October, 2009


5
Oct 09

TU skickar dubbla signaler när de lägger ner Medievärlden

I torsdags var jag på galamiddag. Det var tidningen Medievärlden och TU som delade ut priser till Årets Dagstidning. En galamiddag som påminde om en begravning. Var man såg såg man vita män med grånade tinningar i svarta kostymer. Dresskoden för festen var “black and white”, men det där med white var det bara Morris Packer från TV4 som verkar ha läst. När middagen var avslutad gick de flesta hem och lade sig, utom vinnarna som stannade kvar och firade med lite mer champagne. Jag hörde någon i baren som gnällde över att man var tvungen att betala själv, annat var det på tillställningarna förr i tiden, då flödade spriten.

Jag satt vid samma bord som Anders Ahlberg, Medievärldens chefredaktör som nu avgår, då TU beslutat att sluta trycka tidningenpapper. Han var lite bekymrad inför det kommande beslutet och talade om hur han försökt förklara att tidningen måste gå tillbaks till att bli en medlemstidning för alla, och inte prenumererad.

Jag har ofta skrivit om tidningen Medievärlden. TU:s branschorgan som gått från klarhet till klarhet sedan Anders Ahlberg tog över som chefredaktör för tre år sedan. En tidning som i mina ögon varit den enda i landet för seriös mediedebatt, kombinerat med bra reportage om branschen ur alla möjliga och omöjliga perspektiv. En tidning som lyckats kombinera granskande journalistik med humor.
Dagens beslut hade kunnat ses som något fantastiskt, om det varit så att TU helt enkelt förstått att nätet är framtiden, och fattat beslutet på grund av mod och framåtanda. Så är nu inte fallet. Papperstidningen läggs ner för att spara pengar.

Eventuellt försvinner också personal. Idag görs tidningen av fem personer inklusive Ahlberg, fem journalister som gör ett jättejobb med att hålla koll och sajten uppdateras flitigt, och håller koll på det senaste i branschen. På det görs varje månad ett pappersmagasin som är matnyttigt och modernt, som lyckats hitta en balans för att tilltala målgruppen – de äldre papperskramande tidningscheferna – utan att kompromissa med den granskande och upplysande journalistiken, och de har verkligen försökt bli en tidning även för folk utanför den innersta kretsen.

Dessa fem personer som med entusiasm och nyfikenhet inte varit rädda för att testa allt som är nytt – deras sajtomgörning var verkligen en orgie i widgets och nya tekniker – kanske inte helt igenom lyckad, men modig och allt skedde helt öppet.

Jag hör inte till papperskramarna. Jag tror att internet är en minst lika bra om inte bättre kanal för nyhetsförmedling in i framtiden. Men jag undrar ändå hur TU tänker här. Den stora målgruppen är (som Helena Giertta också påpekar) inte direkt internetgenerationen. De är män i övre medelåldern som helst läser sin tidning på papper, och flera av dem har säkert aldrig ens varit inne på Medievärldens sajt. Det märks inte minst på den relativt låga trafiken och den nästan obefintliga debatten i anslutning till artiklarna.
Medievärlden har gjort ett hästjobb hittills, för att ändå informera och uppdatera dessa grånade herrar om vad som händer i omvärlden, och vad som händer på nätet. Genom den utmärkta papperstidningen.

Så vad händer nu? Förutom att papperstidningen läggs ner ska även inriktningen på innehållet ändras. Tidigare har tidningen varit opinionsdrivande i branschfrågor. Nu ska den inte längre vara det enligt beslutet, utan endast ägna sig åt att granska medierna. Jag frågar mig hur man tänkt granska utan att därmed också skapa opinion?

Men jag hoppas att besparingen begränsar sig till papper och distribution, så att Medievärldens redaktion också framgent ska ha resurser, både att driva en bra ständigt uppdaterad sajt och att ägna sig åt djupare granskning. Det vore väldigt trist om tidningen övergick till att bli en skvallertidning likt Resumé eller Dagens Media. Som båda i och för sig har betydligt bredare bevakningsområden än de som Medievärlden har.

Tyvärr tror jag med tanke på tidningens målgrupp att det här beslutet är en dödsstöt för Medievärlden. Jag tror nämligen att bloggarna, som exempelvis vi här på SSBD med respektive egna bloggar, och Mindparks bloggteam, i kombination med Twingly Channels och andra nya verktyg för fördjupad diskussion och grupparbete på nätet redan ligger steget före när det gäller att driva mediedebatt och branschfrågor på nätet.

