmäla nya planer på tjänster till regeringen, som sedan ska låta en särskild myndighet avgöra hur väl de passar in i public service-uppdraget och om de påverkar konkurrensen på marknaden.

“Sveriges Radio kan bli en stark konkurrens till tidningarnas nyhetssajter”, säger Carl-Johan Bonnier, och hänvisar till SR:s planer på att stärka nyhetswebben.

På ett seminarium i veckan uttalade han sig också kraftfullt mot public service-webbarna, och de pengar de får från staten, som han menar är statliga subventioner som snedvrider konkurrensen, och han fick stöd av TU-chefen Anna Serner.

Public service är naturligtvis, med rätta, upprörda. Ett liknande system i England har lett till att det tar ett och ett halvt år för BBC att få ut nya idéer, hävdar SVT-chefen Eva Hamilton.

Men, med tanke på de diskussioner det har varit kring SR:s nya sajt i veckan (och då tänker jag inte på valet av webbadress), så känns lösningen klockren: Låt de kommersiella medierna utnyttja och återpublicera public service material gratis. Det har flera fördelar:

  • Public service blir ingen konkurrent till kommersiella aktörer, utan ett komplement. De kommersiella medierna kan tvärtom tjäna pengar på visning av bra public service-innehåll.
  • Friheten att utnyttja SR- och SVT-material som bas gör att kostnaderna för att skapa journalistik för de kommersiella medierna sjunker. Vi får bättre journalistik för skattepengarna.
  • Public service får en mycket större spridning för sitt material.
  • Vi slipper en ny myndighet som försenar den nödvändiga förnyelsen av public service i dagens digitala medievärld.
  • Det naturliga urvalet när hundratals nyhetsredaktioner lyfter fram och jobbar vidare på viktiga reportage och inslag från SR, SVT och UR, gör att det bästa materialet sprids längre och får längre livslängd. En process där läsare, tittare, lyssnare och andra redaktörer gör urvalet ger i slutändan bättre journalistik än om vi låter en särskild myndighet göra årslånga utredningar för att avgöra om en viss specifik public service-satsning är bra eller ej.
  • Länkkraften när kommersiella och public service-medier länkar till varandra kommer göra det enklare att hitta det bästa materialet. Precis som SR haft som ett av målen för sin nya sajt.
  • Kostnaderna för distribution sjunker. Public service kan koncentrera sig på att skapa bra innehåll.
  • Ett samarbete mellan public service och kommersiella medier borde också påverka själva innehållet i public service, på sikt. I stället för att låta en myndighet i detalj specificera exakt vad public service får och inte får göra så kommer det mejslas ut av sig själv. Det som de kommersiella medierna redan gör kommer falla bort, och det som de inte gör kan SR/SVT/UR fokusera mer på.
Det finns naturligtvis problem också. Det största är, enligt public service själva, det kommersiella problemet. Trovärdigheten för SVT:s material sjunker när det paketeras med annonser i en kommersiell miljö, hävdade SVT-chefen Eva Hamilton på public service-seminariet i veckan (36 minuter in i klippet). Jag tror inte det behöver vara ett problem. Med tydliga regler för hur materialet får återpubliceras – vilka loggor, texter och miljöer omkring det man tillåter och kräver – går det att garantera. För sajter som embeddar Youtube-klipp har det aldrig varit någon tvekan om att klippen kommer från just Youtube, varför skulle det vara ett problem om de kom från en SVT-spelare?
Dessutom tycker jag, personligen, att det argumentet faller rätt platt till marken så länge SVT tillåter sponsring av vissa program.
Men den riktigt stora vinsten i det här ligger i samarbetet. Samarbete ger alltid bättre resultat än om vi gräver ned oss i skyttegravarna och envist försvarar våra befintliga fort.
Genom att tillåta fri spridning av material som redan en gång betalats med licenspengar får vi bättre spridning av den bästa public service-journalistiken. Och en djupare, mer nyanserad och kvalificerad samhällsdebatt.
Det borde ligga i både public service och de kommersiella nyhetsmediernas intresse.

28
Mar 10

Veckan som gick – Vecka 12

Man kan fråga sig om den som är intresserad av medier i allmänhet och internet i synnerhet fick något gjort på jobbet den här veckan? Förra helgen inleddes med Gräv, därefter Webbdagarna, Public Service-dagen och Disruptive Media Social+Cash. Och därtill en rad andra seminarier och möten om nya medier och gamla.

