December, 2009


4
Dec 09

Att ge tipsaren den credd hon förtjänar

Tidningen Norran släppte i dagarna sin satsning “Eredaktion”. Kort sagt en öppen redaktion, där läsarna får ta del av morgonens pm, bidra med synpunkter och tips via chatt på norran eller via facebookpage, twitter eller bloggy (men länken dit verkar inte fungera?). Branschmedia har skrivit om det och hela saken är givetvis berömvärd.

Men allra mest är det pedagogiskt smart lanserat av chefredaktör Anette Novak. Hon har tagit ordentligt med tid för att skissa, förankra och genomföra idén och initiativet passerar nu genom hela redaktionen. Med start i pappersredaktionens morgonpm, via de dagliga rutinerna med casesökande, genom webbredaktionens behov av snabba eftersökningar och tips.

Det tydliggör för hela tidningen hur den sociala webben inte är förbehållet en webbredaktion, lika lite som mejl är det. Det medvetandegör att den sociala webben är ett verktyg, mer än en plikt. Och det gör arbetet enklare. På samma sätt som redaktioner alltid poängterat vikten av att “finnas ute bland folk” tillgängliggör man nu sig för synpunkter och dialog.

Mest imponeras jag dock över beslutet att ge dem som hjälper redaktionens arbete en egen byline. Det är att på riktigt visa hur oumbärlig läsarmedverkan är för att göra bra journalistik.

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur en av våra läsare avslöjade Jonas Gardell. Kvällen innan hade vi utlyst en chatt när SVT sände en debatt mellan Gardell och Katolska kyrkan. Konflikten gällde ett inspelningstillstånd i Vatikanen som Gardell påstod sig ha fått, men sedan dragits tillbaka. Debatten inleddes med att Gardell visade upp beviset; ett inspelningsintyg från Vatikanen. Direkt var det en läsare, “Tobias H”, som i vår chatt bestämt hävdade att det där var en vanlig pilgrimsaudiens. Han översatte texten från italienska och menade att i vilket fall knappast handlade om inspelningstillstånd.

Dagen efter kollade vi upp saken med Katolska kyrkan som bekräftade “Tobias H”:s uppgifter. Avslöjandet var ett faktum. Jonas Gardells “bevis” var inte något bevis.

När jag skulle sammanställa artikeln försökte jag ge vår läsare så mycket credd som möjligt. Utan hans medverkan hade vi aldrig haft något att skriva om.

I den kontexten är Norrans nya policy befriande. Den ger den credd läsaren bör ha (om hon vill ha den). Den tydliggör det kollaborativa arbete som journalistik alltid har varit. Den gör läsaren stolt. Läsaren kommer med det avgörande tipset, leder oss till rätt personer, kanske till och med gör själva avslöjandet. Den kvarstående uppgiften är egentligen den minst glamourösa (men nog så viktig), att få uppgifterna bekräftade.

Norrans sätt att oftare påminna om det här beroendet är riktigt imponerande. Lyckas vi sedan översätta det till digitala relationer har journalistiken kommit en bra bit på vägen till att bli så relevant den behöver vara. Även i den digitala eran.

/Emanuel Karlsten


4
Dec 09

Sveriges Radios policy för sociala medier

Idag damp följande dokument ner i min inbox. Det är en policy för Sveriges Radios medarbetares medverkan i sociala medier, så som Facebook, Twitter och bloggar.
Först tänkte jag ungefär äntligen. Äntligen har de rett ut begreppen och insett att särskilt medarbetarna inom Public Service har all anledning att vara transparenta och interaktiva. Sedan läste jag texten.
Den kunde lika gärna ha varit skriven år 1999.
Uppdatering: Jag har nu blivit informerad om att det gäller medarbetarnas privata aktiviteter i de sociala medierna.

“Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben
I RT nummer 20/2009 * som kommer ut fredag 4 december * behandlas
bland annat hur sociala medier som ex bloggar, Facebook och Twitter
används här på Sveriges Radio. Det här har blivit en allt angelägnare
fråga * och i dagarna formulerade SR-ledningen ett antal riktlinjer
för SR-medarbetares publicering på webben. Riktlinjerna kan läsa här
nedan.

