Att vara unik och egen, precis som alla andra

Jag står uppflugen på en sliten stege, och ber en stilla bön om att jag inte ska välta och ta med mig dussinet andra fotografer och kameror i fallet. Rummet är varmt, kvavt, packat med journalister som alla väntar på att Peter Englund ska komma ut och tillkännage årets litteraturpristagare. Vissa kom redan vid nio för att muta in sin plats.
 
Alla kommer vi att få ungefär samma bilder. Lite olika vinklar, men över lag samma bilder — och med mycket blixtar och andras utrustning som stör. De som har bäst läge står alla precis bredvid varandra, så det lär inte bli någon enorm variation på vare sig stillbilder eller rörligt material.
 
Både framme vid rinkkanten och medan jag väntar på min tur för intervju hör jag i princip samma frågor om och om igen. Och Englund ger samma svar, om än på ett väldigt trevligt sätt. (Jag råkar vara ett av undantagen, eftersom jag gör vinkeln “Uppsalabon Peter Englund gör premiär”. Frågar alltså hur han tog sig hit, hur han firar ikväll, och om han hade en post-it på insidan av dörren så han skulle veta åt vilket håll han skulle vrida handtaget.)
 
Över lag bör de flesta redaktioner ha ungefär samma material att handskas med under eftermiddagen och resten av veckan. Samma innehåll, samma bilder, samma klipp. Ingen exklusivitet för fem öre.
 
Men nästan alla var där. Alla var där för att få “eget” material. De hade kunnat köra en byråtext och byråbilder, och antagligen hade ingen förutom kanske väldigt närsynande kolleger märkt det eller brytt sig. Den eventuella rädslan för att råka köra samma bild som någon annan blir nästan fånig när alla ändå har smärtsamt snarlika bilder. Det skulle lika gärna kunna vara samma två-tre foton som går i alla tidningarna.
 
Men ändå var nästan alla där. I tider då allt ska skäras ner, rationaliseras, köpas in och förenklas, var så många av de stora drakarna där. Skulle absolut satsa reporterkraft.
 
Varför? Vad är det för tänkt Benjaminsk aura vi plötsligt förläner bilder och intervjufrågor, att de ska vara i original och de ska vara illusoriskt egna och exklusiva, när det gäller vissa tilldragelser? Varför skulle en kopia, en av många likadana, då plötsligt inte duga när den så gärna duger annars? Hade man inte kunnat köpa in både text, bild och webb-TV, och kanske använt de reportrarna till något annat istället? Vem skulle märkt skillnaden, vem skulle tänkt på den förutom alla klubbarna för inbördes beundran och bestörtning?
 
Jag säger inte att man borde ha gjort det. Bara att det är intressant att fundera på vad det är som händer när femtio journalister står och brottas och vinglar och svettas, i väntan på ett dörrhandtag som vrids om. 
 
(Förhoppningsvis lyckades någon få bilden jag precis missade medan jag tråcklade mig ner från stegen, på Englund som håller kanslisamordnare Odd Zschiedrich i handen när han leds genom folkmassan till intervjuer. Den var väldigt rar.)
Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , ,