October, 2009


15
Oct 09

Dags att omdefiniera begreppet nyhet

Facebook har idag drygt 2,7 miljoner medlemmar i Sverige. Om de beter sig som den genomsnittlige Facebook-användaren så spenderar de 20 minuter på sajten varje dag. Det blir 54 miljoner minuter eller totalt 102 år – varje dag. Där har traditionella medier en rejäl konkurrent om vår uppmärksamhet. För det är ett faktum att vi idag konsumerar allt mer information, men att denna information inte enbart består av nyheter förmedlade av traditionella medier.

Jag möter ibland reaktionen från de som inte är så engagerade i sociala medier, att de har svårt att förstå varför människor lägger så mycket tid på bloggar, Twitter och Facebook. En viktig anledning tror jag är att sociala medier ger oss nyheter som ligger närmare oss själva än vad vi tidigare haft möjlighet att få. Jag vill mena att vi ska räkna även denna information som nyheter och därmed omdefiniera vad som är en nyhet.

Hittills har de traditionella medierna definierat vad som är en nyhet och vi vet själva instinktivt vad som räknas dit – en trafikolycka, ett sportresultat, politiska utspel och så vidare. Dagens Nyheter berättar till och med på sin sajt vad de anser vara en nyhet.

Vad är en nyhet?
En nyhet är något som är nytt, som man inte känt till förut och som har betydelse för framtiden. Ju fler människor nyheten angår och ju fler människor den påverkar desto bättre nyhet. En nyhet kan vara en händelse, t ex olyckor eller brott, eller ett nytt beslut som påverkar många.

Det finns gott om teorier om hur massmedier resonerar kring nyhetsvärdering. En känd modell är Henk Prakkes modell som bland annat finns beskriven i Stig Hadenius bok Massmedier.

nyhetsmodell-v2

Kortfattat beskriver modellen en hypotes om att ju närmare i tid, kultur och rum en händelse är, desto större nyhet. Men jag skulle vilja påstå att traditionella massmedier inte lyckas nå ända ner till punkten där axlarna möts av den enkla anledningen att de är massmedier. Det ligger i massmediernas natur att de når ut till många och då måste nyheterna de rapporterar om beröra ett visst antal personer för att vara intressanta. Massmedier har därför svårt att rapportera om nyheter som ligger mig personligen väldigt nära såväl rumsligt som kulturellt.

Även tidsaspekten är en utmaning.
Bortsett från vid direktsändningar så ska journalister skickas till en olycksplats, information ska processas och oftast innebär det en fördröjning innan informationen kan distribueras till läsarna. Nyheterna distribueras sällan i realtid.

Tittar vi på sociala medier istället så ser vi att de är kapabla att leverera information om personer och ämnen jag har en personlig relation till, alltså med mig och mina nära i centrum, ända ner på individnivå. Med hjälp av Facebook-uppdateringar och Twitter-inlägg så kan jag snabbt och enkelt följa vad som händer i mina vänners liv, var de befinner sig, vilka nyheter de läser, vad de bloggar om och så vidare. Jag kan få detaljerad information om vad som händer de människor som jag bryr mig mest om och jag får det utan fördröjning om jag så önskar. Allt detta uppblandat med ”vanliga” nyheter förstås. Högt och lågt på en gång. Detta anser jag vi borde inkludera i en uppdaterad version av Henk Prakkes modell och kategorisera som nyheter – ”sociala nyheter” om ni vill.

nyhetsmodell-v4

Den här sociala aspekten saknar vi många gånger i normal nyhetsrapportering och det är en stor anledning till att de sociala medierna växer så fort. Visst kan traditionella nyheter beröra mig personligen, men då är det på ett högre plan (ny fastighetsskatt gör mitt boende billigare, lansering av en ny telefon jag är sugen på etc).

Vi har också sett att journalister i många situationer inte kan konkurrera i hastighet med människor som befinner sig på platsen för en händelse. Planet som nödlandade på Hudson-floden är bara ett exempel på rapportering i sociala medier i nästan realtid.

