February, 2010


23
Feb 10

Eböcker – en evig följetong

Idag släpper vi in Mattias Boström på SSBD, som gästbloggare.
Mattias jobbar till vardags som eboksansvarig på Piratförlaget, och är en flitig twittrare som @piratforlaget. Dessutom driver han bloggen Bokblick med Mattias Boström, där han skriver en hel del om branschens utmaningar i den digitala världen. Mattias Boström är också en stor fan av Sherlock Holmes och driver sajten SherlockHolmes.se.

För SSBD har han nu författat en text om hur han ser på läsplattans betydelse för litteraturens utveckling, varsågoda:

Eböcker – en evig följetong

Mycket av diskussionen kring läsplattor och eböcker handlar om hur digitaliseringen av litteraturen förändrar läsandet. Men vad händer med skrivandet? Kommer det också att förändras och i så fall på vilka sätt?

När författare för bortåt två decennier sedan började använda ordbehandlingsprogram förenklades en stor del av skrivprocessen och redigeringsarbetet. Och i takt med att internet har vuxit och blivit mer innehållsrikt har många författare hittat nya, snabbare vägar för research. På senare år har vi dessutom sett hur flertalet författare blivit allt mer aktiva inom sociala medier och på det sättet byggt upp sina varumärken.

Hela tiden har de tekniska framstegen främst hjälpt författarna att förädla och förmedla den tryckta boken. Någon direkt förändring i själva berättandet har det inte inneburit. Om vi då bortser från att ordbehandlingsprogrammen varit skyldiga till en och annan alltför tegelstenstjock roman…

När vi förflyttar läsandet från papper till digitalplatta händer däremot något intressant. En bok är plötsligt inte längre begränsad av sin fysiska form. Vi kommer att få se många experiment där man försöker gifta ihop boken med andra medieformer: videoklipp, ljud eller till och med små spelapplikationer. Kanske lägger man in ett soundtrack eller varför inte ljudeffekter som plötsligt hörs när man bläddrar fram till ett visst avsnitt? Möjligheterna är otaliga, speciellt när vi går utanför skönlitteraturen och beger oss in på facklitteraturen och läromedelssidan. Där kommer digitaliseringen att innebära en definitiv kursändring i innehållsskapandet.

Men även det skönlitterära skrivandet kommer att påverkas. Rent tryckekonomiskt är det till exempel ingen större hit i dagsläget att ge ut en kortroman på hundra sidor. Den kostar lika mycket att binda in som en tjockare bok och de fasta kostnaderna är i princip desamma. Ute i bokhandeln försvinner den lätt bland travar av tegelstenar. Men som ebok fungerar den utmärkt, speciellt om man låter längden avspegla sig i ett lägre pris.

På samma sätt kommer det att gå att sälja noveller i eboksform, med priser som motsvarar låtpriserna i iTunes Store. Mikrobetalningar kommer att betyda mycket för litteraturen. När allt mer nöjeskonsumtion blir nästan gratis gäller det att hitta sätt att få eboksmarknaden att också kännas kundtillvänd på prissidan, utan att den för den skull behöver bli just gratis.

Ett sätt är att sälja litteratur uppdelad i kapitel. Fem kronor per kapitel i mikrobetalning så länge som du finner boken intressant. Det totala priset blir kanske lite högre än om du köper hela boken på en gång, men för den köpare som känner sig osäker på en okänd författare blir det ett utmärkt sätt att pröva på något nytt. Det ställer samtidigt krav på författaren – är det en roman gäller det verkligen att skapa ett sug efter vidareläsning precis före de inplacerade avbrotten.

Här börjar vi även närma oss en helt ny typ av skönlitterärt skrivande. Eller egentligen är det en gammal form fast i ny tappning. Det handlar om följetongen.

Eftersom vi inte längre behöver tänka på hur texten ska paketeras så kan vi helt och hållet koncentrera oss på innehållet. Vad är det som griper tag i läsaren och hur kan vi omvandla det till ett ännu större engagemang hos henne eller honom? Vad är det som får läsare att vilja återkomma till samma litterära figurer i bok efter bok? Förmodligen samma sak som får oss att följa tv-serier, vi gillar karaktärerna och sättet det är berättat på. På 80-talet följde jag slaviskt Dallas, Lödder och Varuhuset – idag är det en uppsjö andra serier som gäller.

I bokform är det ett problem att hålla intresset vid liv när det hinner gå ett år mellan romansläppen i en författares bokserie. Det är svårt att till en rimlig kostnad hålla kontakt med läsarna så att man kan bygga upp en tillräckligt stor förväntan inför nästa bok. Men vad händer om vi i skriven form skulle överta tv-konceptet med eviga följetonger i veckoavsnitt? Tidigare har det inte varit möjligt, åtminstone inte i bokform. Ursprungligen uppstod följetongsformen i tidningsvärlden, men i modern tid har det varit svårt att finna en betalningsmodell som fungerar. På något sätt måste författaren få betalt av tidningen och om inte följetongen blir tillräckligt läst är det svårt att försvara dess utrymme på tidningssidan.

