October, 2009

Nytt / Veckan som gick — Jerry Silfwer — View Comments
11
Oct 09

Veckan som gick – Vecka 41

Tidningsbaronen David Montgomery tycker det är dags att pensionera chefredaktören och istället tillsätta någon som kan kommersialisera verksamheten. Jan Helin får kritik, liksom Helena Giertta – som dessutom passar på att kalla webben för ett komplement till papperstidningen. Det blåser också lite kring Thomas Mattsson, men det verkar vara en strategisk fajt han själv startat. Eller? I alla fall jag har svårt att hänga med.

RvdB daskar till med att kalla Expressen för mediernas McDonald’s. PR-konsulten i mig undrar vad McDonald’s tycker om det?

Veckans megapost tillhör nog Per Torberger, som går igenom sina tankar om den nya journalistiken och dess förutsättningar. Det kan knappast sägas vara ont om goda förslag och resonemang. Och kanske borde vi även fundera över vilka benämningar vi slänger oss med?

Spotify fortsätter vara intressant i sammanhanget. Även fast det handlar om musik är det många som sneglar på deras företagsbygge, affärsmodell och marknadsföring, kanske just eftersom det är det närmaste vi i Sverige kommer en framtidsmodell som ser ut att kunna fungera. Och det finns indikationer på att de tjänar pengar också. Eller hur var det nu? Noterbart är i alla fall att det det inte bara är lilla Sverige som nyfiket tittar på.

Mest förvirrat (men i hård konkurrens av mycket annat) i veckan är kanske siffrorna om att tidningsbranschen mår jättebra. Med lite mer pengar i lönekuvertet till landets journalister så kan vi nog somna om och glömma bort det här med kriser och nya affärsmodeller och annat. Kanske får mediebranschen generellt se upp och akta sig för att bli högfärdiga?

Pelle Sten föreslår att nyheterna ska wikifieras. Ur det perspektivet är det intressant med projekt som Wikia, men det är nog ingen underdrift att säga att utvecklingen ännu är i sin linda.

Sofia Mirjamsdotter har samlat veckans bloggande om alla hjältar där ute – låt dig inspireras!

Veckans stora mediehändelse måste sägas vara norrmännens kortslutning, det vill säga Nobels fredspris till Obama. Eller som Niclas Strandh skriver, #fail:

“Obama är idag inte Barack Obama utan USAs president. Det är hans viktigaste identitet. Alltså ger man fredspriset till USAs president.”

Vi gillar Obama och vi gillar Nobel, men det här var nog inte en bra idé.

Men generellt gör nog många samma spaning som Per Åström; de sociala medierna spelar en roll, som när den kollektiva kunskapen om den andra nobelpristagaren manifesteras på webben bara minuter efter tillkännagivandet.

Kalla Fakta publicerar en databas med uppgifter om makthavarna och skapar därmed en sorts interaktiv journalistik av ett slag vi inte varit bortskämda med tidigare. Det hela för tankarna vidare till projektet Makten och öppenheten och till vilka sätt som den här typen av transparens skulle kunna utveckla journalistiken ytterligare?

Valet närmar sig. Partierna börjar bli bättre på att förstå att kraften på den sociala webben handlar om att skapa relationer mellan individer horisontellt. Centernätet, fackligt Collected och Netroots är tre exempel på initiativ som bygger ihop gräsrötter ackumulativt över tid, men det kan vara för sent för sådana långsiktiga satsningar vad valet beträffar, samtidigt tror jag att risk föreligger att flera partier ändå kommer att kampanja sig till döds på den sociala webben istället för att lära sig av virtuoserna på den politiska webben, piraterna.

Men även Piratpartiet med Rick Falkvinge i spetsen har problem, fast av helt annan karaktär. FRA-frågan till exempel, den lever, men hur ska de lyckas blåsa liv i opinionen ytterligare en gång? Det kommer sannolikt att bli svårt denna gång, eftersom kraven på en ansvarsfull breddpolitik varvat med en mediemättnad sannolikt kommer att isolera partiets länkkraft till “de egna bubblorna” på den sociala webben.