Och var har TU tänkt att debatt om yttrandefrihet, offentlighetsprincip och andra för mediebranschen viktiga frågor ska drivas?
På styrelsemöten i stängda rum? Ska Journalisten ensam driva de frågorna på ett lite bredare plan? Tycker TU att det räcker så?
En annan intressant fråga är ju vilka signaler TU skickar till sina medlemmar då de väljer att lägga ner tidningen i print, samtidigt som man kampanjar och satsar på att öka upplagorna för pressen och locka unga läsare att köpa papperstidningen.
I ljuset av det är det faktiskt inte bara lite pinsamt att Tidningsutgivarna inte klarar av – eller tror på – att ge ut en egen branschtidning.

Joakim Jardenberg har en del spännande idéer, som bland annat handlar om att Mindpark och SSBD skulle kunna driva opinion medan Medievärlden står för granskningen. Han spånar även på gemensamma annonspaket för bloggarna och tidningen. Och så föreslår han Axel Andén som ny chefredaktör. Ingen dum idé, inte alls.

Och så hoppas jag att nästa års galamiddag bli en något ljusare tillställning, präglad av framtidstro och entusiasm. Det kanske borde instiftas ett pris för Årets Affärsmodell? Att bytas ut mot Årets tryckeri, då TU nu visat att de inte heller tror på print.


5
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 40

I veckan hamnade jag i en liten ordväxling på Facebook gällande nyheter. Det var någon som var “sist” med att upptäcka Facebook Lite, och ursäktade sig lite för det. Och det slog mig med kraft att realtidswebben, som varit aktuell under veckan, har den stora nackdelen att många blir så rädda för att vara sist eller komma med gamla nyheter att många saker cirkulerar bara någon eller ett par timmar innan det blir stendött. Men de flesta är inte uppkopplade och har koll dygnets alla timmar. Bra nyheter kommer att ha publik inte bara idag, just nu utan också om ett par timmar, i morgon och kanske till och med om en vecka. Det finns alltid någon som inte hängt med, som inte haft koll, och jag tror att vi måste bli mindre rädda för att tipsa vidare om bra saker, även då vi kanske riskerar att vara sist på bollen.

Kanske är det lite utifrån ovanstående som SSBD:s veckobrev varit så populärt. Vi postar gamla nyheter. Ibland äldre än en vecka eftersom vi har publicerat när vi själva blivit varse, och tipsat om texter som ibland haft flera veckor på nacken. Och tro det eller ej – alla har faktiskt inte läst ens de veckogamla nyheterna.

Därför tycker jag att vi kan enas om att bli lite mindre rädda för att tipsa om sådant som är äldre än en timme. Vare sig det gäller bra tjänster, bloggposter eller nyhetsartiklar.

Med det sagt kommer här den gångna veckans händelser och snackisar i mediebranschen och mediebubblan på nätet:

Jag börjar med en fortsättning från förrförra veckan, nämligen bloggarnas granskning av nyheten om de 750.000 pedofilerna. Oscar Swartz har tagit det hela ett varv till. Det han kommer fram till är häpnadsväckande. Inte i sig. Men tolkningen som medierna gjort av siffrorna är det. Jag har redan kommenterat det hela.
Vad som är än mer intressant är att ingen av de medier (inte vad jag sett i varje fall) som publicerade nyheten i första läget har gjort någon uppföljning. Ingen har gjort någon rättelse, ingen har utvecklat eller hakat på den granskning som bloggarna gjort. Eller har jag missat något?

Många börjar ha förstått att också de “riktiga medierna” måste leva upp till en viss transparens. Expressen med Thomas Mattsson i spetsen gör ett gediget arbete med att förklara och diskutera sitt eget arbete. Inte minst under veckan som gått då diskussionen handlat om att visa bilder på fotbollshuliganer, om att Leif Kasvi börjarExpressen och såklart helikopterrånet. Också Martin Jönsson har skrivit om bevakningen av helikopterrånet.
Jan Helin har också börjat komma igång med sitt bloggande, och här skriver han om Aschbergs omdiskuterade blåsning av de politiker som bjöds på “mutfest”, allt för att avslöja hur korrupta svenska politiker är. Ett grepp som kritiserats, bland annat av Paul Ronge, som avslutar med ett intressant förslag:
“PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?”

