November, 2009


30
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 48

Den här veckan får ni en snabbvariant på veckobrevet, då tid är en bristvara så här i advent…

Först av allt vill jag rekommendera läsning av den här texten om Massakern på det fria ordet i Filippinerna.
Ett annat om än inte lika dramatiskt hot mot det fria ordet – här i Sverige – är FRA-lagen som träder i kraft på tisdag. För sent att stoppa, men inte för sent att dra tillbaks även om det kan ta tid. I veckan har det här uppropet spridits i bloggvärlden, där man kräver att Telia ska ta FRA-lagen till domstol.

Stora Journalistpriset har redan kommenterats här på SSBD av Per Torberger, och jag har skrivit några rader i Bloggvärldsbloggen. Vi har valt att kommentera just Årets Förnyare.
Jan Helin tycker föga förvånande att Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom skulle ha fått priset för Årets avslöjande. Kul är det också att i efterhand läsa Thomas Mattssons gissningar om vilka som skulle ta hem priset. Han tippade på Newsmill han…

Ett annat pris som delats ut i veckan är Scanpix stora Fotopris, och det gick till Niklas Larsson.

Men vilka journalister toppar när bloggarna själva får välja? Det kan man numera ta reda på hos Blogipedia som skapat en topplista över de populäraste journalisterna i bloggvärlden.

Diskussionen kring Murdochs betalväggar går vidare. Fredrik Strömberg skrev tidigare i veckan här på SSBD. Zackrisson skriver att Murdochs tokerier gynnar hans konkurrenter. Jeff Jarvis skriver om Murdochs Madness, men Seth Godin säger det bäst;

“You don’t charge the search engines to send people to articles on your site, you pay them.
If you can’t make money from attention, you should do something else for a living. Charging money for attention gets you neither money nor attention.”

Dagens Media har intervjuat Björn Jeffery, ny på Bonniers som strategiskt ansvarig för framtidsmedier. Enligt honom är det inte alls svårt att ta betalt på nätet. Det är ju redan bevisat att det går att tjäna multum på internet, frågan är vad man tar betalt för, och hur man gör det.

Dalademokraten minskar förlusten, och skär samtidigt ner 20 tjänster. Enligt tidningschefen Lennart Håkansson hoppas man klara personalminskningen utan uppsägningar.
UNT presenterar ett sparpaket på 40 miljoner, efter att ha tappat motsvarande 30 miljoner i annonsintäkter under året. Rekordförlust för tidningen.
Ännu värre ser det ut för Sydsvenskan som redovisar en förlust på 120 miljoner.
Och i takt med att tidningarna redovisar allt sämre resultat minskar också folkets förtroende för medierna. Det blir en svår ekvation att lösa, om man tänkt sig ta betalt för ett innehåll på nätet om vi inte har läsarnas förtroende. Störst förtroende har vi föga förvånande för Public Service.
Hans Kullin har skrivit en post om att hälften av svenskarna använder sociala medier, baserad på statistik ifrån Förtroendebarometern.

På andra sidan Atlanten lägger Washington Post ner sina lokalredaktioner.

Rasmus Fleischer har skrivit en lysande postning om konsertrecensioner. Läs, gör det!

Olle Lidbom skriver om The Blog Paper, bloggtexter tryckta på papper, ett projekt inte helt olikt Das Blog Papier, en idé som jag hoppas kunna utveckla under nästa år.

Interaktiv säkerhet som jobbar med att moderera kommentarer åt medieföretag inför dygnetruntbevakning. Bra där, säger jag som så väl vet att en debatt så lätt rinner ut i sanden om inte kommentarerna släpps fram inom rimlig tid.
Apropå kommentarer – här svarar experten Eva Fredrikson på frågan om vem som äger upphovsrätten till de kommentarer som publiceras på våra sajter.
Sen har Astrid Söderbergh Widding skrivit en text om kommentarer som orsakat en del ramaskri i bloggvärlden. Den är så dum så den är egentligen knappt värd att kommentera, jag citerar:

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Man får hoppas att hon hör till de sista resterna av det gamla gardet som fortfarande tycks tro att journalister på något sätt står över andra människor. Det är inte heller precis den här sortens kommentarer som ökar allmänhetens förtroende för journalistiken. Kanske gör hon en pudel om ett halvår, som Svante Nybyggars gjort i Dagens media i veckan.