Två tunga gästbloggare på SSBD denna vecka, Peter Sunde om Flattr och Kal Ström om Google, Kina och Microsoft.

Joakim Jardenberg gör skäl för smeknamnet Mr Transparens. Till viss del kanske för att han lägger ut sin DNA-data, men kanske främst för att han driver öppenhetsprocesser mot den politiska makten.

IMG_0705

Bildkredd till Svalin.

Tomas Wennström, Mr Sweden Social Web Camp, var också där och det med den äran:

“I fredags deltog jag i ett seminarium om öppen offentlig data, arrangerat av Finansdepartementet och Handelskammaren. På plats var bland annat minister Mats Odell, SMHI:s ställföreträdande generaldirektör Tord Kvick, Lantmäteriets generaldirektör Stig Jönsson och Joakim Jardenberg. Jag var inbjuden i egenskap av grundare av vädertjänsten Vackertväder.se. Vi använder oss av norsk öppen data. Jag pratade bland annat om varför öppen offentlig data är bättre än stängd till den här bilden:”

innovationssvansen

Se Tomas presentation här.

Öppenhet diskuterades även under Webbdagarna. En uppskattad talare var Alexander Bard, men det hindrade inte mig från att kritisera hans retorik och piratsyn, men trots näsvisa kommentarer svarar han klokt, konstruktivt och ödmjukt.

bild

Kärlek, alltså – ovan från en föreläsning signerad Morris Packer under Webbdagarna.

Konflikt har ju alltid drivit intresse i gammelmedievärlden. Råder en annan medielogik byggd på nätverk, kunskapsdelning och generositet? Sharing is caring. Ja, kanske. Vi bör i alla fall enligt Emma “opassande” Andersson ta det lite försiktigt med att brusa upp på webben:

“Problemet är inte att bli arg online, problemet är att det alltid står kvar och fortsätter att vara argt även långt efter att ilskan passerat, brukar jag säga när folk undrar varför jag försöker undvika att blogga när jag är arg. I livechattar har jag däremot släppt loss lite mer för att känslan är att här och nu har möjlighet att bli dåtid. Under normala omständigheter lär vi oss och går vidare. Men loggar kan sparas, ilska tillåts inte sjunka undan alltid, så jag har i praktiken hoppat ur sådana kanaler eftersom jag inte hittat nåt bra sätt att förhålla mig till det. En slags social anpassning som inte riktig klickat än.”

Klara utvecklar det här och annat kring att diskutera online, väldigt bra. Även Oscar Swartz skriver i ämnet, med fokus på att vi behöver vara lite mer tåliga. Uppdatering: Mycket tänkvärd artikel på Techcrunch om internets “minne” och hur vi antagligen måste bli mer accepterande.”

Och apropå länkkärlek så kan Lasse Bernfalk skryta om besökarrekord tack vare den sociala webben, men varför länkar han inte tillbaka? Vad är det för gammelmedietänk? Behöver vi skyddas från Flashback, verkligen? Är det journalistikens nya roll, att skydda oss mot det icke politiskt korrekta?

Och så hade vi Disruptive Media Social+Cash. Läs eftersnack del 1 och del 2 hos Jennifer Bark som tillsammans med Annika Lidne anordnat konferensen.

Kristina Carlsson, Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Annika Lid

Bildkredd till Pelle Sten. Jag (PR) snackar mätbarhet tillsammans med Johan Ronnestam (reklam/koncept) och Kristina Carlsson (mediebyrå). Annika Lidne modererar.

Från Public Service-dagen har inga länkar passerat i mina flöden. Märkligt? Hörde något om att någon kändis gjort sig lustig över Twitter och sedan hade det varit bra med den saken. Antagligen inget att rapportera om här på SSBD, med andra ord.

Någon som har funderat över hur värdefulla kommentarsfälten egentligen är? Det har jag gjort efter att ha kämpat med otrevliga typer i Dagens Medias kommentarsfält och funderat över sjaviga kommentarsfält har Henrik också gjort.

Intressant från Mikael Nilsson om hur FRA fungerar. Men piratrörelsen har en del att fundera över när det gäller att vinna momentum i valrörelsen och Mattias Lönnqvist sätter fingret på de flesta av hindren.

Skönt att det inte bara är jag som är förföljd av… Sverigebilen.

Läs Isobel Hadley-Kamptz: Ask leder oss till medeltiden.

