Sju goda skäl att låta webbmedier vara självständiga

En sak har jag lärt mig efter snart tio år på webbmedier – när det gäller webbstrategier finns inga enkla svar och inga absoluta sanningar. Förutsättningarna förändras över tid, ofta snabbt, och det som var rätt i går behöver inte vara det i dag.

Om och i vilken grad webb- och papperstidningsredaktioner ska vara integrerade eller självständiga (hur mycket webbredaktionen ska arbetsledas från pappret och hur mycket ur pappret som ska publiceras på nätet) är eviga debattämnen i Sverige och internationellt, och debatten böljar fram och tillbaka från år till år, allt beroende på det senaste goda exemplet.

För ordningens skull ska vi börja med att konstatera att få webb- och pappersredaktioner är helt integrerade eller självständiga, det är en glidande skala. Frågan inte svartvit – båda varianterna har sina fördelar och nackdelar, och självklart spelar det roll vilken tidning det handlar om. Med detta sagt så tycker jag att fördelarna med en självständig dagstidningswebb, med dagens förutsättningar, klart överväger nackdelarna – åtminstone om man har en resursstark webbredaktion. Under mina år som verksam på webbmedier har jag jobbat på redaktioner längs i stort sett hela skalan integrerad-självständig. Baserat på mina erfarenheter: Här listar jag några av uppsidorna med en självständig webb, jämfört med den integrerade varianten.

1. Webben mår bra av att arbetsledas från webben. I en integrerad redaktion blir det i praktiken så att webben med jämna mellanrum, direkt eller indirekt, styrs av papperstidningschefer som fattar papperstidningsbeslut. Detta alldeles oavsett hur organisationsskisserna och avsikterna sett ut på förhand. Resultatet blir ofta en sämre nyhetswebb, som inte till fullo utnyttjar mediets unika möjligheter (interaktivitet, databasjournalistik, multimedia och annan webbfördjupning, med mera).

2. Organisationen mår bra av tydliga beslutsstrukturer. På integrerade redaktioner blir arbetssituationen för webbmedarbetare lätt besvärlig, eftersom de i praktiken lyder under dubbelt eller mångdubbelt chefsskap (webbchef plus överordnad chef för pappret plus avdelningschefer på pappret). På en självständig webbredaktion slipper man man mängder med intressekonflikter och maktstrider som är vardag på en integrerad redaktion.

3. En självständig webb slipper bli en ”papperstidning på nätet”. Är intimt sammanlänkad med punkt ett ovan, och dessutom nära kopplad till frågan om distribution av innehållet i papperstidningen. En webbredaktion med uppdrag att publicera allt eller det mesta ur papperstidningen på nätet kommer att göra en statisk webbtidning som grafiskt och innehållsmässigt är väldigt präglad av papperstidningen.

4. En självständig webbredaktion är öppnare mot omvärlden. Om man slipper uppdraget att väldigt nära spegla “modertidningen” får man frihet att göra något mycket bättre – nämligen den bästa tänkbara sajten för läsarna.

5. En självständig webb kan lägga kraften på det webbunika. I mina ögon är det bättre att sätta redaktörsmuskler på exempelvis en snygg webbgrafik än att pliktmässigt puffa upp en papperstext som man erfarenhetsmässigt (nätet är som bekant mycket mätbart) vet gör sig dåligt på nätet.

6. En självständig webbredaktion har bättre självförtroende än en integrerad. Insikten att webbmedier klarar att stå på egna ben och att redaktionell webbkompetens är något speciellt höjer statusen i egna och andras ögon.

7. Resultaten talar för de självständiga webbmedierna.
Två svenska webbmedier utmärker sig skyhögt över alla andra när det gäller två viktiga mått: Lönsamhet och räckvidd (antal läsare) jämfört med den egna papperstidningen. Dessa två är Aftonbladet.se och Di.se – och båda har byggt sin framgång under perioder av stor självständighet för både redaktion och sälj.