Jag tror att vi kommer få se en utveckling där vissa författare överger det avslutade berättelseformatet och börjar skriva eviga följetonger. Jag tänker så här: Läsaren får automatiskt nedladdat till sin 3G-uppkopplade läsplatta ett nytt avsnitt varje vecka och samtidigt en förfrågan om man önskar läsa nästa veckas avsnitt. Tackar man ja sker en mikrobetalning på t ex 5 kronor. Summan ska vara så låg att den känns som nästan gratis. Tackar man nej ställs man inför några alternativa val: vill man teckna sig för ett abonnemang resten av året till ett rabatterat pris, vill man få en påminnelse om följetongen längre fram i tiden eller vill man helt sluta att följa följetongen.

Varje avsnitt avslutas förstås med en ordentlig cliffhanger. Det behöver dock inte handla om ren spänningslitteratur, förmodligen har vardagsdramatik större chans att locka läsare och är enklare att spinna en evig följetong kring.

Den här typen av läsning passar utmärkt för den som inte läser så mycket. 30-45 minuters läsning i veckan för varje följetong man följer. Storläsarna når vi redan med böcker i romanformat, men det finns en stor grupp mediekonsumenter där en följetong i textform kan bli ett fullgott alternativ till tv-serier, filmer och spel.

Det påminner till viss del om SMS-böckerna som blivit en succé i Japan, speciellt bland tonårstjejerna där. Det är böcker med minimal person- och miljöbeskrivning, men med ett oerhört driv i handling och dialog – och de skickas regelbundet ut uppstyckade i korta SMS. Följetongsboken till digitalplattor torde dock snarare likna den vanliga skönlitterära formen, eftersom den inte behöver begränsas vad gäller antalet tecken.

I princip skulle en driftig författare kunna klara av att bygga upp en sådan här affärsrörelse på egen hand. Men för att få ordentlig framgång behövs en organisation runtomkring som hjälper till att förädla och förmedla. En förläggare som hjälper till att leda historien på rätt väg, en redaktör som jobbar med det textmässiga, och lägg till det PR-insatser och marknadsföring. Ganska typiska arbetsuppgifter för ett bokförlag. Men det skulle lika gärna kunna vara en annan typ av mediebolag som är ännu mer vant att vid tätt återkommande tillfällen locka tittare/läsare.

Tar man det ett steg längre kan man tänka sig att samma utgivare erbjuder flera parallella följetonger som vänder sig till olika läsargrupper. När man väl fått en läsare att gilla följetongsformatet är det lättare att introducera nya följetonger till just den personen.

För att ytterligare bygga vidare på den fiktiva värld som författaren skapat vill utgivaren förstås få läsaren att engagera sig i följetongens sajt, forum och i andra sociala medier-sammanhang. Kanske ger man även läsaren möjligheten att vara med och påverka fortsättningen på historien.

Det här är en helt annan typ av berättande än klassiskt romanskrivande. Varje avsnitt måste få en tydlig handling med början och slut, men samtidigt bära den övergripande historien vidare. Och inte minst kräver det en författare som kan bygga upp en fin cliffhanger i slutet på varje avsnitt, eftersom det förmodligen är då som läsaren fattar beslutet om de vill läsa vidare eller ej. Kanske är det till och med en för stor uppgift för en enskild författare, eventuellt kan man snegla mot tv-världen där manusförfattarteam är vanliga.

Vad finns det då för pengar i detta? Om vi tänker oss den enklaste varianten, där en enskild, ganska populär författare kan ha i genomsnitt 5 000 läsare i veckan så blir det en intäkt på en dryg miljon kronor på ett år. Där får vi inte rum med särskilt mycket marknadsföringspengar, speciellt inte med tanke på att det förmodligen även kommer att krävas någon sorts mellanhänder för försäljningen och den digitala distributionen. Men så fort vi börjar multiplicera läsarantalet några gånger blir det en riktigt intressant affär.

I och med att tillgängligheten är så stor och enkel minskar man trögheten i köpbeslutet. Fortfarande krävs det förstås att läsaren har en 3G-uppkopplad digitalplatta (e-ink-läsplatta eller bakgrundsbelyst medieplatta – men även iPhone etc), men den utvecklingen kommer gå snabbt de närmaste åren, inte minst om vi innehållsproducenter kan erbjuda spännande specialprodukter till plattorna.

Som en kringprodukt kan jag även tänka mig att man sammanställer ett års eller ett halvårs veckoavsnitt och ger ut dem i vanligt tryckt pocketformat, på samma sätt som man samlar tv-serier i dvd-boxar. Men huvudprodukten är hela tiden följetongen i digital form, det är där den har störst genomslagskraft.