Gissar att det är mycket mediefolk där ute som arbetat mycket med SEO? Läs potningen hos Nikke Lindqvist om vad som händer nu när Google kopplar på “snacket” på allvar. Medieinnehållet måste få vara socialt/delat, det blir allt mer uppenbart. I synnerhet i Sverige, som ju är mest uppkopplat i hela världen. Så varför inte dra nytta av att det blåser gynnsamma vindar just nu?

Låt oss glädjas åt Politometerns nya Knuff-inspirerade förstasida. Kommer Knuff att anpassa sin förstasida nu? Jämför förresten med SvenskOpinion.nu. Apropå politik; Jesper Strömbäck kritiserar nyhetsmediernas redovisningar av opinionssiffror.

Veckans bästa postning är inte alls en postning och den står nog ändå Anders Mildner för med sin Farligt att skilja nätet från verkligeheten. Veckans rubrik tycker jag går till Niclas Strandh: Facebook är inget problem. Dåligt ledarskap är det. Annars har den här länken om hur mycket tid Facebook tar blivit ordentligt spridd i veckan.

Märkligt och verkligt/overkligt, men enligt Johan Hedberg tycks fejkbloggarna vara på frammarsch.

Apropå verkligheten, eller den skenbara verkligheten, så måste jag väl skriva något om Bjästa. Fast jag har ingen lust, för hela histrorien dryper av inskränkthet, våld, undermålig granskning och rent generellt handlar historien om det allra mörkast i oss människor. En ljusning är dock att flera nyhetsmedier har varit transparenta kring sina respektive ageranden.

Jag har fastnat för Erik Berg beskrivning:

“Historien upprepar sig. Första gången som tragedi, andra gången som fars. Efter Uppdrag Gransknings välgjorda och plågsamma dokumentär om “masspsykosen” och den andra våldtäkten i Bjästa har det lokala skeendet fått en absurd repris i större skala. Nu riktas all den vrede som väcktes av dokumentären mot en liten ort i Norrland där alla är lika dumma i huvudetMymlan skriver:”

”Nu ska Bjästa kölhalas, Bjästa är som helvetet på jorden och hur fan kunde dom? Varför diskuterar vi inte istället strukturerna i samhället, vad som driver människor, varför diskuteras inte könsmönstren?”

“På längden och tvären avhandlas allt utom de underliggande strukturella mekanismena. Det skylls  Internet (stäng ner internet!), det skylls på landsorten (gjut betong över byarna!). Som om det aldrig våldtogs på Stureplan, som om det inte fanns en svensk hederskultur, som om sexuella trakasserier inte var en del av vardagen från varje svensk högstadieskola till Dramaten. Som om Bjästa låg i ett annat universum, när det i själva verket bara är en synliggjord yttring av precis den ordning vi har överallt omkring oss. Det är samma talibaner där som här.”

Immanuel “trollhare” Brändemo skriver också initierat och vällänkat:

“Jag är den första att erkänna att det finns enorma problem med normer på många små orter. Det är jag verkligen; den som läste min blogg det första året jag bloggade vet vad jag pratar om. Det finns maktstrukturersom är fullkomligt förödande, och som lättare får fäste där det är en liten genomströmning av människor. Men det är inte hela sanningen. Det går inte att förklara det som hände i Bjästa med att det ligger i Norrland, att det är en liten håla, att ungdomar har sex, eller något sånt – inte helt och hållet. Inte heller går det att skylla på internet.”

“Vuxna människor, till synes utan förmåga att tänka självständigt, rycks med i drevet; först går drevet mot Linnea och Jennifer, och sedan när deras oskuld uppdagas vänds det istället mot bjästabor, mot prästen och rektorn och de andra som borde ha tagit ansvar men inte gjorde det.”

“Ja, vi är potentiella dryga inskränkta mobbare allihop – oavsett var vi bor. Om några veckor kommer Bjästa kanske att vara delvis glömt, och människor kommer att ha återgått till sina gamla beteendemönster och sinagamla fördomar om vad en våldtäkt ärhur en våldtäkt går tillvem som kan bli våldtagenvem som kan våldtaoch hur vanligt det är att ljuga om att ha blivit våldtagen.”

Det handlar således inte om Bjästa. Punkt. Eller?

Har du något att säga, något som sätter ditt engagemang i brand? Vill du tala till punkt? Starta en blogg redan i dag och gör skillnad i världen.