Riktlinjer för SR-medarbetares publicering på webben: Att publicera
sig på webben oavsett om det handlar om bloggar, på Facebook eller andra
sociala nätverk innebär inget annat än att publicera sig offentligt i
tidningsartiklar, genom föredrag, debatter eller liknande. I förhållande
till Sveriges Radio måste medarbetarna iaktta de regler som gäller i
dessa sammanhang.

Sveriges Radio kan inte hindra medarbetare att framföra sin mening i
sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor samt delta i den
allmänna debatten om radion samt om företaget. Dock är medarbetarna,
enligt kollektivavtalen, skyldiga att iaktta diskretion om både sin och
andras verksamhet inom företaget, om medarbetare och medverkande i
program och om sådana företagsinterna förhållanden, vilkas
offentliggörande skulle vara till skada för företagets verksamhet
eller integritet. Medarbetarna är vidare skyldiga att i offentliga
sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan
medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska
området, med fog kan ifrågasättas.

I den mån medarbetare publicerar sig på Facebook eller chattar som är
omodererade och därför inte har grundlagsskydd gäller för övrigt
personuppgiftslagen (PUL). Enligt den får inga uppgifter som kan
hänföras till en fysisk person läggas ut utan medgivande, om det
inte sker uteslutande för journalistiska ändamål. Rent skvaller om och
bilder på andra medarbetare och chefer är sällan för journalistiska
ändamål.

Med hänvisning till ovanstående kan Sveriges Radio inte förbjuda
medarbetare att medverka på Facebook eller andra sociala nätverk eller
att ha egna bloggar, om det inte strider mot kollektivavtalet. Dock bör
en viss försiktighet uppmanas bl.a. med hänvisning till Sveriges Radios
oberoende och trovärdighet.”

Jag har knappt ord. Sveriges Radio kan inte förbjuda sina medarbetare att medverka i sociala nätverk, men de måste ta så stor hänsyn till företaget att jag om jag vore anställd på SR knappt skulle våga twittra om vem jag äter lunch med.
Erfarenhetsmässigt vet jag också att det sedan är upp till de lokala cheferna att tolka dokumentet och ha koll på sina egna medarbetare, och ovanstående lämnar väldigt mycket över för fri tolkning, så fortfarande tror jag att det kommer att skilja sig väldigt mycket åt beroende på vem som råkar vara ens närmaste chef.

Jag förstår oberoende och trovärdighetssnacket, utifrån att Sveriges Radio är Public Service och ska stå för en objektiv oberoende journalistik.
Men att inte få “skvallra” om medarbetare? Vad räknas som skvaller? Vem drar gränsen?

Och sedan snacket om kollektivavtalet och lojalitet med företaget.
För Public Service borde gälla samma som för alla i offentlig sektor, nämligen meddelarfrihet. Inte minst på grund av oberoendet och objektiviteten. Hur ska jag kunna lita på en nyhetsförmedlare som inte låter sina egna medarbetare kritisera eller uttala sig om sina arbetsförhållanden eller tycka till om journalistiken som produceras?
Uppdaterat: Fick påpekat för mig att meddelarprincipen är till för att man ska kunna berätta något för journalist som i sin tur ska publicera, men principen för meddelarfrihet i sin tur är ju att man av demokratiska skäl som anställd i offentlig sektor ska kunna berätta för att medborgarna/skattebetalarna har rätt att få reda på hur saker och ting går till. Så för mig är det inte någon stor skillnad på att folk har rätt att anonymt berätta saker för en journalist, eller att faktiskt berätta själva…

Detta tycker jag dessutom inte bara är en angelägenhet för Public Service, utan för alla medieföretag och journalister om de trovärdigt ska kunna värna om offentlighetsprincipen och kräva att andra lägger korten på bordet, står för sina handlingar och inte använder sig av sekretess-stämplar i tid och otid.