/Mattias Boström


22
Feb 10

Rättshaveristiska konspirationsteorier eller konstruktiv kritik värd att ta på allvar?

En bloggare som kallar sig Thomas Tvivlaren har den senaste veckan ägnat sig åt att kritiskt granska delar ur gammelmedia, och ifrågasätter enskilda journalisters oberoende och objektivitet.

Han börjar med att smula sönder en artikel i Aftonbladet som handlar om fildelning, ett år efter ipred.
Vad han gör är att han lägger in sina egna tolkningar i lösryckta meningar som var för sig inte är särskilt anmärkningsvärda, men Tvivlaren tycks övertygad om att artikelförfattaren har en dold agenda som handlar om att hylla ipred och slå ner på piratrörelsen.
Han avslutar bloggposten med orden:
Vad hände med pressens etik och dess grundlagsskyddade demokratiska funktion?

Och jag förstår inte. Jag kanske är dum. Jag kanske är alltför insnöad i redaktioners och mediers tänk, men hela bloggposten känns som en enda stor konspirationsteori där Thomas Tvivlaren medvetet valt att misstolka, övertolka och använder en enda artikel för att leda i något slags bevis att medierna står på antipiratlobbyns sida.

Sen tänker jag, att oavsett min uppfattning så bör Tvivlaren tas på allvar. Vi som jobbar med journalistik bör definitivt ta till oss av liknande kritik, och göra vårt yttersta för att försöka förstå vad vi gör för fel när vi uppfattas så som han uppfattar oss.

Dessutom har vi ett viktigt pedagogiskt problem här, när det gäller att beskriva verkligheten på redaktionerna, journalistikens grundvalar och hur vi tänker.

Hur som helst, dag två tar Tvivlaren upp en artikel, också den i Aftonbladet, skriven av Martin Aagård.
Han mejlar till Aagård och ber honom förklara sig.
Läs gärna mejlväxlingen mellan Tvivlaren och Aagård.
Vad Aagård gör här är helt korrekt, han förklarar skillnaden mellan åsiktsjournalistik och granskande journalistik. Något som vi uppenbarligen måste bli väldigt mycket bättre på, precis som att vi måste bli bättre på undervisning i källkritik. Det nya informationssamhället ställer betydligt högre krav på den enskilde individen än tidigare, att ägna sig åt källkritik och skilja på fakta och åsikter.
Men vad som här måste sägas, är att artikeln definitivt var skriven som en nyhetstext, och inte en kolumn.
Därför kan man också fundera över varför artikeln plockades bort av Aftonbladet. Det är en utomordentligt bra metod att få konspirationsteorier och misstankar om opålitliga medier att frodas. I varje fall om ingen förklaring lämnas till varför artikeln plockats bort.
Är det så att Aagård insåg sitt misstag, att texten innehöll rena felaktigheter, så skulle väl allt ha varit frid och fröjd om han öppet erkänt, berättat att han var felinformerad, och därefter plockat bort texten?
Nu är det alldeles tyst från bladets sida, och det är inte bra för trovärdigheten.

Ett argument som många journalister brukar slänga in här är att “det är ingen idé att diskutera med rättshaverister, de ger sig ändå aldrig”.
Sant.
Men.
Thomas Tvivlaren kanske inte är en rättshaverist?
Eller, låt oss säga att han är det. Han läses av många, som också börjar fundera. Och även om det alltid finns några få rättshaverister som aldrig ger sig kan det vara en poäng att förklara för att inte konspirationsteorierna ska växa och frodas. Se till att ha ryggen fri helt enkelt.

Utgångsläget måste vara att ta all kritik på allvar, inte minst då den framförs i offentligheten till allmän beskådan.

Jerry Silfwer skriver bra om hur man kan hantera eventuellt bemötande och kommentera när andra skriver om en. Det han skriver är inte hugget i sten, läs också gärna kommentarerna och se hans text som en bra grundläggande vägledning.

Vi fortsätter. Thomas Tvivlaren skriver en uppföljning angående båda ovanstående artiklar, där han går igenom de pressetiska reglerna.
Här måste jag ge honom en poäng, för handen på hjärtat kära journalistkollegor, visst är det ganska ofta vi sätter rubriker som inte har bäring i texten, bara som ett exempel?

Vad vi i branschen lätt glömmer, eller ännu inte har förstått, är att vi inte längre är ensamma uttolkare av dessa regler. Vi har inte längre ensamrätt på att sätta agendan, vare sig vad gäller nyheter eller opinion.
Vi är granskade.
Det ställer krav.