En av mina favoriter i Bloggvärlden - Elisabeth Bäck, slutar på VLT. Trist för VLT, bra för Elisabeth hoppas jag. Framförallt är jag full av respekt för hennes skäl att lämna tidningen, som är att hon var rädd för att inte kunna upprätthålla den publicistiska kvaliteten i den snabba nedskärningstakten.

Medievärlden har i veckan haft fokus på SVT och Eva Hamilton, som här berättar om företagets framtid, och om sociala medier. Jag fick också svara på en enkät om hur jag tycker att SVT sköter sig i sociala medier, den finns att läsa här.

SVT Plus har i varje fall en Fan Page på Facebook, precis som tidningen Dagen och en rad andra medieföretag. Dagen började som bekant med en profilsida där man kunde bli vän med tidningen Dagen istället för som nu ett fan. Heidi Wold har skrivit ett gästinlägg på Mindpark där hon förklarar varför en Fan Page är bättre än en profilsida. (förutom att det inte är tillåtet för företag att ha profilsidor)

SvD.se länkar direkt till en sajt där man kan boka bord direkt när man läser deras krogrecensioner. Enkelt men bra för användarna, den här sortens användarvänlighet och nytta borde kunna användas i en lång rad olika sammanhang på våra sajter.

Magnus Höij har skrivit sex spaningar inför nästa år. Google tappar, Facebook ökar, tidningarna rasar och Reinfeldt börjar twittra, bland annat.
Lessig har pratat upphovsrätt i riksdagen och med Computer Sweden.

Sist – nån som känner igen sig?

Men nu är helgen vecka 48 definitivt slut.


27
Nov 09

Rätt låt vann – därför var det rätt att ge Stora Journalistpriset till Kinga Sandén

Igår landade Sydsvenskans utrikesredaktör Stora journalistpriset som Årets förnyare. Hon gjorde det i kamp mot Newsmill och Språktidningen.

Juryns val har mötts med olika reaktioner: på Twitter haglade gratulationerna tätt igår kväll, men bland annat på Mindpark är Joakim Jardenberg kritisk och skriver att Newsmill borde ha fått priset. Bland annat skriver han att de till skillnad mot många mediehus tar konsekvenserna av utvecklingen och att Newsmill kommer att ha mycket större betydelse för den framtida medieutvecklingen.
Dagens Media å sin sida har idag på sin sajt en löjligt tendentiös omröstning om “Vann rätt person”, där ja-alternativet är det löjliga påståendet ”ja, utan twitter ingen bra journalistik”: trots denna larviga formulering, har Newsmill i nuläget bara tre procentenheters försprång.

Men är Kinga Sandén rätt mottagare av Stora Journalistpriset? Jag törs påstå att det finns inslag av förnyelse som inte riktigt kommer fram i juryns motivering, som i mina ögon är viktigare än den förnyelse juryn nämner. (Juryns motivering: För att hon i realtid med hjälp av Twitter hittar svåråtkomliga källor och information i utrikesjournalistiken och vidgar världen för läsarna.)

För Kinga Sandéns rapportering via Twitter handlar om en perspektivförskjutning och positionsförflyttning som är väldigt viktig.

Till att börja med, perspektivförskjutningen.
När Sandén skriver (mer eller mindre) direkt om vad som händer och vad hon ser, suddar hon delvis bort sig själv som filter. Det handlar om direktsändning via text. Det innebär att Sandén frånsäger sig möjligheten att själv tolka, sammanfatta och koppla ihop olika händelser till en sammansatt historia eller berättelse. Vi som följer rapporteringen får dels en renare bild av vad som händer, dels får vi själva stå för sammanfattning och tolkning. Och det är viktigt att den typen av journalistik också finns.

Positionsförskjutningen, då.
Genom att Kinga Sandén finns allmänt tillgänglig på Twitter, både att läsa och att kontakta, dessutom mitt under rapporteringen, flyttas Sandén närmare läsaren. Journalisten slutar att vara en officiell förmedlare och blir istället en del i läsarens grupp. Nära, kontaktbar.

