”Bloggarna ta över nyhetsbevakningen? Nej, skulle inte tro det.”
Så tänkte jag för några år sedan, då en och annan webb-evangelist började viska om de eventuella förändringar som stod för dörren i det nya medielandskapet.
Idag har jag ändrat åsikt. Det gick väldigt snabbt, egentligen, eller åtminstone var det väldigt tydligt: det var nämligen två enskilda texter som blev droppen.
Så nu tänkte jag sälla mig till evangelisterna (som, i just denna fråga, numera redan har en rätt skön posse) och försöka övertyga dig om att bloggsfären faktiskt är ett reellt hot mot mediehusens kärnverksamhet.
Men först, varför kunde jag inte se att bloggarna skulle kunna komma att hota de etablerade mediernas nyhetsrapportering? Well, mina argument emot ”bloggarna tar över”-ståndpunkten, var ungefär dessa.
1. Bra journalistik kräver kunskap om research, samhälleliga funktioner och processer.
Så är det, naturligtvis. Men dels förändras samhället snabbt idag, information flyter i allt fler kanaler och gamla hållpunkter är inte längre aktuella, dels finns det massor med kvalificerade bloggare som har de här kunskaperna.
2. Bra journalistik kräver tid – mycket tid. Det är detta som är den verkligt stora kostnaden för bra journalistik.
Den gemene bloggaren har ett arbete eller en skola att gå till, och kan inte välja att jobba gratis istället.
3. Bra journalistik, bra som i granskande och grävande, har konsekvenser. Det är inte alltid kul i alla sammanhang att vara journalist, många tittar snett, fnyser, släpper inte riktigt in dig i samtalet. Andra gånger innebär ditt skrivande att du faktiskt drar på dig en hotbild – antingen genom att du stänger dörrar karriärmässigt utanför journalistiken, eller rent fysiskt genom att människor blir upprörda över dina skriverier. Och hör av sig.
Det är konsekvenser ingen ”vanlig” bloggare har anledning att ta.
Tills alldeles nyligen har dessa argument legat bloggarna i fatet, för min del. Men så hände något. Två bloggposter fick mig att ganska häftigt skifta fot.
Den första var denna, av Fredrik Wass, där han skriver om framtidens nyhetsmedier. Det är en insatt och smart artikel som gör det enkelt att se fördelarna i de lösningar han lägger fram.
Den gör det också svårt att se varför det krävs etablerade mediehus för att leverera detta.
Den andra bloggartikeln jag läste har jag tyvärr tappat bort, men den hade ett nyckelstycke som blev en ögonöppnare. Ungefär såhär löd den: ”De etablerade medierna har i åratal plockat in journalister som projektanställda eller vikarier, för att sedan sparka ut dem igen. Detta har lett till att det numera finns massor med friställda journalister som fått sin skolning hos de etablerade medierna, men inte har jobb. Det öppnar för att de själva startar sin egen journalistiska produkt på nätet.”
Riktigt, riktigt bra analys: den slår undan fötterna för två av mina viktigaste motargument pang poff.
Kunskap om research – check.
Risken för konsekvenser är mest relevant om du inte är heltidsjournalist, så – check!
Och när fjällen fallit från mina egna ögon, blir tecknen på att mediehusen faller som korthus just nu ännu tydligare. Sofia Mirjamsdotter skriver om varför ”riktig journalistik” kanske är en fras tradmedieförespråkare ska handskas varsamt med. Joakim Jardenberg lyfte för ett tag sedan upp den usla källkontrollen i många medier, SvD gjorde bort sig rejält med en artikel om spädbarns sovvanor och hanteringen av artikeln när felen uppmärksammades. Dagen ändrade sina uppgifter efter Jardenbergs artikel, och kommenterade det hela.Vill du ha mängder med tecken, kan en enkel googling ge uppslag.
Gör detta det till en självklarhet att bloggarna ska rädda ”den goda journalistiken” – hur du nu definierar den? Nej. Men det öppnar dörrar. Faller förtroendet för de etablerade medierna, blir steget upp till samma nivå mindre för den seriösa nyhetsbloggen.
