Högfärdighet är det största problemet för journalistiken

Det har varit intressant att läsa reaktionerna kring nyheten om att Medievärlden lagt ner sin papperstidning. Hur olika aktörer reagerat säger väldigt mycket om hur vi ser på tidning och framtid.

Låt oss börja med Tidningsutgivarna (TU). De valde att fokusera på att förändringen drivs fram av ett nederlag men att ”den fortsatta utgivningen säkerställs” och att det handlar om en ”nödvändig besparing”.

Den här bloggen samt Mindpark valde att skriva om vilken fantastisk möjlighet man nu hade när man var kvitt pappers-oket. Om vilka möjligheter som öppnar sig.

Att TU inte själva tog chansen att vinkla på samma sätt som mediebloggarna var sannolikt det mest ärliga. Men ur så många perspektiv märkligt. TU hade lätt kunna återge det så. Att papper uppenbarligen har svårt att fungera och att man inte tror på den kostnadsbelastningen det skulle innebära att bli medlemstidning igen. Att man däremot tror på tidningens uppdrag och att den skulle bli allra mest (kostnads-)effektiv på en digital plattform. Att den där kan fylla ett tomrum, driva en debatt som gör branschen bättre rustad för framtiden.

Det hade inte varit konstigt. Säkert inte ens osant, om någon bara presenterat formuleringen för styrelsen.

Men bland jämförelserna av hur man återgett nedläggningen av papperstidningen står en text för sig själv. Det är från min egen fackförbundstidning Journalisten. Chefredaktören Helena Giertta blandar för det första ihop korten totalt när hon i sin text inleder med att ”Det är med bedrövelse jag läser att TU beslutat att lägga ner Medievärlden”.

Hon fortsätter sedan sin text i något som liknar en minnesruna över tidningen och nämner först i näst sista stycket att Medievärlden fortfarande kommer finnas kvar på nätet. Och sedan kommer två meningar som får mig att ta mig för pannan:

”Papperstidningen uppskattas mest av sina medlemmar, oavsett om det är TU, scouterna eller Journalistförbundet man är medlem i. Webben är ett komplement för de allra flesta.”

Orden skrivs 2009. Samma år som nästan varje tidning har högre andel unika webbläsare än pappersprenumeranter. Samma år som Aftonbladet.se når nästan fem miljoner unika webbläsare. Samma år som majoriteten av pappersupplagorna sjunker och vi har fler aktiva på nätet än någonsin tidigare. Då, DÅ, passar Helena Giertta på att slå fast att papperstidningen är mest uppskattad, och webben ett komplement.

Som tidningsläsare skakar jag på huvudet och skrattar. Som webbredaktör blir jag nedstämd. Som medlem blir jag arg. Jag tycker att det blir tydligt med en röd tråd genom denna och tidigare texter av Helena Giertta som liknar ett märkligt försök att mästra digitala medier med kunskapen om de analoga.

I februaris nummer av Journalisten slog Giertta fast hur journalister som bloggar inte är som andra (hemskare) bloggare – de har ju etiken med sig. I mars-numret hävdar hon ett motsatsförhållande mellan webb och inte webb – ”glöm inte verkligheten utanför”. I april skrivs det igen om hur mycket viktigare det är att finnas utanför nätet. I den verkliga verkligheten.

Samtidigt som det givetvis finns poänger andas texterna en misstro mot det digitala. Det som kommit och nallat på ”den riktiga journalistiken”.

Gierttas ledare säger saker om hennes syn på journalistik som är bekymmersam. Och är viktiga att belysa eftersom de når ut till hela journalistkåren. Inte bara är hennes texter de facto verklighetsfrånvända, de är också direkt bakåtsträvande. Som om journalistik vore att jämställa med hjärnkirurgi och förbehållen bara dem med utbildning. Eller att journalistiken är mer värdefull på papper.

Ledarartiklarna är lika konstiga som om en ledande företrädare för banken hade påstått att transaktioner på nätet inte är lika värdefulla som transaktioner över kassa. Som om radio, sänd över nätet, är mindre ”radio” än den analoga sändningen. Som om handduken som säljs i webbutik inte uppskattas lika mycket som den som köps i fysisk butik.