Men vem vet? Kanske kan Lissabonfördraget som ser ut att bli verklighet se till att andranamnet på piraternas lista, Amelia Andersotter, får ta piraternas andra mandat i parlamentet samtidigt som kanske The Pirate Bay-målet eller någon ny lagstiftning kan förmå att väcka den sovande björnen – ännu en gång. Kanske, kanske inte.

Sedan har vi det här med att Medievärlden lägger ner och kapitulerar. Eller vänta nu… Det är inte alls en kapitulation, utan en logisk evolution där papperet läggs ned och hela tidningen flyttar ut på webben. Hursomhelst, trots märklig förändringskommunikation så mottar nye chefredaktören Axel Andén bara värme från den sociala webben.

På temat udda mediehändelser hamnar ändå mediekarusellen kring att Ulf Larsson vill begravas med sina hundar.

Många av er som läser var med på Sweden Social Web Camp i somras. Ännu några fler önskade att de var med och ytterligare några har åsikter om det hela som fenomen. Alldeles oavsett, så har Tomas Wennström nu satt ett datum för SSWC 2010. Till dess – här har du boken.

Ett fall av bloggmobbing har polisanmälts i Göteborg.

Veckans provokation på den sociala webben står nog Philip Wildenstam för.

I kölvattnet av Fattigbloggen och olika initiativ på den sociala webben för hemlösa, så kanske vi inom de närmaste veckorna har ytterligare ett par mediecyckler om Fattigsverige framför oss. Det är en viktig diskussion och låt oss inte glömma att den sociala webben älskar för samhället obekväma röster. Det gäller bara att de har de medel som krävs för att komma till tals.

Förra veckans raket Twingly Channels har den här veckan fört en stillsammare tillvaro. Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg startade upp en mediekanal och jag själv en PR-kanal, men frågan är hur svårt det kommer att bli att förmå människor att konsumera sina nyheter på Twinglys sajt – har vi i Sverige tillräckligt med trafik för att motivera starka och trafikdrivande lokalkanaler utan syndikeringsmöjlighet?

Jag vill avslutningsvis vilja lyfta fram Kristofer Björkman som i en postning avslutar med att kallt konstatera:

“Faktum är att jag längtar till den dagen vi slutar tala om räckvidd.”

Jag med.

P.S. Får jag komma med musiktips i det här veckobrevet egentligen? Jag gör det i alla fall: Det här veckan berörs jag av Melissa Horn med underbart vackra tiden-står-still-när-jag-lyssnar-låten Lät du henne komma närmre.

Nytt / journalistik — Julia Skott — View Comments
8
Oct 09

Att vara unik och egen, precis som alla andra

Jag står uppflugen på en sliten stege, och ber en stilla bön om att jag inte ska välta och ta med mig dussinet andra fotografer och kameror i fallet. Rummet är varmt, kvavt, packat med journalister som alla väntar på att Peter Englund ska komma ut och tillkännage årets litteraturpristagare. Vissa kom redan vid nio för att muta in sin plats.
 
Alla kommer vi att få ungefär samma bilder. Lite olika vinklar, men över lag samma bilder — och med mycket blixtar och andras utrustning som stör. De som har bäst läge står alla precis bredvid varandra, så det lär inte bli någon enorm variation på vare sig stillbilder eller rörligt material.
 
Både framme vid rinkkanten och medan jag väntar på min tur för intervju hör jag i princip samma frågor om och om igen. Och Englund ger samma svar, om än på ett väldigt trevligt sätt. (Jag råkar vara ett av undantagen, eftersom jag gör vinkeln “Uppsalabon Peter Englund gör premiär”. Frågar alltså hur han tog sig hit, hur han firar ikväll, och om han hade en post-it på insidan av dörren så han skulle veta åt vilket håll han skulle vrida handtaget.)
 
Över lag bör de flesta redaktioner ha ungefär samma material att handskas med under eftermiddagen och resten av veckan. Samma innehåll, samma bilder, samma klipp. Ingen exklusivitet för fem öre.
 
Men nästan alla var där. Alla var där för att få “eget” material. De hade kunnat köra en byråtext och byråbilder, och antagligen hade ingen förutom kanske väldigt närsynande kolleger märkt det eller brytt sig. Den eventuella rädslan för att råka köra samma bild som någon annan blir nästan fånig när alla ändå har smärtsamt snarlika bilder. Det skulle lika gärna kunna vara samma två-tre foton som går i alla tidningarna.
 
Men ändå var nästan alla där. I tider då allt ska skäras ner, rationaliseras, köpas in och förenklas, var så många av de stora drakarna där. Skulle absolut satsa reporterkraft.
 
Varför? Vad är det för tänkt Benjaminsk aura vi plötsligt förläner bilder och intervjufrågor, att de ska vara i original och de ska vara illusoriskt egna och exklusiva, när det gäller vissa tilldragelser? Varför skulle en kopia, en av många likadana, då plötsligt inte duga när den så gärna duger annars? Hade man inte kunnat köpa in både text, bild och webb-TV, och kanske använt de reportrarna till något annat istället? Vem skulle märkt skillnaden, vem skulle tänkt på den förutom alla klubbarna för inbördes beundran och bestörtning?
 
Jag säger inte att man borde ha gjort det. Bara att det är intressant att fundera på vad det är som händer när femtio journalister står och brottas och vinglar och svettas, i väntan på ett dörrhandtag som vrids om. 
 
(Förhoppningsvis lyckades någon få bilden jag precis missade medan jag tråcklade mig ner från stegen, på Englund som håller kanslisamordnare Odd Zschiedrich i handen när han leds genom folkmassan till intervjuer. Den var väldigt rar.)
Analyserande / I praktiken — Pelle Sten — View Comments
8
Oct 09

Wikifiera nyheterna

Dagens nyhetspublicering på nätet utnyttjar inte mediets möjligheter särskilt väl. Inspireras av Wikipedia.

Vi som jobbar på mediehusen ger inte läsarna särskilt bra verktyg för att få en bra överblick över ett nyhetsskeende. Vi överlämnar åt läsarna att själva avgöra vad som är relevant. Hur hänger nyheterna ihop? Det överlämnar vi åt läsarna att försöka pussla ihop själva. Inte konstigt att läsarna inte anser att journalistiken är värd att betala för.

Nyhetspublicering innebär en strid ström av fristående artiklar. Och det är inte särskilt konstigt att det blev så här. Så har ju tidningarnas nyhetsarbete fungerat under mer än hundra år. När nätet dök upp tog de flesta nyhetstidningar sina existerande modeller och applicerade dem på det nya mediet.

Nyhetsflödet är enormt, men kontexten saknas. På sin höjd har en redaktör eller ett system länkat till tidigare publicerade artiklar som är mer eller mindre relevanta för den aktuella artikeln. Detta är ett expansiv bransch med flera olika system som mer eller mindre automatiskt föreslår relevanta länkar till andra artiklar. Frågan är om inte detta är en överkomplicerad lösning som i första hand går att ta betalt för eftersom det leder till fler klick på sajten, vilket i sin tur är något som annonsavdelningen kan sälja på.

Varför inte tänka om hur vi hanterar nyhetsskeenden? Kanske kan journalistiken bli mer relevant om vi utgår från en grundartikel (en wiki-artikel) som byggs ut efter hand som saken utvecklas, i stället för att ständigt behöva upprepa grundfakta. Om artikeln blir för lång kan utvalda avsnitt lyftas ut och bli egna artiklar.

Fördelen med wiki-modell är att läsaren får en bättre överblick. Det blir tydligare vad saken gäller och vad som hänt sedan jag senast läste om den.