Skulle bloggarna göra det bättre och inte innehålla fel, och inte använda de dramaturgiska greppen tradmedia gör? Nej. De skulle innehålla fel, men kanske korrigera dem snabbare.
Fyra viktiga styrkor bloggen har, som de traditionella medierna saknar idag:
1. Snabbhet
2. Insatthet
3. Subjektivitet
4. Interaktivitet
Dessa styrkor ligger till grund för bloggformatets popularitet och är en bra bas för en nyhetsförmedlande blogg på nätet.
Vad krävs då utöver detta för att en blogg ska kunna tävla aktivt med de etablerade medierna?
Jag tror att det räcker med två saker.
1. Hitta ett tillräckligt fokus.Här handlar det om att vara bredare än standardbloggen (enfrågeblogg), men smalare än dagstidningen. Fokus skulle kunna vara stockholmsnyheter, sport, näringsliv och liknande, men inte allt och inte bara ”fotboll”.
2. Bygg en redaktion med tillräckligt många medarbetare, som inte ska försörja sig på bloggen i första hand. Beroende på fokus behövs fler eller färre, men de måste dels vara intresserade av projektet (inte bara sig själva), dels vara beredda att lägga ett visst antal timmar i veckan.
Genom att ha tillräcklig bredd i rapporteringen, kommer många att intressera sig för innehållet. Genom att vara tillräckligt många som bidrar lite per skalle, blir det en form av kontrollerad crowdsourcing som inte kräver heltid av alla inblandade.
Visst kommer det att dyka upp problem på vägen, visst kommer det inte att gå som en dans hela vägen. Men faktum är att möjligheterna idag är så löjligt många och lockande, att de ensamma borde kunna utgöra den fyr av liv en grupp drivna upptäcktsresande behöver för att ro ett sånt här projekt i hamn.
Ja, det behövs intäkter, men en initial annonslösning borde kunna täcka utgifter för databasprenumerationer, drift och annat. Eller kanske en betallösning?
Bloggen kommer att utmana de etablerade medierna på ett mer kvalificerat sätt än idag: det är jag övertygad om. Det är jag inte ensam om: bland många, många andra som varit inne på ämnet finns till exempel Mikael Zackrisson.
Bo Hedin är rädd att journalistiken blir lidande om inte de traditionella medierna är med. Jag vill nog hävda att de är det, i och med att de utbildat de journalister som kanske gör detta. Det är bara att de kickade ut dem.
Andra skriver:
Polymeriska tankar undrade också över pedofil-rapporten, och kom fram till att TT:s artikel var uppåt väggarna.
Sänd mina rötter regn har också granskat artikeln.
En sajt helt hängiven granskning av medierna är Second Opinion.
Tags: bloggar, journalistik, mediehusen, nyheter
Jag förstår inte varför så många reservationslöst omfamnar subjektiviteten som en journalistisk kvalitet, och vill gå mot ännu större subjektivitet. Ett citat av dokumentärfilmaren Erik Gandini, intervjuad av Mattias Oscarsson, ringer ofta i mina öron nu för tiden:
“I Sverige finns det en överenskommelse om att det existerar journalistiska sanningar. Det där saknas i Italien. Det finns inget journalistiskt forum på tv för sanningar som inte är partipolitiskt bundna. Att Berlusconi alltid kan hävda att han är offer för konspirationer bygger på en idé om att det inte finns någon sanning – utan bara åsikter som är politiskt färgade.”
Vill vi ha det så? Ska journalistiken bli kampanjer och åsikter åt olika håll (förutom möjligen public service)?
Bäst att påpeka: jag tror inte att objektivitet är möjlig. Men jag tror det är bra att försöka sträva däråt i nyhetsförmedling. Det är sådana medier jag själv vill ha, som i minsta möjliga mån har politiska baktankar.
Bra att du tog upp detta. Min hållning i frågan fanns med i ett tidigare utkast av artikeln, men jag strök det stycket.