26
Mar 10

Peter Sunde om Flattr

Idag gästbloggar Peter Sunde Kolmisoppi, grundare av Flattr – den nya tjänsten för mikrobetalningar på nätet. Mer känd är han kanske som en av tre huvudmän för The Pirate Bay;

Nätet ger ett överflöd av information. Att värdera den, ekonomiskt såväl som socialt, personligt och politiskt, har vi mindre tid till. Samtidigt blir det krångligare att göra det.

Under hela nittiotalet så pratades det hela tiden om hur bra mikrobetalningarna skulle bli. Tjänster byggdes som var fantastiska; som bara saknade en enda komponent, själva betalningen.

I takt med att vi byggde bättre sajter, bättre integrationer och lärde oss att dela fantastiska mängder information så vaknade intresset för att kombinera detta med ekonomi.
Bankerna byggde betalningslösningar baserade på hur ekonomi fungerade. Internetspecialiserade företag såsom Paypal byggde system baserade på vad fysiska produkter kostade.

Och med pengar kommer säkerheten. Att göra en betalning på nätet idag är, oavsett summa, cirka sju klick bort. Och det kostar, i runda slängar, från fem kronor och uppåt i avgift, oavsett summa.

Med detta som teknisk/ekonomisk förutsättning diskuterar vi samtidigt hur man ska kunna ge och få betalt för digitala saker. Diskussionen är oftast om hur vi skall subventionera industrierna som är bortrationaliserade genom ny teknik.

Istället för att utveckla en smart ekonomiteknisk tjänst har vi spenderat många år på att försöka debattera “lösningar” för ett problem, som egentligen är en framgångssaga för produkten och skaparen i fråga, med anställda lobbyister som fått betalt för att inte förändra sina åsikter.

En av grundreglerna för hur internet fungerar (bra) är att vi har en fast kostnad för all trafik, oavsett var den kommer ifrån och var den ska. En annan regel är att informationen i sig är gratis, annars blir den inte speciellt populär. Och når man ingen kritisk massa med informationen så spelar inte informationen någon roll längre. Spelar den ingen roll, så vill ingen betala för den!

Hur är då en vettig modell för att dela pengar via internet? Pengar är idag helt vanlig digital information. Därmed bör vi kunna återanvända en del av de idéer som finns vid annan digital informationsdelning.
När jag tänkt på vilka problem som kan lösas så kom jag till slut fram till vad som är på väg att bli Flattr.

Flattr erbjuder sina användare att betala en fast summa varje månad, en summa man själv väljer (minimum 2 EUR).
Saker i systemet har ingen prislapp. Allt är faktiskt gratis, det måste det vara. Däremot kan man som användare välja att dela med sig av sina pengar då man hittat något man gillar.
Alla kan registrera sig. Ingen väljer vilket material som är bra eller dåligt förutom användarna. Alla kan ta emot pengar, alla kan ge pengar.
Om man till exempel läst ett blogginlägg så kan man snabbt klicka på en Flattr-knapp, istället för de sju klick som det i normala fall tar att skicka pengar. Och om du skickar pengar en gång eller tvåtusen gånger, så blir det ingen extra kostnad. Du betalar samma fasta summa varje månad som du själv valt att betala och fördela mellan de inlägg du väljer att flattra.

I slutet av varje månaden så räknar nämligen Flattr på två saker – hur mycket har du valt i månadskostnad och hur många saker har du Flattrat – och räknar genom det ut hur mycket ett knapptryck är värt. Sedan skickas pengarna till varje mottagares Flattr-konto.
Därifrån kan man antingen flattra saker själv, eller ta ut pengarna till sitt vanliga ekonomiska system (bank, paypal etc).

Vad man får i summa från dem som väljer att dela pengar, spelar faktiskt mindre roll. Detta är pengar som inte hade delats annars.
Att sätta en prislapp på något som de facto är utan kostnad är inte så produktivt eller ens lätt. Istället så sker värderingen i Flattr helt i det digitalas essens; det binära i form av 0 eller 1. “Gillade jag detta?” blir frågan, snarare än “Vad är detta värt för mig?”.

Detta hoppas jag förbättrar såväl som förändrar hur information delas. Att flattra en bild på en åkermark ger bildskaparen en inkomst han tidigare inte hade. En inkomst vi tidigare inte räknat på.
Barriären för vad som är en skapare kan brytas ner samtidigt. Det är till exempel fullt rimligt att flattra en insiktsfull kommentar på en blogg även om man inte gillade blogginlägget. Så länge det finns möjlighet att Flattra så spelar inte var man gör det så stor roll.