Allt detta möjliggörs av Twitter, men det är inte Twitter som är centralt, det är de möjligheter realtidsverktyget ger. Det tycker jag att juryn missar i sin motivering: ta bort ordet ”med hjälp av Twitter”, och motiveringen skulle lika gärna ha kunnat gälla ”Årets utrikeskorre” eller så.

Förnyelsen är filosofin, inte verktyget. Och det är den filosofin som gör att Kinga Sandén väl förtjänar sitt pris.

Sofia Mirjamsdotter har skrivit en kortare kommentar om Kingas vinst i Bloggvärldsbloggen, och innan pristagaren var offentliggjord skrev både Sofia och Emanuel Karlsten varsin text på Newsmill om varför Kinga var rätt person att få det prestigefyllda priset.


23
Nov 09

“Murdosoft” – Googles första riktiga konkurrent?

I dag kommer bekräftelser på det som vi har spekulerat om i några veckor – att det kan vara så att Microsoft är villiga att betala medieföretag, som Rupert Murdochs News Corp, för “exklusiva” rättigheter att indexera nyhetssajter. Tanken från Microsofts sida är alltså att nyhetssajterna ska stänga ute Google från sajterna och att Bing blir sökmotorn där du hittar träffar från de redaktionella sajterna.

Många ser det här som den yttersta formen av galenskap och visst kan man fundera över om det här är ett utspel för att få en diskussion till stånd med Google om att dela med sig av de intäkter som sökordsannonseringen ger, vilket är den största delen av Googles totala intäkt.

På många sätt kan man argumentera för att det här är något som nyhetssajterna inte har ett skit med att göra – det är en intäkt som genereras i och med annonsering på Googles sökresultatsida (eller distribuerat på andra ställen) och så långt är det sant och tidigare har alla diskussioner varit till synes futila. Men det finns en metod i den här galenskapen. Och för att förstå riktigt vad så måste vi titta lite närmare på hur Googles marknadssituation egentligen ser ut.

Google tjänar i dag lejonparten av sina pengar, som nämnts tidigare, på sökordsannonsering. En affär som bygger på en extremt stor volym och en avtalsmodell som är helt prestationsbaserad. Det kostar Google så ohyggligt lite för varje annonsvisning att det blir en god affär att ta betalt för klick. Den här volymen beror av en fullständigt dominerande marknadsställning, det finns i stort bara plats för en aktör på den här marknaden. Och volymen i sin tur kommer sig av att Google i många år har haft en helt överlägsen produkt. Alla “vet” att Google ger bäst sökresultat.

När Microsoft lanserade sin sökmotor – Bing – kändes det som ett typiskt MS-drag. Ungefär samma, lite sämre och en hel del för sent. Men Microsoft har något som ingen startup eller något källarföretag har – de har enormt mycket pengar. Och må vara att de inte kan koda en bättre sökalgoritm än den Google har men de kanske kan köpa sig ett bättre material att söka i än det Google har. Så, här kommer en tänkt agenda för hur man ska störta Google – och vet ni, det kanske, kanske kan fungera:

1. Microsoft lägger en kasse stålar på bordet

Google gör sisådär 150 miljarder i intäkter på annonseringen. Microsoft kan nog tänka sig att dela med sig en hel del för att få ta stora delar av den marknaden.

2. Mediebranschen går med på Bing-dealen

Mediesajterna avindexerar sitt innehåll från Google, sökresultaten finns bara på Bing. Bing ger dessutom medieföretagens innehåll högre ranking.

3. Medieföretagen blir marknadsavdelning

För att få en del av intäkten villkorar Microsoft att medieföretagen ska marknadsföra det faktum att medieinnehållet “bara finns på Bing” (Only On Bing!). En handfull stora medieföretag kontrollerar enormt stor del av branschen – så genomslaget blir massivt.

4. Användare som söker på Google märker att resultaten inte är lika roliga

Upplevelsen av Google kommer helt plötsligt att vara betydligt sämre än de var förut. Det kan starta en vandring över till en konkurrent med bättre materialbas. Och, återigen, då försvinner affären.