DN.se, där jag är chef sedan några månader, är vi nu i färd att göra resan mot större självständighet. Men självklart ska vi inte sluta att publicera innehåll ur Dagens Nyheter. Agendasättande nyheter, recensioner och kritik, utrikesmaterial och många andra typer av artiklar – inte minst de som är särskilt relevanta för en webbpublik – ska publiceras på DN.se även fortsättningsvis. Vi ska också fortsatt lyfta DN:s profiler på nätet och göra en webbsatsning på bildjournalistik, opinion och debatt, för att nämna något.

Riktmärket är att publicera ungefär 30 procent av papprets innehåll på nätet, ett mål vi nästan nått redan nu (detta, ska tilläggas, helt utan negativa reaktioner från läsarna och med en färsk rekordnotering vad gäller trafiken). Jag gissar att det också är mycket nära den nivå som flera andra dagstidningar ligger på, exempelvis Expressen och Aftonbladet (återstår att se om någon orkar inleda korståg mot deras webbstrategi). Ingen dramatik alltså – DN.se ska fortsätta att vara en kvalitetssajt med bredd och djup.

De senaste månaderna har jag haft förmånen att jobba med mycket professionella webbjournalister och utvecklare, och jag kan försäkra att vi inte kommer att vara ett dugg defensiva i vårt arbete med DN.se – nu ska en bra sajt bli ännu bättre (se punkt 1-7 ovan). Håll utkik.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , ,

(74%) (11%) (11%) (5%)
19 buttar
  • K

    Tycker du att samma sak bör gälla försäljningen eller ska säljaren sälja alla kanaler?

  • http://samesamebutdifferent.se Bjorn Hedensjo

    @K – Jag tycker absolut att samma sak ska gälla försäljningen!

  • Burt

    Otur att inte Apples iPad bara var en gammal Kindle med färgskärm så man kunde packat om pappersprodukten till någon sorts pdf och sälja den dyrt istället för att göra fin nyhetswebb. Då hade man kunnat skjuta på problemet ytterligare något år.

  • http://jardenberg.se/ Joakim Jardenberg

    Men det är fortfarande frågor som är obesvarade.

    Mitt ”korståg” kommer ur ett väldigt påtagligt case, jag kan faktiskt inte på rak arm påminna mig att jag sett något liknande i någon annan publikation. Om det hände i det fallet, och man inte rättade upp det – hur mycket är vackra ord värda?

    Och sedan har jag fortfarande inte hört dig eller någon annan förklara på ett sunt sätt varför pappersmaterialet inte ska ut. Om du kan göra det utan att det tar resurser från webbredaktionen (och det kan du, för det är bara en teknisk lösning som behövs) så motverkar det ju inte NÅGON av dina sju punkter ovan. Så frågan hänger i luften – utöver allt klokt du skriver ovan: går du också omkring och tror att du gör papperstidningen bättre genom att visst material inte publiceras på webben?

  • http://www.30minuter.nu Anna Lindberg

    Jag håller med dig, Björn. Har också jobbat som arbetsledare med både integrerad och självständig webbredaktion och ser att för webbens del finns det klara fördelar, precis som du visar.

    Men jag tycker nog att man ska gå längre än så. Webb är ju också teknik, affärsutveckling, sälj. Och det hänger ihop med innehållet. På många håll är det så att även om redaktionen är självständig, så är tekniken integrerad med resten av företaget. Eller säljet. Eller affärsutvecklingen. Och jag vågar påstå att det aldrig nånsin har gynnat webbutvecklingen. Man säger att det gynnar medieföretagen – men i stort sett är det synonymt med papperstidningen.

    Jag gråter inombords när jag ser hur lite som har hänt med våra nyhetssajter. Och detta är ingen kritik mot webbredaktörer och webbchefer som jag vet sliter som attan. Det är en kritik mot företagsledningarna som ännu inte låtit nyhetswebbarna utvecklas på nätets villkor.

    Och så kommer den där himla iPad:en – säga vad man vill om den. Men nog känns det i magen som att vi nog borde vara bättre på webb i våra medieföretag? Och då funkar det inte att ha webborganisationer som hela tiden tvingas anpassa sig efter papperstidningens verklighet.