Och om vi i branschen också i fortsättningen vill kunna ta betalt för innehåll, på något som helst vis, är det viktigt att vi förstår det här, och förstår att ingen kommer att vilja betala om vi inte ens lever upp till de etiska regler vi själva satt upp. Trovärdighet är A och O.
Vi talar om riktig journalistik, vi talar om att det behövs riktiga journalister för att sovra och tolka, men ärligt talat; om vi ska ha ett existensberättigande i framtiden är det bäst att vi börjar leva upp till det vi utger oss för att vara, alternativt skriver om våra egna regler. Det senare tror jag dock inte skulle visa sig vara en bra idé.

Att Martin Aagard inte svarar på Thomas Tvivlarens tweets kan jag däremot förstå. Inte minst efter att själv ha försökt diskutera saken med Tvivlaren på Twitter och det känns som att köra huvudet i en vägg eftersom han har bestämt sig för vad han tror och tycker och inte tycks se några som helst gråskalor.

Det bevisas av hans nästa sågning.
Nu ger sig Thomas Tvivlaren på TV4 i allmänhet och Jenny Östergren i synnerhet. Och när han påstår att hennes relation med Niklas Strömstedt skulle ha påverkat hennes inställning och gjort henne till en mindre objektiv journalist när det gäller piratfrågan, på grund av att Strömstedt skrivit under ett upprop för ipred, då känns det som om han är beredd att ta till varje medel, syna varje detalj, för att bevisa sin teori om att mediasverige skulle vara köpta av antipiratlobbyn.

Samtidigt är hans bloggpost något förvirrad, han säger sig ha förståelse för både det ena och det andra, han resonerar kring begreppet objektivitet och jag förstår inte vad det är han är ute efter. På Twitter ställde jag också frågan till Tvivlaren, upprepade gånger, vad han var ute efter, vad han egentligen ville ha sagt. Den lämnades obesvarad.

Han fortsätter sitt lilla drev mot Östergren i en uppföljande bloggpost.

Jag kanske är naiv. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att jag i Jennys situation skulle ha sagt att “Nej, jag måste avstå från att delta i den här intervjun eftersom min ställning som oberoende journalist kan ifrågasättas med tanke på den relation jag har med Niklas Strömstedt.”

Visst, det är känsligt att vara journalist. Som journalist måste man avstå från vissa eventuella förmåner och även relationer, alternativt arbetsuppgifter, för att behålla sin trovärdighet. Men Sverige är ett litet land och om alla journalisters intervjuer skulle dissekeras på sättet som Tvivlaren gjort skulle väldigt få granskningar kunna genomföras, eftersom vi alla väldigt ofta känner människor på den ena eller andra sidan i en konflikt.
Och jag tänker att jag måste lita på de enskilda reportrarna. Precis som jag själv alltid har känt när ett ämne legat mig för nära på ett sätt som tagit ifrån mig förmågan till objektivt granskande och då sagt ifrån mig just det knäcket, medan jag andra gånger ifrågasatts men ändå litat på min förmåga, eftersom jag trott mig kunna skilja på sak och person.

Tillbaks till Thomas Tvivlaren. På Twitter kontaktar han Jenny Östergren för att få hennes kommentar till sin bloggpost. Hon svarar att “vi är inte samma person”. För mig är det helt uppenbart att det som kommentar till hans inlägg betyder att hon och Niklas Strömstedt inte är samma person, något som Tvivlaren inte uppfattar, utan går på på ett sätt som känns sådär lagom urspårat. Hans kommunikationsteknik påminner mycket om de på redaktionerna väl kända konspirationsteoretikerna som väljer att misstolka för att hitta ytterligare saker att kritisera när de väl kommit igång.
Det är synd.
Han går på så att han faktiskt skrämmer Östergren. Hon blir rädd.

Och om vi i medierna ska ta Thomas Tvivlaren på allvar vilket jag ändå försöker göra, och bena ut vilka poänger han faktiskt har i sin kritik, så tycker jag att Thomas Tvivlare ska fundera över sin egen retorik. Vill ha nå fram, vill han ha dialog, så kanske han ska vara lite mer lyhörd han också?

Jag försökte som sagt diskutera detta med Tvivlaren, på Twitter. Han var helt oemottaglig. Kan kanske bero på 140-teckensformen som gör att man måste formulera sig mer konkret och kärnfullt, men också vara en noggrann lyssnare och försöka förstå snarare än läsa bokstavligt.

Den här postningen kan ses snarare som ett försök att tänka högt för att reda ut var jag själv står än som något slags statement.
Men säkert är att vi journalister måste bli bättre på att lyssna på våra läsare och tittare, och kanske inte minst ta av oss skygglapparna och inse att alla inte är skolade att tänka som vi, ha överseende med missvisande rubriker, tycka att det är en självklarhet att kultursidorna har större åsiktsfrihet än resten av tidningen, eller dra alltför snabba slutsatser om vilka det är vi har att göra med.

Och om vi väntar oss öppenhet och slåss för vår rätt till insyn för att kunna utöva granskande av makten är det minsta vi kan göra att öppna för insyn i vår egen verksamhet, och vara så öppna vi bara kan, istället för att nonchalera våra granskare. Även då de har en rättshaveristisk approach.