Ibland behöver transparens inte vara krångligare än så här.

Sista länken gick till Sydsvenskan, och därmed tar jag också tillfället i akt att gratulera till priserna för Årets Redaktion och Årets Dagstidning, som delades ut i torsdags. Här är alla vinnarna, och såklart finns också mingelbilder från festen.
Tidningen Medievärlden passade på att testa att liveblogga från eventet med hjälp av tjänsten coveritlive, Axel Andén beskriver upplägget för andra intresserade.

Apropå priser och utmärkelser, Urban Lindstedt har skrivit hur man ska gå tillväga om man vill hamna på Internetworlds lista över de 100 bästa sajterna i Sverige. Och så har nomineringarna till Tidskriftspriset avslöjats.
Påminner också om tävlingen Årets Notis, där Andreas Ekström efterlyser lite hjälp.

Veckans stora nyheter på nätet har varit Google Wave och Twingly Channels. Då jag inte själv lyckats få någon invite till Google Wave överlåter jag åt andra att tycka till.
Twingly Channels har det skrivits massor om och mer lär komma i takt med att det tillkommer fler kanaler och inte minst användare. Den som har tid över kan gärna titta på den här diskussionen med Björn Falkevik, Mattias Östmar, Joakim Nyström och Björn Jeffery, som pratar om nyttan med Twingly Channels främst i början av videon.
Obligatorisk läsning för dig som inte orkar klicka på alla länkar är Anders Mildner – Poängen med att vara en röst bland många.

Och apropå att både Twingly Channels och Google Wave än så länge kräver invites har Johan Larsson, Digitala affärer, skrivit en intressant post om fyra tecken i tiden, där invite-hysterin är ett av tecknen.

Mindpark kör vidare med sin lista över de hundra viktigaste mediehändelserna under detta årtionde. Jocke har skrivit en utmärkt sammanfattning över veckans inlägg. Till mina egna favoriter hör Jockes egen betraktelse över branschen i samband med TU:s branschdagar, och Johanna Ögrens post om yttrandefrihet där hon minns 2001 då forumet Flashback stängdes.

Fokus har en intressant artikel om hur storföretag tystar medier. Fokus som får ny chefredaktör i Martin AhlquistKarin Pettersson lämnar tidningen för att bli kommunikationschef för Socialdemokraterna.

twitterloggaTwitters alla användningsområden är långt ifrån utforskade. Norran twittrar om husförsäljningar i sitt område. Hans Kullin har skrivit om Twitter som redskap i journalistiken. Han har också skrivit om hur det i år kommer att vara möjligt att följa Nobelprisavslöjanden via Twitter och andra sociala medier. På Kreafonbloggen en post om att Twitter blir vad man gör det till. På DigiSocial går det att läsa att ju mer vi twittrar, desto mer använder vi också mejlen. Där fick ni som trodde att e-posten var död…
Richard Gatarski har skrivit en utförlig text om hashtags, för dig som inte visste och vill lära dig mer om Twitter och hur det kan användas.

Sist tipsar jag om tre texter som väcker en del tankar, om branschens framtid.
The Future of Journalism.
Vad är den journalistiska produkten och hur har den förändrats?
Take a stand.

Veckans video blir denna, Microsofts vision om framtiden, närmare bestämt år 2019. Tipstack till Framtidsbloggen:


3
Oct 09

Realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid

Det händer mycket på nätet nu. Ni behöver säkert inga påminnelser, men kommer att få det ändå i det här inlägget. Och alla de här spännande sakerna som händer känns vid ett tillfälle eller annat som hela lösningen – eller delar av lösningen. Lösningen på vad, säger du? Lösningen på att få någon form av ekonomi i det här med medier på nätet. Men, för så mycket som jag älskar vad som sker, är jag inte helt säker på att vi kommer åt grundproblemet – nämligen att skapa det människor vill och inte bara vad vi kan ge dem. Tillåt mig tiden och platsen till en liten sammanfattning av vad jag ser som de stora strömningarna på nätet i dag - och hur de även sammantaget inte helt adresserar grundfrågan.

För det första börjar vi få ett grepp om den så kallade realtidswebben – eller nysswebben. Premiären av svenska Twingly Channels är ett exempel på hur vi börjar skapa publika tjänster kring den aktivitet som försiggår precis nu, eller precis nyss. Google Wave kommer att kunna förändra förhållandet mellan realtid och tidlöshet med sin ofantligt spännande teknik.