Jag anser att medierna/pressen tidigare ägde alla dessa fyra punkter jag nämner, inklusive subjektivitet, men att den numera har tappat mycket av detta. Punkterna härstammar från cirka 2005, idag har bloggen fler fördelar, medan de etablerade medierna i dag bjuder till exempel interaktivitet i mycket större utsträckning än då.
Hur som: subjektiviteten. Jag håller med dig, subjektiviteten är den av de fyra punkterna medierna inte ska omfamna.
Men, med detta sagt, så tror jag att medierna skulle må bra av att våga ha lite mer välunderbyggd subjektivitet i spalterna. Att en journalist resonerar och diskuterar en utveckling eller händelse utifrån egna erfarenheter och kunskap i en i övrigt rak artikel, tror jag skulle kunna tillföra snarare än förminska.
Inte alltid och gjort på rätt sätt, men åsikter och erfarenhet måste kunna tillföra oftare än bara i krönikor.
Hälsningar
Per
Problemet är i mitt tycke inte subjektiviteten i sig, utan hur den presenteras. Som jag ser det har nyhetsmedia alltid varit subjektiva, men skillnaden är att idag erkänner man det och redovisar i större utsträckning sin hållning.
Även public service har ju ett synsätt på världen färgat av deras uppdrag. men som ändå sällan redovisas öppet. Det är i mina ögon att lura läsaren. Då är det mycket bättre att säga att “vi står för det här, därför skriver vi/tycker vi det här”.
Hyllandet av objektiviteten som norm bygger på att läsarna skulle ha svårt för att tolka omvärlden. Jag tror precis tvärtom. Människor är väldigt duktiga på att genomskåda vinklingar och tendentiös rapportering. Det har gjorts studier på barn som visat att de inte alls har några problem på att t ex skilja på nyheter & reklam.
Däremot är det viktigt för mediehusen att de öppnar för debatt. Även om de eller deras skribenter står för en åsikt/tolkning, måste de släppa in motdebattörer och alternativa åsikter. Annars blir de snabbt helt ointressanta.
En sak du tog upp igår Sofia, som är en enorm kvaltetsfördel hos bloggmedia, är att inte behöva följa deadlines (ett ruskigt ord som jag ogärna använder). Man skriver inte för att fylla nästa upplagas utrymme, utan bara när man har nåt vettigt nytt att komma med. Det finns visserligen många som lever kvar i detta kvantitetsberoende även digitalt (stackare som twittrar segerrusigt: idag ska jag göra min tusende tweet!) men på sikt kommer det att öka kvalitén i nyhetsbloggar. Kanske även den mentala hälsan hos journalister.
Nyhetsmedier ska absolut i möjligaste mån redovisa sitt perspektiv och sina resonemang kring en publicering. För sådana finns alltid. Det är transparens och bra.
Däremot är inte subjektiviteten en kvalitet i sig i nyhetsförmedling. Du skriver att folk är bra på att genomskåda tendentiös rapportering, bra i så fall! Men det betyder ju inte att den tendentiösa rapporteringen är eftersträvansvärd. Tvärtom: Den urholkar förtroendet för att nyhetsmedierna går att lita på.
Ett exempel såg vi när Aftonbladet och SvD på nyhetsplats försökte vederlägga “Sverigedemokraternas lögner” efter publiceringen av Jimmie Åkessons antimuslimska debattartikel. Det var en förståelig reaktion – men resultatet blev inte särskilt bra. För läsaren såg det ut som om nyhetsredaktionernas mål i första hand var att skada SD – inte att utföra det som jag ser som huvuduppdraget för nyhetsjournalistik: att berätta det som är sant och relevant, utan att snegla på konsekvenserna.
Jag pratade lite om detta i Journalisten nyligen:
http://www.journalisten.se/artikel/21046/abs-sd-bevakning-urholkar-foertroendet-foer-journalistik
@Mikael Zackrisson -
@Niklas Orrenius – Jag har inte sett AB:s rapportering om SD-debattartikeln, men jag tycker nog Svd:s genomgång var bra. Det är väl bra att man granskar partiet, så som man ska granska alla partier och deras utspel?