Det finns medarbetare på Public Service (fast i det här fallet SVT) som tillfrågats om de vill vara en del av SSBDs redaktion. En av dem har tackat ja. Men hon inte fått det skriftliga tillstånd som tydligen krävs för att hon ska få medverka och delta i diskussionen om framtidens medier och utvecklingen av journalistiken. Ett tillstånd som hon väntat på i flera månader nu.

Det tycker jag är fullständigt vansinne.
Vad tycker du?

Läs gärna också om Eva Hamiltons framtidstankar, och enkäten där bland andra jag svarar om SVT:s medverkan i sociala medier.

Uppdaterat: Fick en kul kommentar på Twitter. “Om PUL gällde irl, då fick jag inte berätta för Mia att Peo har en snygg tröja utan att först ringa Peo och fråga: Får jag berätta?”


4
Dec 09

Verkligheten i lager

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

Idag har turen kommit till Annika Lidne:

Det lackar mot nyår. Snart 2011. Tänk, när jag var tjugo kunde jag inte ens föreställa mig mitt liv idag – 2010. Allt liv efter år 2000 var kläder i silverlamé och läckra små billiknande flygplan som det huvudsakliga transportmedlet. Men jag sitter fortfarande i svart och skakar på SLs tunnelbana. Okej, det skakar lite mindre och vagnarna är lite finare än förr. Och jag behöver inte ens ta upp mitt SL-kort ur plånboken för att komma igenom spärrarna.

På väg mot Skanstull läser jag morgonnyheterna. För ett år sedan läste de flesta av mina medresenärer Metro och en handfull hade med sig egna DN och Svenskan. Idag sitter de flesta och läser på sina telefoner. Fast bland pappersprasslarna är fördelningen mellan tidningarna rätt jämn. Eller så sitter de där med en bunt tidningar i knät. Vissa har ju lite svårt att tacka nej när tidningsutdelarna tävlar om vem som kan dela ut flest gratistidningar vid tunnelbaneingångarna.

Fler och fler har ju insett att det är lite svårt att dela med sig av bra artiklar till sina vänner när de är på papper. Och vill man bygga upp ett bra renommé och bra Whuffie-poäng för att skapa nätverk och followers gäller det ju att dela med sig. Vem vill bli sedd som en snyltande igel?Eller ha så få followers att man automatiskt är diskvalificerad för även de minst sociala jobben? Folk kan ju tro att det är något fel på en.

Dagens stora nyhet är att SonyEricsson lägger ner mobiltelefontillverkningen. Inte ens mega-succén Android kunde hjälpa ett företag som inte riktigt greppade att vi är intresserade av tjänster och appar som hjälper vår vardag snarare än fler megapixlar och konstiga tekniska finesser. Dessutom, vem behöver walkman-telefoner när det finns Spotify? Till viss del är det ju också operatörernas fel till konsumenternas godo.Den hårda konkurrensen har ju kraftigt sänkt priserna på mobil internetaccess så alla har råd. Men att alla alltid är uppkopplade betyder ju helt nya villkor för många företag. Som i tidningsbranschen. Eller i telefonbranschen. Eller i restaurangbranschen.

Jag kommer fram till Mariatorget och känner mig helt vilse. Acrossairs tunnelbaneguide i min iPhone guidar mig snabbt till rätt utgång genom att på skärmen ge mig instruktioner direkt i realtid utifrån bilden den ser och min position. Eftersom jag är lite tidig frågar jag appen var närmsta kaffeställe finns och hittar lika snabbt svaret. Appen guidar mig snabbt dit, även om jag håller på att snava över en liten hund på vägen. Det är ibland lite svårt att både titta på telefonen och vart man går. Jag borde verkligen skaffa de där nya glasögonen är en extraskärm för telefonen och lägger datalagret framför ögonen istället för på telefonens skärm.

Framme vid fiket, byter jag till Foursquare och ser att mina vänner har gett stället en bra recension, även om ingen är där för tillfället. Jag ser att några är på sina jobb i närheten och medan min kaffe tillverkas, skickar jag ett snabbt meddelande och frågar om de har lust att äta lunch. Utifrån alla recensioner som har gjorts på Foursquare, hittar jag snabbt en lunchrestaurang i närheten som verkar bra. De sociala medierna har verkligen skakat om i café- och restaurangbranschen. Informationen om dålig mat eller dålig service sprids inte längre mun till mun eller via de numera nedlagda recensionerna, utan syns direkt mer eller mindre i köpbeslutsögonblicket.