Journalistikens största problem i dag är dess högfärdighet. Att vi tror att de alster vi producerar är mer värdefulla än andras.

Internet har gjort oss smärtsamt medvetna om att så inte är fallet. Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre. Att de få unika saker vi journalister har är det försprång vi fått genom att vi fortfarande kan samla massorna på våra plattformar, samt att vi där är goda uppsamlare och sammanställare av nyheter.

Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.

Vinnaren är den som håller högst relevans. Lyckas vi hålla det på en kostsam pappersprodukt är det ok. Behöver vi vara det på en webb, är det ok.

Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik. Eller att det är dömt att misslyckas för att få lyckas tjäna pengar där.

Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.

Ser vi inte det själva finns det tusen och åter tusen som är beredda att överbevisa oss och sno hela den affärsmodell vi trodde skulle övervintra ”komplementet webben”.

/Emanuel Karlsten
Blogg
Twitter

Spara / dela med dig
  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

Tags: , , , , , , , , , , , ,

(76%) (3%) (9%) (12%)
34 buttar
  • http://www.martinkiland.se Martin Kiland

    Grymt bra skrivet! “Webben är ett komplement för de allra flesta.” är ju ett citat i klass med “Webben är bara en fluga”

    Den enda dagstidning jag läser i pappersform är Metro. Övrigt sker min mediakonsumtion nästan helt via internet.

    Men att webben kan vara ett komplement eller snarare en del av en tidning eller ett magasin stämmer väl förvisso. Men att det är ett komplement för oss konsumenter stämmer ju inte.

    Det finns ju också bevis på att journalistik på papper fungerar även idag. Magasinet Filter verkar ju gå som tåget. Och deras webb är ju ganska begränsad.

  • http://dollysmarketing.wordpress.com/ Linn

    “Men låt oss inte luras att tro att webben är mindre lyckosam som bärare av (god) journalistik.”

    Helt rätt!

    Gierttas problem verkar vara att hon inte kan hålla isär verktyg och mål…
    Papperstidningen är ett verktyg! Likaså webben!

    I vissa fall är valet av verktyg ett hinder att nå målet.

    Sen är det klart – internet är ingen ankdamm, likt de gamla hederliga tidningsredaktionerna, och det kan ju te sig skrämmande.

    “Att den kollektiva medborgaren alltid vet mer, alltid kan göra vårt arbete bättre.”

    - Här håller jag dock inte med dig! Den journalistiska utbildningen ger alltid möjlighet att addera till en historia, att peka på sånt som inte är uppbenbart för alla. Jag kan tycka att journalister idag överlag är dåliga på att visa hur de ökar värdet, och eftersom bloggarna megafoner för vem som helst så kan det bli en bloggare utan journalistisk bakgrund (och etik) som får omvärldens förtroende att agera nyhetskanal.

    Kanske ligger motsättningen i journalistik av dem gamla resp. nya skolan. Giertta är av den gamla och där är journalistik liktydigt med arbete på redaktion.
    Den nya skolan förstår naturligtvis bättre, och visar hur alstrena är mer värdefulla istället för att förutsätta att världen tittar på och förundras per automatik!?

  • Mikael Eriksson

    Tyvärr så delar nog majoriteten av journalisterna på lokaltidningarna runt om i Sverige denna villfarelse, “webben är ett komplement för de allra flesta”, med Helena Giertta.

    Det är tragiskt och kommer nog innebära ett bryskt uppvaknande för väldigt många journalister väldigt snart.

  • http://blogg.svd.se/utvecklingsblogg Ola Henriksson

    Dagens viktigaste läsning!

  • http://www.utkik.se Robert Rosén

    En mycket bra text som bör läsas av alla journalister. Och av Tidningsutgivarna. Och av Journalistförbundet.