Matt Thompson är en amerikansk journalist som forskar på just detta med wikifierade nyheter. Han listar ett antal råd för mediehus som vill utveckla sin journalistik, varav jag tycker att de här är de viktigaste:

  • ”Don’t ’win the morning.’ Win the story.” Alltså skapa journalistik som kan leva kvar och vara relevant veckor, månader efter att den publicerats.
  • ”Give people a starting point online.” Bakgrunderna vi sammanställer är viktigare än vi tror. Ge dem en framträdande plats.
  • ”Track the unknowns.” Vad är det vi inte vet om ett visst ämne? Var saknas det fakta?

Googles Marissa Mayer har också argumenterat för en wiki-inspirerad förändring av hur journalistik publiceras på nätet. När hon vittnade inför den amerikanska kongressen angående journalistikens framtid sade hon bland annat:

”Consider instead how the authoritativeness of news articles might grow if an evolving story were published under a permanent, single URL as a living, changing, updating entity. We see this practice today in Wikipedia’s entries and in the topic pages at NYTimes.com. The result is a single authoritative page with a consistent reference point that gains clout and a following of users over time.”

En annan orelaterad men inte oviktig fördel med wikifierade nyheter är att statusen på rättelser höjs. Som det fungerar i dag, om en tidning mot förmodan publicerar en rättelse på nätet, kommer de som redan läst artikeln inte se rättelsen. Här kommer den alltid finnas närvarande.

Tidningar som väljer att samla sin kunskap kan konkurrera om läsarna med Wikipedia utan Googles artificiella stöd, det vill säga Google News-presentationerna i söklistorna.

Ett problem för en nyhetstidning som jobbar med ett wikibaserad publiceringsformat är att de måste kunna variera sitt tempo. Mitt förslag är att kombinera långsiktigt nyhetsarbete i wikiform med livebloggar för direktrapportering och kunskapsbloggar för att skapa kontaktytor mot läsare, det vill säga nyhetskällor. Kanske mer om det i ett kommande inlägg.

Mer läsning:

Kristofer Björkman tog det ett steg längre i december och uppmanade till öppna wikis.

Analyserande / Nytt / journalistik — Emanuel Karlsten — View Comments
7
Oct 09

Högfärdighet är det största problemet för journalistiken

Det har varit intressant att läsa reaktionerna kring nyheten om att Medievärlden lagt ner sin papperstidning. Hur olika aktörer reagerat säger väldigt mycket om hur vi ser på tidning och framtid.

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver på mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter

Analyserande / Nytt — Mikael Zackrisson — View Comments
6
Oct 09

Sociala medier handlar inte om pengar – är det därför företagen inte fattar?

Sociala medier har utan tvekan blivit buzzordet nummer ett nu. Men nästan för mycket, jag kan knappt ta frasen i min mun bland det ickefrälsta utan att få konstiga blickar längre.
Tjatet om sociala medier håller på att stå folk upp i halsen. Samtidigt krisar tidningarna, medan mediesajterna inte heller få ordning på affärerna. Inte ens sociala mediefenomen som Twitter och Facebook gör stora affärer av trenden, utan beskylls snarare för att vara de nya bubbelbolagen, tio år efter de förra.

På det lokala planet svämmar mejlboxen över av erbjudanden från pr-folk och konsulter med erbjudanden om “hur du kan tjäna pengar på sociala medier”.

Det är rätt olyckligt, för även om det finns mycket att tjäna på att förstå de sociala medierna och fundera på vad de innebär för ens företag eller organisation, är det inte här den stora revolutionen ligger.

Sociala medier handlar inte om nya affärer för mediebolagen. Inte om nya affärer alls faktiskt. I alla fall inte idag.

Självklart kommer det att uppstå nya affärer som en effekt av de sociala medierna. Någon smartskalle kommer att komma på ett sätt. (Precis som bredbandsbolagen och mängder av nya medieaktörer idag tjänar stora pengar på det som belackare dömde ut som en fluga 1999).

Sociala medier handlar helt enkelt inte om pengar. Det handlar om att nå våra mål i livet, o då använder vi de verktyg som finns.