Med en stark cappuccino i handen, slår jag upp Augmented realityWikipedia. AR har verkligen förändrat livet. Det har blivit så mycket enklare. Point and click, snarare än skriv och sök. Inte minst har det förändrat annonsmarknaden. Jag småfnissar lite åt minnet av alla som trodde SMS och bluetooth i mobilen skulle bli den nya annonsmarknaden.

Jag kliver ut på Mariatorgen och plockar upp Layar i telefonen. Pigga Booli visar redan alla lägenheter i de olika husen runt torget som finns till försäljning. Det är bara att rikta telefonen mot ett hus och jag ser om det finns lägenheter till salu. Även om jag inte är på köphumör, är det kul att se hur folk bor. Jag väljer ett annat layar och ser att ett finns ett Apotek en kvarter bort. Jag tweetar en påminnelse till mig själv om att gå dit efter lunch.

wikitude

På väg till kundmötet promenerar jag förbi en ståtligt gammalt hus och funderar på vad det kan ha byggts för. Jag håller upp telefonen mot huset och tar upp Wikitude som direkt meddelar att det är “Tvålpalatset” inklusive en kort historia från Wikipedia. Någon borde dock verkligen utöka informationen om huset på Wikipedia. Jag begriper inte varför inte bostadsrättsföreningen har gjort det. Jag funderar på att meddela dem men orkar inte. De borde väl själva ha intresse av att det finns så mycket bra info som möjligt om sitt hus för att öka priset på lägenheterna?

Kundmötet är lite uppjagat. Ny kund. En marknadschef som fått utskällning av både VD och styrelse för att försäljningen dalar eftersom han har hängt kvar i tradionella medier och inte ens  är  är ute och skapar relationer i sociala medier,  än mindre har en närvaro i mobilen. Det är bara att kavla upp ärmarna, ta honom i handen och leda honom in i den nya världen där det inte är konstgjord reklambyråkreativitet och stora annonsbudgetar som skapar klirr i kassan, utan goda relationer och genuint bra produkter. För idag tycker ju alla något.

För tjugo år sedan trodde vi att det var Storebror som skulle bestämma i den nya världen. Och visst, Storebror ser oss även om vi försöker jävlas så mycket som möjligt med honom. Det var megaföretagen som skulle regera världen med järnhand och de har fallit som käglor under senaste åren. Det ingen räknade med var att lillasyster och lillebror, du och jag och oss, våra tankar, intressen och åsikter skulle bli det nya svarta. För vem vill egentligen gå klädd i silverlamé?


3
Dec 09

Det här händer med journalistiken 2010

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

Flight Delays - Las Vegas Sun

Databasjournalistik

Nästa år är det riksdagsval. Det är ett utmärkt tillfälle för svenska mediehus att satsa på databasjournalistik. När det bara fanns traditionella massmediekanaler att publicera journalistik i var innehållet tvunget att paketeras på samma sätt för alla. Det fanns en artikel och det fanns ett tv-inslag. På nätet kan du som nyhetsproducent ge läsarna möjligheten att själv välja ut vad de vill veta mer om. Vill de se vilka lokala politiker som röstat hur i vilka voteringar kan de själva filtrera materialet.

Men då måste journalisterna veta att nätet ger möjlighet att presentera det som tidigare inte ingått i den vanliga journalistiska verktygslådan; databaserna, bakgrundsinformationen, materialet som reportern inte hann gå igenom och så vidare.

Klart att Las Vegas Sun skulle kunna presentera siffrorna på bara de mest försenade flighterna till staden. Men varför nöja sig med de när de kan presentera de genomsnittliga förseningarna på alla flighter.

Och är det någonstans där det finns mycket data så är det politiken. Det är frånvaro, det är voteringar, det är riksdagspolitik, det är landsting, det är kommuner och så vidare.