  • http://www.ejdab.se Anders Enström

    Med tanke på rubriken är ditt inlägg märkligt befriat från ödmjukhet.
    “Du skakar på huvudet och skrattar” åt påståendet att webben är ett komplement för de flesta. För det första verkar Helena Giertta syfta på medlemstidningen, vilket hon påpekar i kommentarsfältet på din kommentar under hennes inlägg.
    Men även om om hon syftat på dagstidningar så ska man nog inte hånle riktigt så brett åt påståendet. 2008 var siffrorna dessa, enligt Dagspresskollegiet:
    66 procent av befolkningen läser en morgontidning på papper minst 5 ggr i veckan.
    16 procent av befolkningen läser en morgontidning på nätet minst 3 ggr i veckan.

    Och just dagstidningen är den vanligaste arbetsplatsen för Journalistförbundets medlemmar (jag är inte en av dem). Av de 18 000 medlemmarna är 6 300 anställda inom dagspress. De flesta jobbar på landsortstidningar där mer än 95 procent av intäkterna kommer från papperstidningen. Därifrån får man ett annat perspektiv på debatten. Få där ute skulle beskriva papperstidningen som “ett ok” som man gärna vill bli befriad från.

    Därför tycker jag, precis som Helena Giertta, att det är synd att TU slutar använda den kanal som fortfarande bär branschen. Precis av samma skäl som det är bra att Medievärlden visar branschen hur man kan utnyttja de digitala medierna, borde TU vara en förebild i användandet av pappret.

    Du skriver vidare:
    “Tror vi att läsaren uppskattar det vi skriver på mer än vad vi skriver eller ser ”komplementet webb” som slutet för oss, kommer vi snabbt att akterseglas.”

    Jag har inte hört någon hävda just detta, men att hävda motsatsen, att förpackningen saknar betydelse, vore lika inskränkt. Papperstidningen har sina fördelar, nätet sina. I den bästa av världar kan vi utveckla och tjäna pengar på båda kanalerna. Att bara krama nätet känns inte heller 2009.

    Om du vill läsa fler skäl att krama pappret, läs mitt inlägg på http://www.ejdab.se

  • trumper

    Läser länkar till Jardenberg och andra mediaprofeter och det är mycket kloka ord. Men jag kan inte förstå Karlsten här.
    ”Den som håller högst relevans kommer alltid att hitta en affärsmodell.”
    Ja, jo, kanske, men hur vet vi det? Led det i bevis, tack. Hur vet vi att journalistiken lever kvar?
    I ett läge där Aftonbladet, som den mest framgångsrika nätutgåvan, fortfarande har 85 procent av sina intäkter från pappret, kanske såna här profetiska drapor landar lite… illa.
    Som medlem skulle jag bli mer oroad över en facklig chefredaktör som applåderar nedlagda papperstidningar än en som inte gör det!

  • http://jesperastrom.com/about Jesper Åström

    @trumper – Att “den som håller höst relevans..” alltid kommer att “hitta en affärsmodell” är nog svårare att föra i bevis än att säga att “den som har högst relevans på webben alltid kommer kunna tjäna pengar på detta”. Ser du på de senaste årens tjänster som blivit framgångsrika – finansiellt – har de uteslutande lyckats skapa relevans för sina användare. De har lyckats bygga ett upplevt värde då de fyller ett syfte bättre än en föregångare.

    All behöver inte bli Google och väldigt få blir det. Däremot är Google det tydligaste exemplet på där relevans har byggt en av världens största distributörer av nyheter.

  • http://samesamebutdifferent.se Emanuel Karlsten

    Linn: Fast utbildning är väl ingen garant för att vi är bättre på att “addera historia, att peka på sånt som inte är uppenbart för alla” än någon annan?

    Jag tycker inte vi behöver särskilja bloggare och journalister. Det är båda berättare fast har olika förutsättningar och principer. Det vi kallar journalistisk etik är bra, och borde ligga som grund för alla stora aktörer. Med stor makt kommer stort ansvar.

    Det handlar inte om att devalvera journalister eller dess kunskap, utan att bara inse att vi inte är bättre bara för att våra alster trycks på papper (om de nu gör det).