Vi sitter inte på informationstronen längre.
Det ställer krav på oss.
Och det är sjukt spännande.

Uppdaterat: Läs gärna Daniel Swedins kommentar om piratlobbyn.


22
Feb 10

Veckan som gick – vecka 7

Och så gick en vecka i våra liv som aldrig kommer åter.

Det är svårt att låta bli att kommentera förra veckans stora medborgarjournalistiska bragd – den som Jesper Nilsson gjorde när han filmade poliserna i tunnelbanan, och sedan lyckades återskapa de raderade bilderna för att publicera i sin blogg.
Jag är nämligen förvånad över att storyn inte fångats upp och fått den uppmärksamhet den så väl förtjänar i gammelmedierna. För precis som Kjell Häglund skriver - Jesper Nilssons upplevelse är inte bara en riktigt bra story, utan flera.
Och att det inte var någon av de stora drakarna, eller Public Service som var först, betyder verkligen inte att storyn är uttömd. Där finns många trådar att dra i.

Därför är det skönt att bloggvärlden tar vid där gammelmedierna inte gör sitt jobb. Rasmus Flesicher sammanfattar bra, läsa hans post och följ länkarna.
Läs också gärna Per Hultengårds och Robert Roséns inlägg i Medievärlden.

På senare tid har vi inte sett några bloggbävningar, däremot flera goda exempel på grupparbete i bloggosfären, där bloggare tillsammans sökt sanningen och granskat olika händelser och gått till botten med sina frågor. Per Torberger fastnade för en tweet om Samsung, och nyfikenheten tog överhanden. Åsk Wäppling tog kontakt med Samsung. Också Hans Kullin hakade på. Bra jobbat. Och när jag ändå hyllar Kullin vill jag passa på att säga grattis till sex år av fantastiskt bloggande på Media Culpa!

En annan bloggare som tar sitt medborgerliga ansvar och gör en utmärkt intervju med SJ:s twittrare än Lotten Bergman. Läs!
SJ som visst sitter i krismöte med Banverket när detta skrivs. Den här helgen har visst varit den värsta i mannaminne i antalet inställda tåg räknat. Synd då att inte @sj_ab twittrar annat än på kontorstid. Andra är mer alerta, så som Headweb, som genast såg sin chans till smart marknadsföring:

Bild 45

Det är läge att säga grattis till Dagens Nyheter, och till Björn Wiman, som blir tidningens nya kulturchef när Maria Schottenius drar sig tillbaka och får den som Emanuel Karlsten påpekar underliga titeln “senior culture columnist”.
Spekulationerna är såklart igång om vem som ska ta över på Expressen efter Wiman. Andreas Ekström säger sig veta. Makthavare.se spekulerar och räknar upp en rad kandidater där jag personligen tycker att Kjell Häglund låter mest spännande.

På onsdagarna publicerar internetkunskap.se nya filmer för utbildning av i första hand skolelever i högstadiet och gymnasiet, denna vecka var det Jerry Silfwers tur att tala om källkritik. Filmerna har rönt en del uppmärksamhet, och visat sig funka också för en betydligt äldre målgrupp. På onsdag är det min tur att tala om upphovsrätt.

Hör du till dem som byter grejer på Gowalla? Som tävlar om att logga in på flest platser och hoppar jämfota när du får en pryl till samlingen som du inte hade innan?
I helgen var det några svenska gowallaanvändare som utnyttjade en bugg i tjänsten för att logga in på ställen som senaten i Washington och Big Ben för att visa sitt stöd för Terri Carlson, som är ett offer för sjukförsäkringssystemet i USA. Hackerbus när det är som bäst.

Förra veckans stora nyhet – Google Buzz – har det varit ganska tyst om de senaste dagarna. Anders Mildner skriver om möjliga orsaker till det.
Och Axel Andén uppmärksammar hur Google lyckades upphäva källskyddet när tjänsten rullade ut. En bokmal anfaller utvecklar resonemanget om källskydd.

En annan nyhet förra veckan var Flattr, än så länge i Betastadiet och här på SSBD testar vi för fullt… :)
Om du använder tjänsten tycker vi såklart att det är jättekul om du Flattrar oss. Använd knappen till höger bara.
Själv har jag talat om Flattr som en mikrobetalningstjänst, men blir nu uppläxad av Rasmus Fleischer som bestämt påpekar att det handlar om donationer.
Det intressanta är väl ändå att det handlar om frivillighet. Vare sig vi kallar det frivillig betalning eller donation.
Och att frivilligt betala några kronor för en blogg eller artikel tror jag på sikt är mycket smartare än att få folk att betala för att hänga på den egna sajten.
Läs gärna Björn Alberts – Varumärket behöver en sfär, inte en webbplats. Det är ju det så mycket går ut på för oss som pratar oss varma för sociala medier och internet i allmänhet. Ekosystemet, att inte låsa in sig på sin sajt, att finnas där konsumenterna finns, och att samtala, inte predika.
En annan lång men läsvärd post är denna om deltagarkultur. Det är den varje aktör som befinner sig på internet måste försöka förstå för att lyckas.