Framför allt är det här lokal journalistik. Läsarna vill veta hur deras lokalpolitiker röstar, både i kommunen och i riksdagen. De vill veta hur politikerna röstar i frågorna som berör deras kvarter och städer. De vill veta hur voteringarna stämmer överens med vallöftena.

Är Kalla Faktas första trevande steg på detta område med en databas över de folkvaldas frånvaro ett tecken på att mediehusen är på gång eller kommer de traditionella mediehusen tappa bollen, återigen, och se sig omsprungna av pigga entusiaster och nördar?

Smarta annonser

Tidningarna har fasligt svårt att få ut pengar i tillräckliga volymer från sina webbsatsningar. Hittills har de flesta lutat sig mot ett enda intäktsben, bannerannonser. Årets stora debatt har handlat om betalväggar och jag vet inte om någon är mycket klokare i dag än då. Men kanske, för det som händer i bakgrunden är att företagen inser att det finns pengar att tjäna på att tillhandahålla inte bara nyheter utan även information/data, underhållning och service. Men endast om man presenterar innehållet tillräckligt nischat.

Det behövs dock ännu fler intäktskällor, och de som existerar måste bli bättre. Det finns en framtid för banners, men de måste bli mer än bara passiva varumärkesannonser. Även om tidningarna utvecklar nya format, nya placeringar och relevansbaserade annonssystem är det till syvende och sist annonserna som måste vara lockande för att vi ska använda dem.

Och just ordet användbar tror jag är ett viktigt ledord för utvecklingen. Läsarna måste uppfatta att annonserna är användbara. De måste kunna agera utifrån dem. Till exempel genom att vara småbutiker, kanske till och med unika butiker som innehåller produkter som inte går att köpa i den ordinarie webbutiken (som en parallell till Trendwatchings iakttagelse om Limited Locations i sin läsvärda trendspaning för 2010). Annonserna måste självklart ha unika url:ar som går att spara som bokmärken och sprida.

3xsajt

Diversifiering

Om det finns något som papperstidningen är bättre på än nättidningarna så är det redigeringen. Det finns ännu inget som ens kommer i närheten av det detaljarbete som en redigerare eller tecknare kan lägga ner på en sida, ett uppslag eller en bilaga. Och där tidningarnas olika avdelningar kan se väldigt olika ut på papper är de fortfarande tråkigt uniforma på nätet. Ofta skiljer bara färgerna åt. Det är samma spaltbredder, det är samma typsnitt, det är samma storlekar, det är samma annonser, det är samma grafiska tilltal.

Men vill vi, egentligen, att mode ska presenteras på samma sätt som sport? Att opinion ser ut som näringsliv? Att recensioner ser ut som nyheter?

TV4 har kommit en bit med Nyhetskanalen och Fotbollskanalen till exempel. Aftonbladet har bland annat Sportbladet och Sofis mode.

Tidningarnas ökande arbete med att producera Iphone-appar, med sina hårda nischer och tydliga grafiska profiler, bör leda till att presentationen anpassas mer till innehållet även på de vanliga webbsajterna.

Green Mountain Coffee

Storytelling

Green Mountain Coffee är ett exempel på en växande trend av företag som helt ignorerar det traditionella marknadsföringstänket. I stället för att spendera pengar på annonskampanjer via traditionella massmediekanaler arbetar de i linje med principer från teoretiker som Seth Godin.

Produkten ska vara bra och intressant nog att få konsumenterna själva att berätta om den för sina vänner och bekanta. Det finns ofta en stark historia eller känsla kopplad till produkten eller varumärket som rätt målgrupp är intresserad av att tillhöra.

Ur en tidnings perspektiv är det troligtvis problematiskt att fler entreprenörer väljer den här långsammare vägen att växa. Men när till och med en jätte som Procter & Gamble ser vilka möjligheter det finns bör de nog bli rejält oroliga.

Ännu mer kaos

Om vi har lärt oss något så är det att vi inte vet. Det vi för tio år sedan trodde skulle vara stort i dag är troligen inte sant. Och i och med det att mediehusen äntligen börjar arbeta med nätet på nätets villkor kan vi vara relativt säkra på att det bara kommer bli mer kaotiskt och mer osäkert. Och det kommer bli ännu viktigare att kunna arbeta med nätet. Att leva nätet.