5. Google går åt pipsvängen…

Well…

OK, det här är en ganska enkel logik. Så, vad talar emot? En hel del – men mycket av problem är prislappsbetingade. Det finns en populär myt om att medieföretagen tjänar enormt mycket pengar på Google. Det är inte sant. Många medieföretag har en liten andel söktrafik och en än mindre intäkt från sponsrade länkar – så, det kommer inte att vara svårt att få mer cash up front av en kapitalstark part än från Google. Man ska komma ihåg att för många framgångsrika mediesajter började framgången före Google och var frukten av traditionell marknadsföring och produktkvalitet.

Många av de skäl som anförs mot att det här kan fungera tenderar att röra sig i skalan mellan nostalgi och blåögdhet. Det finns en tro på att nätet är en naturkraft som inte känner några ekonomiska regler – se till exempel slutorden i TechCrunchs artikel om den här frågan:

“Exclusive indexing goes against the Web’s inherent openness. Companies that try to curtail that openness don’t last long on the Web.”

Säger vem? Den som inte tror att varumärke spelar någon roll på nätet har fel. För den stora massan av användare – de som inte är nätexperter eller nätlibertarianer – är varumärke en trygg mast att surra sig till. Den institutionella trovärdigheten hos medieföretagen kanske är en chimär, men den är en väl spridd sådan.

Och på samma sätt är Googles osårbarhet en chimär. Den dag som Google är sämre än någon annan så försvinner marknaden snabbt. Och att inte “få” indexera innehåll från de starkaste innehållsvarumärkena på planeten är något som definitivt kan göra Google sämre. Från Googles håll säger man:

“Economically it’s not a big part of how we generate revenue.”

Och det är säkert sant – i någon form. Men om Google inte längre är bäst eller mest välbesökt – då spelar det ingen roll hur lite intäkter som genererades av just det här materialet. För, fråga dig själv, om det skulle finnas en sökmotor som gav bättre resultat än Google – skulle du då fortsätta använda Google?

Det finns krut i den här bössan. Mycket hänger på om “Murdosoft” får med sig resten av drakarna och om det här är allvarligt menat eller ett försök att få Google att dela med sig. För, det finns faktiskt en tänkbar marknadslogik bakom hur det kan ske. Och gladast borde väl alla SEO-konsulter bli. Tänk, en helt ny sökmotor att få optimera till…:-)


22
Nov 09

Veckan som gick – Vecka 47

Mycket Twitter på tapeten den här veckan!

Roligast, men absolut inte viktigast, var det nog när Dagens Media krasst konstaterar att hur “het” du är på Twitter handlar om hur många som följer dig och hur få du följer tillbaka. Många kommenterar och bloggar, men ingen nämnd och ingen glömd. Eller okej – en länk om ett rubrikmysterium.

Twitter som ny arbetsförmedling då? Brit Stakston på JMW sätter upp taggen #nyttjobb och plötsligt ser vi att Twitter för vissa branscher (medie- och webbbranschen i synnerhet) är en kanal som inte kan ignoreras vare sig av jobbsökare eller företag i jakt på talanger.

Brit förklarar ordet hashtag: “En hashtag är det ord man gemensamt väljer att använda i de tweets eller postningar man gör via twitter med prefixet #. Hashtags kan används under en kortare eller längre period. Den gemensamma märkningen av varje inlägg gör det dels lätt att följa alla tweets som görs i realtid dels blir de också sökbara och lätta att hitta även senare. En stor fördel är förstås att man ser allas inlägg, det vill säga även de man inte följer.”

Kanske börjar vi se att Twitter börjar spela roll på allvar för näringsliv, politik och nyhetsmedier? PR-bloggaren Brian Solis konstaterar:

“A recent study revealed 20 percent of tweets published are actually invitations for product information, answers or responses from peers or directly by brand representatives. Now we learn that Twitter users are actively paying attention to brands on the popular information network.”

Fast alla är inte lika sålda på det här med sociala medier, spana in Mats Odells sköna avslutningsreplik i den här IDG-artikeln.

På det ämnet verkar det som om en del verkligen inte vill förstå. Niclas Strandh berättar om en talande händelse i veckan:

“Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet.”

Niclas Strandh (mycket från SSBD-bekantingen denna vecka!) gör även en insats och lyfter fram alla bloggar han hittar i sitt Twitter-följe, håll koll för tips på nya spännande bloggar som du kanske missat?