Flattr är inte heller inlåst till det internetska, det skulle faktiskt lika väl gå att flattra en bit av E20. Eller luften vi andas, om någon kom på en bra koppling till den. Rent tekniskt är det ingen större skillnad för systemet. Tankemässigt är det kanske lite vanskligare.

Kanske misslyckas Flattr fatalt. Det spelar inte heller så stor roll. Däremot spelar det stor roll att försöka gå ifrån situationer där ingen kan vinna, till att skapa en rättvis situation där alla vinner.

/Peter Sunde Kolmisoppi


25
Mar 10

Microsoft utnyttjar Googles utträde ur Kina

Idag gästbloggar Kal Ström på SSBD, med sina tankar kring Google och deras beslut att lämna Kina;

“The engineers in the room were rolling their eyes. Patel recalls: “Some of us were very anticorporate, and we didn’t like the idea of all these specific rules. And engineers in general like efficiency—there had to be a way to say all these things in one statement, as opposed to being specific.”

That’s when Paul Buchheit, another engineer in the group, blurted out what would become the most important three words in Google’s corporate history. “Paul said, ‘All these things can be covered by just saying, Don’t Be Evil’”…

The Search, s 138

Google har länge kritiserats för att ett företagsmotto som Don’t Be Evil inte kan kombineras med att låta en auktoritär regim censurera innehåll med obekväm information för sina medborgare.

Från Googles sida menade man att det var bättre att hjälpa de kinesiska medborgarna få tillgång till den information de tillåts ta del av än att inte göra någonting alls, när de lanserade Google.cn i januari 2006. Kritikerna menade att man spelade den kinesiska regeringen i händerna och att man i själva verket inte vågade lämna miljardmarknaden fritt till andra spelare på marknaden.

Efter attacken mot Googles system i december förra året bestämde man sig för att sluta censurera sökresultaten för den kinesiska marknaden1 och i måndags meddelade man att de börjat omdirigera Google.cn:s besökare till sina ocensurerade sökmotorindex i Hong Kong istället.

Google kommer fortfarande ha verksamhet i Kina, som man meddelat på Googles företagsblogg igår:

“Yesterday, we stopped censoring our search services – Google Search, Google News, and Google Images – on our Chinese domain, www.google.cn. This makes good on our commitment to stop censoring search results in China, and you can read more here. In terms of Google’s wider business operations, we intend to continue R&D work in China and maintain a sales presence there. We’d like to share some additional information on how this may affect your employees that use Google Apps within mainland China.”

Official Google Enterprise Blog An update for our customers on Google Apps and China (2010-03-23)

Att stänga Google.cn är mest en symbolhandling. Alla Googles tjänster har i olika omgångar varit tillgängliga utanför den Kinesiska brandväggen. Google har i dagarna skapat en sida som endast visar tillgängligheten av Googles tjänster från Kina och den visar att det mest är de användargenererade tjänsterna som blockerats helt av den kinesiska censuren. Det är snarare målsajterna som hela tiden varit blockerade och Google som spelat den kinesiska regeringens spel för att hålla sig väl med den makten.

Och att censurera för att hålla sig väl med en antidemokratisk regim är inte Don’t Be Evil. Och det följer inte heller Googles mer officiella företagsfilosofi som säger You can make money without doing evil.. För att vara ärliga mot sig själva i längden var det här tvunget att hända, även om den utlösande faktorn blev att dissidenters material komprometterats och Googles proprietära material stulits.

Jag läser två ledarartiklar i ämnet idag. Dels DN:s huvudledare och NA:s ledarkrönika från den politiska redaktören Lars Ströman (inte på nätet) [faksimil]. DN:s ledare har en bra poäng att Google vinner mycket på att dra sig ur en av få marknader som man inte dominerar sökmarknaden på:

“Vid sidan av de moraliska argumenten för att inta en tuffare hållning mot Kina fanns sannolikt också mer krassa överväganden. Att Google gick med på att bedriva censur skadade företagets image som ett modernt företag som vidgar människors vyer. Kommersiellt har satsningen på Kina hittills heller inte blivit någon succé. Marknadsandelen är relativt låga 33 procent av internetsökningarna i Kina, medan inhemska Baidu.com har 63 procent.

Även om Kina har potentialen att bli den viktigaste marknaden kan ett stärkt varumärke på kort sikt vara mer värt för Google än en verksamhet i Kina som inte utvecklats som företaget hoppats.”

DN Giganternas kamp (2010-03-24)

Frågan är vad som hänt om man haft en dominerande ställning istället. Även om jag hoppas beslutet blivit detsamma är jag långtifrån säker. Det är svårare att vara idealist när man pratar om en stor vinstaffär för aktieägarna.