Pelle Sten är skribent på Same Same But Different och utvecklingsredaktör på SvD.se. Följ honom ända in i 2010 på Twitter eller Delicious.


2
Dec 09

01: Antwerpen, januari 2011

Medieåret 2009 närmar sig sitt slut och för dörren står ännu ett. Vad kan vi vänta oss av mötet mellan gamla medier och nya under 2010? Vi skribenter på SSBD kavlar upp ärmarna och ställer fram kristallkulan på bordet för att se vad som händer i mediernas förtrollade värld när nollnolltalet blir till tiotalet. Följ med oss på en ny 2010-spaning varje vardag fram till nyår!

“… so singe ich eine Lied für dich…”

Antwerpen. Mobiltelefonen durrar på sängbordet, men det är Spotifys alarmfunktion som väcker mig. Jag är knappast utvilad, men den sociala funktionen Geoshuffle gör mig som vanligt på lite bättre humör. Stelt sträcker jag ut en arm efter mobilen och sliter in den bland de varma hotellakanen. Uppenbarligen spelade en av mina vänner, Christopher, Nenas gamla poplåt 99 Luftballons senast han var på… få se nu, senast han var på Café Nero. Cafét ligger visst alldeles här i närheten, enligt Google Maps.

Jag visste inte att Christopher ens varit i Belgien. Han var barista utomlands under några år, precis efter gymnasiet, det vet jag, men i Antwerpen var han alltså så sent som förra året. I alla fall enligt Spotify Geoshuffle.

Jag ber Spotify göra en automatisk spellista över mina vänners mest lyssnade låtar med regeln att de måste ha varit i någon av Benelux-länderna någon gång samt att vi måste ha minst 20 gemensamma kontakter på Gmail. Det irriterar mig att den tar tiotalet sekunder att ladda, men spellistan blir vid en första anblick alldeles så där lagom kontinental. Först ut – det franska popundret Alizee med en gammal cover på Ella Elle L’a

Musikens energi hjälper mig upp ur sängen. Det är kallt för fötterna på golvet och jag tittar längtade tillbaka emot de bländvita lakanen. Jag viker undan ett par förhängen och tvingas kisa emot ljuset som strömmar in från stadens gator. Jag tittar långt efter en “Café Nero”-skylt och huttrar.

Det är januari på gatorna utanför. Året är 2011. Snön ligger grå på taken.

Jag väcker datorn ur sitt viloläge och möts av den text jag lämnade färdig i natt. Den sociala webben har växt till sig ordentligt på den europeiska kontinenten under hela förra året, men entusiasmen har ändå varit så där europeiskt utebliven. Eftersom Skandinavien varit något av a social hub för innovation och engagemang på webben under 2010, tack vare en utpräglad delar- och early adopter-kultur, så har jag för andra året i rad blivit inbjuden av det europeiska pr-nätverket i egenskap av föreläsare om de sociala mediernas roll för företagens kommunikation.

Men det här är tredje gången jag är i Belgien. På klassiskt pr-manér hade den lokala byrån som varit värd för årets konferens försökt ordna med lokal journalistintervju. Jag tog det med ro att ingen journalist dök upp, luttrad pr-konsult som jag är. Hela konferensen finns dessutom på webben som streamad video och delade presentationer – jag kan alltid korspuffa alltsammans i mina egna nätverk. Men en sak hade den belgiska byrån i alla fall lyckats fixa åt mig – en bylined article.

Vi har inte så mycket sådant i Sverige. Hos oss är debattartikeln fortfarande det traditionella sättet för olika intressen att få tala med sitt eget språk – på sitt eget sätt. En del kämpar fortfarande med sina företagsbloggar, men det finns en oförmåga bland många företag att faktiskt dela med sig av sin trafik. Och varför det ska vara så svårt att se till att pinga åtminstone de viktigaste sajterna? Why still no caring about sharing?