Jag är inte så hemma på SD – det erkänner jag villigt – men är det inte så att problemet med SD är att journalisterna valt att inte rapportera alls om partiet under så lång tid, att de nu ligger långt efter kunskapsmässigt. Kan det vara därför rapporteringen blir mindre bra nu, tänker jag.
Men: Du skriver att tendentiös rapportering inte är bra i sig. Och det kanske jag kan hålla med om. Men frågan är var gränsen går mellan vinklad rapportering och tendendiös. Och går det ens att undvika tendentiös rapportering?
För oss som jobbar med webben är det t ex minst sagt tendentiöst när DN rapporterar om “Fiasko för politikernas bloggar – ingen kommenterar deras inlägg”. http://www.dn.se/nyheter/politik/minimalt-intresse-for-riksdagsmannens-bloggar-1.842552 Ändå hamnar det i vänsterkrysset på pappersupplagans förstasida.
Jag tror att det är mer eller mindre omöjligt att undvika sådan rapportering. Därför vill jag ha tydlig redovisning av reportrarnas egna ståndpunkter & åsikter. Skriver man en kolumn om politik tycker jag man bör redovisa var man står, åtminstone höger/vänster/grön/blå etc. Jag tror till och med att denna redovisning i sig kommer att få rapporteringen att bli mer sansad och nyanserad, det blir en sorts självsanering.
@Mikael Zackrisson –
Du håller “kanske” med om att tendentiös rapportering inte är bra i sig, och du tror inte den går att undvika.
Jag tror att det är jätteviktigt att arbeta för att undvika den. Kvalitetskraven på journalister höjs, och det är bra. Vi ska inte acceptera slaskig dåligt påläst journalistik. Läsarna kommer inte att göra det. Det är en överlevnadsfråga för massmedier. Vad ska vi ha dem till, om inte för kvalitetens skull?
Det där med att alla som skriver om politik bör märkas med politisk färg, det tror jag leder till ett Berlusconisamhälle där allt bara kan viftas bort som smutskastningskampanjer. Vi behöver inte fler åsikter i medier som flyger fram och tillbaka, vi behöver bättre berättelser och mer fakta så att folk själva kan bilda sig en uppfattning.
Det här med subjektivitet MÅSTE ju inte handla om politisk färg, det kan lika gärna handla om kunskap / åsikter som presenteras utan angiven källa – journalistens egna, alltså. Det är viss skillnad.
För mig kan subjektivitet bli en garant för motsatsen till ”slaskig, dåligt påläst journalistik”, den sistnämnda också en typ av journalistik som lätt döljs under objektivitetens filt.
Men det är en fin balansgång mellan relevant och opinioinsbildande subjektivitet, och därför kan det vara vettigt att undvika den så långt det går. Helst längre än idag.
Jag känner igen mig på beskrivningen. Jag frilansar och läser därför en massa vetenskap men lyckas bara kränga en bråkdel. Så jag använder bloggen för att lägga ut kul och intressanta nyheter om forskning som inte verkar platsa någon annanstans. Ibland tar jag mig också friheten att kommentera, eller snarare recensera.
Några inkomster verkar detta inte ge men det håller mig tämligen uppdaterad och jag har full frihet att bara skriva om det jag vill.
Vill skicka med en kommentar som inte rör den ovan väldigt intressanta debatten om subjektivitet.
Det är så att en annan sak glöms bort när man pratar om att bloggare ska ersätta de traditionella medierna.
Och det är det otroligt oglamourösa rutinarbetet. Sitta på kommunfullmäktige. Läsa diarier. Gå igenom handlingar. Kolla rapporter.
Är det troligt att någon oarvoderad bloggare kommer att avsätta sin fritid för att följa kommunpolitiken på nära håll? Tillbringa timmar med att läsa igenom landstingens och de statliga verkens diarier?