Lars Ströman målar mer en allmän bild av läget och refererar den kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas kommentar på Googles agerande:

“I hope Google can abide by China’s laws and regulations,” he said. “It is irresponsible and unfriendly if Google insists in doing something that goes against China’s laws and regulations, and it will have to bear the consequence for doing so.”

Xinhua Google has freedom to quit or stay: Chinese minister (2010-03-12)

Ströman menar att den kinesiska allmänheten kommer lägga märke till att något de känner till inte längre är tillgängligt för dem och därmed blir medvetna om censuren. Men att de är medvetna om censuren är inte problemet, stora grupper accepterar den som ett allmäntillstånd. Vissa arbetar sig runt begränsningarna, andra lever med dem som de är, några bryr sig inte alls.

Det ledarredaktionerna borde tagit upp istället är den obehagligaste delen av Googles uttåg ur Kina: att Microsoft ser uttåget som en affärsmöjlighet. Det här är något som särskilt NA:s politiska redaktör borde fokuserat på under tiden som Microsoft anordnar TechDays i Örebro.

För att istället för att följa Googles exempel har Microsoft istället gått ut för att säga att de kommer stanna:

“I think we feel good enough now (about Microsoft in China). But it is a 20 year (journey) and not just three years (like for Google),” said Craig Mundie, chief research and strategy officer of Microsoft.

[…]

Mundie said Google’s plan to shut down its domestic website, Google.cn, will in no way impact on Microsoft.

“Microsoft is committed to stay,” he said.

He noted that Microsoft’s Bing search engine would gain some market share if the US search giant exits China. Bing currently has an 11 percent share of the global search engine market although in China its market share is less than 1 percent.

At the same time Mundie stresses that there will be no considerable changes in the way Microsoft operates in the country.”

Daily China Mundie: Perseverance pays off in long run (2010-03-18)

Att de kommer tjäna på att Google drar sig ur Kina ur ett affärsmässigt perspektiv när en spelare som har en tredjedel av marknaden drar sig ur den är inget att säga om, men att de går ut för att poängtera det är värre och inställsamt.

Det visar också att Bill Gates kommentarer till ABC:s Good Morning America inte var något misstag:

Mr. Gates, in an interview with ABC’s “Good Morning America” this week, said that China’s “efforts to censor the Internet have been very limited,” and likened its controls to those of other countries. In separate comments, he criticized Microsoft rival Google Inc.’s statement this month that it would stop obeying Beijing’s censorship rules on its Chinese-language site, and might close its offices in the country.”

Wall Street Journal China Ratchets Up Web Privacy Fight [Google cache] (2010-01-28)

De har till och med gått så långt att de använt situationen för att rekrytera anställda från Googles kinesiska verksamhet när beskedet om att Google kanske skulle dra sig ur kom:

“Although Bing has struggled to gain traction in China, Microsoft has already hired away at least three people from Google’s China business, after aggressively pursuing them following Google’s threat, according to a person familiar with the matter.

In the wake of Google’s announcement, Microsoft’s leaders, including Chief Executive Steve Ballmer and Chairman Bill Gates, have said they intend to remain in China and will continue to comply with local regulations, which means filtering out certain political content and other sensitive material.”

Wall Street Journal Google Exit Would Open a Door for Microsoft [Google cache] (2010-03-16)

Med strategier för att försöka ställa sig in hos en antidemokratisk regim och dra affärsnytta av ett moraliskt korrekt tillbakadragande gör de verkligen skäl för den kinesiska översättningen av Microsoft sökmotors produktnamn Bing. På mandarin betyder bing sjuk, förkylning eller pannkaka – beroende på uttalet.

Fotnoter/tillägg

  1. Kinesiska Google är inte den enda lokala versionen av Google som censureras i viss mån, tyska och franska Google visar till exempel inte nazistiskt material. ?
  2. Google har tidigare haft en ägarandel i den största kinesiska sökmotorn Baidu, men aktierna såldes 2006.
  3. Veckans Affärers Michael Zackrisson skriver som vanligt intressant i ämnet, men inte heller han tar upp Bing.
  4. Kina har en officiell pressrelease om Googles uttåg: Google, don’t politicalize yourself

Kal Ström arbetar på Happy User och twittrar som @kalstrom. Han är chefredaktör på dagensskiva.com, bloggar på 2652 böcker kvar och Kulak.