Artikeln behövde tvunget vara klar i dag, så istället för att dricka veteöl med glada EMEA-branschkollegor, så hamnade jag istället i skärmens bleka sken – hela natten lång. Min skrivuppdrag var att kommentera aktuella mediefrågor som hörts, synts och inverkat under det år som gått: 2010. Jag rullar dokumentet upp och ned. Mycket text; det är en märklig känsla att på morgonen läsa det som skrivits på natten.

Det durrar till från nattduksbordet och jag vet att det är min Google Calendar som påminner om att det är dags för dusch, utcheckning och taxi till flygplatsen. Den vet att jag väckt datorn ur sitt viloläge, så den vet att jag är vaken.

Jag tittar igenom vad jag har skrivit. Sverige och Finland har varit i ropet under 2010, förstås. Spotify har diskuterats – var är pengarna till skivbolagen, egentligen? – men ändå har inget lyckats rubba tjänsten, vars. innovationstakt varit konstant hög under året. Jaiku-grundaren Juri Engeström lanserade från Silicon Valley en serverbaserad identitet som ger användarna av OpenID-anslutna tjänster större makt över sitt egengenererade innehåll. Experterna förutspår ett uppköp från Google eller Yahoo! vilken dag som helst. Twingly har fortsatt att erövra tidning efter tidning globalt.

Webben gick igenom en del förändringar. Att de flesta webbplatser ska ha någon form av social component blev under 2010 comme il fault; istället blev det nya buzz-ordet för året swarm technology – alla webbplatser ska numera ha en swarm component, det vill säga funktionalitet som gör att ens vänner, ens utvalda “klan” med tillhörande beteenden och intressen, faktiskt påverkar vad du möter på en sajt med swarm tech.

Svärmtänkandet betonade vikten av att göra sig till en del av det sociala ekosystemet – i min artikel the social eco-system. Start-ups överger helt och hållet tänket om the holy launch och de allra mest framsynta företagen överger sin viral vanity, allt för att istället satsa på långsiktiga värden i forma av relationer och verksamhetsnytta. Faktiskt var året 2010 något av naturanalogiernas år; ett symbiotiskt samspel mellan olika biotoper i ett sammanhängande ekosystem i vilket dynamiken bäst liknas vid evolution – inte revolution.

När det gäller syndikeringsteknologier som Google Wave och Twingly Channels, så blev aldrig innehållet så fritt rörligt som många av oss först trodde. De social media naturals som aktivt delar och pekar vidare på nytt innehåll, de ökade heller inte i antal, trots att den totala digitala mediekonsumtionen ökade kraftigt. I artikeln kallar jag det för the connector stagnation effect. De som tidigt förtjänade sin plats i det sociala ekosystemet blev under 2010 än mer betydelsefulla i sina påverkarroller.

En av mina kollegor lyckas visa empiriskt att den sociala sfären på webben ännu så länge bara är ett fragmenterat nätverk – inte ett distribuerat, något som tvingar många social media evangelists att nyktra till en smula.

De traditionella nyhetsmedierna började under 2010 att intressera sig allt mer för det jag i artikeln kallar cyberlocal cultures, detta i takt med att vi påbörjat övergången från the hippie web – där alla älskar alla! – till mer selective virtual societies. Bilden av the attention economy problematiseras som the access economy och många entreprenörer börjar i slutet av 2010 intressera sig för att kapitalisera på att skapa och ge tillgång till betydelsefulla, exklusiva nätverk. Nyhetsmedierna granksade under 2010 några av de mest avvikande och ibland extrema kulturyttringar i dessa elitistiska sfärer och – vips! – en moraldebatt.

I moraldebattens spår började så rapporterna om ungdomar som drabbats av en sorts permanent skada på synapserna att dyka upp. I nyhetsmedierna kallas det för Ios, information overload syndrome. Kort därefter rapporterades om fler fall i fler åldersgrupper där symptomen visade sig vara en kraftig stresskänslighet, sömnbrist, krypningar, brist på empati, apati och yrsel:

“Sömnpiller ser ut att bli för 10-talet vad lyckopiller var för 00-talet,” konstaterar jag krasst i artikeln och där jag står framför skärmen på det kalla golvet funderar jag på om jag kanske drar den vinkeln lite för hårt? Jag kväver en gäspning och läser vidare.