    Anders Enström: Bra kommentar! Viktig nyans i det hela.
    Mitt “skratt och skak på huvudet” var en av tre beskrivningar av min känsla. Känslan nedstämd tog nog över mest (vilket jag mikrobloggade här: http://twitter.com/emanuelkarlsten/status/4632816752).

    Jag hånler inte heller åt Giertta. Utan tycker hennes retorik kring det digitala är hämmande för utvecklingen av tidningens framtid.

    Jag är också med på att pappret inte är ett ok för alla. För TU var det uppenbarligen ett ok.

    Jag kramar heller inte bara nätet. Jag uppskattar papperstidningen mycket. Det är just den inkluderande hållningen jag söker. Vi är relevanta när vi är där läsarna vill ha oss. Oavsett om det är webb eller papper.

    Trumper: Du har redan fått svar från Jesper, men helt kort: Jag applåderar inte att man lägger ner papperstidningen. Jag ifrågasätter starkt retoriken som göder uppfattningen att papper är detsamma som tidning eller journalistik.

  • http://dollysmarketing.wordpress.com/ Linn

    @Emanuel Karlsten

    Emanuel: Nej naturligtvis ingen garant! Men jag vågar hoppas att en så pass lång utbildning ger möjligheten att träna ögat! Om, som du säger “den kollektiva medborgaren alltid kan göra vårt (journalistens) jobb bättre” – så blir jag oroad.

    Visst, givet att jag tar mig igenom 100 källor istället för 1 så kanske summan ger mig mer, men tanken med journalistiskt arbete måste väl ändå vara att tränga djupare än första intrycket, erbjuda bredare analyser än känslostormar osv osv? (och nej, det är inte uteslutande förbehållet journalister, men jag skulle tro att utb gör sitt till)

    Jag håller fullkomligt med dig att underlaget för journalistik är oviktigt – webb, papper, debattprogram gör det samma – men faktum är att människan inte föds ansvarsfull, och journalister har tränats mer än många andra.

  • http://samesamebutdifferent.se Emanuel Karlsten

    Linn: Att vi journalister är bättre (eller oftare gör) bredare analyser osv beror ju inte på att vi är bättre eller mer utbildade – utan att det ligger i vårt uppdrag.
    Att vi sedan valt att utbilda oss för att få verktyg att göra vårt uppdrag bättre är naturligt.

    Jag håller med om att människan inte föds ansvarsfull. Och som jag sa innan – med stor makt följer stort ansvar. Men den makten har skapats genom att ett gäng vanliga människor gått ihop och beslutat sig för att bevaka omvärlden.
    Och när vi missar eller gör fel så tar andra vid och gör vårt jobb. Som här: http://swartz.typepad.com/texplorer/2009/09/fn-rapport-varnar-11000-ufon—barnporr-del-1.html

  • Maria

    Vilken bra text! Jag är på riktigt chockad över hur lite folk i ledande postioner verkar förstå av sin samtid. “Webben är ett komplement” – jo, tjena.

  • http://www.persvarld.se/ Per T

    Strålande text! Gierttas syn på webben i allmänhet och bloggare i synnerhet skrämmer.

    Samtidigt delar jag Trumpers fråga ovan, vad är det som garanterar att det kommer att gå att göra affär av nyheter på nätet?, och tror att Giertta har rätt om papper före nät-preferensen för en medlemstidning (eftersom det handlar om “ej starkt efterfrågad/prioriterad information”).

    Kanske är det helheten ”journalistik tryckt på papper, att avnjutas till frukost/motsv.”, vi betalar för? Är det verkligen någon som vet vad produkten är för något när det kommer till tidningar?

    Jag tycker att webben är underbar för journalistik, jag tycker att den erbjuder massor av nya möjligheter och öppningar. Att dessa inte tas tillvara var en anledning till att jag bytte bransch, men också en anledning till att inte konsumera nyheter på nätet.
    Det handlar fortfarande om papperstidning på webben, tv på webben etc. Samma produkt med andra begränsningar, helt enkelt. Det är kanske dags att förändra det nu.