21
Mar 10

Veckan som gick – vecka 11

Jag inleder denna veckosammanfattning med att gratulera alla vinnare av Guldspaden som delades ut igår kväll.

I klassen webb vann SvD.se, för sitt öppna gräv om kommunala biståndspengar.

Lite extra grattis till Mikael Ölander och Mikael Hylin, Expressen, vars nominering så passande ifrågasattes av huvudpersonen själv, Jan Guillou bara ett par dagar innan utdelningen. Föreningen Grävande journalister svarade på kritiken med att bjuda in Guillou som tackade ja och debatterade med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson under fredagen.

För dig som inte hängt med i turerna kring Guillou, Expressen och PO Yrsa Stenius i veckan kommer här ett gäng länkar:
Thomas Mattsson om POs rekommendation att klandra Expressen för publicering av det Guldspadevinnande avslöjandet.
Björn Wiman om samma sak.
Johan Lundberg i Axess om Wiman.
Thomas Mattsson uttalar sig i Resumé.
Thomas Mattsson bloggar igen, om tillåtna typsnitt.
Yrsa Stenius anklagar Mattsson för att gå till personangrepp, i Dagens Media, men vägrar uttala sig i sakfrågan.
Journalisten om att Mattsson vägrar ta PO på allvar så länge Stenius sitter kvar.
Mattsson uttalar sig om beslutet i Medievärlden.
Grävande Journalisters inbjudan till Jan Guillou att medverka under Grävseminariet.
Förre PO Pär-Arne Jigenius kritiserar både Guillou och Stenius på Newsmill.
Yrsa Stenius skriver själv om bland annat sina yttranden kring Vilks Muhammedteckningar.
Wiman svarar henne.
Jardenberg om en bransch i sönderfall.
Thomas Mattsson skriver en förhands om debatten med Guillou.
Yrsa Stenius uttalar sig i Resumé och anklagar Björn Wiman för åldersrasism och kvinnoförakt.
Hon passar också på att anklaga Expressen för att skada det pressetiska systemet, nu i Journalisten.
Wiman raljerar vidare i sin blogg.
Mattsson bloggar om debatten med Guillou efteråt, och påar Guillous debattartikel som publicerades på sidan fyra i dagens Expressen.
Peter Wolodarski anser att Yrsa Stenius förverkat sitt förtroende som Allmänhetens Pressombudsman, och här på SSBD har Robert Rosén skrivit att Stenius aldrig borde ha blivit PO.
Mitt i alltihop lyckas Yrsa Stenius beklaga sig över hur hon behandlats av TU i samband med flytten till nya lokaler.

Sista ordet lär inte vara sagt i PO-gate, och härmed lämnar vi sandlådan för denna vecka, och går över till något helt annat – nämligen modebloggare, som förtjänar att tas på allvar:

Det händer en hel del spännande bland svenska startups, och denna vecka är det läge att säga ett stort grattis till Video Plaza, som får 37 miljoner kronor och siktar mot världsherravälde.

Jag har inte hunnit lyssna på Medierna i P1 från igår, men tycker ändå att Johan Lundbergs betraktelse är intressant:

“Anders Mildner, krönikör i SvD, menade att de sociala medier som facebook och twitter innebär att konfliktfylld journalistisk kommer att ersättas av ett mer samtalande och dialogiskt förhållande mellan olika journalistier, detta då vi undviker bråk och konflikter när vi har kolleger från andra tidningar och mediekanaler som vänner på våra facebook- och twitterkonton. Vi tvingas därmed att börja samtala istället för att bråka med våra meningsmotståndare.”

“Ser man det som viktigt att en demokrati rymmer radikalt olikartade arenor – för divergerande åsikter, så har jag svårt att se någon fördel med att alla håller med varandra. Det innebär ju i praktiken att den ståndpunkt som är den för dagen mest populära inte lär vägas upp av andra, radikalt olikartade ståndpunkter. Att ifrågasätta och hävda diametralt motsatta åsikter, är något som inte blott riskerar utan garanterat kommer att uppfattas som problematiskt i en värld där det anses finare att hålla med varandra än att ifrågasätta varandras ståndpunkter.”