  • http://samesamebutdifferent.se Bjorn Hedensjo

    @Joakim Jardenberg – Du har självklart helt rätt i att man tekniskt enkelt kan publicera allt material ur pappret. Som du vet är resonemanget hos de flesta dagstidningar att man vill erbjuda betalande prenumeranter/lösnummerköpare ett mervärde – om den strategin kan man ha olika åsikter, det närmaste ett “facit” man kommer är utvecklingen för prensiffrorna och intäkterna. Du har också en poäng i att det inte nödvändigtvis behöver påverka någon av de sju punkterna, men jag tror risken är överhängande att webben påverkas negativt av ett sånt “publiceringskrav” – att webbredaktionen då fokuserar på “fel” saker.
    Vad gäller den enskilda publicering du nämner ger jag dig helt rätt. Vi borde ha publicerat texten och är medvetna om missen (vi blev det lite för sent för att rätta till saken). Men att den enskilda missen skulle vara stor eller unik håller jag inte med om – mängder av publiceringsbeslut fattas varje dag och någon gång då och då tas felbeslut.

  • http://va.se/webbloggen Mikael Zackrisson

    Bra skrivet, men jag tycker punkt 7 är lite för enkel. Vi pratar ändå om två sajter som i princip haft monopol på den svenska webben i 10 år. Inte så konstigt att de går bra.

    Bra att du erkänner missen om it-fuffens-knäcket som Jardenberg påpekar. Om tidningarna ska fortsätta vara relevanta och VIKTIGA i samhället då kan ALDRIG (ja, jag skriker, men detta är så viktigt), aldrig artiklarna om fiffel, samhällsutveckling, politik etcetera undanhållas den breda massan. Den som gör det kommer bli en smal, nischad elittidning. Och därmed tappa anseende.

    När det gäller själva sakfrågan – integrerat eller inte – tänker jag så här:

    Det det handlar om är två principer som står mot varandra. Inkubatorprincipen mot behovet av att utnyttja tidningens styrkor i en ny kanal.

    Enligt alla managementfilosofi ska man naturligtvis sätta nya projekt vid sidan av, så att de får möjlighet att utvecklas och växa till sig utan inblandning av övriga bolaget. De ska inte behöva lyda under samma krav på lönsamhet, inte samma krav på rapportering, inte samma organisationsmodell kanske. Och så vidare. Allt för att kunna ta reda på om det här nya spännande kan bära sig.

    Men samtidigt måste ett traditionellt mediehus också förhålla sig gentemot upptickare. Bloggare, gratisskribenter, Googlefinansierade entreprenörer. Och då måste naturligtvis tidningen nyttja sina styrkor. De kan vara sälj, teknik, marknadsföringskanaler, men även redaktionella. Tidningens journalister kanske är experter på något, vi kanske paketerar och använder ett tilltalssätt som vi utvecklat under årtioenden, och som fungerar.
    Dessa styrkor bör tas tillvara i en webbsatsning.
    Dels för att webbsatsningen ska passa överens med tidningens varumärke. Men framför allt för att det är en så otroligt viktig konkurrensfördel gentemot nya uppstickare på mediamarknaden.

    Därför måste målet för alla webbsatsningar vara att hela redaktionen ska jobba mot webben. Först när vi når dit så kommer vi få riktigt bra nyhetssajter.

    Sedan kan vi ha olika långt dit. För många är det oroväckande långt kvar.

  • http://fojo.se Katarina Ek

    Kul med en bra diskussion och relevanta synpunkter. Vi är bara i början av förändring och utveckling, vi befinner oss alla i en lärprocess där ny kunskap kommer att leda till nya beslut.

    Den integrerade redaktionen bygger på ledningens medvetna ställningstagande att mediehusets alla kanaler är lika viktiga. Och handen på hjärtat; de försök som hittills gjorts har trots prat om förändring och nytänkande handlat om att huvudmediet fortfarande varit lite viktigare (åtminstone journalistiskt).
    Visionen om den integrerade redaktionen kräver en förändrad redaktionell kultur, nya förhållningssätt och flöden som skapar mervärde för mediekonsumenter och blir roligare för journalisterna. När de digitala infödingarna befolkar redaktionerna i framtiden kommer dagens diskussioner att framstå som stenåldern.
    Det hade varit spännande att se en pilotredaktion som på allvar gått in en satsning att börja om från grunden, men tiden är kanske inte mogen för det ännu. Lättare då att låta entusiasterna hållas med en egen ”kanal”.
    Innovationer uppstår aldrig i “stuprör”, man måste mötas på vertikalen och över gränserna för att utveckla nytt.