Både Flattr, Buzz och Jesper Nilssonscoopet diskuteras för övrigt i förra söndagens upplaga av What’s Next, med Joakim Jardenberg och Anders Mildner i panelen.

En av männen bakom Flattr, Peter Sunde, skriver idag och ifrågasätter den polisutredning som skulle försöka hitta läckan om domen från Tingsrätten, en utredning som nu är nedlagd.
Och apropå polisen – Kristofer Björkman uppmärksammar den kommande polisradiotystnaden, som jag tycker att det är väldigt tyst om. Läs gärna kommentarerna till inlägget, och tyck till du med!
Inte minst med tanke på Jesper Nilsson-historien är det skrämmande på fler än ett sätt att polisens möjligheter att arbeta utan insyn utökas, ett demokratiproblem indeed.

Youtube har fyllt fem år, och det firar vi på SSBD genom att tipsa om Emanuel Karlstens lilla sidoprojekt Youtubes bästa klipp.
Youtube själva firade med att livesända en presskonferens där Tiger Woods gjorde nån slags pudel.

Trots utbredd skepsism visar det sig att de allra flesta journalister idag använder sociala medier som källor till nyheter.
Och trots skepsismen struntar de ofta i att kolla upp källorna.
Jag får nästan alltid frågan när jag föreläser. Den om källkritik. Som om det inte gällde på nätet, eller var svårare eller gick till på ett annat sätt.
Svaret är väldigt enkelt – det fungerar precis om det brukar. Man kollar upp källan, och söker efter flera av varandra oberoende. Det är dessutom ofta enklare på internet, framförallt går det snabbare.

Att sociala medier är en aldrig sinande källa glöms ibland bort i jakten på klick och läsare, även om bland andra Sydsvenskan visat att exempelvis Twitter går utmärkt att använda som kanal för nyhetsrapportering. Nu testar också Kristianstadsbladet nya grepp på Twitter.

Och oavsett om man är i mediebranschen eller ej fungerar Twitter utmärkt om man söker kompetens eller hjälp av olika slag. Här ett konkret exempel. Som i och för sig inte känns särskilt upplyftande för de tidningar som sliter för att få in annonspengar och redan tappat så det räcker, inte minst platsannonser…

Simon Sundén skriver bloggposter om olika underskattade sociala medier, och senast på tur var Flashback.

Medievärlden har testat sin nya sajt i veckan. Jag hann få en tjuvkik innan mitt nät bröt ihop. (Har åkt en del tåg i veckan.) Tyvärr haj jag inte hunnit fördjupa mig tillräckligt för att få en vettig uppfattning, men den första anblicken var definitivt ett lyft. Läs gärna Axels resonemang om kommentarer på sajten, och om fördjupningar.
Kommentarer ja. Jag är ju en vän av kommentarer, anonyma och ickeanonyma. Och tycker att Aftonbladets senaste kommentarsrekord är imponerande.

Det känns som om jag borde skriva något om OS. Jag nöjer mig med att säga att det är de sociala mediernas OS, och att hänga på Twitter när det är ett spännande lopp som dubbeljakten igår skapar ett intresse, så att till och med jag slog på teven och satt och svettades och gjorde konstiga gutturala ljud de sista minuterna innan det stod klart att Sverige tog hem guldet och bronset.
Den nationella glädjen och spänningen smittar av sig.

Bild 10

Och när jag kommer på mig själv att plötsligt bry mig om OS för att mina vänner gör det, och dessa vänner är vänner på Twitter – ja då skenar tanken och möjligheterna känns oändliga.

Ni som är intresserade att upplage-och räckviddssiffror har säkert redan koll, annars hänvisar jag er till Medievärlden som förhoppningsvis fungerar snart igen. (Den ligger nere för tillfället vilket jag gissar beror på att man rullar ut nya sajten)
Kan bara säga att det är fascinerande hur alla tidningsledare oavsett åt vilket håll siffrorna går på något vänster vis lyckas tolka dem till den egna tidningens fördel.

Med det låter jag Peter Englund få sista ordet denna vecka.


15
Feb 10

Veckan som gick – Vecka 6

Oj, det är faktiskt måndag redan när jag börjar med det här veckobrevet. Jag fick hoppa in som gäst på Sweet Sunday Web Crunch (ett sorts garage-tv för geeks), så det räknar jag som giltig frånvaro. Well, here goes:

Många parallella debatter den här veckan.