  • Erik

    “Visst, givet att jag tar mig igenom 100 källor istället för 1 så kanske summan ger mig mer, men tanken med journalistiskt arbete måste väl ändå vara att tränga djupare än första intrycket, erbjuda bredare analyser än känslostormar osv osv? (och nej, det är inte uteslutande förbehållet journalister, men jag skulle tro att utb gör sitt till)”

    Som läsare måste jag påpeka att det här resonemanget är helt och hållet teoretiskt. Det du beskriver förekommer idag inte inom svensk journalistik, mer enstaka undantag som Filter(Fokus ger jag däremot inte mycket för).

    Djupet hittas idag UTESLUTANDE på nätet och är oftast resultatet av obetalt arbete. Ett exempel är ju den här bloggen vi just nu är inne på, saker som står här förekommer aldrig i etablerad media, om det så är på papper eller nätet.

    Av detta borde man väl snarare dra slutsatsen att journalistik skolning inte bidrar överhuvudtaget till slutresultatet?

  • http://dollysmarketing.wordpress.com/ Linn

    @Erik
    Månne har jag en blåögd syn på värdet av journalistisk utbildning – men jag hoppas så att du har fel, Erik, för annars verkar livskraften i journalistutbildningarna snabbt sina.

    Jag tar lite tröst i att Emanuel Karlsten faktiskt arbetar som journalist. Likaså är Sofia Mirjamsdotter journalistisk utbildad (och hon får ju ändå ses som en stor anledning till den här bloggen).

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Linn – En liten rättelse – jag är inte journalistiskt utbildad…
    Jag har inte ens gått gymnasiet.

  • http://dollysmarketing.wordpress.com/ Linn

    @Sofia Mirjamsdotter – Jag ber om ursäkt för d! När jag dubbelkollar står d faktiskt bara att du är journalist, inte att du är journalistiskt utbildad…

    Nåja, jag börjar ana att journalisthögskolorna kan få svårt att framtidssäkra sig :)

  • Erik

    “Jag tar lite tröst i att Emanuel Karlsten faktiskt arbetar som journalist. Likaså är Sofia Mirjamsdotter journalistisk utbildad (och hon får ju ändå ses som en stor anledning till den här bloggen).”

    Även om det nu varit så att de två du nämner studerat journalistik så visar ju inte det på ett kausalt samband mellan bra journalistik och formell utbildning inom området.

    Ett sådant samband är faktiskt väldigt lätt att falsifiera; det är bara att läsa SvD eller DN!
    Möjligtvis finns det något guldkorn(de som skriver bloggen kanske har pluggat journalistik) men det är snarare de som individer som ska prisas och inte deras eventuella utbildning. Något sådant känns för övrigt väldigt individföraktande.

  • http://www.persvarld.se/ Per T

    Hmm, jag tycker att det blivit lite fel fokus här. Formell utbildning är inte nödvändigt för att bli en bra journalist, det handlar mer om ett perspektiv, ett hantverk och en inställning till sitt arbete. Tycker jag.

    Reagerar nu på det @Emanuel skriver om bloggare och journalister som varandes ”berättare”. Berättardelen i journalistiken tycker jag visserligen är viktig, men långt ifrån så viktig som researchdelen. Det är där journalisten gör sitt verkliga jobb, det är det som är grunden för bra journalistik.

    Får jag välja mellan en duktig grävare och en duktig stilist, tar jag grävaren varje gång. Stilistiken finns det andra som kan hjälpa till med på en redaktion (eller fanns, i allafall … :)

  • http://dagen.se/blogg/emanuel Emanuel

    Per T: “Berättare” var ingen exkluderande titel. Utan en av flera. Vi kan även lägga till “grävare”.

  • http://mymlanthereal.wordpress.com Sofia Mirjamsdotter

    @Per T – Tack Per – där sa du något viktigt. Många tror att en person som “är bra på att skriva” per automatik också blir en bra journalist, men det är verkligen en myt.
    Däremot tycker jag inte man ska behöva välja, en journalist bör ha goda kunskaper i språket, men förutom det ännu bättre kunskaper i det som är journalistik, och skriva är inte = journalistik. Inte det minsta.

  • Pingback: Det är ju ändå 2010 « Same Same But Different