Markus Welin kommenterar DN-krönikan “Man får vad man betalar för”:

“Jag håller delvis med Lindgren – det finns absolut ingen motsättning mellan journalister och bloggare. Bloggande är enligt mig ett komplement till journalistiken, inte en ersättare till den.”

Varumärkesexperten Micco Grönholm forstätter att tipsa om veckans nyttigaste tweets, intressanta för alla som har ett varumärke att fundera över. Apropå varumärken så har det ju varit blåsigt för Vattenfall också på webben. Och så förstås den märkliga historien kring varumärket The Pirate Bay, här kommenterat av opassande-emma.

Intressant trendspaning via Beta Alfa – 10 crucial consumer trends for 2010. Men frågan är om vi behöver vänta till efter årsskiftet – är vi inte redan där?

Jag tror att vi har pratat klart om smileys för den här gången. Sofia Mirjamsdotter summerar. Annars har temat för Bloggvärldsbloggen varit jämställdhet.

Bloggteamet Viskningar och rop vill bli fler – gärna kvinnor.

Tidningar vs Google? Det blir dråpligt när Nikke Lindqvist leker lite med Googles förslagsmaskin.

Det finns tydligen något som heter Mediernas Beredskapsråd, MSB. Det visste inte jag förrän jag läste det hos Anna Serner. Det är hursomhelst spännande med krisberedskap och kriskommunikation i dessa dagar då den sociala webben förändrar förutsättningarna för proaktivitet, kontroll och tranparens.

Per Torberger argumenterar för att nyhetsmedierna borde bli bättre på att bygga ut sin digitala närvaro. På egen blogg kommenterar Per sedan:

“SSBD skulle ha lyft rejält här under hösten, men publiceringstakten är låg. Jag och övriga skribenter har uppenbarligen mindre tid och eller lust än vi trodde. Det är synd, men kanske en naturlig utveckling att intresset för ämnet sjunker ju fler faktiska lösningar som presenteras (NYT börjar ju ta betalt på nätet 2010, KP började nyligen, till exempel).”

Guillou PO-anmäler Expressen. Är det inte läge att bara låta den här affären bero ett tag? Eller är det en proaktiv motoffensiv för att undergräva framtida drev i samband med utredningsresultat och annat? I vilket fall är han en rubrikernas man, Guillou.

Tv-journalisterna anfaller! Åtminstone på Twitter och Facebook, nya listor och grupper verkar dyka upp dagligen. Sofia Mirjamsdotter tipsar. Apropå tv-folk så ska TV4 nu bli bästa kompisar med Ericsson.

Lasse Bernfalk på Kristianstadsbladet undrar vem som ska ta ansvar för näthatet? Samtidigt tycker jag att den medmänskliga värmen på den sociala webben blir starkare för varje dag. Paradox?

Apropå hat. Vi har förstås alla hört eller läst om alla de tråkiga händelserna kring Vellinge. Vilken effekt har protesterna på webben egentligen haft? Svårt att säga, men kanske ett uppslag för medieforskaren Jesper Strömbäck att titta närmare på? Vi är i alla fall många som är intresserade.

Upphovsrättstänkaren Lawrence Lessig har varit på besök och Mikael Zachrisson rapporterar kärnfullt på VA-bloggen.

Joakim Jardenberg med fler går i taket när Bonnier väljer Episerver. Episerver är ett publiceringssystem som Joakim gör processen kort med här och här. Jag gillar annars ordet twexplosion, en sorts mindre men snabbare motsvarighet till bloggbävning.

Funderar du på att börja blogga eller vill du coacha någon annan att komma i gång? Bara att stjäla med stolthet från Björn Alberts utmärkta slajds. Kom i håg att kredda ordentligt bara!

Till sist: Medborgarrapportering, någon? Läs mer om iReport hos Mashable och spana in klippet nedan.


18
Nov 09

140 tecken som gagnar medierna

Det finns en djupt rotad vana i den traditionella medieorganisationen att hålla hårt i sina nyheter. Får du reda på någonting brännande, gäller det att gå fram varsamt för att nyheten inte ska spridas till andra medier innan du har hunnit publicera. Ett exempel på en metod som väl mest begagnas av kvällstidningarna är den så kallade kyrkupplagan, att man trycker en fejkad version av tidningen för att lura konkurrenten, som kan ha uppgiftslämnare på det egna tryckeriet.