  • Johan Wicklén

    Om man, som jag, läser både pappers och webb-DN så har man märkt en markant skillnad de senaste månaderna. Lite irriterande att inte kunna dela med sig bra grejer man hittat i pappret, bara för att dom inte finns på webben, kan jag tycka. Om är förståeligt.

    Det jag saknat sen ni, i och med GH:s intåg, drog i gång förändringen är tydligare visioner om hur ni vill att DN.se ska utvecklas. Visst har jag hört GH säga att intäkterna kommer från pappret så det är där vi lägger krutet, men det måste väl ändå finnas en långsiktig strategi för att på sikt bli både bättre och mindre “blödande” också på nätet. Och det är väll också på DN.se som en rad tjänster försvinner? Så här är frågan: hur ska ni kunna bli bättre(bäst?) på nätet utan att satsa rejält också där?

    Och sen det härmed kommentarerna, som öppnas upp och plockas bort om vartannat och som måste vara ett j***a gissel. Om dem och er strategi kring dem får gärna din nästa text handla om.

  • Gustav Svensson

    Intressant inlägg Björn!

    Jag håller helt med om att det som gjorts för det ena mediet sällan gör sig strålande i det andra (utan skickligt och tidskrävande jobb). Lika lite kan nyhetsprioritering, etik och sortering överföras direkt från den ena kanalen till den andra.

    De mer organisationspolitiska argumenten, som att en “självständig” webbredaktion innebär tydligare beslutsstrukturer och färre maktstrider, är jag mindre säker på.

    Som du skriver spelar det självklart roll vilken tidning det handlar om (jag har sett hur det skiljer sig väldigt på redaktions-/avdelningsnivå också). De organisationspolitiska fördelarna är störst och viktigast i trögare, hierarkiska organisationer där nätet och nätredaktionen inte värdesätts.

    Maktstrider och otydliga beslutstrukturer kan förstås vara ett redaktionsstrukturellt problem, men allra oftast handlar det nog om ohälsosam redaktionskultur och i slutändan dålig ledning. Att kryssa från sådant i egen skuta kan väl aldrig vara mer än en provisorisk lösning?

    Sedan är det där också en mognadsfråga. Det är först nu som nätjournalistik börjar professionaliseras på riktigt (med forum som SSBD t ex – hatten av!). Kvalitén på vad vi gör, självförtroendet och respekten bland andra växer med det. Och så spelar ju pengar en viss roll; där det fortfarande finns en pappersprodukt hämtar den hem fler slantar än nätprodukterna (rätta mig gärna här).

    Hade det inte varit för pengar, resurser och varumärke är vi väl många fler som startat framgångsrika nyhetssajter under egen flagg? Den “gamla” delen av en organisationen behöver inte vara en belastning för en sunt integrerad redaktion, tvärtom.

    Slutligen: Jag förstår punkt sex, men ärligt: Om självförtroendet tryter kanske man ska jobba med något annat?

  • Björn Hedensjö

    @Micke och @Gustav – tack för två väldigt kvalificerade kommentarer. Trots argumentationen ovan är jag faktiskt inte särskilt “religiös” i den här frågan. Idealet är självklart en välfungerande, integrerad redaktion. Men jag har ännu inte stött på en redaktion där det funkat tillfredsställande, bla av “organisationspolitiska” skäl. Men kanske är det en mognadsfråga. Så länge får vi givetvis se till att kanalisera “pappersjournalisternas” lust till webben, där sådan finns. På DN.se blir det en hel del medverkan från “pappersmedarbetare” i exempelvis bloggform – jag är absolut inte anhängare av vattentäta skott mellan avdelningarna.
    Angående punkt nr 6 – det var egentligen inte individernas självförtroende jag pratade om, utan webbredaktionens kollektiva självförtroende. Möjligen är statusfrågan mest ett historiskt problem. De senaste två-tre åren har det helt klart hänt något. Och i mina ögon finns det inget finare än en duktig webbjournalist.

