Jag står uppflugen på en sliten stege, och ber en stilla bön om att jag inte ska välta och ta med mig dussinet andra fotografer och kameror i fallet. Rummet är varmt, kvavt, packat med journalister som alla väntar på att Peter Englund ska komma ut och tillkännage årets litteraturpristagare. Vissa kom redan vid nio för att muta in sin plats.
Â
Alla kommer vi att fÃ¥ ungefär samma bilder. Lite olika vinklar, men över lag samma bilder — och med mycket blixtar och andras utrustning som stör. De som har bäst läge stÃ¥r alla precis bredvid varandra, sÃ¥ det lär inte bli nÃ¥gon enorm variation pÃ¥ vare sig stillbilder eller rörligt material.
Â
BÃ¥de framme vid rinkkanten och medan jag väntar pÃ¥ min tur för intervju hör jag i princip samma frÃ¥gor om och om igen. Och Englund ger samma svar, om än pÃ¥ ett väldigt trevligt sätt. (Jag rÃ¥kar vara ett av undantagen, eftersom jag gör vinkeln “Uppsalabon Peter Englund gör premiär”. FrÃ¥gar alltsÃ¥ hur han tog sig hit, hur han firar ikväll, och om han hade en post-it pÃ¥ insidan av dörren sÃ¥ han skulle veta Ã¥t vilket hÃ¥ll han skulle vrida handtaget.)
Â
Över lag bör de flesta redaktioner ha ungefär samma material att handskas med under eftermiddagen och resten av veckan. Samma innehåll, samma bilder, samma klipp. Ingen exklusivitet för fem öre.
Â
Men nästan alla var där. Alla var där för att fÃ¥ “eget” material. De hade kunnat köra en byrÃ¥text och byrÃ¥bilder, och antagligen hade ingen förutom kanske väldigt närsynande kolleger märkt det eller brytt sig. Den eventuella rädslan för att rÃ¥ka köra samma bild som nÃ¥gon annan blir nästan fÃ¥nig när alla ändÃ¥ har smärtsamt snarlika bilder. Det skulle lika gärna kunna vara samma tvÃ¥-tre foton som gÃ¥r i alla tidningarna.
Â
Men ändå var nästan alla där. I tider då allt ska skäras ner, rationaliseras, köpas in och förenklas, var så många av de stora drakarna där. Skulle absolut satsa reporterkraft.
Â
Varför? Vad är det för tänkt Benjaminsk aura vi plötsligt förläner bilder och intervjufrågor, att de ska vara i original och de ska vara illusoriskt egna och exklusiva, när det gäller vissa tilldragelser? Varför skulle en kopia, en av många likadana, då plötsligt inte duga när den så gärna duger annars? Hade man inte kunnat köpa in både text, bild och webb-TV, och kanske använt de reportrarna till något annat istället? Vem skulle märkt skillnaden, vem skulle tänkt på den förutom alla klubbarna för inbördes beundran och bestörtning?
Â
Jag säger inte att man borde ha gjort det. Bara att det är intressant att fundera pÃ¥ vad det är som händer när femtio journalister stÃ¥r och brottas och vinglar och svettas, i väntan pÃ¥ ett dörrhandtag som vrids om.Â
Â
(Förhoppningsvis lyckades någon få bilden jag precis missade medan jag tråcklade mig ner från stegen, på Englund som håller kanslisamordnare Odd Zschiedrich i handen när han leds genom folkmassan till intervjuer. Den var väldigt rar.)
Tags: journalistik, Julia Skott, litteraturpriset, Nobelpriset, Peter Englund, reportrar, Svenska akademien, svett, tv4, unikt
(86%) (0%) (14%) (0%)
7 buttar
Intressant frågeställning, som sällan diskuteras högt. Jag har ofta funderat över den här frågan själv, men inte riktigt vågat sätta den på pränt, då det känns som att jag i min roll som byråjournalist då talar i egen sak. Visst är mångfald viktigt, men om mångfalden består av att alla skriver samma i princip samma sak, vari ligger poängen? Det är helt sant som du säger – läsarna bryr sig troligen föga vem som har undertecknat en text där Englund kommer ut genom en dörr, berättar vem vinnaren är, samt därefter levererar två-tre pratminus om varför Müller är en värdig vinnare.
Jag klaga lite och säga att Benjamins aura-begrepp lite grann förlorar sin, eh, aura när det används så här slentrianmässigt.
@Jacob – Hur menar du dÃ¥? Jag tyckte inte det var pÃ¥ slentrian, det var en uppriktig fundering med tanke pÃ¥ bilden (och texten) och kopian. Varför skulle det inte vara relevant här?