På andra håll sysslar man med förståelsen av material på nätet utifrån innehållet i sig – semantiken. Här finns allt från de som jobbar med ren ordförståelse till de som är lite slugare och jobbar med kontexten. Oavsett vilket så syftar det till att ge oss möjligheter att snabbare hitta fram till innehåll som är mer relevant, baserat på det faktiska innehållet och inte vad publicisten har sagt att innehållet är.

På ytterligare andra håll jobbar man hårt med att bygga intelligenta lösningar för att ge oss relevant information baserat på var vi är – positionsbaserade tjänster via GPS är ett område som formligen exploderar och utvecklare snubblar nästan över varandra för att kombinera ihop position med information. På mobilsidan ser vi allt från ganska rudimentära karttjänster till “förbättrade verklighets”-tjänster (augmented reality) där du använder din mobilvideokamera som ett gränssnitt mot omgivningen och får information projicerad över sökarbilden. Allt väldigt häftigt och Terminator-aktigt.

Som om det inte var nog så går nätet också emot det vi kan kalla gruppfiltrering – eller socialt sök – där åsikterna från de människor du är sammankopplade ger tyngd åt sökresultat. Vi låter alltså vår sociala kontext fungera som en algoritm på algoritmen. Något som gör att jag aldrig kommer att få samma sökresultat som du – utan vi får mer skräddarsydda resultat.

Men blir vi klokare?

Det försiggår en mängd olika, alla i sig, oerhört spännande saker på nätet just nu. Och alla, inklusive jag, blir lite till oss i trasorna över hur det ska kunna rädda medierna – eller, snarare, rädda mediernas intäktsmöjligheter. Men den senaste tiden har jag umgåtts med tanken på att vi faktiskt inte har kommit närmare problemdefinitionen – vi har bara samlat mer data på hög.

Låt oss titta lite på vad vi faktiskt får reda på, med hjälp av ny teknik – och vad vi fortfarande inte vet särskilt mycket om. Och låt oss låtsas som att vi är publicister – och vad det här ger oss:

Var? Vi vet var du är, det finns ett GPS-chip i snart sagt varenda maskin.
När? Självklart vet vi när du är där du är.
Vem? Hmm, här har vi lite mer problem. Vi kan ha en hyfsad bild av vem du är genom de sociala kontakter du har – men det är en beskrivning av din omgivning, inte av dig. Det är lite som att vi har kritmärkena på asfalten men inte själva kroppen.

    Men det är ändå en rätt fullödig bild vi kan vinna ut, inte sant?

    Nej, faktiskt inte alls. För vi vet inte varför du är där du är – när du är där. Eller vad du tänker göra. Och däri ligger själva kruxet, för “vad” och “varför” – parat med “vem” – är grunden till relevant information. Låt mig utveckla det här lite – det här är nämligen själva fundamentet för hur vi skapar medier och hur vi gör affärer på desamma.

    Mer detaljer i en lika diffus bild

    Att, ur ett publicistiskt perspektiv, få reda på var någon befinner sig ger oss möjlighet att föda den här personen med platsrelevant information. Om vi dessutom får reda på när ger oss möjlighet att filtrera det platsrelevanta till en ännu vassare mix. Med hjälp av information om vem du är – enligt kritmärkena ovan – kan vi dessutom ytterligare salta soppan med sociala filter. Men faktum kvarstår, vi vet fortfarande inte varför du är där du är – när du är det. Och vi vet inte vad du är ute efter.

    Om jag befinner mig på Stureplan kl 17.30 – är jag sugen på en slips eller en stor stark, på väg hem eller ut, ute efter en taxi eller på väg ner i t-banan? Realtid må det vara – men framtid är det inte. Och så länge jag inte aktivt berättar vad och varför jag vill något är jag bara en kropp i rörelse.

    Så här sa smartskallen Edna ErikssonTEDxStockholm, ungefärlig översättning:

    “Fråga mig inte var jag har varit, utan vart jag är på väg – för det är det enda som ligger framför mig.”

    (Hon pratade om livet i allmänhet och mångfald i synnerhet, men andemeningen är så jäkla bra.)

