2010 är ett svårt år. Valet gör att allt och inget kan hända. Men här är två spaningar som jag tror eller hoppas vi kommer att ha upplevt under året:
Broadcast-tv upplevde sitt första riktiga hot.
- Bred underhållning blev plötsligt inte lika relevant som förr. Slog inte lika hårt som det gjort. I stället började vi 2010 ana nischningens styrka. Det välproducerade och minutiösa tv-planerandet fick stå tillbaka för det simpla och lättillgängliga. Modebloggarna fortsatte att livesända från de exklusiva garderoberna där de testade kläder och bad om tips och råd. De drog nu inte bara 10 000 tittare, utan det dubbla och tredubbla. På en enkel telefonbambusing.
- Alex Schulman banade väg för en ny ZTV-era där alldeles för långa, tempolösa program sändes, men som ändå hittade sin målgrupp. Som inte kände konkurrerensen med broadcast-tv, utan levde och växte i en tv-frizon. Och på samma sätt som ZTV odlade några av våra största tv-profiler i dag kom webbtv:n under 2010 att göra detsamma.
- Liveprogrammen växte sig allt starkare. Allt fler såg hur lätt det var att sända live, och vilka poänger det fanns. Björn Falkeviks Sweet sunday web crunch skulle visa sig vara en föregångare med sin superbudget tv. Tre webbkameror, ett bildmixerprogram som, utöver att byta mellan webbkamerornas position, varvar med färdiggjorda inslag, ett gäng trådlösa mickar och en dator.
Det extremnischade, i Sweet sundays fall webb och teknik, nÃ¥r inga stora massor – ska inte nÃ¥ nÃ¥gra stora massor – men nÃ¥r _rätt_ publik. Den som aldrig skulle fÃ¥ ett favoritprogram i tv. Och framförallt – den vars Ã¥sikt aldrig hade fÃ¥tt plats i tv. I det livesända kan de delta i chatten, deras Ã¥sikter tas upp av programmets panel och vävas in som en del av programmet. Om det suckas och stönas i chatten kan programledarna raskt leda in i nästa programsegment. Vi skrattar 2011 Ã¥t hur gammeldags “Här i ditt liv” var som sÃ¥ enkelt hade kunnat justera upp tempot i direktsändning om de bara öppnat upp och lyssnat pÃ¥ läsarna i direktsändning.
Under 2010 poppade det upp allt fler nischade program. Veckoliga politikerprogram från gräsrotsorganisationer, dels i respektive parti och dels för respektive block. Fan-tv börjar egna varianter på Laul calling, allra mest inför bortamatcher. Man sätter upp provisoriska studios där det går och analyserar matchen både innan och efter. Eftersom de är partiska är det betydligt mer intressant än den stela, oberoende broadcast-tv:ns produktioner. Det var inte särskilt god kvalitet. Det var inte särskilt snyggt. Men det var engagerande och djupt nischat. Det räckte, på samma sätt som det räcker för många bloggare i dag att inte nå de stora skarorna.
Året då vi började innovera på riktigt med annonsmodeller
Efter att den redaktionella sidan experimenterat allt mer för att göra materialet relevant var det 2010 äntligen annonssidans tur. Det sociala tänkandet influerade allt mer och utvecklarresurser sköts över. Man började fundera över annonsernas läsvärde. Går det att göra dem lika intressanta som artiklarna? Går det att matcha till den grad att man _vill_ läsa annonserna? Att man söker upp dem, för att man vet att det alltid handlar om något som passar just mig?
Den sociala webben tog tag även i annonssidan och plötsligt fick vi annonsörer som var överlyckliga att veta att varje exponering var guld värd – den syntes ju för exakt rätt mÃ¥lgrupp. Webbannonseringen fick en välbehövlig renässans.
Och till sist några korta:
CC-licenser fick allt större fäste (men vi kom att kalla dem något annat)
Läsarna fick allt oftare skräddarsy sin egen tidning
Samarbetet mellan redaktion och läsarreportrar fördjupades
Ängsligheten för att inte skriva om allt började arbetas bort.
Och länkning blev gängse för alla medier, jämt.
Tags: Alex Schulman, annonser, blogg, länk, länkar, läsarreportrar, medie, sociala medier, webbtv, ztv