Under det första halvåret 2010 drev mediemagnaten Rupert Murdoch en vildsint kamp mot sökmotorerna, vilket förvandlades till något av en anti-trend. Det talades mycket om dessa off-grid sites, men några effekter lät aldrig höra talas om sig.

Vill du surfa på din tv? Varför inte på ditt kylskåp? Den mest udda hypen under året var nog nystartade japanska SoTech, som fick ett enormt genomslag för sina digitala paneler med trådlös internetaccess. Precis som med klassiska Intel Inside, blev det under året trendigt med SoTechs köks- och hushållsteknologi. Många talkshow-värdar gjorde sig mycket lustiga över varför vi behöver brödrostar med internetuppkoppling, men skämtarna tystnade när antalet tillämpningar fullkomligt exploderade i samband med att SoTech på spektakulärt japanskt manér släppte sitt API här i slutet av oktober.

2010 blev knappast de traditionella nyhetsmediernas år. Efter ännu ett år av tidningsdöd närmar sig experterna nu försiktigt den smärtsamma insikten om att den totala kostnaden för att skapa nyheter helt enkelt är för stor. I Sverige, eftersom det varit valår, har heller ingen velat driva frågan om högre licensavgifter eller inkomstskattebaserad public service – även om en sådan diskussion sannerligen hade varit befogad!

Med det finns undantag; de lokala nyhetsmedierna. Med lägre lokala annonspriser kunde vi åtminstone i Norden se en allt tydligare trend, nämligen att lokalredaktionerna allt mer dragit ifrån riksmedierna när det gäller annonsintäkter. “I guess news, after all, is local,” skriver jag.

Lokalmediernas framgångar satte i gång tankar även hos reklambranschen som i the conversation age haft uppenbara problem med det faktum att köpta budskap har så låg trovärdighet, i synnerhet i förhållande till den egna svärmens tankar och åsikter. Men istället för att förlita sig på irrationella virala effekter, så talade Madison Avenue-folket under andra halvan av 2010 mer om hyper local advertising (HLA), en ny typ av extremt lokalt och individanpassad reklam – till stor del tack vare gps-teknologin i våra mobiltelefoner.

Låter det som 2010, frågar jag mig med vetskapen att jag knappast har tid att skriva om.

Jag huttrar till. En varm dusch, kläder, utcheckning och sedan taxi. Utanför hör jag städerskornas vagnar. Ur minibaren tar jag en juice och går fram till fönstret. Jag tar några klunkar och känner den kalla drycken i halsen och magen. Mina fingrar har en blåaktig ton, mina bröstvårtor är stela och på underarmarna står håret på högkant. Och där nere vid gathörnet, bredvid biografen med all affischering om den crowdsourcade skräckfilmen The Pact, där ser jag nu – Café Nero.

Jag hämtar mobilen och scrollar fram Christopher och jag kan se att han är uppkopplad på Facebook, MSN GEO och Skype.

Med stela fingrar på skriver jag: ”café nemo i antwerpen – värt ett besök? uttag för netbooks?”

En sekund, två sekunder, tre sekunder. Jag hinner sätta datorn i viloläge och slå på duschen. Fyra sekunder.

Blipp.

Christopher: ”helt klart. klockrent ställe för surf. u there? ”

Spotify spelar MC Solaar och jag ler åt det absurda i att Christopher och jag inte setts sedan gymnasiet, men att vi tack vare den sociala webben kan hålla mer än gott liv i vår relation.

Jag: ”yep, kanske – här på konferens nu”

Christopher: ”do it. sitt i hörnet vid fönstret mot gatan. posta en bild i min fotoram via msn geo plz?”

All right then, Christopher. Det får bli en snabb dusch. Ny dag, nytt år. Nya saker att testa – tillsammans.

Jerry Silfwer, alias Doktor Spinn, är redaktör på Same Same But Different och kommunikationsrådgivare på pr-byrån Springtime. Följ honom ända in i 2010 på Twitter.