Den här vanan är bra, eftersom den underblåser tävlingen mellan olika redaktioner att hitta de bästa nyheterna och att alltid vara vassast. Konkurrens när den fungerar som bäst.

Men det finns tillfällen då vanan lägger krokben. Ett sådant tillfälle är när det handlar om nyheter som är ganska allmänna, nyheter som inte är framgrävda av den egna redaktionen. Det kan till exempel vara information som kommer i utskick eller pressmeddelanden från kommuner och myndigheter – information som går ut till många redaktioner och alltså inte blir unika.

Problemet med sådana här nyheter som sprids brett, är att de ofta får ett väldigt litet värde för det enskilda mediet. Om det inte handlar om riktigt stora händelser, kan den allmänna kännedomen leda till att något som egentligen berör läsekretsen ganska mycket, får stå tillbaka för en egen nyhet som egentligen inte är lika betydelsefull. Medierna lever på att ha egna nyheter, och även om alla medier vet att deras innehåll måste beröra läsaren, tror jag att det många gånger finns en risk att bedömningen av nyhetsvärdet påverkas av om det är en egen nyhet eller inte.

Den här vanan att försöka hålla på sina nyheter till den betalda utgåvan, tror jag många gånger hamnar i konflikt med önskemål att publicera i snabba medier, som mikrobloggar, bloggar och kanske till och med nätutgåvor. Det är synd, för faktum är att en publicering på till exempel Twitter många gånger skulle kunna gagna det egna mediet stort. Idag fick vi ett embryo till ett exempel som hade kunnat bli stilbildande.

Det var SVT Rapports Mats Knutson som vid 14-tiden igårskrev att fp:s Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär. Hans tweet återsändes (retweetades) av mängder av andra twittrare (över hela världen, dessutom) – några timmar senare skrev någon att åtminstone 10 000 personer haft möjlighet att läsa Knutsons tweet (hittar tyvärr inte den tweeten).

Det här tycker jag är ett alldeles utmärkt sätt att rapportera. Tänk om Rapport gjort som många andra medier nu gjorde och följt upp Knutsons inledande rapportering med pusselbit efter pusselbit? Att Knutson, efter 30 minuter, hade kunna skriva att ”Lär känna Cecilia Malmström” och länka till ett 5-minuters inslag på SVT Play? Ytterligare en timme senare till ett inslag med en intervju med Bildt, Björklund, Olofsson eller kanske Malmström själv? Och så vidare.

Andra medier, som DN och Expressen, tweetade ut länkar till egna artiklar (DN länkade till och med till andra medier – strålande!), men jag har inte kunnat hitta liknande från Rapport (vid en ganska snabb granskning). Det enda som hände därifrån, var att Knutson fortsatte att skriva korta meddelanden om händelseutvecklingen. Och vid 18-tiden, tipsade om att man inte skulle missa Rapport-sändningen 19.30, då Malmström skulle kommentera.

Så Mats Knutsons hoppfulla inledning blev lite av ett magplask. Min visserligen ganska ringa erfarenhet av redaktioner, är den att det går att göra väldigt mycket på väldigt kort tid. Den redaktion som hade velat, hade därför kunnat bli nyhetsledande i dag genom att snabbt och smidigt stegvis följa upp utnämningen av Malmström.

Genom att skriva kortkorta referat och länka till artiklar som skrivs efterhand, skulle många segrar vinnas på en gång.

– rapporteringen skulle få stort intresse
– mediets varumärke skulle stärkas och intresset för detsamma öka
– antalet följeslagare på till exempel Twitter, läsare av en blogg eller annat, skulle öka och delvis bestå
– mediet skulle ha ett stort försprång gentemot konkurrenterna
– intresset från en person i centrum av nyheten, i dag Malmström, att medverka skulle sannolikt kunna bli större i och med mediets tydligt stora intresse i frågan

Över huvud taget, att utnyttja de 140 tecken som ges på Twitter för att förändra sin rapportering, sitt sätt att arbeta och den där inrotade vanan vore kanske inte så dumt? Det kanske till och med skulle få fler i de yngre målgrupperna att uppskatta traditionella mediehus mer?

Kanske gjordes denna rapportering i något medie, i så fall har jag missat det. Tipsa, så länkar jag.