Nyckelbarn

När jag ser tillbaka på 2010 är det med kluvna känslor. Det är så svårt när en upptäckt eller insikt används till både positiva och negativa saker.

Jag talar självklart om medieföretagens satsning på det som kom att kallas Key Sharepoint People, eller Key Sharers. Runt mars-april började man inse att de flesta mediekonsumenter inte alls fungerade som man kanske tänkt, att de läste till exempel nättidningar enligt gammal modell, att de tittade på förstasidan och letade efter rubriker som intresserade dem. Fler och fler räknar med att till exempel deras twitter-feed eller bloggrulle diskuterar och länkar till allt som är värt att veta, läsa, eller prata om, så man behöver inte skaffa sig koll själv. Och några litar man på och räknar med mer än andra; några användare som faktiskt läser och hittar allt, som kommer att filtrera och välja och sortera viktiga artiklar, roliga videor, fantastiska vetenskapliga framsteg eller bisarra olyckor.

Och det var dem som mediehusen nu ville satsa på. Ville hitta och utnyttja – eller ännu hellre skapa själva. Företag som ville sälja varor hade redan lärt sig att satsa på bloggare som marknadsföringsplats, och nu var det dags för varan Content.

Så mycket tid och pengar gick åt till att analysera antal följare, antal retweets eller pingningar för att hitta de personer som skulle ge störst spridning av artiklar och innehåll, så att man kunde försöka ingå avtal med dem. Ännu mer gick kanske åt till att försöka räkna ut hur man själv kunde skapa en Key Sharer, kunde skapa en person som redan från början hade avtal och kanske inga idéer om självständighet och frihet, och som skulle mata sina läsare och följare med rätt material.

Ibland funkade det bättre än andra gånger. Skapade Key Sharers blev nästan undantagslöst avslöjade och hånade – om det var någon som lyckades så vet vi väl inte det, eftersom de just klarade av att verka organiska och o-skapade. Även vissa värvade Sharers blev ifrågasatta. De som klarade sig bäst var i stort de som körde med öppna kort, som berättade att de fick en viss ersättning för att tipsa om de bästa artiklarna från en viss – eller flera – tidningar, och som därmed kunde behålla ett visst förtroende.  Som kanske också kunde ägna lite mer tid åt att leta när de fick betalt för det, och erbjuda större bredd och fler upptäckter. Så visst, det utvecklade och förbättrade för både delarna och deras följare.

Över lag fick dock medieföretagen inse att det inte går att skapa vad som helst. Funktioner och tjänster, ja. Men entusiasm och personlighet, nej. Man kan köpa in sig på en bit av det, men allt går inte att fejka.

Själv har jag under året bara länkat saker som jag vill. Och lite saker som vi gjorde på jobbet som jag tänkte att jag kanske borde. Och lite saker som kompisar gjorde. Och… ja. Jag gjorde det utan ersättning, i alla fall.

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
(100%) (0%) (0%) (0%)
3 buttar