Det är oerhört tydligt att bloggarna drivs av passion och till viss del av nån slags narcissism (som inte alls behöver vara negativ, tvärtom). Men denna drivkraft kommer inte att räcka för att göra ovan nämnda jobb.
Jag frågar mig: vill vi ha ett samhälle där det bara är politikerna kvar på kommunfullmäktigemöten? Eller är det monotona, oglammiga journalisthantverket något som vi av demokratiska skäl måste värna?
Vill också med detta skicka lite kärlek till alla hårt arbetande lokalmurvlar som gör det här jobbet.
@Anna: Just de rutinkollar och diarielistor du nämner är sådana som det kan behövas journalister för att göra, av de skäl du nämner.
Fortfarande: Om ingen är beredd att betala för att någon ska göra det jobbet – vad händer då?
Jag sätter mitt hopp till Public Service, som jag tror kommer att få en än viktigare roll i framtiden, när det gäller den osexiga journalistiken.
@mymlan: Förmodligen har du rätt. Public service är en väg att se till att nån gör det, eller så kanske vi får en framtid med utökat lokalt presstöd för att rädda den typen av journalistik.
Samtidigt undrar jag vad det är för samhälle och attityder vi går mot – och själva underblåser. Där vi står oss själva närmast, gör det vi själva vill, men inte är beredda att lägga en slant för vårt gemensamma bästa.
Anna Lindberg: Jag tror, faktiskt, att bloggare kommer orka det också. Har vi inte redan sett hur stora delar av piratrörelsen gjort det?
Var det inte vad som hände med Maria Borelius? När en bloggare kontaktade Skatteverket för uppgifter?
Visst – du har en poäng i att jämförelsevis _få_ bloggare gör eller är villiga att göra det arbetet. Men med tiden (och det projekt Makthavare och Jardenberg sysslar med – Makten och öppenheten där man arbetar för att de offentliga uppgifterna ska bli allt mer digitaliserat) kommer även det att bli lättare och vanligare, tror jag.
Men tills dess kommer mediehus fortfarande ha pengar kvar för att avlöna murvlar att beordras ut bland dammiga diarier. Tror jag.
För övrigt är håller jag med Niklas här ovan. Eller ser iaf många poänger i hans resonemang.
Hans perspektiv diskuteras för lite i de här sammanhangen, tycker jag.
Emanuel: visst, det finns bloggare som orkar. Men allvarligt talat, hur många lokala nyhetsknäck görs inte varje dag av lokalmurvlar som gör just det här oglamourösa jobbet? Bloggvärlden är inte i närheten. Än. Och om den kommer dit är det bara att dra en lättnadesn suck. Då har vi ju inget demokratiskt problem.
Det har vi däremot om ingen vill göra det. Och ingen vill betala för det.
Jag vidhåller att de lokala journalisterna som gör det här jobbet är värda massor av kärlek. Och inte bara hot om att snart är deras arbete inget värt längre.
@Anna Lindberg – Jag är helt med dig på det. Att journalister ska ha kärlek för vad de gör. Men jag ser inte ovanstående som hot, utan hur journalistiken (som inte är en akademisk titel, utan ett hantverk) inte nödvändigtvis dör.
Murvlar gör jättejobb i dag. Och jag tror att de kommer att fortsätta göra det. Men att hur det organiseras kommer se annorlunda ut i framtiden.
Det är ju egentligen vad ovanstående handlar om. Att journalistiken kommer fortsätta, men drivas på annorlunda sätt (och av människor som kanske tidigare kallat sig “bloggare”)
@Anna Lindberg Visst har du en viktig poäng, men jag tror liksom Emanuel att det finns en hel del människor som skulle kunna tänka sig detta. Inte all sin fritid, men kanske tillräckligt. Tänk till exempel på volontärer inom sportjournalistiken – finns det verkligen ingen som bryr sig lika mycket om kommunalpolitiken som sport? I så fall har vi ett helt annat problem att tackla ;)