  • Björn Hedensjö

    @Anna Lindberg – Helt rätt Anna, vi har mycket att lära av andra, inte minst Apple.

  • http://tongstromberg.com Lars Tong Strömberg

    @Joakim Jardenberg

    “Och sedan har jag fortfarande inte hört dig eller någon annan förklara på ett sunt sätt varför pappersmaterialet inte ska ut.”

    Är det inte det gamla kannibaliseringsargumentet som lever kvar?

  • http://tongstromberg.com Lars Tong Strömberg

    Postat avAnna LindbergJag håller med dig, Björn. Har också jobbat som arbetsledare med både integrerad och självständig webbredaktion och ser att för webbens del finns det klara fördelar, precis som du visar.

    Men jag tycker nog att man ska gÃ¥ längre än sÃ¥. Webb är ju ocksÃ¥ teknik, affärsutveckling, sälj. Och det hänger ihop med innehÃ¥llet. PÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll är det sÃ¥ att även om redaktionen är självständig, sÃ¥ är tekniken integrerad med resten av företaget. Eller säljet. Eller affärsutvecklingen. Och jag vÃ¥gar pÃ¥stÃ¥ att det aldrig nÃ¥nsin har gynnat webbutvecklingen. Man säger att det gynnar medieföretagen – men i stort sett är det synonymt med papperstidningen.

    Jag gråter inombords när jag ser hur lite som har hänt med våra nyhetssajter. Och detta är ingen kritik mot webbredaktörer och webbchefer som jag vet sliter som attan. Det är en kritik mot företagsledningarna som ännu inte låtit nyhetswebbarna utvecklas på nätets villkor.

    Och sÃ¥ kommer den där himla iPad:en – säga vad man vill om den. Men nog känns det i magen som att vi nog borde vara bättre pÃ¥ webb i vÃ¥ra medieföretag? Och dÃ¥ funkar det inte att ha webborganisationer som hela tiden tvingas anpassa sig efter papperstidningens verklighet.

    Word! Finns nog inget område som är så konstant negligerat när det gäller betydelse för digitala medier såsom teknik.

  • http://tongstromberg.com Lars Tong Strömberg

    Bra artikel och håller helt och hållet med.

    Hängde förresten upp mig lite på följande formulering:

    “Om och i vilken grad webb- och papperstidningsredaktioner ska vara integrerade eller självständiga (hur mycket webbredaktionen ska arbetsledas från pappret och hur mycket ur pappret som ska publiceras på nätet) är eviga debattämnen i Sverige och internationellt”

    Visst är det intressant att det ofta talas om att webbredaktionen skall “arbetsledas” från pappret men aldrig tvärtom? :=)

    Det lyser så tydligt igenom att grundsynen är att webben är en lägre stående, mindre viktig mediekanal.

  • http://www.30minuter.nu Anna Lindberg

    Måste bara förtydliga mig lite. Mitt inlägg här ovan gäller organisation. Vad jag menar är att man inte kan organisera fram webbkompetens hos ett helt företag. Många har försökt, och det går rätt trögt. Jag tror stenhårt på att låta webbverksamheten få förutsättning att leva och utvecklas på webbens villkor.

    Samtidigt finns det stora risker med polarisering och att pappers- och webbfolk jobbar med helt olika saker och hamnar i ett konstigt motsatsförhållande. Alla som nån gång har jobbat med webb i ett tidningsföretag vet att man lätt hamnar där.

    Men. Det innebär inte att man nödvändigtvis måste ha en integrerad organisation. Däremot behövs klarsynta ledningsgrupper som har kompetens på båda håll och förstår att både webb och pappersprodukter kräver ständig utveckling. Och en tillåtande företagskultur där det är okej att testa nya saker – och att misslyckas.

  • Jesper Bylund

    Hej, Björn! Intressant det här med egna ben. Också jag tror att webbarna skulle vinna på det.

    Men mer fristående på den redaktionella fronten borde också innebära mer fristående ekonomiskt. Kan webbtidningsredaktioner finansiera sig själva i Sverige idag? Eller kommer pengarna för att driva webbredaktionen från papperskanalens annonsintäkter?