    Alla affärer görs i framtiden

    Och här kopplar man ganska lätt in i vad vi alla vet – att de som finansierar vår verksamhet är intresserade av framtid, inte dåtid. Annonsörernas affär ligger inte i dåtid och inte heller här och nu – utan i “om en stund” eller “längre fram” och de betalar oss för att hitta människor som kan tänka sig att göra den affären med dem. På så sätt har affären kring annonsering växt fram – exponera annonser för tillräckligt många människor, hitta några som gör affären och betala mindre för annons än vad man tjänar på affären.

    När Google svepte fram med sina textannonser var det egentligen samma sak – det är bara betalningstillfället som skiljer. En sökning på Google är att jämställa med en nischad medieprodukt, där läsaren exponeras för hyggligt relevanta annonser utifrån sin sökning – och den stora skillnaden ligger i att annonsören betalar i efterhand. (Något som möjliggörs av att Google inte skapar eget innehåll.) En sökning är det närmaste vi kommer ett “vad” i dagsläget. (Vi famlar fortfarande för att få reda på “varför” – men det är väl mänsklighetens gåta.)

    Vi måste vårda, belöna, vårda mer och belöna igen

    Om man slår samman storheterna från alla befintliga produkter – och de nya – så ger det oss en möjlighet att skapa annonsaffären som slår alla annonsaffärer. Men det kommer att ställa massiva krav på oss att:

    1. Hitta en affärsstruktur som gör att vi kan leva med prestationsbaserade intäkter.
    2. Klarar av att skapa ett tillräckligt bra erbjudande för att få konsumenterna att välja att vara med och berätta för oss “varför” och “vad”. Det här kräver stor samsyn mellan medier och annonsör för att kunna skapa tillräckligt starka skäl för att våra läsare ska ge oss förtroendet.
    3. Konstruera de tekniska system som gör det möjligt att sätta ut relevanta annonser i realtid, på ett sätt som vi alls inte gör i dag.

    För så här är det (skönt maktspråk, btw) – “var” och “när” är ren data, “vem” kan vi tolka oss till från omkringliggande data. Men “vad” och “varför” måste vi förtjäna rätten att få reda på. Och när vi både vårdar och belönar våra läsares förtroende kring den här frågan så kan vi nå hela vägen. Så, ta en liten anteckning om det här – att pungslå våra läsare på information utan att ge dem ett löfte är dömt att misslyckas. På riktigt.

    Det som händer just nu på nätet är spännande och det gör oss lite mindre efter – och lite mindre blinda – än vad vi har varit tidigare. Men vi är egentligen inte närmare att få reda på drivkrafter eller incitament. Så, realtid är inte framtid – bara lite mindre forntid.


    1
    Oct 09

    Testa Twingly Channels!

    Som vi redan berättat lanseras idag Twingly Channels, det nya sättet att ha koll på flödet.

    SSBD i samarbete med Mindpark har skapat den svenska Mediakanalen för dig som är intresserad av debatten om medier och journalistik. Vi försöker samla det mest intressanta och relevanta, och sorteringen görs också av läsarna, genom inlänkar, tweets och gillande. Det som användarna tycker är mest intressant hamnar alltså först i kanalen.

    Om du vill testa Twingly Channels går du helt enkelt till twingly.com och använder koden MEDIAJOURNAL för att registrera dig, sen kan du genast börja följa vår kanal.

    Vi tar också gärna emot tips på vilka flöden som bör finnas i kanalen, droppa en kommentar med dina önskemål!


    1
    Oct 09

    Den andra syndikeringsvågen

    Syndikering i webbsammanhang, vad är det?

    Få har väl kunnat undgå att fundera över vad RSS innebär. Vi ser de små ikonerna överallt och vi uppmanas att “prenumerera”. Vad det innebär är att ett oformaterat textflöde kan läsas i ett externt, oberoende program. Med andra ord hamnar nyheterna i en nyhetsläsare och mediekonsumenten behöver inte längre besöka sajten.

    Men i en värld där sidvisningar är viktigt för annonsörer och kringtjänstutvecklare, så är det kanske inte helt självklart för nyhetsmedierna att faktiskt syndikera innehållet bort från den egna sajten, in i nyhetskonsumenternas RSS-läsarprogram.

    Det finns anledning att fundera över detta denna vecka.

    Kanske får alla de där ikonerna ligga kvar på nyhetsmediernas sajter eftersom RSS ändå inte riktigt slagit igenom hos den breda allmänheten? För orkar vi ens tänka på konsekvenserna av mediesajter med noll besökare – trots extremt välspridda artiklar och krönikor?