Walter Naeslund hänger ut en “anonym” kommentator med IP-nummer, vilket möts av stark kritik från Magnus Bråth. Nikke Lindqvist sammanfattar det hela bra. Relaterad kommentar från Erik Fors-André som skriver om den anonyma bloggen Totalstyrelsen.

Jag vill lägga till – gör inget på webben som du inte kan stå för publikt. Var anonym om du vill, men ta aldrig för givet att du rör dig på webben utan att synas.

Att vi rör oss i ett samhälle där alla bär omkring på mobila inspelningsapparater blir allt mer uppenbart – ofta med kapacitet att distribuera rörlig bild i realtid. De två poliserna i t-banan som trakkasserade en journalist blev tagna på bara gärning av en mobilkamera. Det här sevärda Kalla fakta-inslaget har bevis från ljudupptagningar och reaktionerna har resulterat i att Facebook-grupper växt sig starka.

Till detta kan läggas att våra kopplingar till varandra, våra digitala sociala cirklar, blir allt synligare – som här i Google Social Search. Det är nog inte lönt att försöka kategorisera vår tids utveckling som vare sig ond eller god, utan som i alla tider lägga kraften på att anpassa sig.

En annan debatt – för övrigt den som i ursprunget gav upphov till kommentarsdebatten – är den om Fredrick Federley och som käckt kallats för Ursulagate. Jag tycker inte att det här är jätteintressant själv, så jag nöjer mig med att ställa Fredrick själv mot Paul Ronge för att ge två perspektiv.

Konsumentkraft, måste man ju gilla. Därför kommer jag att hjälpa till att puffa för den här idén från Joakim Jardenberg, där vi använder Twitter-taggarna #gladkund och #surkund.

Det var också i något av Joakims flöden som jag hittade Clay Shirkys underbara citat:

“It’s not information overload, it’s filter failure.”

Julia Skott triggade på samma undersökning som jag, där det framkommer att vår tillit till våra vänner på de digitala nätverken minskar kraftigt, allt enligt Edelman Trust Barometer 2010. Hur går det ihop? Enligt Steve Rubel så ökar vårt förtroende för auktoriteter kraftigt, så det ser ut som om alla dessa social media naturals kommer att bli än viktigare som opinionsbildare.

Lägg till detta det som Daniel Chow och Patrik Lockne för några veckor sedan rapporterade från Kina och Adtech, att man där sett tendenser på att antalet inflytelserika noder i de kraftigt växande nätverken inte blir fler i samma takt som nätverken växer i storlek.

Dunbars nummer, någon?

Reflektion: För mediehusen gäller i allt detta att fokusera på relationer med ge och ta och byggande av trust över tid för att kunna få fortsätta vara en del av den sökande människans kunskapsinhämtning.

De som hellre väljer att se den sociala medieutvecklingen som hajp och värdelöst tjatter, ja de kan ju åtminstone erkänna att de olika fälten, de traditionella medierna och de mer nymodiga tvåvägsmedierna, faktiskt inte är två seperata fält, utan väl sammanflätade redan i detta nu.

Nåväl, i väntan på detta får vi väl hålla till godo med allt det hopp som ställs till (de gräsligt fula?) läsplattorna. Så länge de går att surfa på så tycker jag personligen att läsplattor är intressanta, men då hade ju benämningen “flatbook” (jfr netbook) varit mer rättvisande.

Och sedan är ju frågan – vad ska vi ta betalt för vår digitala litteraturintag?

Apropå hur cashen ska tas: SSBD har fixat med Flattr, en sinnrik mikrodonationstjänst. Gillar ni oss, show us some love! För övrigt är Flattr en briljant idé om mikrodonationer signerad Peter Sunde. Och så måste vi ju bara gilla SVT Play, eller hur?

Mer cash: Jag gillar Neville Hobsons tanke om att tidningarna borde ta betalt för oändlig access. Sedan tolkar jag in att det är fri access utan reklam, mendet är bara jag…

Ännu mera cash: Social cash är temat för nästa Disruptive Media-konferens. Jag sitter själv med i en panel tillsammans med min SSBD-kollega Johan Ronnestam för att snacka mätbarhet. Hörde jag någon säga “räkna hem investeringen”? #floskel

Och Fredric Karén kan berätta om fina besökssiffror för SvD. Han antar att det är det redaktionella innehållets förtjänst, men jag tror att det mer handlar om webbens solidifiering som gör att vi – våra mänskligt irrationella klickstigar till trots – ändå i större utsträckning hittar till det innehåll vi söker, lite enligt idén om att “alla vägar bär till Rom”. Med andra ord – SvD borde kredda och ge trafik tillbaka till alla dem som länkar människor i sina nätverk fram till deras innehåll. Ett tydligt exempel på detta är hur Facebook fullkomligt sprutar trafik över de digitala medierna. Apropå att allt hänger ihop, liksom. Innehåll är viktigt, men antagligen inte en trovärdig förklaring till SvD-siffrorna.