Moderna nätanvändare konsumerar alltså både sociala nyheter och traditionella nyheter, ibland genom samma kanaler. Det är inte säkert att medierna ska eller kan närma sig den typen av information, men det är viktigt att veta i vilket sammanhang mottagaren konsumerar innehållet. För även om vi idag ser på dessa två fenomen som två skilda områden, så kanske mediekonsumenten i en snar framtid anser att allt det där, det är bara nyheter.

Om grundtanken med Henk Prakkes modell även är användbar i en modern medievärld, då fortsätter vi att värdera den information högst som ligger oss närmast i tidsmässig, kulturell och rumslig aspekt. Och då hamnar massmedia än mer i baksätet i kampen om konsumenternas uppmärksamhet.

/Hans Kullin
Blogg
Twitter


14
Oct 09

Förbättra ny bok om journalistik

Hjälp till att förbättra ett kapitel om sociala medier i ny bok för journalister.

I dag kan vi presentera ett kapitel från en bok om webbjournalistik som Norstedt släpper i början av nästa år. Boken är skriven av Kristian Lindquist, nyhetschef på SvD.se. Anledningen till att kapitlet publiceras redan nu är att få in förslag på förändringar och förbättringar av innehållet redan före publiceringen.

Vad är din journalistiska bakgrund?
”Började som vikare på GP i början av 2000-talet. Sedan dess har jag jobbat som webbjournalist på Vlt.se, Aftonbladet.se och Vagabond.se. Var också med och startade SVT:s debattsajt Opinion. Sedan tre år tillbaka arbetar jag på SvD.se där jag är nyhetschef.”

Varför skrev du den här boken?
”För att den behövs. Undervisningen i webbjournalistik på journalistutbildningarna är ofta undermålig samtidigt som många elever efterfrågar bättre undervisning om just webb och sociala medier. Inte minst märker jag det när vi tar emot praktikanter som ofta är jätteintresserade men inte fått någon kunskap om webbjournalistik alls med sig från utbildningen. Den här boken ska kunna användas som kurslitteratur på utbildningarna. Där tror jag den kan göra stor nytta.”

Vad är ditt mål med att publicera kapitlet redan nu?
”Att få in värdefulla synpunkter och feedback på det här kapitlet från SSBD:s besökare. Det finns gott om folk som kan mycket mer än jag om webb och sociala medier, det vore dumt att inte försöka använda sig av deras kunskap och erfarenheter.”

Ta nu chansen. Här finns kapitlet att läsa. Du kan lämna dina förslag här på bloggen i kommentarerna nedan eller mejla till webbjournalistik@gmail.com


14
Oct 09

Integrerade redaktioner gör sämre nätjournalistik

De flesta svenska dagstidningar har på olika sätt försökt integrera eller öka samarbetet mellan nätredaktionen och tidningsredaktionen. Jag tror att det är helt fel väg att gå. Att slå ihop redaktionerna utvecklar inte nätjournalistiken. Man producerar visserligen fler och bättre uppdaterade artiklar till webben, men det är tidningsartiklar. Och att producera fler tidningsartiklar är inte att göra bättre nätjournalistik.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det snarare är precis tvärtom. Integrerade redaktioner hämmar innovationsförmågan och nytänkandet på nätredaktionerna.

I teorin är en gemensam redaktion vettigt och effektivt. Alla kan skriva för webben och man kan utnyttja sina resurser i alla kanaler och slippa dubbelarbete. Men när man integrerar en relativt liten, ny och innovativ nätverksamhet som fortfarande inte hittat sina former i en stor och gammal tidningsorganisation som har väldigt starka traditioner och regler så övertar den lilla gruppen den stora gruppens normer. Det är helt naturligt, men ur ett nätperspektiv är det inte alls lyckat.