Det revolutionerande med de digitala sociala möjligheterna är just att de är sociala. De är en möjlighet för oss som individer att förverkliga våra drömmar, oavsett om de handlar om att få vara med i en diskussionsklubb för likasinnade, att hjälpa fattiga/utsatta/svaga någonstans i världen eller bara ha ett roligare liv med vänner o bekanta. Och drivkraften bakom detta är ju så otroligt mycket starkare än bara att tjäna pengar.

Anders Mildner skriver om kraften i att vara en del i en helhet, om gratisnätverken här på SSBD och Mindpark. Daniel Nuud skriver på Mindpark om pengar historiskt det alltid varit vår drivkraft, hela vårt samhälle har handlat om pengar. Men med sociala medier förändras allt detta.

Jag håller väl inte riktigt med om att pengar alltid varit drivkraften i vårt samhälle. Men däremot är det tydligt idag att drivkraften är något helt annat för väldigt många människor, och att de via nätet kan kanalisera dessa drivkrafter på ett helt oöverträffat sätt.
Sociala nätverk är helt enkelt på väg att bli ett kraftfullare medel för oss som individera att nå våra mål än pengar. Som Nuud skriver att relation är den nya valutan på nätet.
Våra relationer är viktigare än våra bankkonton.
Så har det kanske alltid varit, kan den filosofiske tillägga. Att utan vänner är ens liv tomt och innehållslöst, och det är naturligtvis helt rätt.
Men aldrig tidigare har relationerna varit så enkla att omsätta i resultat, eftersom vi kopplat dem till en digital verkstad med tusentals och åter tusentals medmänniskor som står redo att hjälpa oss. Starka relationer tar oss längre i livet är ett fett kapital, i alla fall är den ekvationen på väg att ombalanseras rätt rejält.

Brit Stakston formulerar det också bra:
“Sociala medier är ju inget annat än tjänster skapade av oss själva för att vi människor har ett djupt liggande behov av att vilja kommunicera. Vi kan nu oberoende av tid och plats dela erfarenheter, upplevelser och åsikter med varandra tack vare tekniskt stöd och det är stort och förändrar mycket för oss alla.”

Det här får följdeffekter:

  • Pengar som drivkraft är överskattad. Många företag som försöker tjäna pengar på sociala medier tror fortfarande att pengar viktigt, modesajten Bubbleroom kör just nu en reklamkampanj i tv för att locka unga tjejer att blogga (naturligvis om deras kläder), och lockar med att “du kan tjäna pengar på din blogg”.
    En entreprenör jag träffade i veckan ha skapat en rekommendationstjänst för musik, där den som tipsar om musik tjänar pengar när andra köper den. Men jag tror att vi inte vill tjäna pengar på våra kompisar, framför allt inte utan att tydligt säga va det handlar om. Vi vill tipsa om musik för att den är bra, inte för att vi får 50 öre om kompisen köper låten.
  • Att Twitter och Facebook har svårt att tjäna pengar idag är helt ointressant (om du inte är en investerare i de bolagen). Vårt behov av att använda tjänster som dem är så mycket större vi kommer aldrig att ge upp de möjligheterna att kommunicera de har gett oss, även om företagen bakom tjänsterna skulle få problem.
  • Många saker i livet som inte gjorts förut kommer att göras nu. Long Tail-teorin visar att mängder av varor och tjänster som det inte lönade sig att skapa och distribuera i en fysisk värld nu lönar sig i en digital. På samma sätt kommer det finnas nya sociala saker i livet vi kommer göra nu tack vare att kostnaden för att arrangera dem blir väldigt låg.
  • Många saker som tidigare gjordes av företag, organisationer eller myndigheter kommer att göras gratis av entusiaster. Om vi kan göra sakerna själva gör vi ofta hellre det.
  • Det här innebär en enorm vitalisering av demokratin.
  • Frågan om att ta betalt för digitala varor o tjänster får en helt ny dimension. Att betala för det andra skapar bli onekligen mindre intressant när man själv är med och skapar saker och ting själv.

Men framför allt innebär det här att företag, medieägare och marknadsförare måste börja se på sina läsare och kunder på ett helt nytt sätt.

← Older Entries
Newer Entries →