En mer historisk grej är dock att strömmad video nu har gått om nedladdning – trots att fildelningen ökar. Med ett förflutet som pirat kan jag bara glädjas över att kunskap flödar friare och friare än någonsin tidigare mellan människor.

Apropå strömmad video var jag här i veckan och spelade in ett avsnitt av Internetkunskap.se, ett projekt signerat Annika Lidne, Therese Göterheim, Björn Falkevik och allas vår Sofia Mirjamsdotter. Idén föddes under Sweden Social Web Camp och idén är att med internet hjälpa svenks skolungdom (och indirekt lärare) att bättre förstå och utnyttja kraften. Jag tar lite kredd som förmedlade kontakten till .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) som så fint backar projektet ekonomiskt. Det här är ett viktigt projekt – stötta, länka, dela!

Den här veckan har jag hört rapporter överallt om olika Facebook-förbud. Jag tycker det är lustigt att man som Sats väljer att se problem med sociala medier när problemet egentligen handlar om ledarskap, organisation och styrning – eller brist på. Klarar vuxna människor inte av Facebook, hur ställer sig då företag som Sats till att de anställda har mobiltelefoner med internetsurf och möjlighet till “okynnespratande”?

Eller med Joakim Jardenbergs ord:

“Givetvis är det ingen rättighet att facebooka på jobbet, givetvis får företagen göra som de vill. Men med de här åtgärderna sätter man maskeringstejp över symptomen istället för att lösa problemet. Det är faktiskt lite scary. Personalen i barnpassningen är kanske fortfarande lika ointresserade av sitt jobb, men nu syns det iaf inte via deras surfande. Undrar vad de gör istället?”

“Därför tar Expressen ställning för svenskarna,” förklarar Thomas Mattsson.

The Guardian presenterar statistik om att internet äter upp annonskakan för tidningarna.

Gunnar R Johansson tipsar om 5 utvecklingsbloggar att följa. Christian Rudolf skriver läsvärt om brandjacking.

Mycket buzz om Buzz (sorry, men jag kunde inte låta bli). Buzz är alltså Googles statusuppdateringstjänst som är någon sorts Google Wave Light. Kommer det här att bli en viktig tjänst? Inte enligt Simon Sundén, men diskussionerna har handlat mycket om geopositioneringen (opt-in) och möjligen också vissa drömmar om ett nytt Jaiku tack vare möjligheterna till trådade diskussioner. Jag frågar istället – vad händer på Bloggy?

(OS och schlager den här veckan vad jag förstår, men det har gått mig förbi. Att ha missat det ena grämer mig mer än ha missat det andra, dock.)

Mycket tyckande i dag och inte så länktätt som det brukar vara, jag vet. Allt är inspiration den här tiden på dygnet – hoppas det ger en överblick ändå! Och <datalove> till er alla, mer Valentines-kärlek åt folket! And don’t feed the trolls!

Till sist: Hur avslutar jag en vecka som denna, egentligen. Ja, varför inte med ett #weirdsocialmediamoment?


8
Feb 10

Vem i hela världen kan man lita på?

Advertising Age skriver om att vi litar allt mindre på människor vi känner — i alla fall när det handlar om marknadsföring.

“[A]ccording to Edelman’s latest Trust Barometer, the number of people who view their friends and peers as credible sources of information about a company dropped by almost half, from 45% to 25%, since 2008.”

Det skulle vara lätt att få det till att vi inte litar på våra vänner längre, men snarare handlar det nog ofta om våra “vänner” — alla dessa människor som man inte skulle ha någon som helst kontakt med om det inte vore för olika sociala nätverk, men som blir en del av ens vardag. Ofta en salig blandning av internetkändisar, gamla högstadiekompisar, någon snubbe du träffade på en fest nån gång och avlägsna släktingar.

Med alla dessa människor i din informationsström är det kanske ännu svårare än annars att avgöra både hur mycket de har på fötterna eller vad de har för legitimitet i vad de säger, och vad de eventuellt har för syfte med att säga det. Kampanjer i sociala medier, framgångsrika eller inte, har fått så mycket uppmärksamhet att misstanken gärna gror: Det här är inte på riktigt. Det här är inte ärligt. Samma sak gäller på “vanliga” bloggar – visst, du kanske är en frisör i Småland, men hur vet jag att du inte fått massa gratis knäckebröd för dina glada tillrop?

Vanligt folk är inte heller populära i konventionell marknadsföring – vi vill inte se folk som är som vi. Är det samma misstro där, att vi hellre ser någon som vi helt säkert vet är betalda och regisserade, än någon som vi tänker oss kanske låtsas vara nöjd?

Jag är mycket nyfiken på vad en liknande undersökning i Sverige skulle visa. Är vi mer skeptiska? Mindre? Har vi större tilltro till ett skönhetsmärke som prånglas ut av en musikalkändis än av en småbarnsmamma vilken som helst?