  • http://SvD.se Fredric Karén

    Jag håller med Björn Hedensjö på flera punkter: att det webbunika lätt går förlorat i integrerade redaktioner. Det hänger ihop med att behoven ser annorlunda ut: Någonting händer och webben vill publicera omedelbart för att sedan fylla på med ny information efterhand. Papperstidningen – som har en tydlig deadline – börja istället fundera på nästa steg i historien. Finns det bilder? Kan vi göra grafik? Vem gör vad? Genast uppstår en intressekonflikt där tidningen ofta drar det längsta strået. Förmodligen hänger det ihop med tradition, men också ekonomi. Dvs tidningen drar in de stora intäkterna, då är den också viktigast att värna.
    Detta är ett reelt problem på massor av redaktioner som försökt sig på att integrera, så också på SvD.
    Därför är jag, precis om Björn Hedensjö och många andra här i kommentarsfältet, en varm anhängare av fristående webbredaktioner, vilket vi också har på SvD. Men – och detta tycker jag är viktigt – en nyhetsredaktion måste hela tiden vara på väg framåt och inte stagnera. Varken i sin organisation eller i sin förmåga att idéutveckla. Den får inte tappa lusten att jaga och publicera nyheter. I en diferentierad redaktion är risken (det har jag sett med egna ögon) att pappersredaktionen blir tillbakalutad och låter webben sköta nyhetsarbetet medan de själva ägnar sig åt att tänka stora tankar. Det finns också en stor risk att tidningens medarbetare över huvud taget inte tar till sig allt detta fantastiska som händer i vårt medielandskap eftersom det är fullt upptagna med att värna och försvara allt det gamla och fina.
    På SvD lägger vi ner mycket tid på att utbilda tidningens reportrar i webbpubliceringens villkor, visa på nya sätt att leta nyheter via sociala medier, kommunicera med läsarna, göra webb-TV, blogga etc. Jag menar att en kvalitetssajt för nyheter inte är en kvalitetssajt om vi inte också kan tillföra specialkompetens till nyheterna. Jonas Fröbergs snabbanalyser till SvD.se har varit ovärderliga i vår bevakning av Saab-Spyker-affären till exempel. 10-15 minuter efter att den första, korta nyhetstexten publicerats har Jonas (som är anställd på papperstidningen) lämnat en snabbanalys till oss, som genast blivit mest läst på sajten. Alla har spräcket om Saab-Spyker, men kan vi ha ngt som ger nyheten en extra dimension är det av stort värde för våra läsare.

    Jag tycker också det finns ett värde för våra läsare på nätet att få ta del av materialet som finns i papperstidningen. Därför har vi valt att inte ha några begränsningar i hur många artiklar från tidningen som läggs ut på nätet. Det är egentligen våra egna resurser på SvD.se som sätter de begränsningarna. En tydlig webbpubliceringspolicy som i princip säger att det är webben först som gäller hjälper oss att slippa onödiga diskussioner kring vad som ska “ut” och inte.

    Integration eller inte, det är en svår balansgång. Webb kontra papper, två olika uttryckssätt med olika behov. Trots alla bekymmer har vi på SvD valt att fortsätta att jobba med integration där vi bedömer att det är möjligt, helt enkelt därför att medarbetarna hela tiden ska påminnas om att Svenskan är ett varumärke, vår journalistik finns i tre kanaler och du förväntas bidra i alla tre.

  • http://www.dn.se Malin Crona

    Tack för ett bra inlägg Björn!

    Min erfarenhet av integrerade redaktioner är att det varken blir hackat eller malet i någon av kanalerna eftersom det blir ett stort hänsynstagande åt alla håll och många kompromisser, vilket inte gynnar läsarna.

    Att göra tidning är en stor konstart och ett riktigt välutgjort tidningsjobb går oftast inte att lägga ut på nätet som det är, utan att bearbetas för nätets styrkor.

    Att göra sajt är en stor konstart och ett riktigt välutgjort nätjobb går inte att stoppa in som det är i tidningen utan att bearbetas för papperstidningens styrkor.