För på en tidning är normen att man skriver artiklar. Artiklarna börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och när sista punkten är satt är man klar med sin artikel och kan börja skriva en ny. Den förra artikeln är redan historia. Artiklar är den minsta beståndsdelen i det vi kallar tidningsjournalistik. Och skriver man många eller bra artiklar är man en duktig journalist och får beröm av sina kollegor och chefer.

Så har tidningsjournalistiken fungerat i över hundra år och tittar man på tidningarnas webbsidor så ser man att det fungerar så på nätredaktionerna också numera. Det är försvinnande lite som bryter mönstret av artiklar som man lika gärna kunde läst i en tidning.

Samtidigt utvecklar bloggare och nya aktörer som Huffington Post nätmediet och skapar nya berättarformer som tar det traditionella tidningsberättandet vidare. Och den skrivna artikeln är bara en beståndsdel i nätberättandet. Lika viktiga, eller till och med viktigare, beståndsdelar är till exempel öppenhet, att delta i diskussioner både före och efter man skriver, öppna databaser och API:er och att vara generös med cred, källor och länkar för att leda läsaren vidare. Den utvecklingen måste nyhetswebbarna vara en aktiv del av och helst leda. Det gör man inte i dag.

Men det saknas inte bra idéer på hur man kan utveckla nyhetsjournalistiken på redaktionerna. Pelle Sten skrev nyligen här på SSBD om att wikifiera nyhetsartiklar och låta dem bli levande dokument som byggs på efterhand. Det är ett många bra förslag och jag ser gärna att hans idéer tas upp på SvD och genomförs som något mer än ett kul sidoprojekt. Den här typen av idéer ska vara själva grundbulten på en nyhetswebb. Inte de uppfriskande undantagen.

Själv hoppas jag att Ola Eriksson på Dagens Media får rätt och att Gunilla Herlitz bolagiserar DN.se. Det finns så mycket bra tankar och idéer där som aldrig kommer att få fart om inte man inte kan ta sig utanför de osynliga gränserna som papperstidningsredaktionen sätter. De är värda ett bättre öde än så.

Jag väljer att avsluta utan punkt. Fyll på med dina tankar


13
Oct 09

Det var en gång en präst, en kung, en journalist och en alldeles vanlig människa

samesame_king_press_priest

Det hela började med att prästen sa till de andra.

– En gång för länge sedan lyssnade alla andra till mig när jag talade. Folk kom från hela staden. Alla satt still i bänkarna och lämnade pliktskyldigast en slant till kollekten. Och när vi präster levererade olika påbud lyssnade folk och gjorde som vi sa. Kyrkan var den ståtligaste byggnaden i staden och en naturlig mötesplats. Utanför vårt heliga rum handlade folk med varor och tjänster. Ville man veta något gick man helt enkelt till kyrkan.

Kungen som hade något ledsamt i blicken sade.

– Men det där vara bara för att ni hade den där bibeln som skrevs på ett språk som ingen förstod. När jag och andra lärde mig förstå vad det stod där var det ingen som ville lyssna på er längre.
– Annat var det på min tid. I utbyte mot liten summa pengar enade jag folket och förde stolta krig i dess namn. Jag stiftade riktiga lagar som folk förstod sig på och följde. Vi idkade handel utanför landets gränser och människor sökte råd och stöd hos mig. Alla lyssnade till min budkavle.

Journalisten hade stått en bra stund och tänkt efter när han utbrast.

– Ha. Vilket trams. Ni präster och kungar kontrollerade folket med hemliga riter. Ni skrev lagar som gynnade er själva.
– Det där tog vi död på när vi släppte informationen fri till folket.
– Vi belyser orättvisor. Vi berättar om smått och stort. Genom våra tidningar, TV och radio ser vi till att alla i landet nås av informationen varje dag. Vi levererar underhållning som alla vill ha och ger dessutom företagen en chans att nå de stora massorna. Vi har till och med gett de vanliga människorna möjligheter att berätta om sina nära och kära för avlägsna vänner och släkt ute i landet. Vi för fram sanningen!

Eller hur – vanliga människa! – sade Journalisten.

Den vanliga människan tittade upp från datorn.

– Ursäkta? Jag hörde inte vad ni pratade om. Det har tydligen varit en terrorattack i Indien för någon minut sedan och jag följer en liverapport från en hotellgäst som sänder med sin mobil från hotellet som attackerats.

……………………………

Det här är är den det första inlägget av Johan Ronnestam på Same Same but Different.

Johan Ronnestam driver till vardags det egna bolaget Ronnestam Innovativ Kommunikation. Johan är Creative Director, expert i digital kommunikation, innovatör och entreprenör från Stockholm. Johans blogg är framröstad som Sveriges främsta blogg om digital kommunikation, trender och teknologi.


12
Oct 09

Olika information kräva olika medier

Den senaste veckan har jag funderat lite på hur jag vill ha min information levererad. Jag har en betald morgontidning på papper, jag läser böcker, jag ser på tablå-tv. Och jag läser på nätet, tittar på nät-tv, söker information. Helt enkelt, jag utnyttjar de kanaler som finns lätt tillgängliga.

Det jag började fundera kring, var vad som definierar informationsintaget från respektive kanal. Vad vill jag ha hur, helt enkelt?

När jag sedan läste Joakim Jardenbergs artikel om Medievärldens webb only-strategi (nåja), föll slanten ner (tack, Joakim!). Jag blev nämligen väldigt provocerad av något han skrev, detta:

Journalisten.se gör ett rakt nyhetsknäck som det inte är så mycket att säga om. Men sedan skriver Helena Giertta en ledare som gör mig stum. För det första hävdar hon genomgående att man ”lägger ner Medievärden”. Sedan fortsätter hon med fantastiska citat som: ”Papperstidningens uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i.” Ahh, dit och läs själv [sic!]
(Min fetning och kursivering)

Så, vad provocerar?

Jo, att Jardenberg – (uppdaterat:) som jag misstolkar det – är så otroligt övertygad om att Giertta har helt fel i detta med att folk skulle uppskatta medlemstidningar på papper mer.

Hur vet du det, Joakim?

För mig blev det i alla fall en nyckel, och jag kunde konstatera att mina papper-webb-preferanser ser ut ungefär såhär:

1. Dagliga nyheter: papper. Jag vill ha dem, jag vill ha bredd, jag vet inte vad jag letar efter, jag orkar inte / har inte tid att leta efter dem själv. Webbtidningarna (tidningarnas webbversioner etcetera) har för dålig presentation för att jag ska få samma överblick och informationsintag, dessutom krävs en skärm.

2. Personliga intressen: webb. Områden som intresserar mig professionellt eller privat, läser jag helst om på webben. Då får jag fördjupning och vidarelänkningar på sätt som inga tryckta medier klarar. Tillgänlighet och ibland alternativa presentationer är också starka argument.

3. Meta/lågintresseinformation som jag behöver: papper. Papper är en okej form av push-information för mig. Information från föreningar och annat som jag inte måste läsa just nu, tar jag helt i pappersform: då blir den liggande tills jag har tid och lust att läsa. Det funkar, helt enkelt.

Utöver detta uppdateras jag liksom du ständigt via olika kanaler: radio i bilen, twitter och olika bloggar, mejl, post och annat. Men förenklat funkar det bäst för mig såhär.

Papper och webb har helt enkelt olika fördelar. Det är som post-it-lappar och Evernote, de har samma uppgift men fyller olika behov.

Andra lär hävda att de vill ha allt digitalt – helt ok. Men då får man också inse att man får ett förbannat mycket sämre utgångsläge när man ska argumentera för den som vill ha allt på papper.

Förtydligande: Som framgår av kommentarerna nedan har jag helt misstolkat Joakim Jardenbergs text. Jag ber Joakim om ursäkt för att ha lagt åsikter i hans mun. Texten ovan är uppdaterad.