Facebook fortsätter växa, i USA har Google passerats som största sajt, och Simon Sundén har grottat ner sig i statistik om Facebook i Sverige. Statistik som talar alldeles utmärkt för sig själv.
Mer Facebook: Förbjud inte Facebook på företagen, Så fick vi 200 nya Facebookfans på 48 h, och Att tvinga anställda att använda Facebook.
Youtube fortsätter också att växa i overkligt hög fart. Nu laddas 24 timmar film upp på Youtube – varje minut.
Enligt uppgift är nu en halv miljon, eller 9 procent av svenskarna mellan 15 och 74 år, med iPhone.
I veckan släpptes också denna tidskriftsapp där du mot betalning kan ladda ner olika svenska magasin som Råd&Rön, Internetworld och CapDesign. (läs också Kristofer Björkman, om iPhoneappar)
Magnus Betnér kommer ut som Twitterambassadör, och ger oss samtidigt tips på hur en sociala mediestrategi kan se ut.
Andreas Ekström går åt andra hållet och skriver om tom luft i Twitterbubblan.

Möjligen har Andreas Ekström och Johan Lundberg i Axess rätt i att det inte är särskilt konstruktivt med allt för mycket ryggkliande och jasägande, men det finns sådant som pekar på motsatsen.
Morris Motorcycles Racing Team är ett sådant exempel. Anders Frick och Fredrik Wass skriver mer om världens första crowdsourcade racingteam.
Fredrik Wass skriver också en väldigt fin bloggpost om varför vi gör det vi gör. Vi som är internetnördar och beroende av sociala medier.

Och när till och med DN Debatt börjat twittra känns det nästan som om Twitter faktiskt blivit av med pladder-och tramsstämpeln.
Det börjar röra på sig också i skolans värld, även om det går väldigt långsamt på många håll. Men det finns lysnade undantag och förebilder – här en skola som börjat blogga.
Utmärkta HD-bloggen Taggat bjuder på en genomgång av olika distanskurser man kan läsa över nätet.
(Läs också Taggats pedagogiska genomgång om privacy på Facebook)

Pelle Sten har sammanfattat en del av nyheterna från SXSW. (Pelle har också skrivit en underbar postning om det fysiska som det nya digitala.) Twitternördar kan fördjupa sig på Readwriteweb eller hos Mashable.

Internet har nominerats till Nobels Fredspris.

Lars Johansson har skrivit bra på hd.se om hysterin kring bröllopet. Nej inte det bröllopet. Utan det mellan Niclas Wahlgren och Laila Bagge. Älskade Dumburk tar kritiken mot Aftonbladet ett steg längre.
Martin Ahlquist på Fokus om valet att inte publicera Vilks rondellhund, och om Ulrika Knutsons krönika om ämnet i samma tidning.

NT och Corren startar en gemensam affärssajt. Världspremiär i april.
Medievärlden bjuder på en genomgång av de externa tjänster de använder på nya sajten.
En spännande ny sajt är denna, Folket Frågar, där frågor får ställas till olika personer, varpå omröstning sker om vilka frågor som ska ställas och därefter publiceras såklart svaren.
Dalarnas tidningar bygger om och skapar en community av sitt Pralinkoncept.

Martin Jönsson skriver bra om Politifact. Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan vi ser något liknande i Sverige.
Och apropå politik, Farmor Gun har skrivit en mycket tänkvärd postning där hon ställer frågan om det går att vara både demokratisk och effektiv på samma gång, utifrån läget i Piratpartiet. Tyvärr har jag inte hängt med så bra som jag vill i turerna men har förstått att det går en del höga vågor hos de lila.

En debatt där vågorna gått höga i veckan är den om Alliansens nya logga. De flesta har sågat den rakt av, vissa har gjort det mer kreativt än andra, medan Nikke Lindqvist skriver en sansad och genomarbetad recension av sajten.

Sveriges Radio bygger också nytt. De bjöd in ett gäng personer till en förhandstitt (jag var inbjuden men hade inte möjlighet) och man kan sammanfatta kritiken som att de lyckats bygga en snygg sajt, men har missat chansen att bjuda på nya tjänster och interaktivitet.
Joakim Jardenberg, Miriam Olsson, Micke Zackrisson.
Jardenberg har också skrivit en särskild postning om bytet av namn/domänadress från sr.se till sverigesradio.se.

Personligen har jag tyckt till om Journalistförbundet och Kulturskaparna. Styrelsen för SJF svarade, och Lillemor Strömberg har kommenterat det hela utifrån sitt perspektiv. Också Jerry Silfwer har rasat mot SJF.
Jerry Silfwer har också skrivit en krönika i Dagens Media om att mikrobetalningar är framtiden.

Sist ikväll ger jag er en text om upphovsrätt, signerad Erik Laakso.