    Vad vi kanske inte funderar över är vilken betydelse alla dessa små RSS-flöden har för hela den sociala webbens spindelvävsliknande nät. Och det trots att allmänheten ännu inte tagit RSS till sina hjärtan! I själva verket har RSS utvecklats till något av syret i många webbsociala kretslopp.

    Vad betyder det här för nyhetsmedierna på webben? Å ena sidan förlorar nyhetsmedierna sidvisningar, å andra sidan skapas en större träffyta och ett större intresse kring specifika artiklar och krönikor, vilket i sig skapar trafik till sajten.

    Det går att tänka sig att RSS-läsandet ökar i lagom maklig takt, samtidigt som nyhetsmedierna utvecklar upplevelsen på den egna sajten i samma takt som den ökande syndikeringen bidrar till trafikvolymer som annars skulle ha missats. Vilket skulle kompensera för den minskade direkttrafiken.

    Gott så. Men bara under förutsättning att teknikutvecklingen – eller ska vi kalla det för teknikevolutionen? – vore likformig. men det är den ju inte. Likt mutationsdriven evolution så tycks den tekniska utvecklingen ske i kraftiga omvälvningar snarare än långsamt i små, små regelbundna steg.

    I dag lanseras Twingly Channels. Idén är oerhört enkel. Istället för att RSS-läsningen sker individuellt, så erbjuds alla, inklusive mediekonsumenter som aldrig tidigare konsumerat nyheter via RSS, att ta del av andras skräddarsydda mediekonsumtion i olika ämnesspecifika kanaler.

    Låt mig ge ett exempel:

    Säg att du intresserar dig för utrikesnyheter. På Twingly Channels kommer det säkert att finnas en kanal för just utrikesnyheter – om inte annat kan ju du starta en själv! Genom att lägga till RSS-flöden från olika källor; nyhetsmedier, bloggar och skräddarsydda söksträngar, så samlas allt i en enda kanal.

    Och inte nog med det, genom att tillsammans med alla andra läsare i kanalen värdera de enskilda nyheterna/postningarna i kanalen så skapas ett flöde filtrerat inte enbart på källa, utan även på läsarbedömd relevans. Nyhetsmedierna har ju redan gjort sin nyhetsvärdering, bloggarna har gjort sina engagemangsprioriteringar och kanalredaktörerna sin filtrering. Twingly Channels tar till vara på alla dessa värden och tillåter kanalens ambassadörer att addera ytterligare ett värde, nämligen socialt genererad relevans.

    Om du gillar SSBD och är intresserad av den svenska debatten om framtidens medier och journalistik,
    då finns all anledning för dig att genast börja följa den kanal på Twingly Channels som samlar just relevanta blogginlägg och tidningsartiklar i ett flöde. Och för den som funderat på relationen mellan SSBD och Mindpark kan vi nu visa att vi inte på något sätt försöker motarbeta varandra, då vi driver denna kanal i samarbete, med Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg som ansvariga för flödet i mediekanalen.

    Hur ska nyhetsmediernas sajter kunna tävla med detta?

    Nyhetsmedierna tävlar i praktiken med sitt eget innehåll. Dessa RSS-kanaler har olika kanalredaktörer som tävlar och konkurrerar emot varandra om prenumeranter, vilka ämnen som växer fram avgörs via organisk användargenererad tillväxt och bloggarna, givet den kultur som råder på den sociala webben, kommer snarast att vilja ha sina RSS-flöden distribuerade på så många kanaler som möjligt.

    Axiomet är att nyheter, liksom musik, film och idéer, vill vara fria. Låser vi in dem, undanhåller vi dem från den allmänhet vi vill nå, hur ska vi då kunna nå de mål och de visioner vi har?

    Twingly Channels lanseras alltså idag. Många early adopters betatestar redan Google Wave, en teknologi som sannolikt kommer att innebära ytterligare syndikeringseffekter. Har landets webbredaktioner funderat över konsekvenserna? Det finns en oerhörd kraft att utvinna för de framåtblickande nyhetsmedier som accepterar och anpassar sig till den nya medielogiken.

    Eller kommer den andra vågen att ta de traditionella mediernas webbredaktioner på sängen?

    /Jerry Silfwer
    Jerry Silfwer är kommunkationsrådgivare på Springtime och skriver om PR och kommunkation på Doktor Spinn. Följ honom gärna på Twitter.