    Självklart ska detta göras ibland, vid vissa tillfällen, när någonting bör och ska gå i flera kanaler, men jag tror att det är få redaktioner som i dag har den tiden och energin att göra det hela tiden, om det ska bli riktigt bra.

    Jag menar inte att det inte går att arbeta i integrerade redaktioner och precis som Björn har jag insett att den enda sanningen som finns när det gäller att göra sajt är att man måste vara beredd på att ompröva sina ståndpunkter och arbetssätt kontinuerligt och det är tänkbart att vi kommer att se en ny typ av flerkanalsjournalistik i framtiden när fler medarbetare har en djupare erfarenhet av flera publiceringskanaler, något som Fredrik Karén också är inne på i sin kommentar.

    Men jag tror att om vi inte ska riskera att se en väldigt slätstruken journalistik, både på nätet och i papperstidningen, så mår många redaktioner just i dag bra att arbeta självständigt för att göra bästa tänkbara sajt respektive tidning.

  • http://samesamebutdifferent.se Bjorn Hedensjo

    @Fredric Karén – Tack för din kommentar. Jag kan se klara fördelar med ett upplägg där alla jobbar för alla kanaler, om det lyckas är det förstås på många sätt idealiskt. Men modellen leder också lätt till olika problem – exempelvis kan vissa medarbetare vara mycket mer benägna att jobba för vissa kanaler än för andra, och det kan få till följd att vissa bevakningsområden lyfts massor i en kanal, knappt alls i andra kanaler. Tyngdpunkten i rapporteringen kan bli väldigt styrd av enskilda individers intressen om man inte lägger en väldig massa chefskraft på samordning. En annan följd kan bli att medarbetare gör “halvbra” jobb för alla kanaler snarare än att lägga kraft på ordentliga jobb som är direkt anpassade till en kanal. Med en “renare” organisationsstruktur slipper man de problemen. Men man kan så klart argumentera för att en uppdelning är mer resurskrävande totalt sett.

  • http://samesamebutdifferent.se Bjorn Hedensjo

    @Katarina Ek – “När de digitala infödingarna befolkar redaktionerna i framtiden kommer dagens diskussioner att framstå som stenåldern.”

    Jag håller med dig helt och fullt.

  • http://samesamebutdifferent.se Bjorn Hedensjo

    @Malin Crona – Tack själv!

  • http://samesamebutdifferent.se Bjorn Hedensjo

    @Fredric Karén – Du har också en viktig poäng om varumärket. Givetvis ska man ha i åtanke att det ska vårdas i alla kanaler.

  • http://SvD.se Fredric Karén

    @bjornhedensjo Absolut. Ekonomi är ett tungt vägande skäl att sträva mot integration. Få redaktioner har råd att bygga två parallella organisationer även om det skulle vara önskvärt i många fall. Den skrala ekonomin i webbaffären tillåter inte riktigt den utvecklingen – men det kan ju förändras. Där är vi överens.
    Att vissa medarbetare är mer benägna att jobba för en specifik kanal är också sant, men det handlar ju också om vilka signaler ledningen sänder ut. Är det ok att bara skriva i tidningen och inte för webben etableras ju den kulturen ganska snabbt. Är det inte det tvingas ju medarbetarna till någon typ av förändring. Min erfarenhet är att det många gånger har varit positivt, inte minst för den enskilda medarbetaren. Det kräver en hel del fotarbete av cheferna dock.

    Sak samma vad gäller val av ämnen som enskilda reportrar gör. Också det är en ledningsfråga. I vårt fall försöker vi utnyttja specialreportrarnas kompetens på SvD.se i de fall det känns relevant. Typ analyser vid avgörande händelser inom ex politik, miljö, finans.
    Å andra sidan ser vi också att SvD.se:s texter berikar tidningens innehåll en hel del. Många av våra jobb blir sidtoppar, tillägg ibland också banderoll på ettan (realtidsgrävet etc). Jag kan inte se att SvD.se blivit mindre webbig för att vi försöker vänja fler medarbetare att jobba för nätet. Tvärtom. För mig handlar det om att jobba smartare, ha en tydlig idé om hur man vill att integrationen ska fungera. Total integration tror jag inte på, det är naivt, men att få fler att bidra är i högsta grad realistiskt.